Identitetspolitikens idéer döljer kapitalismen som roten till diskriminering och förtryck

 

Det är framförallt den här typen av vithet som den så kallade vithetsnormen verkligen försvarar dvs den vita överklassen - på denna bild symboliserad av de skrattretande brittiska lorderna

Det är framförallt den här typen av vithet som den så kallade vithetsnormen verkligen försvarar dvs den vita överklassen – på denna bild symboliserad av de skrattretande brittiska lorderna

Identitetspolitiken är en strömning som uttrycker ambitionen hos småborgerliga skikt att hitta en systemfientlig strategi som utesluter arbetarklassen och kampen för socialism. Istället för arbetarkamp och masskamp mot diverse former av förtryck innebär identitetspolitik en decentraliserad kamp genomförd av separata kategorier som tiggare, svarta kvinnor, handikappade, transpersoner, osv. Målet är inte ett nytt samhälle utan snarare att kasta grus i maskineriet genom att förskjuta styrkeförhållandena till de förtrycktas fördel. (se AM nr 1 2014 för en mer utvecklad kritik av identitetspolitikens grunder).

Identitetspolitiska kretsar låter ju förstås inte den här typen av kritik stå obesvarad. En motkritik som kan föras fram är att marxister stämplar socialt förtryckta gruppers kamp som identitetspolitisk – och därmed som politiskt bristfällig – medan den vita manliga arbetarklassens kamp ses som den generella samlande kampen som alla borde delta i trots att den också kan sägas vara identitetspolitisk. Det här är ett argument som antyder att all politisk representation egentligen är identitetspolitisk och att någon form av identitetspolitisk inriktning alltid är nödvändig. Därför beskrivs förstås hbtq- kampen, kvinnokampen osv som identitetspolitiska per definition.

Det här identitetspolitiska sättet att göra anspråk på de socialt förtrycktas kamp historiskt och idag är i grunden ohederligt och måste tillbakavisas både genom ett klargörande om vad identitetspolitikens innehåll är och genom att påminna om vissa historiska fakta som rör de socialt förtryckta gruppernas kamp.

Normer och privilegier som absoluta gränser mellan identiteter

Identitetspolitiker tänker sig samhället som uppdelat i en mängd olika kategorier som förhåller sig till varandra på ett hierarkiskt sätt. Heterosexuella är överordnade de homo- och bisexuella. Vita står över de färgade, i synnerhet de svarta. Män är överordnade kvinnorna, osv. Att tillhöra en överordnad kategori anses förknippat med att få åtnjuta privilegier dvs att få företräde till friheter och tillgångar. Heterosexuella kan vara sig själva utan problem medan personer ur sexuella minoriteter stöter på motstånd. Vita kan känna sig trygga medan svarta riskerar olika påhopp. Exemplen kan mångfaldigas.

Det som enligt identitetspolitiken upprätthåller kategorierna, och därmed vissa gruppers privilegier, är normerna dvs värderingar om vilka egenskaper som ska anses gångbara och eftersträvansvärda i samhället. Just nu pratas det till exempel mycket om vithetsnormen. Den säger att vithet är den självklara utgångspunkten för allt medans det icke-vita ses som avvikande. Därför är de flesta offentliga personer vita. Därför kallas skära/ljusa strumpor för hudfärgade trots att många inte har hud som går i en sådan nyans. Därför kommer en icke-vit att vara och känna sig som en främling i det här vita samhället. Enligt idén om vithetsnormen så kommer alla vita dessutom att inkluderas i en gemenskap med försäkran om normalitet, trygghet och framgång.

Det som gör konceptet om normer, som tex vithetsnormen, så tilltalande är att rasistisk och sexistisk diskriminering och förtryck är en krass verklighet som går att bevisa och har bevisats samhällsvetenskapligt med dokumentation och undersökningar – om det nu inte skulle räcka med enkla vardagliga observationer för att konstatera detta. Men några grundläggande frågor att ställa är: kommer alla vita alltid att tillhöra en privilegierad krets på det sätt som idén om vithetsnormen förutspår? Kommer alla icke-vita alltid att vara undanskuffade på det sätt som idén om vithetsnormen förutspår? Är det vitheten som är rasismens ursprung och det icke-vita som blir rasismens måltavla?

