Debatt- och blogginläggen om identitetspolitik har duggat tätt under det senaste året. Definitionerna, ofta underförstådda, av vad identitetspolitik är har varierat, liksom åsikterna om huruvida det ens är ett relevant begrepp. Identitetspolitikens försvarare har slentrianmässigt angripit dess kritiker för att försumma eller helt bortse från kampen mot kvinnoförtryck, rasism, homofobi och andra former av förtryck. Och nog finns en tradition inom vänstern av att tona ner den kampen till förmån för att bara fokusera på klasskamp (eller abstrakt prat om klasskamp). Den kritik av identitetspolitiken som har varit relevant har dock handlat om att kritisera specifika, felaktiga och vaga koncept och analyser, och metoder att bekämpa förtrycket.
Syftet med den här artikeln är inte att kritisera olika debattörer och specifika artiklar, eller att göra en mer noggrann analys av identitetspolitiska begrepp. (Mer om det finns istället i artiklarna Identitetspolitisk sörja eller revolutionär klasskamp i Arbetarmakt 1/2014 och Identitetspolitiken döljer kapitalismen som roten till förtryck och diskriminering, i Arbetarmakt 2/2014.) Följande artikel syftar snarare till att klargöra Arbetarmakts ståndpunkter i frågor som har debatterats. De identitetspolitiska idéerna har dessutom uttryckts på skiftande sätt och logiken i analyserna har tagits olika långt. I dess mer långtgående former uttrycks de oftare på webbforum än i tidningarnas debattartiklar. Fokus här blir därför inte på vem som har sagt vad, utan på att beskriva våra ståndpunkter i förhållande till idéer som florerar. Syftet är inte att måla upp en bild av vad någon eller några står för utan att peka på vad vissa teorier och resonemang kan leda till samt framför allt beskriva revolutionära marxisters inställning.
Identitetspolitiken beskrivs ofta som något av ett hjärnspöke, något dess motståndare har inbillat sig, eller som blott en täckmantel för att angripa kampen mot andra förtryck än klass.
Men debatter förs inte alltid genom att två väldefinierade, medvetna och tydligt uttalade ståndpunkter står emot varandra. Många uppfattningar och analyser är idealistiska och vaga, utan att dess försvarare själva förstår logiken i dem. Det finns inget konstigt i att som marxist påpeka detta.
Liberaler och reformister försvarar på olika sätt och i olika grad borgarklassens intressen helt oavsett om detta är deras syfte. Inom den revolutionära marxistiska rörelsen har flera strider tagits mot vaga begrepp, vars logik många av de som försvarat dem inte har insett. Ekonomismen var en tendens i den tidiga ryska socialdemokratin som vill tona ner den politiska kampen till förmån för den rent ekonomiska, och likvidatorerna ville några år senare att samma rörelse skulle nedprioritera eller helt lägga ner det underjordiska arbetet i Tsarryssland till förmån för öppet legalt arbete. Deras företrädare använde inte själva begreppen, och de drog tendenserna olika långt. De flesta av dem tyckte att polemiken mot dem var överdriven och missvisande. Det var den utan tvekan i enskilda fall, men det var nödvändigt att bekämpa dem bestämt för att försvara en klar analys och ett tydligt revolutionärt program från uppfattningar som ofta var vaga, men som ledde till helt andra slutsatser.
Dem som Trotskij kallade centrister på 30-talet tyckte att ”centrist” var ett vagt och föga användbart begrepp som de inte ville förknippas med – men bakom det fanns en rad oklara och luddiga uppfattningar som det var nödvändigt att angripa för att klargöra de politiska uppgifterna.
Det är med andra ord legitimt att peka ut en tendens som vi kallar identitetspolitik och som vi ser stor fara i, oavsett eller snarare p.g.a dess vaghet, och oavsett om ens någon av dess försvarare använder benämningen, och angripa den teoretiskt och politiskt.
Vad är identitetspolitik?
Begreppet är vagt men givetvis är identiteter centralt. Närmare bestämt handlar det om tillhörighet till olika grupper, som hudfärg eller etnicitet, könstillhörighet eller sexuell läggning, vilka utsätts för socialt förtryck, som rasism, sexism, homofobi eller vilka är underordnade.
