Konflikten i Ung Vänster: För en revolutionär ungdomsrörelse

ruvKonflikten i Vänsterpartiet och Ung Vänster (UV) har varit en följetong i medierna det senaste halvåret. Det är värt att gå igenom vad som har hänt, och ställa sig frågan hur en revolutionär ungdomsrörelse kan byggas i Sverige.

Den öppna konflikten kom igång under hösten 2013 i och med en diskussion om våld och militant antifascism – specifikt om Revolutionära fronten. Radikala UV-medlemmar sa öppet det som länge varit en outtalad sanning för alla som är aktiva i vänstern: en antifascistisk rörelse kan inte förlita sig på polisens skydd. Detta har också varit både Ung Vänsters och Vänsterpartiets arbetssätt i praktiken – många är de demonstrationer och arrangemang som anordnats i samarbete med eller under beskydd av huvudsakligen autonoma antifascister. Men när borgerlig media drog igång avståndskarusellen och ledande medlemmar tvingades välja sida ställde sig förbundsstyrelsen och Vänsterpartiets ledning öppet på legalismens och den borgerliga statens sida. Som UV Örebros uteslutna ordförande Markus Allard förklarade det i en intervju med Arbetarmakt:1

I den här frågan finns ett stort avstånd mellan gräsrötter och ledning. Ledande V-medlemmar har inte haft några problem med samarbete med autonoma antifascister – men de vill att man ska hålla tyst om det. Det handlar om den politiska strategi de har. Vi måste se dem för vad de är: ett reformistiskt parti som vill ingå i en regering och har illusionen om att man kan bygga ett 70-talets Sverige under dagens kapitalistiska kris.

Markus Allard var också först att bli suspenderad från ungdomsförbundet och partiet, efter att i borgerlig media ha uttalat sitt stöd för den autonoma organisationen Revolutionära fronten. I en artikel på Vänsterpartiets hemsida2 förklarade partisekreterare Aron Etzler suspenderingen:

Beslutet om suspendering togs efter att han i en intervju försvarat politiskt våld och uttryckt stöd för en extrem och våldsam organisation. Det står helt i strid med partiets värderingar och det skadar dessutom partiet. (..) [När vänsterpartister utsätts för hot] vänder vi oss naturligtvis till polisen.

Allard uteslöts ur partiet den 7 december, och ur Ung Vänster den 15 december. Samma dag som han fick lämna UV, med motiveringen att det är polisen som ska skydda socialister och antirasister, angreps en folklig antirasistisk demonstration i Stockholm av beväpnade nazister. Medan polisen sin vana trogen bara såg på föll det på just demonstrationsdeltagarna själva, däribland medlemmar i Arbetarmakt och autonoma aktivister, att slå tillbaka angreppet.

Avståndskarusellen i Vänsterpartiet och Ung Vänster rullade på, ivrigt påhejat av media. Efter Allard uteslöts distriktsordföranden i Blekinge och Örebro län från Ung Vänster, samt flera av Allards kamrater i UV Örebros ledning, som stått bakom honom.

I mars skrev åtta distriktsordförande, och många fler förtroendevalda, en debattartikel i Arbetaren3 där de krävde förbundsstyrelsens avgång. Man talade om ett förbund i kris, med ett medlemstapp på 80 % de senaste tio åren – förbundet är nere på knappt två tusen medlemmar – och en växande korruption. Svågerpolitik har ersatt det öppna politiska samtal som bör finnas i alla revolutionära organisationer. Man krävde en extrakongress, att förbundsstyrelsen ersätts, stadgeändring för att främja debatt, en förutsättningslös debatt om förbundets politiska inriktning och, till sist, att suspenderingen av Allard hävdes.

UV-ledningen svarade aldrig officiellt på debattartikeln, men ett Facebook-inlägg från ordförande Stefan Lindborg4 gjorde med all önskvärd tydlighet klart vad förbundsledningen oroade sig för här. Själva anklagelserna viftades bort som “lögner”, och den allvarliga kritiken bemöttes med ett återkommande argument: “mindre än ett halvår kvar till valet”, “mitt i en brinnande valrörelse”, “på väg till valutbildning”, “fullt fokus på valrörelsen”. Stör inte valrörelsen med politik, med andra ord.

