Ryska inbördeskriget och byggandet av Röda armén

Vid tiden för Oktoberrevolutionen hade bolsjevikerna ingen klar förståelse för vilken sorts armé de skulle tvingas bygga. Detta är inte speciellt förvånande – en revolutions konkreta program kan inte härledas från några få enkla principer utan kommer hela tiden att korrigeras av erfarenheten. Även sovjeterna hade inte uppfunnits av någon tänkare, och den verkliga sovjetmakten såg ganska annorlunda ut från Lenins vision i Staten och revolutionen. Ingen arbetarstat hade dittills skapat en revolutionär armé, så den uppgiften var ny.

Vänstern hade alltsedan franska revolutionen förespråkat att de stående arméerna skulle ersättas av folkliga miliser, för att omöjliggöra att de någonsin skulle kunna användas mot folket igen. En något romantiserad förståelse av det revolutionära Frankrikes försvar mot de invaderande arméerna hävdade också att demokratiska miliser skulle vara det mest effektiva rent militärt också.¹

Andra internationalen hade således de stående arméernas ersättande av folkbeväpning inskrivet i programmet, och så även den ryska socialdemokratin. Det bör dock noteras att detta ansågs som en del av minimiprogrammet, och ska inte sammanblandas med principen om att krossa statsmakten. Under revolutionen 1905 betonade Lenin behovet av ordentlig organisation, utbildning och militärt kunnande, men i stort sett höll han sig till det perspektivet. 1916, under världskriget, hävdade han i kategoriska termer att organiserat våld i den utsugna majoritetens intresse och namn är av ett annat slag än de borgerliga staternas arméer: ”det trampar på utsugarnas, bourgeoisiens rättigheter, det är ouppnåeligt utan en demokratisk organisering av armén och de bakre linjerna.”²

Detta perspektiv förändrades inte – det diskuterades i stort sett inte ens – före Oktoberrevolutionen.
Efter maktövertagandet ställdes bolsjevikerna inför en ny livsviktig uppgift: att faktiskt organisera försvaret av revolutionen. För att möta hotet från officerskadetternas uppror i Petrograd, och anstormningen av kosackerna under Krasnov, använde de vad de hade tillgängligt: de delarna av armén de kunde uppbåda, matroserna i Östersjöflottan och de röda garderna. För stunden var det tillräckligt, men det måste sägas att detta till stor del var tack vare de kontrarevolutionära styrkornas svaghet. Stridsvärdet av den ryska armén föll snabbt, och om Petrogradgarnisonen inte var beredd att ingripa mot bolsjevikregeringen, så var den inte speciellt intresserad av att aktivt försvara den heller. Fredsdekretet, och än mer dekretet som gav enheterna vid fronten tillåtelse att öppna lokala fredsförhandlingar med tyskarna försäkrade att armén inte skulle kunna användas mot sovjetregeringen, men bidrog också till dess upplösning – som i vilket fall redan var i full gång.

Inbördeskrigets början³
Också när något verkar ha en uppenbar början finns det alltid händelser som föregick och ledde upp till den. Flera svar på när det ryska inbördeskriget började är möjliga – om man beaktar fattigdomen, förtrycket och våldet i det ryska klassamhället kan man hävda att det hade hållit på länge. Antikommunister brukar föredra att hävda att inbördeskriget inleddes med Oktoberrevolutionen. Givetvis uppfann dock inte bolsjevikerna klasskampen i oktober, och året 1917 var fyllt av tilltagande strider över hela det gamla tsardömet. Men låt oss bortse från detta, och hoppa över episoder som Kornilovkuppen, och börja vid maktövertagandet.