De flesta tillhör åtminstone någon grupp som på något sätt är socialt förtryckt, och detta har betydelse för ens erfarenheter av världen. Det kan förstås påverka ens ståndpunkter, men frågan gäller vilken och hur stor betydelse detta tillmäts.
I identitetspolitiska analyser ses förtryck som decentraliserat snarare än centraliserat. Revolutionära marxister förnekar inte att förtryck existerar på lägre nivåer, i mindre grupper och uttrycks även mellan individer, men anser att det finns ett speciellt centraliserat förtryck, ett specifikt förhållande som det bygger på och en central institution som upprätthåller det: borgarklassens ägande och kontroll över produktionsmedlen och en avgörande del av samhällets rikedom, och en statsmakt som i sista hand försvarar dessa förhållanden. Det finns därför en central uppgift, nämligen att besegra statsmakten och konfiskera produktionsmedlen och rikedomarna, för att ställa dessa i arbetarklassens händer och producera efter folk behov, och inte efter de rikas vinstintressen. I den meningen är detta den centrala uppgiften, som kampen mot allt förtryck måste inriktas på.
En invändning mot detta är att marxister vill underordna allt annat under klasskampen. Ja, i en viktig mening stämmer det. Visst går det att säga att kampen mot allt förtryck är lika viktigt, men det är ett abstrakt påstående. Vilken strategisk vägledning ger det för kampen? Att lyfta fram just den revolutionära klasskampen för att avskaffa kapitalismen och byggandet av ett socialistisk samhälle betyder inte att kampen mot rasism eller kvinnoförtryck är oviktig. Det innebär inte att sådana kamper är en enkel funktion av klasskampen som automatiskt kommer att lösa alla frågor, att den kampen ska uppskjutas på framtiden eller att den helt måste tonas ner för att inte splittra klasskampen. Tvärtom – den kampen är en central och nödvändig del av klasskampen, den ska föras här och nu och tills allt förtryck är avskaffat.
Men även om alla klasser givetvis genomsyras av dessa förtryck, och de därför har en mycket viktig inverkan på hur samhället ser ut, är den huvudsakliga drivkraften bakom välfärdsstatens urholkning, större utslagning och fattigdom, krig, privatiseringar och arbetslöshet just borgarklassens strävan efter större vinster på arbetarklassens bekostnad. Drivkraften är det kapitalistiska systemets alltmer djupgående kris. Till skillnad från alla andra förtryckta grupper och deras kamp ska arbetarklassen ta makten – hela makten – från sina förtryckare, och behålla den med de medel som krävs tills klassamhället, och därmed den egna positionen som klass, är upplöst.
Kamp mot kvinnoförtryck, rasism, homofobi och allt annat förtryck är en central del av detta, idag, imorgon och ända fram till kommunismens internationella och slutgiltiga seger. Men kvinnor eller icke-vitas kamp, till exempel, handlar inte om att erövra hela samhällsmakten och undertrycka gruppen män eller gruppen vita tills samhället är omdanat och hela grunden för gruppindelningen är avskaffad. Där finns det en tydlig skillnad. Även om kampen mot alla förtryck är lika viktigt på ett allmänt moraliskt plan, är det strategiska huvudmålet för marxister just segern i den revolutionära klasskampen. Kampen mot andra förtryck ingår som en avgörande del i denna, snarare än tvärtom.
Vad är klasskamp?
Begreppet ”klasskamp” har för många vänsterkrafter blivit något av ett hedersbetyg: om det är bra så är det klasskamp. En annan variant är att helt enkelt konstatera att frågan om klass är ”viktig”, eller att betrakta det som gynnar dem som har det sämst som klasskamp. Emellertid kan dock även liberaler genomföra reformer som gynnar underbetalda arbetare. Även välgörenhet brukar gå till fattiga. Sysslar månne Frälsningsarmén med klasskamp? Att göra saker för fattiga inte i sig är klasskamp. Klasskamp är när en klass organiserar sig för att ta strid mot sina fiender för att gynna sina intressen på deras bekostnad.
Arbetarklassens kamp i allmänhet ska försvaras och uppmuntras, men vad som behövs är något mer: en revolutionär klasskamp. Arbetarklassen måste organisera sig och besegra borgarklassen och dess stat, och konfiskera deras tillgångar med de metoder som krävs. Det är vad revolutionär klasskamp handlar om. Utan en sådan strategisk inriktning blir alla visioner utopiska och icke-marxistiska.
