Kvinnor i den väpnade kampen

Det finns en gammal och ihärdig uppfattning att kvinnor saknar förmågan att utöva våld, mer än på sin höjd i undantagsfall – och i vilket fall långt ifrån på samma nivå som män. Enligt den traditionella patriarkala synen är detta för att kvinnor är svagare, och visar att det ändå är männen som måste styra. Det finns också pacifistiska feminister som ser det som något positivt: kvinnor är helt enkelt fredligare. Man kan lätt konstatera att män är oerhört överrepresenterad i våldsbrott, dödsskjutningar och i att starta och föra krig. Men om man håller med om att kampen mot allt förtryck har innehållit och kommer att innehålla väpnad kamp blir denna uppfattning problematisk, då den skulle innebära att kvinnor oundvikligen kommer att spela en annan, förmodligen mindre, roll än män. Dock behöver vi inte oroa oss så mycket över att kvinnor skulle sakna förmågan att slå tillbaka med de medel som krävs, då det finns otaliga exempel på att kvinnor har varit villiga och kapabla att greppa geväret för att kämpa mot fascistisk ockupation, imperialistiska krig och för arbetarklassens makt.

Det kanske tydligaste och mest känd exemplet just nu de kurdiska kvinnor som kämpar i YPJ och Peshmerga mot IS/Daesh anstormnig. Man kan lugnt räkna med att det upplevdes som extra förnedrade för dessa de mest reaktionära och kvinnofientliga av krafter att de inte bara slogs tillbaka och drevs ut ur Kobane, utan att de gjorde det delvis av kvinnliga stridsförband. I Vietnam utgjorde kvinnorna omkring 30 % av de trupper som efter många år av krig lyckades driva ut de amerikanska trupperna och bombplanen och störta den sydvietnamesiska diktaturen. Ett annat exempel är det finska inbördeskriget 1918, där de kvinnliga rödgardisterna hade rykte om sig att vara mer oförsonliga än de manliga, och det var en större del av de tillfångatagna beväpnada röda kvinnorna som avrättades än av deras manliga kamrater. SS Gruppenführer Jürgen Stroop, som ledde nedkämpandet av upproret i Warszawagettot 1943, hade några år senare i fängelset detta att säga om de kvinnliga motståndskämparna han hade skådat: ”Dessa flickor var inte mänskliga; gudinnor eller demoner kan de mycket väl ha varit.” Stroop gav sina trupper order om att inte ta några av kvinnorna levande, och att inte ens låta dem komma för nära utan skjuta ner dem på ett så betryggande avstånd som möjlig.

Partisanas, Ingrid Strobls utmärkta bok
En som har studerat frågan närmare är Ingrid Strobl, som i sin utmärkta bok Partisanas. Women in the armed resistance to facism and the German occupation (1936-1945) behandlar just det titeln utlovar. Ämnet har varit minst sagt försummat, och hon beskriver hur hon fick pussla ihop fragment från källor och böcker här och där, som sällan gick in på ämnet. Hon ägnade även åtskillig tid till att leta upp och interjua ännu levande veteraner. Resultatet blev en enormt intressant, läsvärd och upplyftande bok. Eller givetvis är det inte upplyftande att läsa om alla nazismens illdåd – men oftast hör man ju talas om dem utan att motståndet berörs, med undantag för de allierade arméerna. Illdåden känner vi alla till, men att läsa om dem som slog tillbaka och gjorde motstånd med alla medel tycker jag utan att tveka är upplyftande.

En sak som går igen i mångas berättelser är hur mycket svårare det var för kvinnor att sluta sig till den väpnade kampen än för män. De flesta kvinnor som slöt sig till motståndsrörelserna fick icke-stridande uppgifter, till stor del för att det var det de ansågs lämpade för. Nu ska det ju sägas att de uppgifterna inte alls nödvändigtvis var mindre farliga – att samla in och sprida information, hålla kontakten mellan olika avdelningar och städer, organisera transporter e.d. innebar också en stor risk för upptäckt, tortyr och avrättning, som långtifrån alltid var mindre farligt än att som del av beväpnade partisanförband gömma sig i skogen och slå till mot noga uttänkta mål. En fördel fanns visserligen ofta för kvinnor i detta, då fiendens fördomar gjorde att de betraktade kvinnorna som mera ofarliga, som dåligt lämpade för motståndskamp. De hade det i regel lättare att smuggla vapen och annat utan att bli kontrollerade, och hade för det mesta större chanser att ta sig förbi säkerhetskontroller. Det ska dock sägas att detta var en fördel även för dem som skulle lura sig förbi vakter med syftet att ta sig till sitt mål eller tilltänkta offer för att sätta de medhavda sprängämnena eller vapnen i bruk, vilket flera av bokens exempel visar.