Petrograd var, givetvis, revolutionens centrum. Men samtidigt hade inte Ryssland längre en statsmaskin som kunde erövras i huvudstaden, och sen användas över hela landet. Snarare var sovjeterna tvungna att vinna över hela riket. Detta motbevisar i sig påståendet att Oktoberrevolutionen bara var en militärkupp. Samtidigt avfärdar det vissa centristers favorituppfattning, att Oktoberrevolutionen var fredlig, rent av oblodig. Att konsolidera revolutionen var en process som tog flera månader. På vissa platser, som Moskva och Irkutsk, krävdes det flera dagars gatustrider för att segra, med ibland hundratals dödsoffer. De flesta ryska städerna såg dock föga av direkta väpnade strider, och på många ställen behövde sovjeterna i stort sett inte använda något våld alls för att övermanna sina motståndare. Ju mer industrialiserad en stad var, eller med andra ord, ju mer proletär dess befolkning, desto starkare var revolutionen.

Givetvis gjorde bolsjevikregeringen sitt bästa för att sprida revolutionen. Rödgardister skickades från Petrograd, Moskva och andra städer, matroser skickades från Östersjöflottan, och i mindre utsträckning från Svarta havsflottan. Arméenheter skickades när de kunde användas, vilket var allt mera sällan. De enda arméenheterna som kunde tas över och användas som första klassens trupper genom hela inbördeskriget var de lettiska gevärsregementena.
Trupper skickades ut med tåg för att bistå de lokala revolutionärerna, men detta var på intet sätt tillräckligt för att erövra Ryssland. Däremot var de röda styrkorna var tillräckliga för att tynga över vågskålen där de lokala revolutionärerna inte kunde segra på egen hand. De hjälpte till att besegra den ukrainska radan, Kaledins donkosacker och Dutovs orenburgkosacker. Men i det stora hela så växte och vann revolutionen överallt, från Archangelsk i norr till Ekaterinodar i kosackområdet Kuban i söder, till Sibirien och fjärran östern, av egen kraft.
.

Den revolutionära armén i nytt ljus⁴
Detta bevisade revolutionens styrka. Men det skedde också på grund av en annan faktor: kontrarevolutionens svaghet. Många revolutionärer såg detta som vägen för revolutionär krigföring, i linje, dessutom, med den uppfattning de hade haft före revolutionen: små, frivilliga, demokratiska enheter, som, med stöd från arbetarna och de fattiga överallt svepta undan klassfienden. Det skulle dock visa sig annorlunda när de ställdes mot en välorganiserad fiende, besluten att strida.

Det första stora testet de ställdes inför var Tyskland. Bolsjevikernas position dittills hade varit att förespråka en allmän demokratisk fred utan annektioner eller skadestånd. Om arbetarna skulle ta makten, som de nu hade gjort, skulle de vägra gå med på någon förnedrande fred, och om de skulle anfallas skulle de föra ett revolutionärt krig mot anfallaren, och i samarbete med det landets arbetare, störta dess kapitalister. Nu, ju längre fredsförhandlingarna med Tyskland fortsatte och ju hårdare dess krav blev, desto mera blev det uppenbart att Sovjetryssland inte hade någon armé att slåss med. Den gamla upplöstes allt snabbare, och rödgardisterna och matroserna var knappast tillräckligt för att stå emot en organiserad armé. Detta visade sig när Tyskland anföll 18 februari. Deras trupper av andra sorteringen svepte med lätthet undan det ryska försvaret, i vad den tyska befälhavaren general Hoffman kallade ”det mest komiska krig jag någonsin har sett.”⁵