Om man betraktar allt som är bra som klasskamp blir gärna all form av kamp mot förtryck också till klasskamp. Men om arbetarklassen inte tar strid mot sina motståndare är det inte klasskamp. Det kan dock fortfarande vara en bra och progressiv kamp, som kan vara bra för arbetarklassen och som varje kommunist måste stödja. Kamp för att försvara hotade abortkliniker eller kvinnojourer, blockera nazistdemonstrationer och deportationer samt att bekämpa alla former av rasistiska och sexistiska attityder och beteenden är alla nödvändiga kamper som kommunister måste försöka delta i. De kan föras med klasskampsmetoder, som strejker, demonstrationer och blockader som organiseras genom den mobiliserade arbetarrörelsen, och detta är naturligtvis något att sträva efter. Men när liberaler efter bästa förmåga deltar i sådana kamper, medan de samtidigt förespråkar avregleringar och marknadslösningar, för de knappast klasskamp.
Normer som alltings ursprung
En nyckelposition i debatten är att allt förtryck i första hand eller helt och hållet bygger på normer, i synnerhet normen om en vit, heterosexuell man utan funktionshinder. Detta står i uppenbar motsättning till den marxistiska analysen.
Uppfattningar, fördomar och normer är viktiga delar av förtryckets konkreta utformning. De är viktiga för att underbygga och försvara klassamhället och allt förtryck. Alla förtryckande uppfattningar och normer ska givetvis bekämpas. Men normer är fortfarande uppfattningar om världen. Att tro att förtrycket har sin grund i uppfattningar och fördomar är en idealistisk, till skillnad från en materialistisk, analys.
Grunden till förtrycket är ett objektivt ekonomiskt system och materiella intressen, i synnerhet en härskande klass materiella intressen. Den härskande klassen är beredd att försvara sina intressen med alla till buds stående medel. I sista hand har staten till uppgift att värna om dem. Invävt i klassamhället, inom alla klasser, och som en viktig stöttepelare för detta, går andra förtryck, vars konkreta utformning dock i hög utsträckning påverkas av den härskande klassens intressen. Kvinnoförtryck har existerat i samtliga klassamhällen och många drag har varit likartade eller likadana. Samtidigt skiljer sig kvinnoförtrycket åt i antika slavsamhällen, hos feodala bönder, i en sweatshop i Sydostasien, i Saudiarabien och i dagens Sverige. Förklaringar om att det bara är ”samma strukturer” säger egentligen inte så mycket.
Rasismen har på ett mer uppenbart sätt formats av kapitalismen. Visst har det funnits rasism tidigare. Gamla testamentet har rikliga exempel på hat och uppmaning till utrotning av andra folkgrupper, och antisemitismen har gamla rötter. Den mer systematiska rasismen är dock nyare. Denna tog fart i synnerhet genom kolonialismen, och innan denna, genom slaveriet och behovet av att ideologiskt försvara det. Rasismens framväxt har drivits på och påverkats av den härskande klassens materiella intressen av att öka sina tillgångar och makt. Förtryck och utsugning har sett ut på många olika sätt under olika tider och i olika delar av världen. Men ”normer” är inte någon förklaring till dessa olika uttryck eller hur de har förändrats. Varför förändrades normerna så tvärt under 1800-talets senare del? Orsaken går snarare än normer att hitta i slaveriet och kolonialismen – båda drivna i första hand av ekonomiska intressen.
Från det andra håller har arbetarrörelsen i hög grad förändrat förutsättningarna för hela samhället, och de rådande uppfattningarna. Att en specifik kvinnorörelse har kämpat inom och utanför arbetarrörelsen, har varit av största betydelse, men det sätt som arbetarrörelsen har påverkat samhället har i hög grad röjt bort förutsättningarna för exempelvis religiös fundamentalism att växa och frodas. Men kvinnoförtryck, rasism och andra förtryck är ingen enkel funktion av klassförtrycket, lika lite som deras avskaffande är en enkel funktion av klasskampen. Mer om det nedan.