Även när kvinnor välkomnades till den väpnade kampen – och detta skedde i högst varierande grad, – så fanns det i högre grad ett tryck från föräldrar och andra att låta bli. Vanligtvis talade även deras uppväxt och uppfostran mot ett sådant steg, och väl inne i kampen fortsatte de att ha fördomar att bekämpa. Ofta förväntades de som sagt utföra icke-stridande uppgifter, och flera av de intervjuade vittnar om att de ständigt kände en stor press att prestera bättre än männen och aldrig visa svaghet. Det kunde vara illa nog för en man att att misslyckas med någonting, eller försumma någon av sina plikter – men om en kvinna gjorde samma sak skulle många anse sina fördomar bekräftade, och kanske stärka uppfattningen om att kvinnor inte hade i frontlinjen att göra. Vissa av kvinnorna vittnar som sexuella trakasserier. Rent fysiska hinder fanns också. Mens kunde vara speciellt svårt ute i fält under spanska inbördeskriget, utan mensskydd, möjlighet att tvätta sig under ibland lång tid eller ens något klädombyte. Men som bokens hjältinnor såg det var det bara att bita ihop och kämpa på. De som bedrev väpnad kamp i städer hade visserligen större möjligheter att tvätta sig och kläderna än dem som låg i leriga skyttegravar, men deras resurser var oftast små. Trots dessa hinder var det åtskilliga kvinnor som gjorde sin del i den väpnade motståndskampen. Sedan glömdes de i många fall bort. De passade inte så väl in i den historieskrivning som blev rådande. Denna förändring skedde ofta ganska omgående efter att striderna upphört, eller rent av ännu tidigare. Under spanska inbördeskriget blev som bekant folkfrontsregeringen allt mera antirevolutionär och konservativ ju längre kriget gick, och ju längre revolutionen pressades tillbaka. Exempelvis drogs kvinnorna tillbaka från frontlinjerna. På andra håll blev arbetsmarknaden ganska kärv för kvinnor efter kriget, då männen strömmade tillbaka från armén. En del motståndskämpar fann sig, berövade vettiga alternativ, ha blivit hemmafruar. Men hur intressanta dessa allmänna generaliseringar än är så är det de konkreta berättelserna som är bokens stora behållning.

Kvinnorna i motståndet
Vi får bland andra möta 19-åriga Vitka Kempner, som utförde Litauens första sabotagedåd mot tyskarna när hon 8 juli 1942 sprängde ett tåg med tyska truppförstärkningar, och Emilia Landau som inledde upproret i Warszavagettot genom att kasta den första handgranaten mot de framryckande och intet ont anande nazisoldaterna. Helt oerfaren var vår granatkastarhjältinna inte, då hon några veckor tidigare, tillsammans med två kolleger dödat gettopolisdelegaten och nazikollaboratören Jakob Leijkin. Där finns Sima Perston, som inte deltog i väpnade attacker, men väl blott 12 år gammal guidade folk från gettot i Minsk till partisanerna i skogen. Sima är långt ifrån den enda tonåringen som nämns. Systrarna Truus och Freddie Oversteegen, från en kommunistisk familj i Haarlem, Nederländerna, drogs in i lite andra aktiviteter än många jämnåriga. 17 respektive 15 år gamla gick de med i motståndsrörelsen, där de tillsammans med Hannie Schaft fick till uppgift att avrätta nazikollaboratörer och officerare i tyska säkerhetstjänsten.