Den 16 april uttalade sig V-ledaren Jonas Sjöstedt om konflikten, i en intervju i Dagens Eko.5 Sjöstedt menade att oppositionen i Ung Vänster inte använt sig av “demokratiska kanaler” och att de försökt “styra förbundets utveckling”. Hans dom över de unga parti- och ungdomsförbundsmedlemmarna är talande:

Jag ser det som att det är en liten grupp pojkar som gett sig in i Vänsterpartiet för att provocera, på en helt annan politisk plattform. Nu lämnar de oss, och det är bra.

Som ett svar på det skrev nio förtroendevalda kvinnor i Ung Vänster en debattartikel på Nyheter246, där de korrekt menade att Sjöstedts uttalande förminskade och osynliggjorde kvinnliga aktivister i oppositionen. De lyfte fram attacken i Kärrtorp, och den nazistiska knivattacken i Malmö i mars, och skrev: “För dagens unga inom vänstern är självförsvar inget val, det är en verklighet i det kapitalistiska samhälle som för var dag blir allt osäkrare och farligare. Det är lätt för politiker att ta avstånd från vår verklighet, det görs oftast i form av praktisk handling snarare än i ord.”

Vänsterpartiet och Ung Vänster vägrade besvara debattartikeln, förutom allmänt hållna uttalanden om att vänsterpartister “inte sysslar med politiskt våld”.7

I juni hade 12 av de 24 som skrivit på debattartikeln i Arbetaren i blivit uteslutna, tillsammans med ytterligare ordförande och förtroendevalda i Ung Vänster-klubbar och distrikt i Uppsala, Örebro, Blekinge och Västmanland. Samma månad förbereddes ytterligare avstängningar, möjligen efter Säpo-tips om UV-medlemmar som påstods vara dubbelorganiserade i Revolutionära fronten.8

Sekterism och politiskt våld
Sekterismen mot övriga vänstern, bristen på interndemokrati och nedtoningen av partiets program i jakten på att bli regeringsfähiga kritiseras med rätta av oppositionen i Ung Vänster. Men inget av detta är – tyvärr – något nytt i Vänsterpartiet.

I Vänsterpartiet, och i förlängningen därmed också Ung Vänster, pratas det ofta om att visa “solidaritet med arbetarrörelsen”. I praktiken är detta dock ofta ett kodord för att visa solidaritet med arbetarrörelsens toppskikt av klassamarbetande byråkrater och deras agenda för dagen. Alltså precis det skikt som säljer ut kamp i rörelsen, det skikt en revolutionär rörelse skulle behöva bekämpa och i slutändan ersätta. Av det här resonemanget följer sedan att man också måste ta avstånd från andra delar av arbetarrörelsen och/eller vänstern, krafter som hotar den trygga klassfreden eller valresultatet.

2008 kallade till exempel Ung Vänster de modiga fackklubbar som krävde politisk strejk för “sekterister” och “LO-fientliga”: “Vi vägrar att ansluta oss till dem som kräver politiska strejker eller till dem som kritiserar LO för att de är för passiva.” Senare kallades föreslagna 1 maj-talare från den kämpande fackklubben på Lagena för “LO-fientliga”, och man försökte avstyra deras medverkan.

Inför årets val presenterar sig V som det konsekventa alternativet mot privatiseringar och borgerlig nedskärningspolitik. Men där V sitter vid makten lokalt är det inte ovanligt att de genomför just nedskärningar. På 90-talet skrev vi om offentliganställda som tvingades demonstrera emot V-stämplade nedskärningar, och partiet var även med om att rösta igenom början på den privatiseringsvåg som inte är över än – bl.a. röstade man för privatiseringen av Telia. I Fagersta har partiet egen majoritet sedan förra valet, och partiets praktik där har rosats av Jonas Sjöstedt. En av de “reformer” partiet genomförde var Lagen om valfrihetssystem i hemtjänsten, alltså en privatisering. När man i februari avskaffade LOV var det av “kostnadsskäl” snarare än något principiellt motstånd mot privatiseringar. Och nyligen sade Vänsterpartiet i Södertälje ja till att utreda införandet av bemanningsföretag i Södertälje hamn, något som fick beröm av bemanningsföretagen, men mötte stark kritik från fackligt håll, där man oroade sig för uppsägningar och en mer osäker arbetsmarknad.9

Vänsterpartiets påstått principiella motstånd mot alla former av politiskt våld är också talande för hur de ser på staten. Det våld som statens avvisningar av flyktingar in i en säker död innebär, eller upprätthållandet av Fort Europa och polisens angrepp på antirasistiska demonstrationer och fackliga blockader kan man kritisera, men har inga principiella invändningar mot. Inte heller en sådan sak som att skicka Nato-anpassade JAS Gripen-plan till Libyen, vilket partiet röstade för 2011.