För revolutionärer är det centrala gällande analyser av förtryck hur de påverkar strategin för kampen för frigörelse. Den marxistiska analysen ger ett tydligt strategiskt huvudmål: revolutionär klasskamp för att ta makten, störta de borgerliga statsmakterna och konfiskera den härskande klassens tillgångar. Kampen är naturligtvis betydligt mer komplicerad än så. Specifik kamp mot alla former av förtryck, självorganisering av de socialt förtryckta grupperna och liknande åtgärder är nödvändig. Men alla kamper måste samlas under ett strategiskt huvudfokus. Inte för att de specifika kraven ska skjutas på framtiden eller tonas ner, utan för att de måste ingå som nödvändiga delar i den revolutionära klasskampen, i största möjliga mån på lika villkor.
Om man ser normer som förtryckets utgångspunkt, eller om man på annat sätt betraktar allt förtryck som decentraliserat, utan någon centraliserad huvudaxel, blir kampens inriktning naturligt mer diffus. De olika socialt förtryckta grupperna bör i så fall inrikta sig på sina egna förtryck. Andra grupper kan bara hjälpa till som stöd, eller ”allierade”. Detta leder i sin tur lätt till uppfattningen att bara den specifika gruppen kan uttala sig om sitt förtryck och hur det kan bekämpas. Om normer är grunden för allt förtryck är det fullt logiskt att varje separat grupp ska utforma, bedöma och föra sin egen kamp. Alla separata gruppers kamp ses då som en enad kamp mot förtrycket.
Tolkningsföreträde
I det populära begreppet ”tolkningsföreträde” finns en rimlig kärna: ingen annan ska berätta hur någon ska känna efter att ha utsatts för något. Exempelvis kan det handla om att förringa någons upplevelser och känslor: ”Det där var väl inte så farligt? Det var väl inget att bli sur över?” Det är inte den som har har utsatt någon för någon form av trakasserier eller diskriminering som ska avgöra hur den utsatta eller de som kan känna sig träffade ska uppleva situationen.
Men begreppet används också i en betydligt vidare mening: t.ex. att en utsatts tolkning av en given situation inte får ifrågasättas. Enligt den materialistiska analysen är händelser inte bara människors upplevelser av dem. Uppfattningar och tolkningar av händelser kan vara mer eller mindre korrekta, eller felaktiga. Forskning på vittnesmål i rättegångar har visat att människor ofta helt missuppfattar situationer eller minns fel, även när de tror sig vara helt säkra. En enskild människas vittnesmål kan många gånger vara avgörande för att fastslå vad som hände, men den innebär inte att en berättelse inte kan ifrågasättas, om det finns mer fakta i målet.
En mer politiskt skadlig användning av begreppet tolkningsföreträde är den om att vissa grupper har ensamrätt, tolkningsföreträde, på att analysera samhälleliga fenomen och förtryck, och på hur kampen för frigörelse ska föras. Rasism och sexism är samhälleliga fenomen, och kan därför analyseras som sådana. Enligt en marxistisk analys existerar förtryck objektivt, inte bara när de upplevs som förtryckande. De som utsätts för socialt förtryck har givetvis unika erfarenheter som andra inte har, och det är helt nödvändigt att de kommer till tals som en viktig del i analysen och för att formulera målen för kampen. Men de kan ändå ha en felaktig analys, eller en felaktig uppfattning om hur förtrycket ska bekämpas. Det finns kvinnliga feminister som hävdar att vinstdrivande företag inom välfärdssektorn behövs för att utöka kvinnors möjligheter eller att frågan om fler kvinnor i bolagsstyrelserna är viktig att driva. De har rätt – utifrån sitt klassintresse, som skiljer sig helt från arbetarkvinnors intressen.
Inom samtliga förtryckta grupper finns det vitt skilda uppfattningar. Vissa ser enbart individuella lösningar, eller förnekar det strukturella förtrycket överhuvudtaget. Somliga förespråkar borgerliga lösningar som i praktiken bara skulle gynna den mest välbärgade delen av gruppen i fråga, eller rent chauvinistiska och reaktionära ”lösningar”. Alla förtryck existerar i en samhällelig helhet och kan inte helt skiljas från varandra. Kvinnoförtrycket kan inte, oavsett vad både Gudrun Schyman och Vänsterpartiets feministiska plattform säger, särskiljas från klassamhället. Det kan inte bekämpas, förutom enskilda aspekter av det, separat.