16-åriga Rosario Sánchez Mora från Madrid fick föra kampen i lite annorlunda miljöer, efter att hon två dagar efter det fascistiska kuppförsöket 1936 anmälde sig som frivillig att delta i kampen mot den blodiga kontrarevolutionen. Detta utan att berätta för sina föräldrar eller någon annan, då hon visste att hon aldrig skulle ha fått deras tillstånd. Rosario lät dock inte omgivningens uppfattningar om vad som var lämpligt och inte för 16-åriga flickor att syssla med hindra henne från att bege sig till fronten och greppa geväret. Eller bomberna snarare, då hon blev ansvarig i sin enhet för de nödtorftigt gjorda bomber som var vad de i brist på bättre fick nöja sig med.
Ofta blev det, som vanligt, kvinnornas lott att laga maten, tvätta och diska, även när de deltog i striderna på samma sätt som männen. Undantag fanns. POUM-aktivisten Mika Etchebéhère förde befäl över en kolonn, och befodrades till kapten – såvitt känt den enda kvinnan som nådde den graden i den reguljära armén. Hon var av den mer bestämda typen och såg till att hushållsarbetet delades lika mellan alla, både kvinnor och män.

Till en början strömmade ganska många kvinnor till frontlinjen. Ofta hade de svårare än männen att få tag på ett av de bristfälliga gevären, då de i högre grad placerades på andra uppgifter, men åtskilliga lyckades ändå lägga händerna på ett av de eftertraktade vapnen. När det fascistiska anfallet mot Madrid inleddes i november 1936 fanns många kvinnor i milisen som försvarade staden, och vid Getafe på norra fronten exempelvis var de kvinnliga kämparna de sista att retirera. Snart, redan i november 1936, i takt med att folkfrontsregeringen lyckades undergräva och rulla tillbaka de revolutionära framstegen, började dock kvinnor i stora mängder att dras tillbaka från frontlinjerna, och attityden mot de kvarvarade hårdnade. I juli 1937, när POUM var förbjudet och åtskilliga revolutionärer satt inlåsta i den ”antifascistiska” folkfrontens fängelser, drogs kvinnorna tillbaka helt – med vissa undantag, som de nyss nämnda personerna. Ett bra sätt att befästa könsroller kanske, men inget effektivt sätt att vinna ett inbördeskrig, vilket skulle visa sig.

Det judiska motståndet
En stor del av motståndsrörelserna var, naturligt nog, judar. I synnerhet på östfronten där kriget och ockupationen var som allra mest brutala. Många som hatade nazismen satsade givetvis på att försöka överleva kriget hellre än att ge sig in i vad som kunde upplevas som en hopplös kamp. Allt flera judar började med tiden inse att deras möjligheter att överleva var små i vilket fall som helst. En annan återhållande faktor var att motståndshandlingar medförde repressalier. För många i de judiska gettona blev detta ett allt mindre övertygande argument, då nazisterna var ute efter att döda dem allihop. Den stora majoriteten slöt givetvis inte upp i motståndsrörelserna – men andelen judar som brann av hämdlystad för dödade släktingar, vänner eller judar i allmänhet, som förde en desperat kamp för överlevnad eller som var inställda på att dö och snarast inriktade sig på att ta med så många av bödlarna som möjligt var av naturliga skäl betydligt högre än för andra grupper.

Polen var det land, förutom Sovjetunionen, där den nazistiska ockupationen var brutalast. Västra delen av landet var avsedd att helt tas över av tyska kolonister, och nazisterna försökte undanröja all effektiv ledning för den polska nationen genom att systematiskt avrätta stora delar av den politiska och intellektuella eliten. Det fanns därför all anledning att med alla medel bekämpa ockupationen. En stor och välutrustad officiell motståndsrörelse bildades, Armia Krajowa, som fick rikligt med pengar och vapen från Storbritannien och USA, och som lydde under den polska exilregeringen i London. Exilledningen hade dock bestämt att de skulle ligga lågt med motståndet ett tag, och gå till attack först när kriget hade börjat vända och Tyskland var på defensiven. Länge var det därför den judiska och den kommunistiska motståndsrörelsen, Gwardia Ludowa, som fick stå för motståndet, medan Armia Krajowa lät större delen av vapnen och resurserna som kunde ha använts mot den nazistiska ockupationen ligga oanvända i väntan på mer gynnsamma tider att gå ut i strid. Än värre: vid åtskilliga tillfällen var det Armia Krajowa som de judiska och kommunistiska kämparna fick försvara sig mot, då denna till betydande del bestod av reaktionära, antikommunistiska och antisemitiska organisationer. De kommunistiska och judiska motståndsrörelserna samarbetade däremot mestadels bra, men hade väldigt lite vapen jämfört med exilregeringens motståndsrörelse.