Socialister hade länge förmodat att ökad demokrati inom vilket område som helst skulle medföra större effektivitet. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna höll fast vid sin uppfattning att den nya friheten efter Februarirevolutionen skulle medföra en mer effektiv armé – visst skulle väl en armé som visste vad den kämpade för ha större stridsvärde? Argumentet användes av bolsjevikerna också, även om de betonade att arbetarklassen först måste gripa makten, och att det var det skulle försäkra att arbetarna och fattigbönderna försvarade sig. I verkligheten var det dock inte riktigt så enkelt. Störtandet av tsaren minskade den ryska arméns sammanhållning och användbarhet i strid, och oktoberrevolutionen vände inte den processen – snarare accelererades den. Det är möjligt, så länge revolutionen inte har gripit tag i soldatmassorna, att bygga en effektiv armé med knölpåken och den härskande klassens propaganda. Och omvänt, när man ger människor frihet, kommer en naturlig reaktion vara att undvika väpnade konflikter. En tillräckligt klassmedveten arbetare kan undertrycka sin rädsla och ta sin plats vid fronten. Nivån av revolutionärt medvetande kommer dock alltid att variera. Dessutom kommer även den bästa revolutionären att behöva pressa sig själv hårt när han plötsligt ställs inför maskingevär och artilleri. Vad detta innebär är att under de flesta omständigheter kommer revolutionärt medvetande, om än en nödvändig komponent, inte att i sig själv vara tillräckligt för att bygga en revolutionär armé som kan stå emot en välorganiserad fiende.

Militära frågor och politik
För en marxist är militära frågor underordnade politiken. Den är den revolutionära politiken som ger oss målen att slåss för, som samlar våra trupper och kan underminera fiendens. Det vore dock helt fel att anta att det bara är politiken som avgör. Militära erövringar kommer att ge segraren en möjlighet att lösa de politiska frågorna till sin fördel. Om kontrarevolutionen vinner en militär seger och använder denna för att ge tillbaka fabrikerna till sina tidigare ägare, upplösa sovjeterna och avrätta varje kommunist som faller i deras händer, är det uppenbart att detta kommer att ha stor betydelse för alla frågor som rör klasskampen. Under ett väpnat inbördeskrig blir därför den militära fronten en fråga om liv och död för revolutionen.

Det är inte möjligt att följa bolsjevikernas debatter om hur en armé ska byggas i någon detalj. Viktiga diskussioner hölls informell och bevarades inte. Det går att peka på spridda uttalanden och olika åtgärder, men det är väldigt svårt att få någon bra bild av precis hur idéerna klarnade.⁶ Vad som står klart är emellertid att när Trotskij avgick som folkkommissarie för utrikes ärenden och blev folkkommissarie för militären direkt efter Brest-Litovskfreden i början av mars, så var han övertygad om flera huvudprinciper för att bygga den nya armén.⁷

I november året innan, hade armén demokratiserats till fullo, med val av alla befälhavare, i enlighet med vad bolsjevikerna hade förespråkat. Detta avskaffades nu i mars, liksom rätten att diskutera stridsorder innan man följde dem. När man ställs inför en väpnad fiende är huvudsaken att besegra honom, inte att alla soldater känner att de hade blivit tillfrågade i förväg. I en strid måste en order ofta utföras genast, eller så kommer det i många fall helt enkelt att vara för sent. Att diskutera dem i en timme eller mer betyder helt enkelt att man inte har någon effektiv armé. Dessutom: vem kommer en enhet som inte är så pigg på att anfalla fienden – en väldigt naturlig reaktion – troligen att välja som sin befälhavare? I många fall förmodligen någon som är mindre benägen att tvingar dem att attackera. Det finns en annan aspekt på detta. Att ge de väpnade styrkorna full autonomi att bestämma hur de ska handla skulle innebära att ge soldaterna makten att själva bestämma några av inbördeskrigets viktigaste frågor, något Trotskij kallade ”militär syndikalism”. Nödvändigheten av att den politiska ledningen säkrar sin fasta kontroll över militären borde vara uppenbar. Under alla omständigheter måste även den mest revolutionära armés beslutsrätt underställas det revolutionära styret i sin helhet.

Givetvis är politik och revolutionär ledning av yttersta vikt i en revolutionär armé. Revolutionär agitation och propaganda spelar en absolut nödvändig roll i att få arbetarna och bönderna att slåss. Men Röda armén behövde mer än detta; i varje enhet och vid varje front spelade celler av disciplinerade kommunister en avgörande roll. Deras uppgift var att genom att vara de mest beslutsamma kämparna, inspirera och leda trupperna. Som Trotskij gång på gång betonade skulle de inte ha några andra privilegier än att vara de första som kom under eld.