I Feministiskt initiativs program antyds att kvinnors låga löner bara handlar om att kvinnors arbete värderas lägre. Men själva grunden till låga löner ligger i kapitalisternas vinstintresse. Det mest grundläggande draget i kapitalismen är exploatering av arbetarklassen. Om det är något kapitalismen inte kan existera utan är det låglönesektorer. Kvinnor som grupp är mer underbetalda och exploaterade än männen, men även om kvinnor, rent hypotetiskt, låg på samma nivå som männen skulle otrygga, slitsamma och underbetalda jobb finnas kvar. Arbetsköparnas attacker på rättigheter och arbetsvillkor skulle fortsätta oförminskat.
Samma sak gäller den offentliga sektorn. Hur kvinnors insatser värderas är en faktor gällande de nedskärningar som genomdrivs. Men den offentliga sektorns storlek och uppbyggnad handlar om hur samhällets resurser fördelas. Borgarklassens angrepp på den handlar inte så mycket om normer och värderingar, utan till största delen på att de vill öka sina privata vinster och ser en outnyttjad lukrativ marknad.
Två andra viktiga exempel ur den identitetspolitiska debatten under det senaste året är diskussionen om kvinnoförtryck i vissa Stockholmsförorter (se Arbetarmakt nr 3/2015) och den om ”white saviour”-komplex (se Arbetarmakt nr 3/2014)
Fördomar bekämpas bäst i kampsituationer
Rasistiska, sexistiska och homofoba fördomar måste bekämpas med kraft, här och nu. De kommer knappast att kunna utrotas enbart genom medvetandehöjning och verbal kamp mot normer. De bästa möjligheterna att förändra folks normer och uppfattningar och att radikalt ändra på samhällsstrukturer finns snarare under situationer av höjd kamp. Väl uttänkta argument och debattartiklar i all ära, men först när samhällsmakten ifrågasätts av en mobiliserad arbetarklass, eller på andra sätt vid revolutionära situationer, finns de största utsikterna till förändringar och förbättringar för de socialt förtryckta grupperna.
Exempelvis kunde de palestinska kvinnorna flytta fram sina positioner mer än någonsin under de massiva mobiliseringarna underifrån under den första intifadan. Under ryska revolutionen genomdrevs störa förbättringar, som rätt till enkel skilsmässa, abort och försök att bygga daghem och offentliga bespisningar. Kvinnorna i det republikanska lägret gjorde betydande framsteg under spanska inbördeskriget/revolutionen. Under den brittiska gruvstrejken 1984-85 kunde fördomar utmanas mer effektivt än under lugnare perioder.
Rasism, sexism eller homofobi kommer inte att försvinna som en automatisk följd av revolutionära klasstrider, men de ger betydligt bättre förutsättningar än dagens situation. Kamp mot specifika förtryck krävs dock fortfarande. Den ryska revolutionära rörelsen hade lika rättigheter oavsett kön och etnisk tillhörighet som en självklar del av sitt program, men en utbredd motvilja fanns mot åtgärder och mobilisering riktad specifikt mot arbetarkvinnorna. Detta hade flera orsaker. Kvinnor hade traditionellt varit en mer konservativ del av befolkningen – vilket bäst förklaras av deras tillbakaträngda position i samhället – och ansågs därmed svårare att organisera. Vidare fanns det ett motstånd mot att sammanblandas med den feministiska rörelsen, som var helt inriktad på åtgärder som gynnade medel- och överklasskvinnor, men som inte innebar så stora förbättringar för de fattiga arbetar- och bondekvinnorna. Bakom fanns förstås också ingrodda fördomar, även bland socialister, och många arbetarmän tyckte att det var behändigt att deras fruar tog hand om hushållet. Även om den ryska socialistiska rörelsens krav skulle innebära väldiga framsteg för arbetarklassens kvinnor vände de sig alltså till en början till dessa nästan enbart som arbetare, och inte som en speciellt förtryckt grupp.