Vithet är inte ett absolut skydd mot rasism

Låt oss påminna om några kända historiska fall av rasism och grov chauvinism. Vi kan börja med Europas judar. Vilket skydd hade de av vithetsnormen? Enligt nidbilden var juden orientalisk till sitt utseende. Men det skulle vara befängt att påstå att majoriteten av Tysklands eller Polens judar var något annat än det som kan beskrivas som “vita” i sitt utseende. En av de grövsta rasistiska förbrytelser som har begåtts av det “vita Europa” i det förgångna har alltså riktat sig mot en vit grupp. Antisemitismen är rasism riktad mot vita, vanligtvis organiserad av andra vita. Detta fenomen kan idén om vithetsnormen inte förklara på ett tillfredsställande sätt.

Ett annat exempel rör det brittiska imperiet och ett av Europas verkliga kolonialfolk – irländarna. Irländarna har både ockuperats och koloniserats, tvingats in i svält, slaktats, fått sitt land delat i två delar, smutskastats och exploaterats ekonomiskt. Även här rör det sig om en vit grupp som systematisk har förtryckts på ett chauvinistiskt och även rasistiskt sätt av en annan vit grupp. Återigen vit rasism mot andra vita. Återigen blir idén om vithetsnormen helt värdelös både för att beskriva och förklara situationens bakgrund.

Samma observation om ihåligheten i idén om den absolut privilegierade vitheten kan göras i förhållande till Sverige. Oförätterna mot samer, torndedalingar, sverigefinnar och resandefolket finns detaljerat beskrivna på många håll och handlar om de vanliga chauvinistiska och rasistiska förbrytelserna såsom landstölder, fysisk bestraffning i skolan, förbud mot att prata sitt språk, hot och våld från medlemmar av majoritetsfolket, osv. Även här handlar det om vita folkgrupper som förtrycks på ett nationalistiskt och rasistiskt sätt av ett vitt samhälle.

Vid en närmare titt på dagens Sverige tar det inte lång tid innan en person som inte är försedd med identitetspolitiska skygglappar upptäcker att det även nu förhåller sig så att det vita Sverige ger sig på grupper som enligt idén om vithetsnormen borde vara förskonade från nationalism, chauvinism och rasism. Inom den svenska byggindustrin, åkeribranschen och bärplockarbranschen finns en grupp människor som till stor del står utanför den trygghet och de rättigheter som arbetarrörelsen har tillkämpat sig här i Sverige. Det gäller vita arbetare från Östeuropa som kommer hit och arbetar för usla löner, under usla anställningsvillkor och med usel social status. Att diskrimineringen är “etnisk” eller nationell råder det inget tvivel om eftersom den tydligt riktar in sig på arbetare från vissa slaviska länder. Dessa arbetare skyddas i mycket begränsad utsträckning av sin vithet, vilket också gäller prostituerade från samma länder. För dem är det en klen tröst att ha samma hudfärg som programledarna på TV eller att ha ett större utbud på passande hudvårdsprodukter än vad icke-vita kvinnor har.

Det verkar onekligen finnas mer än ett exempel på att vithetsnormen inte är så tvingande och stängd som identitetspolitikerna brukar göra gällande. De exempel som getts understryker också varför det är problematiskt med idéer om att alla vita är rasister. Men de exempel som getts handlar alla i någon mening om minoriteter eller förtryckta folk. Hur är det med de “majoritetsvita”, de vita som inte tillhör en utsorterad grupp? Är inte de i alla fall en gemensamt privilegierad grupp i kraft av sin hudfärg? Här är det lämpligast att svara på både ja och nej.

Utan tvekan har vita svenska arbetare stora privilegier, liksom de tyska hade det och de vita i USA. Det verkar trots allt finnas en poäng med att peka på en ojämlik fördelning av fördelar och tillgångar och att den ojämlikheten inte bara handlar om klass – att de rika parasiterna i samhället lever bättre än det arbetande folket. Det verkar även finnas en ojämlik fördelning inom både de arbetande klasserna och de maktägande klasserna och den förfaller ändå att ha något med saker som hudfärg och nationalitet att göra. Det är just denna situation som verkar tala för identitetspolitiken och idén om vitheten som primär grund för privilegier och diskriminering.

"Vithetsnormen" hindrade inte en icke-vit man från att bli ledare för den största och mest aggressiva imperialistiska och rasistiska makten på den här planeten.

“Vithetsnormen” hindrade inte en icke-vit man från att bli ledare för den största och mest aggressiva imperialistiska och rasistiska makten på den här planeten.