Inspiration var dock bara en sida av myntet. Det visade sig i den situationen vara omöjligt att bygga en armé utan att en fast disciplin påtvingades de mer motsträviga soldaterna. Vid fronten kan en order inte vara frivillig. Den måste lydas, annars kommer den som bröt mot den att straffas. En revolutionär armé bör givetvis sträva efter att i största möjliga mån bygga på frivillig och medveten disciplin. Men detta måste också ställas emot de rent militära behoven.

De gamla officerarnas återkomst?
Att avskaffa valen av befälhavare och återupprätta disciplinen orsakade tillräckligt med opposition, men ännu svårare att svälja var att före detta tsarofficerare åter sattes i befälspositioner. För att bygga en stridsduglig armé, förklarade Trotskij, hade de helt enkelt inget annat val än att använda de befintliga militära specialisterna – det vill säga de gamla officerarna. Detta var, i princip, inte annorlunda än att använda borgerliga och ex-tsaristiska specialister på andra områden. Trotskij avfärdade uppfattningen, som vad godtagbar för de flesta av hans kritiker, att de gamla officerarna skulle användas enbart som rådgivare. Genom hela revolutionen betonade Trotskij nödvändigheten av att ge specialister inom olika områden möjligheten att använda sina färdigheter. I detta argumenterade han emot var han kallade ”kommunistisk självbedrägeri”: uppfattningen att vad det än handlade om så var kommunister bättre på det. Mot påståendena att de ex-tsaristiska officerarna oundvikligen skulle förråda arbetararmén, hävdade Trotskij bestämt att förräderierna, om de hölls i styr av kommunistisk vaksamhet, skulle bli långt mindre förödande än alla oundvikliga fall av inkompetens och dålig organisation som skulle bli resultatet av att inte använda de militära specialisterna.

Som försäkring mot alla former av förräderi skulle en politisk kommissarie bevaka befälhavarna. För att en order skulle vara giltig måste den signeras av både befälhavaren och kommissarien. Militär taktik var dock befälhavarens uppgift – kommissarien kunde bara vägra att underteckna en order om han hade anledning att misstänka att den gavs med syftet att underminera Röda armén. Om han hade en avvikande uppfattning om de strikt militära aspekterna kunde han bara appellera till högre instans.

Som en del av den här processen blev Trotskij tvungen att beskära de kommunistiska cellernas självständighet. Kommunisterna i armén såg sig själva i allmänhet, som medlemmar i det styrande partiet och revolutionens ledare, som bättre lämpade att fatta beslut inom alla områden. Enligt Trotskijs synsätt dög inte detta i armén. Vid fronten måste den militära beslutsordningen åtlydas. Kommunister skulle inte ha mera rätt att säga emot sin befälhavare än andra soldater. I Moskva och lokala centrum stod bolsjevikledarna givetvis över militärledningen, men vid fronten var de kommunistiska cellernas uppgift att se till så att order åtlyddes och att attacker gjordes så effektiva som möjlig. Om kommunisterna hade en annan uppfattning om någonting fick de nöja sig med att appellera till ett högre partiorgan.

Den militära oppositionen
Trotskij vann mycket popularitet som ledare för den militära ansträngningen. Det måste dock noteras att han också drog på sig opposition. Flera av arméreformerna var tämligen impopulära, och det var i första hand Trotskij som drev igenom dem. Oppositionen inom militären var långt ifrån homogen. En del av den kom från revolutionens första, segerrika månader, när små självständiga enheter besegrade sina motståndare. Ett ideologiskt element kom från den vänsterkommunistiska oppositionen, som hade en mera idealistisk syn på revolutionens obetvingliga marsch, som massorna oundvikligen skulle sluta sig till. De ville inte riktigt inse att även revolutionen kan krossas med tillräcklig kraft. Detta fick dem att hålla fast vid den gamla uppfattningen om demokrati inom militären.