Först efter kamp från ledande bolsjevikiska kvinnor som Inessa Armand, Nadezhda Krupskaya, Konkordiia Samoilova och Alexandra Kollontai började bolsjevikerna ge ut en tidning riktad direkt till arbetarkvinnorna: Rabotnitsa. Efter 1917 var de bolsjevikiska kvinnornas påtryckningar viktiga för att driva fram åtgärder för kvinnors frigörelse. Det gällde inte minst den stora mobiliseringen av arbetar- och bondekvinnorna genom kvinnosektionerna, zhenotdel, och reformer som rätt till skilsmässa, legalisering av aborter samt inrättandet av daghem, offentliga bespisningar och tvättinrättningar. Vid den byråkratiska kontrarevolutionens seger på 1920- och 30-talen försvann förutsättningarna för en fortsatt frigörelse. Zhenotdel avskaffades, staten slog vakt om den traditionella kärnfamiljen och aborter förbjöds återigen. Under de första, revolutionära åren fanns stora möjligheter för framgångsrik kvinnokamp – men specifik kamp av kvinnor underifrån krävdes.
Émilienne Morin, änka till den legendariska spanske milisledaren Buenaventura Durruti, var en av dem som efter spanska inbördeskriget vittnade om att männen i den anarkistiska rörelsen oftast föredrog att själva sitta och diskutera hur kampen mot staten, godsägare, fascister och kapitalister skulle föras medan deras fruar tog hand om hemmet (hon tillägger att Durruti själv tillhörde undantagen). Även här krävdes speciell kamp mot detta ojämlika beteende.
Under försvaret mot de fascistiska horderna, vilken utvecklades till en socialistisk revolution, kunde kvinnorna inta nya roller i fronten av kampen, även om de mötte större hinder mot att greppa gevären än sina manliga kamrater, i form av fördomar från släkt och vänner, förbud från föräldrar, och även sexistiskt beteende och fördomar i skyttegravarna. Kvinnor som deltog i den väpnade kampen har berättat om hur de var tvungna att kämpa hårdare än sina manliga stridskamrater för att mota fördomar om att kvinnor inte var lämpade för krigföring. De blev tvungna att bekämpa denna ingrodda sexism, men det var vid fronterna mot fascismens väpnade horder och i mobiliseringen för att ta över jord och fabriker som de bästa möjligheterna för denna kamp fanns. Den revolutionära fasen blev tyvärr kort. Stalinisterna, de reformistiska socialisterna och de av borgarna som slöt sig till det republikanska lägret gjorde allt de kunde för att avblåsa revolutionen och bekämpa Franco med mer konventionella metoder. Som en del i detta pressades kvinnorna tillbaka från fronten. Efter fascismens seger befästes kvinnornas underordnade ställning för årtionden framöver. Medvetandehöjning och agitation mot kvinnoförtryckande strukturer är en nödvändig del av kampen – men ingen medvetandehöjning i världen kan ersätta de revolutionära situationerna eller stå emot kontrarevolutionens vågor.
Vad är splittrad kamp?
Påståenden om vad som splittrar kampen har varit en stor del av debatten om identitetspolitik. Här behövs klargöranden.
En enad revolutionär klasskamp mot högerpolitik, borgarklassen och kapitalismen är alltså nödvändig. Arbetarklassen, som ska ta över samhällsmakten från sina klassfiender, är den centrala faktorn. Kontrarevolutionära och reaktionära element kan finnas överallt, men större delen av arbetarklassen, oavsett vilka socialt förtryckta grupper de i övrigt tillhör, kommer att kunna samlas bakom sina gemensamma klassintressen och stå på samma sida i kampen. Däremot kommer de flesta överklasskvinnor, oavsett om de är icke-vita, homosexuella eller handikappade, att sluta upp bakom sina klassintressen, som är motsatta arbetarklassens. Naturligtvis kommer vissa av dem att kunna vinnas över till arbetarklassens sida, men detta på individnivå. Arbetarklassens väg till frigörelse går inte i första hand genom att motverka fördomar eller förtryck av sig själva som klass, eller att upphäva normer om sig själva som arbetare, utan genom att helt och hållet avskaffa sin faktiska ställning som en specifik arbetarklass.
”Enad kamp” innebär för revolutionärer en övergripande, uttalade strategisk inriktning på att förenas i en gemensam, revolutionär klasskamp för att störta kapitalismen och bygga socialismen. Inte att varje förtryckt grupp bekämpar sitt förtryck i första hand var för sig, med stöd av andra som ”allierade”. Om normer är förtryckets själva ursprung och grund blir den senare inriktningen helt logisk, men inte om man ser kapitalismen som förtryckets centrala axel.