En kort tid efter invasionen började de nazityska trupperna spärra in alla judar i ghetton, som de bara fick lämna för att arbeta hårt och länge för en absurt låg lön – i praktiken utnyttjades de som slavar. Snart förkunnades att alla som lämnade ghettona utan lov skulle skjutas på fläcken. Det var dock givetvis nödvändigt för den judiska motståndsrörelsen att kunna röra sig in och ut i ghettot. Vladka Meed, medlem i ZOB, Warzsawas judiska kamporganisation, förklarade svårigheterna. Dels var det nödvändigt att inte se för judisk ut. Oavsett maskering hade många dessutom svårt med att inte se för rädd ut – det fanns ingen brist på villiga angivare som letade efter misstänka spår av judiskhet. Förutom att en ansenlig del av befolkningen var antisemiter så fanns det också en belöning att hämta för att ha avslöjat en jude. Också språket var ett problem för många, då en stor del av den judiska befolkningen inte talade polska utan brytning. Vidare kunde otillräcklig kunskap om katolska ritualer och läror avslöja en. Men det var nödvändigt att röra sig utanför ghettot för att skaffa vapen, material till sprängämnen, inhämta information och hålla kontakt med andra grupper, så det fanns inte mycket val. Inte minst var det nödvändigt att sprida den allt tydligare information som började komma in att nazisternas mål inte bara var att fösa ihop judarna, utan även att utrota dem. Denna vetskap hade förstås en avgörande betydelse för hur motståndskampen skulle se ut och hur desperat den skulle bli.

Kort efter den tyska invasionen av Sovjetunionen inleddes den systematiska utrotning av judarna – att fösa in en stor mängd människor i trånga ghetton, med otillräcklig föda, undermåliga sanitära förhållanden, för att inte tala om sjukvård innebar givetvis en markant ökad dödlighet. Det var utan tvekan ett massmord, men inte ännu den systematiska förintelsen. Uppgifterna som följde i de nazityska truppernas spår österut kom på ett tidigt stadium. Systrarna Sarah och Roza Zilber kom till Warzsawa från Vilnius i januari 1942 med rapporter om massakrerna i Litauen, och en uppmaning från den judiska motståndsrörelsen där till uppror i de polska ghettona. De möttes dock av mycket misstro. Även om de möjligtvis kunde godta att det hände i Sovjetunionen så var det svårare att tro att nazisterna skulle kunna göra något liknande i Polen. En viktig faktor här var givetvis önsketänkande, och en motvilja mot att tvingas agera, som en insikt om utrotningspolitiken kunde ha medfört. De judiska ghettoledarna var en speciellt återhållsam faktor, då de trodde att det mest skonsamma var att lydigt hålla sig lugna, för att undgå att väcka nazisternas vrede – en minst sagt misslyckad taktik. Det ska också nämnas att de befann sig i en privilegierad position jämfört med resten av judarna, och var i vissa fall att betrakta som rena kollaboratörer. För vissa av dem blev ett väl paketerat dos av bly den rättmätiga belöningen, utdelad av dem som beslöt sig för att kämpa emot.

Motståndsgrupperna i ghettona växte emellertid, och de förberedda sig och beväpnade sig bäst de kunde. Ett fåtal vapen fick de från Armia Krajowa, och lite fler från den kommunistiska motståndsrörelsen, som dock hade stor brist själva. När upproret i Warzsawagettot bröt ut fick de föga hjälp utifrån. Armia Krajowa genomförde en attack mot ockupationstrupperna utanför gettot, men i övrigt kom den hjälpen de fick från Gwardia Ludowa. En av de få framgångsrika attackerna utifrån leddes av Niuta Tejtelbom, vars enhet slog ut ett tyskt kulsprutenäste. Innanför gettomurarna stupade exempelvis Roza Rozenfeld och Halinka Rochman när de försvarade en motståndsbunker mot de överlägsna SS-trupperna. Under tiden lyckades Regina Fuden och Lea Korn föra ut en grupp kamrater ut ur gettot till friheten, men stupade när de återvände för att hjälpa flera att fly. Debora Barans enhet försvarade sin bunker i tre dagar och slog tillbaka upprepade naziattacker innan de dödades. Bättre gick det för motståndskvinnorna Tosia Altman och Zivia Lubetkin som till slut lyckades fly. Inte förrän i juli 1943, 10 veckor efter den stora attacken mot Warsawagettot, hade den enorma tyska övermakten helt lyckats slå ner allt motstånd. En mindre del lyckades fly, varav vissa överlevde kriget men de flesta stupade. Det var emellertid väldigt få som nazisterna lyckades ta levande.