Identitetspolitiken säger att vita arbetare gynnas av rasismen

Problemet med identitetspolitikens sätt att diskutera den här situationen är att den utgår ifrån att rättigheter, materiella tillgångar och respekt bildar en konstant summa resurser som sen kan fördelas jämlikt eller ojämlikt. Om den vita arbetaren får högre lön så får den svarta arbetaren automatiskt lägre. Om vithet premieras i offentligheten så måste det automatiskt vara på bekostnad av svartheten. Om vita går före i kön till de befintliga jobben så innebär det att de tar jobben från de icke-vita. Om polisen diskriminerar och till och med beter sig våldsamt mot icke-vita så innebär det automatiskt att de vita kan känna sig trygga eftersom de inte är en måltavla för polisen.

Detta kan verka rimligt vid första påseende helt enkelt därför att det är ett sätt att se på samhället som vi är vana vid från det dominerande rasistiska och borgerliga perspektivet. Att “vita” och “svarta” konkurrerar om samma jobb och samma lönepott är ett påstående som både ku klux klan, svenska reformistiska fackföreningar under 1970-talets kris och EU med gränser och deportationer också har utgått ifrån.

När LO under tidigt 1970-tal tryckte på att för att stoppa arbetskraftsinvandringen så var det just utifrån antagandet att jobben inte räcker åt både svenska och invandrade “icke-vita” arbetare. I den situationen så måste de svenska vita arbetarna gå först. Sverigedemokrater och annat avskum på högerkanten säger samma sak idag. Identitetspolitikerna accepterar alltså dels den reaktionära grundpremissen att det råder absolut konkurrens om jobben, lönerna mm. Men när de säger att de vita arbetarna fick en gynnad situation helt och hållet på bekostnad av de icke-vita arbetarna så har de dessutom gett LO och Sverigedemokraterna historiskt rätt utifrån deras utgångspunkter: det verkar faktiskt vara en väg framåt för vita arbetare att bidra till att trycka ner icke-vita arbetare. Både reaktionärer och identitetspolitiker är helt överens med varandra om att det är så det går till när man förbättrar situationen för fattiga vita. Skillnaden är den att reaktionärerna tycker att den handlingslinjen är bra medan identitetspolitikerna avvisar den.

Nazistisk nidbild mot judar. Dessutom ett exempel på vit rasism mot vita. Ett fenomen som vithetsnormen har svårt att bidra till att förklara.

Nazistisk nidbild mot judar. Dessutom ett exempel på vit rasism mot vita. Ett fenomen som vithetsnormen har svårt att bidra till att förklara.

 

Marxister säger att alla arbetare i längden förlorar på rasismen

Marxister har ett klart annorlunda perspektiv på saken. En marxist som inte har infekterats av postmodernism bör göra den analysen att vita arbetare i grund och botten – när det verkligen gäller – förlorar på sina fördelar gentemot icke-vita arbetare. De privilegier som de flesta vita har är endast relativa, inte absoluta. Det vill säga, många vita arbetare – viktiga exempel på undantag från den generella bilden har nämnts tidigare i den här texten – har det bättre än icke-vita men skulle leva ännu rikare liv utan sina små privilegier. Reaktionärernas och identitetspolitikernas gemensamma grundantagande om att vita arbetare lyfter sig genom att framgångsrikt delta i diskrimineringen av de icke-vita, minoriteter och socialt förtryckta är falskt.

Det finns en mängd exempel och resonemang som kan anföras till stöd för att vita arbetare i längden förlorar på den så kallade vithetsnormen även om de på kort sikt kan norpa åt sig några extra smulor. En jämförelse som kan göras är den mellan vita arbetare i norra respektive södra USA. Som alla vet är det i sydstaterna som rasismen och de vitas privilegier har varit och är som värst. Om identitetspolitikens tes stämmer så borde vita arbetare där leva på en markant högre nivå än vita arbetare i norra USA eftersom de har haft en fördel som vita arbetare i norra USA saknat, nämligen en stor grupp svarta arbetare som på ett extremt våldsamt och auktoritärt sätt har superexploaterats och diskriminerats till förmån för de vita. Det borde vara så att söderns arbetare genom sina privilegier lyckats roffa åt sig en större andel av den kaka som det påstås råda konkurrens om än vad nordstaternas arbetare lyckats med pga ett mer outvecklad privilegiesystem. Visserligen har livet i nordstaterna inte heller varit en dans på rosor för svarta men de har inte varit lika nedtryckta som i de södra delstaterna. Ändå har det historiskt och även nu varit så att vita arbetare i södern har levt på en väsentlig lägre standard än vita arbetare i norra USA. Söderns arbetare har lägre löner, sämre bostäder och sämre skolor än arbetarna i norra USA. Situationen har alltså varit den motsatta mot vad den borde vara om identitetspolitikens teorier stämmer. Vad situationen i södra USA visar är att när arbetarklassen splittras upp i olika grupper som hetsas mot varandra så förlorar båda grupperna på den situationen.