De som står bakom de identitetspolitiska begreppen kan ha de bästa intentioner och mest sympatiska visioner om en värld utan förtryck. Många i det identitetspolitiska lägret hatar kapitalismen och förespråkar en socialistisk revolution av all sin kraft. Men ett revolutionärt program måste bygga på tydliga, konkreta analyser och ståndpunkter, och där är de identitetspolitiska begreppen ett hinder.
Att hävda att män inte kan analysera hur kvinnoförtrycket ser ut eller hur det ska bekämpas, att rasistiskt förtryckta grupper eller länder måste föra sin kamp själva utan att några vita västerlänningar tillåts komma med synpunkter på kampen, eller att något av de sociala förtrycken står fristående från och ska bekämpas som en separat fråga från den antikapitalistiska klasskampen är ett recept på en i praktiken splittrad rörelse. Att bekämpa sexistiska eller rasistiska attityder och beteenden även inom arbetarklassen eller att konfrontera män eller vita som beter sig nedlåtande och kränkande är dock inte splittrande i sig. Inte heller att det är splittrande när kvinnor, icke-vita och etniska minoriteter eller hbtq-personer organiserar sig självständigt för att själva diskutera och föra fram sina krav och synpunkter samt kräva bättre representation inom arbetarrörelsen. Det är snarare helt nödvändigt för att skapa en enad revolutionär rörelse.
En märkligt påstående i debatten är det om att det ”inte är de förtrycktas plikt att få förtryckarna att sluta förtrycka”. Ska alltså förtryckarna som inse att de ska sluta förtrycka? Förhoppningsvis är det inte borgarklassen, reaktionära diktaturer eller Ku Klux Klan som avses. Detta vore den mest meningslösa och verklighetsfrämmande idealism, från vilken enbart passiviserande slutsatser skulle kunna dras. Snarare syftar man på män, vita och andra privilegierade grupper inom vänstern. De som försöker motverka förtryck, men som fortfarande är fast i rasistiska och sexistiska strukturer och fördomar, eller är okunniga eller villrådiga om hur de ska sluta agera på ett förtryckande sätt. Visst kan alla som agerar på förtryckande sätt i någon mening sägas vara förtryckare. Men förtryckare som härskande klasser och diktatorer är ju inte av samma sort som välmenande personer från socialt icke-förtryckta grupper. Den första kategorin måste bokstavligen störtas, till skillnad från att upplysas, utbildas och förmås sluta med sitt förtryckande beteende och sina fördomar. Att kort och gott klumpa ihop båda kategorierna under etiketten ”förtryckare”, utan en klar och tydlig åtskillnad mellan dem, blir därför inte att vässa analysen utan tvärtom att slipa ner dess udd och göra den helt och hållet vag. Det är inte att skärpa den marxistiska klassanalysen utan att beröva den dess kärna. För den som ser förtrycket som enbart decentraliserat och i första hand baserat på normer blir dock även detta en naturlig slutsats. Om normer ligger bakom båda kategoriernas förtryck eller förtryckande beteende är det helt logiskt att se en gradskillnad mellan dem, snarare än att betrakta dem som två olika saker som måste hållas isär.
En närliggande uppfattning är den om att man bara bör bekämpa strukturer, och inte personer eller grupper. Detta sägs tydligt exempelvis i Feministiskt initiativs partiprogram, och återfinns i hela deras politik. Tyvärr går det inte att på något verkningsfullt sätt bekämpa en härskande klass, de ekonomiska makthavarna eller de politiska representanter och den våldsapparat som försvarar dem utan att se dem just som fiender – som inte ska upplysas och övertygas, utan som ska störtas och med tvångsmedel berövas sin makt och sina rikedomar.