En revolutionär ungdomsrörelse
Konflikten i Ung Vänster har återaktualiserat behovet av en revolutionär ungdomsrörelse i Sverige. Ung Vänster-ledningen är uppenbarligen inte intresserad av något sådant, i alla fall inte om det stör moderpartiets parlamentariska ambitioner.

De uteslutna UV-medlemmarna i Örebro har startat ett nytt parti, Örebropartiet, som kommer att ställa upp i kommun- och landstingsfullmäktige valet där i höst. I vår intervju med Allard beskrev han det nya partiet som “ett slags livbåt, ett sätt att säkra våra ställningar i Örebro”. Partiet kommer att fokusera på direktdemokrati och organisera sig nära stadens arbetarklass, och driva dagskrav, som frågan om gratis kollektivtrafik och mot vinster i välfärden.

Det är naturligtvis välkommet att Örebro-gänget inte låtit sig nedslås av UV-ledningens manövrer, men i de politiska studier de också planerat måste de dessutom granska sin egen historia, och vad som gick fel med Ung Vänster. Arbetarmakt har genom åren producerat just sådana teoretiska analyser, där vi menar att Vänsterpartiet har gått från att vara ett stalinistiskt parti till att i dag vara ett borgerligt arbetarparti – ett parti med en borgerligt inriktad ledning, men fortfarande med sitt väljarstöd och sina rötter hos arbetarklassen. Det förklarar också varför ledningen agerar till synes irrationellt och byråkratiskt. Uppgiften för en ny revolutionär ungdomsrörelse blir att bryta arbetarklassens kvardröjande illusioner hos V och S – att helt enkelt öppet ta kampen om ledningen för arbetarrörelsen i Sverige. Vi hoppas att Örebropartiet slår in på den vägen, att de inte bara försöker skapa ett “nytt, bättre Vänsterpartiet”, utan det genuina revolutionära alternativ Örebros, och Sveriges, arbetarklass behöver. För att lyckas med det måste örebroarna dra in en bredare vänster och arbetarrörelsen i politiska diskussioner och gemensam aktivitet.

De oppositionella som fortfarande finns i Ung Vänster, och som just nu samlar in underskrifter till ett krav på en extrakongress, måste kräva att de politiska frågorna får debatteras i förbundet, att de tillåts organisera sig i en tendens eller fraktion, och att ledningen hålls ansvarig för sitt agerande. Om så är omöjligt – om UV-ledningen verkligen lyckas rensa ut alla kritiker – blir uppgiften att dra in alla de uteslutna, Örebropartiet och andra radikala krafter i landet i byggandet av en ny rörelse. I det arbetet står Arbetarmakt till förfogande, för en ärlig, öppen debatt om vilket program och praktik en ny revolutionär rörelse ska ha.

Svante Persson

1 Markus Allard, Örebropartiet: “Vi måste skapa något nytt – det behövs”, Arbetarmakt. 2014-05-05
2 Om suspenderingen av en medlem, Vänsterpartiet, 2013-11-22
3 Förtroendevalda i Ung Vänster: Styrelsen måste gå, Arbetaren, 2014-03-28
4 Se vår artikel, Konflikten i Ung Vänster: Gör upp med reformismen!, 2014-04-14
5 Dagens Eko, 2014-04-16
6 Nio kvinnor från Ung Vänster: “RF och AFA är våra kamrater”, Nyheter24, 2014-05-07
7 “Vänsterpartister sysslar inte med politiskt våld”, Nyheter24, 2014-05-07
8 Se https://www.socialism.nu/showpost.php?p=284643&postcount=1949
9 För mer information, se vår artikel Konflikten i Ung Vänster: Gör upp med reformismen! 2014-04-14