Det är sant att de vita arbetarna i södern har sjunkit mindre djupt rent materiellt än de svarta arbetarna, men de har fortfarande sjunkit mer än vita arbetare i USA som inte dragits in i samma extrema rasistiska splittring. Anledningen är att frågan om levnadsstandard och rättigheter under kapitalismen i stor utsträckning är en kampfråga och när arbetarna är upptagna med att attackera varandra istället för kapitalet så vinns inga strider för tex löner. I norra USA har arbetarklassen varit mycket mer integrerad över “rasgränserna” och därför kunnat kämpa mer effektivt. Resultatet är att levnadsstandarden har förbättrats för både svarta och vita arbetare. Färre specifika privilegier för vita arbetare har alltså gjort dem mindre benägna att se svarta som ett konkurrerande hot utan mer som bröder och systrar i kampen. Det har varit en mycket mer framgångsrik väg för dem att höja sin levnadsstandard än att försöka trycka ner de svarta arbetarna.

En annan faktor bakom höjd levnadsstandard är förstås produktionens teknologiska nivå. Även på denna punkt har rasismen och de vitas relativa privilegier i södra USA varit en kvarnsten runt halsen på de vita arbetarna. Slaveriet var nämligen en faktor som på sin tid blockerade industrialisering, modernisering och ekonomisk utveckling av sydstaterna med resultatet att kapitalismen där var efterbliven och primitiv. Detta skapade rent objektiva svårigheter för söderns arbetare att kunna nå upp till levnadsstandarden i norra USA. Återigen var det så att de vita arbetarna i söder förlorade stort på rasismen mot de svarta, även om majoriteten av dem kunde trösta sig med att de svarta hade det ännu sämre.

När det gäller Sverige så är det förvisso så att en arbetare som befinner sig innanför systemet med kollektivavtal har tydliga privilegier gentemot arbetarna från före detta Östeuropa som tas in på mycket lägre löner och med sämre anställningsvillkor. Enligt identitetspolitikens teorier borde vi här ha ett solklart exempel på hur mycket huvudsakligen vita arbetare tjänar på diskrimineringen av om inte en icke-vit minoritet så i alla fall en nationell minoritet. Men återigen så gör verkligheten uppror mot identitetspolitiken. Vad som har hänt är precis det motsatta, båda arbetargrupperna förlorar på den här situationen. Ta åkeribranschen som exempel. Svenska åkerier har stora problem att klara sig i konkurrensen med firmor från låglöneländer som erbjuder chaufförer till mycket lägre priser än vad någon lagenlig svensk firma ens kan komma i närheten av. I första skedet leder det här till en press nedåt av de svenska lönerna. Om det inte räcker kommer åkerier så småningom tvingas slå igen med arbetslöshet som följd. Priset som chaufförerna från låglöneländerna måste betala för sina konkurrensfördelar är miserabla arbetsförhållanden. De måste betala dieseln själva, de lagar mat på gasolkök, sover i lastbilen, har för långa körpass, osv. En annan konsekvens är att tågtransportbranschen drabbas av konkurrensen från de billiga transportfirmorna med sina pressade priser. Vem vill betala dyrt för tågtransporter utförda av privilegierade vita arbetare med fackliga rättigheter när man kan köpa motsvarande tjänst av en billig transportfirma från Rumänien som anställer folk under arbetsvillkor som börjar likna livegenskap? Allt färre så klart. Som läget ser ut i dag står betydande grupper av vita arbetare inför avgörande problem bla som ett direkt resultat av sina relativa fördelar. Stora materiella skillnader, privilegier och diskriminering mellan olika grupper av arbetare visar sig återigen vara något som förstör för alla inblandade istället för att permanent och absolut lyfta en viss kategori.