Det är förvisso inte individerna som sådana som är problemet. Enskilda kapitalister, direktörer reaktionära politiker och nazister skulle kunna helt byta sina uppfattningar och ställa sig på arbetarklassens sida. Detta är dock mycket ovanligt och ingenting att basera en revolutionär strategi på. Så länge de är kapitalister eller representanter för kapitalistiska partier ska dessa individer bekämpas som fiender, i ordets fulla bemärkelse. Att späda ut kategorin förtryckare så att den omfattar en majoritet av jordens befolkning, utan tydlig åtskillnad, eller att tro att rena strukturer kan bekämpas utan grupper görs till fiender, leder till helt andra slutsatser än att se ett ekonomiskt system och en härskande klass som förtryckets centraliserade nav. Det är inte att bredda analysen, utan att överge den. Det kan leda till en mängd olika kamper, som kan ha de radikalaste syften och må stötta varandra. Men utan enhet gällande vilka de huvudsakliga och strategiska förtryckarna är och behovet av att störta dem kommer den socialistiska revolutionen inte att lyckas.
Kampen mot förtryck behöver ett konkret revolutionärt program
Den revolutionära marxistiska kritiken mot identitetspolitiska begrepp kan anklagas för att skapa onödiga motsättningar. Det är dock nödvändigt med tydlighet i analysen och strategin, och de begrepp som diskuteras i den här artikeln är ett hinder för detta. Flera av dem bygger delvis på verkliga förhållanden som är nödvändiga att ta in i analysen, men som de beskrivs ovan gör de samhällsanalysen och strategin för kampen luddig. Långt innan de ställs på sin spets skapar de en alltför stor osäkerhet och politisk vaghet.
Att tala om behovet av revolutionär klasskamp i allmänhet är inte tillräckligt. Vad som behövs är ett tydligt, konkret och, framför allt, praktiskt program för kamp. En revolutionär rörelse och ett revolutionärt parti måste kunna ge konkreta svar vid varje steg på vägen.
Flyktingkrisen är ett exempel. Det är inte tillräckligt att bemöta den rasistiska hetsen mot flyktingar och tiggare med att bedyra alla människors lika värde eller liknande humanitära skäl. Så länge rasistpartier och etablissemanget, om än i olika grad, får folk att tro att låga löner, urholkad offentlig välfärd, nedskärningar och arbetslöshet är flyktingarna och invandrarnas fel kommer många ändå att prioritera sin egen trygghet och välfärd framför solidaritet med folk som flyr. Vi behöver inte bara manifestationer för att välkomna flyktingar och praktiskt solidaritetsarbete, utan en strategi som ger konkreta paroller och kampmetoder. Arbetarrörelsen måste visar var resurserna finns och lägga fram ett program för kamp för dessa resurser. De måste kombinera principen öppna gränser med ett oförsonligt försvar för att alla arbetare på ett jobb ska ha samma villkor och löner och pressa den fackliga ledningen att på allvar göra den saken till sin. Alla arbetare, inklusive dem som ännu saknar papper, måste inkluderas i kampen och inriktning måste ligga på att organisera fackets gräsrötter gentemot dess ledning, om denna motsätter sig detta. Det krävs en praktisk organisering av försvar att flyktingboenden och migrantläger och styrkor för att bemöta det fascistiska hotet på gatorna.
Ett sådant program måste konkretiseras och tillämpas på varje brännande fråga och varje förtryck, allt som en del i en tydlig och uttalad revolutionär strategi. Kamp om symboler och ord samt att upprepa allmänna begrepp ska inte försummas, men kan inte vara mer än en underordnad del i kampen. När identitetspolitikens abstrakta analys gör sådant till huvudfrågor sker det på bekostnad av att mobilisera till kollektiv kamp på gator, arbetsplatser, skolor och bostadsområden. En identitetspolitisk inställning utesluter inte en strävan efter sådan kamp, men hur ofta har den betydande plattform identitetspolitiken har fått använts till att faktiskt mobilisera till detta?
Det är knappast en slump att identitetspolitiken har fått sin starka ställning i delar av vänstern i tider då kampnivån är låg. Den politiska kampen för den revolutionära marxismen är nödvändig, men läget kan knappast övervinnas utan att den nivån åter höjs. Somliga identitetspolitiskt sinnade kommer säkerligen att finna sin plats i den kampen och fortsätta diskussionen om metoder för att bekämpa socialt förtryck som en del i en gemensam och enad revolutionär kamprörelse. Andra kommer att stå kvar vid sidan av och göra sig allt mer irrelevanta med abstrakta skriverier.
Jens-Hugo Nyberg
No Responses