En specifik opposition samlades i Tsaritsyn – senare mera känt som Stalingrad – dit Stalin hade åkt sommaren 1918.⁸ Stalin och hans närstående, som Vorosjilov och Minin, var inte så nöjda med att följa order uppifrån, eftersom de själva givetvis visste bäst. Framför allt var de revolutionära veteraner som inte ansåg att de skulle behöva följa några instruktioner från tsarens gamla befälhavare. Efter upprepade fall av ohörsamhet, där direkta order uppifrån ignorerades, krävde Trotskij kategoriskt att Stalin skulle förflyttas från Tsaritsyn, vilket beviljades. Detta satte dock inte helt stopp för deras opposition. Viktiga medlemmar från Tsaritsyn fortsatte sin opposition mot den officiella militärpolitiken i allmänhet, och Trotskij i synnerhet. Tsaritsynoppositionen ska inte sammanblandas med oppositionen från de mer idealistiska vänsterkommunisterna. Stalin och hans kumpaner gillade inte att ta order av andra, men det fanns ingenting frihetligt med deras opposition. Det fanns snarare inget hårdare rött styre under inbördeskriget än i Tsaritsyn.

Militärfrågan skulle diskuteras på bolsjevikernas åttonde partikongress i mars 1919. Tidigare den månaden anföll dock Koltjack, som då framstod som det största kontrarevolutionära hotet, österifrån och gjorde snabba framsteg. Trotskij lämnade genast Moskva för fronten, och krävde inledningsvis att alla militära arbetare gjorde samma sak. Efter kritik från kommunister i armén, och för att inte framstå som att han försökte stävja debatten, gick han med på att de som så önskade kunde stanna på kongressen. Det blev istället Sokolnikovs uppgift att försvara Trotskijs teser om armén. Oppositionen var mer begränsad än året innan, och de mer utopiska uppfattningarna om hur armén skulle byggas hade avfärdats. Dispyterna handlade om att begränsa officerarnas befogenheter, och att istället öka kommissariernas och de kommunistiska cellernas. I en sluten session om den militära frågan fick oppositionen en majoritet, men efter att Lenin la sin tyngd bakom Trotskijs teser vann dessa vid kongressens fulla session. En resolution med viss kritik av regimen inom armén, riktad mot Trotskij, drevs också igenom, men i det stora hela hade Trotskij linje åter segrat.⁹

Frivilligarméns födelse¹⁰
Kontrarevolutionens viktigaste ledare samlades i kosackområdena i Sydryssland. De främsta av dem hade gripits efter Kornilovkuppen i augusti 1917 och fängslats tillsammans i Bykhovklostret. Bland dem fanns generalerna Denikin, Markov, Lukomskij och Kornilov själv. Då deras vakter var sympatiskt inställda till dem, kunde de i stort sett ha flytt när som helst. Och när de röda närmade sig gjorde de så, för att återsamlas i Novotjerkassk, Donregionens huvudstad. Redan på plats var general Alexeev, före detta stabschef för den kejserliga armén. Han hade inte fängslats efter Kornilovkuppen, då han inte öppet hade slutit sig till den under de få dagar den hade varat. Detta skulle komma att leda till allvarliga konflikter med Kornilov. Tillslut lyckades de dock komma till en uppgörelse, i vilken Alexeev blev politisk och diplomatisk ledare, och Kornilov militär befälhavare.

Don blev den främsta samlingsplatsen för de mest beslutsamma antibolsjevikerna. Några väldigt kapabla kadrer samlades där. Till sin besvikelse insåg de dock att de inte var så många som de hade väntat sig. De flesta officerare, för att inte tala om soldaterna, var helt enkelt inte så angelägna om att riskera sina liv för något de hade svårt att ens förstå. Inte heller kosackerna var så villiga att ge sig in i striden. I december 1917 reste sig arbetarna i Rostov och tog makten, och bevisade därmed åter att revolutionen var en allrysk affär, och inte något som bara avgjordes av en klick i Petrograd eller Moskva. Kosackerna hade ännu inte samlat ihop någon effektiv armé, och det var i första hand frivilligarmén som kuvade arbetarna och återtog den röda staden.