Samma sak gäller för relationen mellan det “vita nord” och det “färgade södern” om vi pratar lokalisering av industrier i världsskala. Redan Marx och Lenin noterade de västerländska arbetarnas upphöjda position i relation till de fattiga massorna i kolonierna. Lenin pratade om de mest välbeställda arbetarna i väst som en arbetararistokrati. Den ojämlikheten har bestått och har i en mängd situationer alltid varit till de västerländska arbetarnas stora nackdel, även om det till viss del har kompenserats genom diverse kortsiktiga fördelar. För ett av de klassiska argumenten från kapitalisterna i väst gentemot “sina” arbetare har sedan 70-talet varit att om de kräver för mycket så flyttas produktionen till ett låglöneland. Detta har inte varit tomma hot utan högsta realitet med avindustrialisering och arbetslöshet som följd.

Inte ens när det gäller polistrakasserier går det att påstå att det finns ett entydigt och absolut vithetsprivilegium. Utan tvekan är tex den svenska poliskåren förgiftad av rasism och det märks dagligen ute på de svenska gatorna och i de invandrartäta förorterna. Upproret som startade i Husby våren 2013 var ingen slump utan något som polisen och samhällets borgerliga elit har tiggt om länge. En vit person slipper i allmänhet polisens trakasserier och förföljelse. Ändå så förlorar vita arbetare på att polisen ges fria händer att brutaliseras i de invandrartäta förorterna, ges mer resurser för repression mot icke-vita och får specialanpassade lagar som gör att den hårdare kan agera mot de marginaliserade och mest förtryckta. Förr eller senare kommer nämligen en situation när den vita arbetaren blir tvungen att slåss. Då kommer det visa sig att polisens dagliga kamp ute på gatorna och i förorten var ett lång träningsläger för att effektivt kunna slå ner varje militant utmaning mot systemet.

Den brittiska gruvarbetarstrejken 1984 var huvudsakligen ett “vitt” fenomen från en grupp arbetare som inte tillhörde det mest nedtryckta skiktet i samhället. Däremot planerade Tatchers regim en utradering av gruvnäringen och deras yrkeskår så de var tvungna att slåss för sin överlevnad. Under vissa faser av den kampen påminde situationen om början på ett inbördeskrig. Den vita polisen sköt vita arbetare till döds, bröt upp demonstrationer och möten med otyglat våld, fängslade gruvarbetare och en flod av lögner spreds i skandaltidningarna. Den poliskåren hade inte tränats på seminarier och kurser. Den hade tränats genom att sättas in mot upploppen i svarta områden i början på 80-talet. Att slå ihjäl folk hade den vant sig vid genom ständiga trakasserier av de etniska minoriteterna. Den brittiska polisen var sammansvetsad och van vid att kriga just genom sin diskriminerande roll under den föregående perioden, då den tycktes försvara någon sorts vithet mot ett “svart hot”. Men vid ett stort utbrott av verkligt seriös klasskamp från vita arbetare så visade det sig att den vithet den försvarat var monarkins, de löjliga lordernas och kapitalets vithet – inte de vita arbetarnas verkliga intressen. En sak är dessutom säker, om gruvarbetarnas kamp hade spritt sig och dragit in de icke-vita arbetarna i kampen så hade polisens och militärens svar blivit hundrafalt hårdare jämfört med vad som ändå var en av de mest brutala polisaktionerna i en borgerlig demokrati efter andra världskriget.

I mitten på 1980-talet så gick den brittiska polisen till brutal attack mot de vita strejkande gruvarbetarna. Det visade sig då att polisen i första hand inte skyddade någon sorts "vithet". De skyddade i första hand den härskande klassen.

I mitten på 1980-talet så gick den brittiska polisen till brutal attack mot de vita strejkande gruvarbetarna. Det visade sig då att polisen i första hand inte skyddade någon sorts “vithet”. De skyddade i första hand den härskande klassen.

