I veckan blev det plötsligt populärt, även bland många som ser sig som vänster, att dalta med Jimmie Åkesson och framhålla att han är en människa som har det svårt och att man måste skilja på sak och person. Vissa hävdar rent av att det är funkofobi att håna honom för hans utbrändhet, och att det är att häckla alla andra som har drabbats av utbrändhet, depression eller andra former av psykisk ohälsa. Detta är givetvis nonsens. Alla revolutionärt sinnade människor med erfarenhet av utbrändhet, depression e.d. – själva eller genom anhörig – som jag har pratat med skrattar gott åt att Jimmie Åkesson har problem och önskar honom än värre problem. Åkesson och hans parti har bidragit till den borgerliga nedskärningspolitiken som har slagit hårt mot exempelvis psykvården, och de har som inget annat etablerat parti hetsat mot några av de grupper i samhället som har det svårast. Att se ner på och håna människor för att de lider av psykisk ohälsa gör givetvis bara reaktionära as – men det är inte därför vi skrattar åt Åkessons problem. Vi skrattar åt honom för att han anför en av den svenska härskande klassens mest reaktionära och hycklande stödtrupper, och har bidragit till att försämra tillvaron för många människor som – till skillnad från Åkesson – inte har haft en månadslön på 100 000 de senaste 4 åren och inte har en garanterad pension från riksdagen, utan som faktiskt riskerar att utförsäkras och falla ner i fattigdom, eller redan har gjort det.
Därför är det bra om Jimmie och SD:s andra företrädare drabbas av personliga problem. Vi känner inte den minsta sympati för dem utan förbehåller oss rätten att skratta åt dem. Till skillnad från SD är vi dessutom beredda att ta ut en ordentlig extraskatt på de rika för att ordentligt bygga ut psykvården, missbruksvården, ge hem åt de hemlösa etc. Vi står på de fattigas och utsattas sida, till skillnad från SD, och vi överlåter åt den pseudovänster som inte har några politiska svar att falla ner i att dalta och tycka synd om Jimmie Åkesson. Skillnaden mellan oss och dem är inte att de har empati, medan vi saknar det, och än mindre att vi skulle se ner på de sjuka – skillnaden är att de betraktar fiender som meningsmotståndare som de ska värna om som personer, skilda från den politik de för, medan vi betraktar dem som fiender. Vi föredrar att känna sympati för alla sjuka som utförsäkras eller får böna och be försäkringskassan om en ringa ersättning som de har svårt att klara sig på, alla deporterade, papperslösa utan rättigheter, tiggare som drabbas av SD:s hets, alla som utsätts för rasism, vilket SD bidrar till, alla arbetare som får jobba allt hårdare med allt mindre trygghet, alla kvinnor som hotas och trakasseras av SD:s mindre städade svans. Just för deras skull – för allas vår skull – gläds vi åt allt som går dåligt för reaktionära partier och rörelser som bidrar till att öka klassamhällets rasism och förtryck. Självklart skulle vi föredra en revolutionär massrörelse av arbetare, fattiga, utförsäkrade, papperslösa och alla som utsätts för sexism, rasism och andra former av förtryck, som skulle kunna avsätta alla reaktionärer, slå bort grundvalen för deras politik samt ställa dem till svars för vad de har gjort. Tills denna skapas gläds vi åt att det går dåligt för Jimmie Åkesson och hans gelikar, politiskt som personligt, just för att detta sätter käppar i hjulet på deras reaktionära kärra, och gör det lite svårare för den att köra över oss.
Jens-Hugo Nyberg