Inte många judiska ghetton skapades i det ockuperade Sovjetunionen – faktiskt bara i Minsk – av den anledningen att den tyska inmarschen i regel innebar att samtliga judar som nazisterna hittade blev skjutna på fläcken. Vilnius låg inte i Sovjetunionen, men hade varit ockuperat sedan året innan. När SS kom avrättade de genast 20 000 judiska män, och inom kort dödades omkring hälften av de återstående 80 000. Resterande 40 000, varav de flesta var kvinnor, spärrades in i två ghetton. I takt med att befolkningen allt mer decimerades av fortsatta mord och avrättningar började en motståndsrörelse formeras. I juni 1942 slogs de olika grupperna ihop och bildade FPO. Som på flera andra håll gick zionister, kommunister och Bund samman. En stor del av grundarna och ledningen utgjordes av kvinnor som Roza Korczak, Tamara Sznajderman, Chayke Grossman, Sonia Madaysker, Vitka Kempner och Chania Borowska. En viktig insats som de av FPO:s medlemmar som tillhörde slavarbetarna i vapenindustrin var att lamslå vapenproduktionen genom att sabotera både maskiner och produkter. I många fall upptäcktes in vapnens medvetet undermåliga kvalitet förrän de skulle ha använts, och den tyska soldat som trodde sig vara beväpnad fann sig stå mot Röda armén utan förmågan att skjuta tillbaka. Flera av de ovan nämnda kvinnorna begav sig till andra städer för att informera om den nazistiska utrotningspolitiken, samt för att försöka ena motståndet i olika städer. Chayke Grossman åkte till Bialystok för att organisera motståndet där.

Efter en debatt om inriktningen beslöt sig FPO för att inriktning var att stanna kvar i ghettot och organisera ett allmänt uppror som skulle följas av en större utbrytning. Det visade sig dock alltmer att merparten av invånarna motsatte sig ett uppror. När den tyska attacken kom 1 september 1943 och hoppet om ett massuppror falnade beslöt sig FPO istället för att bryta sig ut sluta sig till partisanerna i skogarna. Vita Kempner och Zelda Treger organiserade flykten för en grupp som tog sig ut. Roza Korczak ledde en enhet som lyckades hålla tillbaka tyskarna tills de sprängde byggnaden. Hon lyckades undkomma. 23 september, när den slutgiltiga attacken mot gettot kom, befann hon sig i en grupp med de återstående FPO-kämparna. De lyckades fly genom kloakerna och .tog sig också till skogen, friheten och kunde sälla sig till partisanernas styrkor.

Dessa och många andra finns att läsa om i Partisanas. Där finns även Gusta Drenger i Krakow och Malka Rózycka, Hanna Rud och Bronia Winicka som tillsammans med Chayke Grossman lyckades med att införskaffa och smuggla in en komplett kulspruta, som transporterades i Bronias tyska chefs bil, efter att ha påstod att hon hade chansen att få tag på kött, och att han skulle få hälften om hon fick låna bilen. Zala Sadolsek var en av alla kvinnor som slöt sig till Titos motståndsstyrkor. Dessa hade det ojämförligt största antalet kvinnor, uppemot 100 000 beräknas ha funnits i hans trupper, om man räknar dem i icke-stridande positioner. Så gjorde också Pavle Mede Katarina, som anförde kvinnosektionen i Pohorbataljonen. Partisanas är en av de intressantaste böckerna jag har läst på länge, och borde framför allt läsas av dem som tvivlar på att kvinnor av naturen är oförmögna att ta till vapen när så behövs. Visserligen är sannolikheten för att dessa personer läser boken förmodligen ganska låg, men ni andra borde absolut göra det.

Jens-Hugo Nyberg