Identitetspolitikens doktriner saknar stöd i verkligheten

Föreställningen om tvingande normer som en grundläggande struktur har även problem med att hantera den omständigheten att vissa personer och hela skikt ur socialt förtryckta grupper ofta deltar i rasistiskt och sexistiskt förtryck. Den ledande imperialistiska – och därmed också rasistiska – makten på den här planeten, USA, leds idag av en svart man. Kvinnor finns idag i Sverige med på prominent plats och genomför en direkt kvinnofientlig politik inom sjukvården. Filippa Reinfeldts ansvar för krisen inom förlossningsvården i Stockholm är ett exempel. I Sverige växer det parallellt med marginaliseringen av invandrare fram en icke-vit medelklass och småborgerlighet som välkomnar segregeringen av massan av invandrare därför att de själva har kunnat klättra i det samhälle som vuxit fram i och med privatiseringar, det fria skolvalet, svindyra bostadsrätter osv.

Sammanfattningsvis kan det alltså konstateras att några av identitetspolitikens grundläggande doktriner inte håller. Normerna och privilegierna finns visserligen där men de spelar inte alls den absoluta definierande roll som identitetspolitiken gör gällande. Detta är ett stort problem för identitetspolitiken eftersom den hävdar att det i stor utsträckning är just i förhållande till de tvingande normerna och privilegierna som identiteter kan formuleras. Tanken är att det är normerna och privilegierna som drar upp de gränser och sammanhang som behövs för att kunna anamma respektive avvisa vissa egenskaper under processen av att formulera en identitet.

Identiteterna är subjektiva i den meningen att de medvetet måste antas av människor. Men de är däremot inte godtyckliga eftersom förutsättningarna beror på vilken position man har i förhållande till privilegierna och normerna. En väldigt ljushyad person kommer inte att fritt kunna definiera sig som svart osv. Den statiska gränsdragningen är viktig eftersom identitetspolitiken ser identiteterna som kampens grundläggande enhet. Förtrycket utförs av vissa identiteter och motståndet likaså.

Utifrån det kombinerade konceptet om subjektivt upplevda identiteter, styrande normer samt privilegier drar identitetspolitikerna slutsatsen att det råder en antagonistisk intressekonflikt mellan privilegierade grupper innanför normerna och icke-privilegierade grupper utanför normerna. Fullt logiskt drar de från det slutsatsen att denna intressekonflikt måste ta sig politiska uttryck som separation, tolkningsföreträde för icke-privilegierade samt prioritet för strider om värderingar och ord. Det är därför de identitetspolitiska kretsarna blir så vansinniga när det tas initiativ som ifrågasätter den här statiska uppdelningen. Sådana ifrågasättanden underminerar både deras världsbild och strategi. Bråket om kampanjen “Jag är Jason” i slutet av 2013 är ett exempel. De identitetspolitiska menade att ingen som inte själv är icke-vit borde få identifiera sig med diskriminerade icke-vita. Bakgrunden var en solidaritetskampanj som olika artister gjort för att solidarisera sig med Timbuktus budskap genom att upprepa ett tal han hållit i samband med ett antirasistisk pris han fått. En del av artisterna var ganska typiska vita och det fick de identitetspolitiska kretsarna att koka av indignation. Deras reaktion visade tydligt hur identitetspolitikens inre logik är fragmentisering av kamp och breda rörelser.

Kapitalismen är den verkliga boven

Människorna inom heteronormativiteten, vithetsnormen osv måste vara den mest misslyckade gruppen av exploatörer och förtryckare någonsin i världshistorien. Vi har sett hur majoriteten av de som befinner sig innanför denna dominerande normalitet i längden faktiskt förlorar på tex rasismen. Men det finns vinnare med i bilden. Thatcher och den brittiska borgarklassen till exempel, eller Nike och Adidas och andra som flyttar sin produktion till låglöneländer utan fackliga rättigheter. Kort sagt, kapitalet är de som verkligen tjänar på rasismen och sexismen och där finns en gemensam fiende för alla förtryckta. Överklassen är allt annat än misslyckade som exploatörer. De har sedan årtionden varit på offensiven för att pressa tillbaka alla arbetande och på så sätt ta för sig själva. Rasism och sexism är två av deras viktigaste redskap.

Vita och icke-vita har uppenbarligen mer gemensamt med varandra än vad identitetspolitikerna kan medge. Exploatörer av olika kulörter och kulturer är i dag i stort sett överens med varandra om den nyliberala ordningens förträfflighet. Att vita och svarta med makt kunde komma riktigt bra överens med varandra var för övrigt uppenbart redan under slavhandelns epok då svarta eliter i Afrika gjorde överenskommelser med slavhandlarna om lämpliga offer för kidnappning.

På samma sätt så har fattiga vita och icke-vita ofta förenats i mycket högre utsträckning än vad identitetspolitikerna vill medge är möjligt. De kan på sin höjd medge att vita ibland har kunnat stödja de svartas kamp. Ibland har det också handlat om det och medborgarrättsrörelsen är ett bra exempel. Men vad marxister påpekar är att svarta och vita ofta har bedrivit samma kamp, inte böra stött varandra. Den tidiga revolutionära arbetarrörelsen i USA byggdes tex upp av arbetare som förenade över både “ras”- och nationalitetsgränser. Kommunistiska Internationalen är ett av de mäktigaste historiska exemplen på internationalistisk arbetarenhet.

Om normer och privilegier inte är så särskiljande som har hävdats så är inte heller subjektiva identiteter den grundläggande kampenheten. Därmed så faller också idén med separatism och identitetspolitik överhuvudtaget. Därmed inte sagt att identiteter i mening självuppfattningar är oviktiga, men de blir något personligt – inte kategorier som bas för kollektiva politiska strategier.

Det amerikanska kommunistpartiet bedrev ända in på 1930-talet framgångsrikt arbete för att organisera svarta och vita arbetare i gemensam kamp. Antirasistisk propaganda på klassgrund var en viktig del i det.

Det amerikanska kommunistpartiet bedrev ända in på 1930-talet framgångsrikt arbete för att organisera svarta och vita arbetare i gemensam kamp. Antirasistisk propaganda på klassgrund var en viktig del i det.

Identitetspolitiken är inte självklar

Det är dags att påminna om vad identitetspolitik är och det är inte de förtrycktas naturliga kampform. Identitetspolitik är en distinkt politisk strömning med sina egna doktriner och metoder. Precis som andra politiska strömningar så är den givetvis inte homogen utan kännetecknas av motsättningar och olika tolkningar. En kamp eller rörelse blir i vilket fall som helst identitetspolitisk först när den grundar sig på just föreställningar om subjektiva identiteter som den grundläggande kampenheten, tvingande normer, absoluta privilegier, prioritet för kamp runt språk och normer, osv. Kan tyckas som ett självklart påstående men det förtjänar att poängteras när kritik mot identitetspolitiken alltid bemöts med påståendet “så ni är emot transpersonernas/de icke-vitas/de homosexuellas/etc kamp mot förtrycket!!”. Svaret är nej – vi är för den kampen, men vi marxister anser att den kan bedrivas effektivare utan identitetspolitikens ensidiga fokus på språket, utan dess sekteristiska separatism och utan dess vanföreställningar om var fenomen som rasism och sexism kommer ifrån och vem som tjänar på dem.

En omständighet som förstås försvårar för identitetspolitikernas arroganta anspråk är att det är ytterst lite kamp och opposition som historiskt sett har varit identitetspolitiskt inriktad. Alla de stora framstegen för förtryckta grupper under den borgerliga epoken har skett under helt andra förtecken som olika former av socialism, nationalism och feminism.

Om tex transpersonerna ska ha framgång i sin fullt rättfärdiga kamp så har de hundra gånger mer på att vinna i att bygga vidare på de stora rörelserna under 1900-talet och framförallt arbetarklassens och socialismens kamp, än att inspireras av ett perspektiv som i grunden är både pessimistiskt och sekteristiskt. Men för att arbetarrörelsen och socialismen ska förtjäna transpersonernas och andra marginaliserades anslutning måste den omstöpas i grunden. Det som en gång var en kamprörelse mot översittare har förvandlats till en födkrok för karriärister och charlataner. Med Lenins ord så måste arbetarrörelsen istället bli en tribun för alla – alla – förtryckta i samhället.

Eduardo Montero

​Postmodernism och identitetspolitik är framförallt populärt bland akademiker och trendig småborgarvänster. När arbetare och andra förtryckta kämpar är det fortfarande under andra politiska förtecken. Här syns textilarbetare i Bangladesh som kräver straff för företagsledare som är ansvariga för en fabriksbrand med hundratals dödsoffer. De gör det under socialismens fana.

​Postmodernism och identitetspolitik är framförallt populärt bland akademiker och trendig småborgarvänster. När arbetare och andra förtryckta kämpar är det fortfarande under andra politiska förtecken. Här syns textilarbetare i Bangladesh som kräver straff för företagsledare som är ansvariga för en fabriksbrand med hundratals dödsoffer. De gör det under socialismens fana.