När de röda styrkorna drog närmare, hälsade av ett annat arbetaruppror, den här gången i Taganrog. Med massivt stöd för de röda bland de bönder som inte var kosacker, och även bland en del av de fattigare kosackerna, och med en hög grad av apati bland resten av kosackerna insåg de vita officerarna att inte de inte någon chans att försvara sig. I slutet av februari smet de österut, till Kuban, ett annat kosackområde, i vad som blev känt som ismarschen. Med 36 generaler av 4000 stridande, var de säkerligen den mest välmeriterade – och övertunga – lilla armén som någonsin samlats, där överstar ibland fick tjäna som meniga. Detta var inte problemfritt, men det stora militära kunnandet gav dem en fördel över deras röda fiender.

Ismarschen
Lärdomarna av frivilligarmén – som den fortsatte att kallas ett tag, fast de snart tillgrep tvångsmobilisering – visar att revolutionärt medvetande inte är tillräckligt för att bygga en armé som kan besegra en välorganiserad motståndare. Det råkar vara så att de kontrarevolutionära styrkorna också kan vara beslutna att slåss till slutet, och i sådana fall kan större militär skicklighet göra all skillnad. Allt sedan början av ismarschen fanns det flera tillfällen då de vita styrkorna kunde ha krossats om de röda trupperna hade varit mera disciplinerade, och om order att anfalla hade åtlytts. I över ett år var faktiskt de vita i Sydryssland i numerärt underläge, vid flera tillfällen med stor marginal. Men de var bättre organiserade, och kunde därför överleva, och kunde slutligen växa. I Kuban fann de att gensvaret från kosackerna var bättre än det hade varit i Don, om än fortfarande inte så starkt som de vita generalerna hade hoppats. Gradvis kunde de bygga upp sina styrkor. En avgörande händelse var när de kom i kontakt med och komma överens med den antibolsjevikiska kosackstyrkan under Pokrovskij, vilket i ett slag nästan fördubblade deras antal. Med 8 000 män under sitt befäl bestämde sig Kornilov nu för att det var dags att anfalla Kubans huvudstad, Jekaterinodar. Numerärt var de i underläge, men det var de vana vid. De slogs tillbaka, och vissa av generalerna ville slå till reträtt. Kornilov hade dock bestämt sig, och beslutade att riskera sina styrkor genom att fortsätta attackerna. Slumpen ingrep i form av en granat som träffade hans stabsbyggnad, och Kornilov dog 13 april 1918. Denikin utsågs till ny befälhavare, och han gav genast order om att dra sig tillbaka. Ironiskt nog är det fullt möjligt att om Kornilov, de vitas mest karismatiska ledare, inte hade dödats av en granat som råkade hitta rätt, kanske de fortsatta attackerna mot Jekaterinodar skulle ha inneburit slutet för hans armé. Denikin ledde bort sin armé från de huvudsakliga röda styrkorna, och kom tillbaka till Don där atamanen (kosackledaren) Krasnov byggde upp sin armé, nu under tyskt beskydd.

Kosackerna
Kosackerna hade ett brokigt ursprung i tidigare sekler från förrymda livegna, äventyrare och andra, och hade en gång varit en källa till uppror mot tsarerna. Men gradvis, under de påstått stora tsarerna Peter och Katarina, kuvades de som upprorsmakare, fick privilegier och gjordes till en stötta för centralmakten. Från och med nu, närhelst bönder revolterade, sändes kosacker för att krossa dem. Kosackerna var dock långt ifrån en homogen grupp. De var privilegierade jämför med andra bönder, men det fanns stora skillnader mellan de rikaste och de fattigaste kosackerna, likväl som mellan de rikare och de fattigare kosackområdena. Att kosackerna inte nödvändigtvis var så angelägna om att kuva arbetare i kamp visade sig under februarirevolutionen, när Petrograds kosacker i huvudsak undvek att ge sig in i striderna – och vid enstaka tillfällen rent av attackerade gendarmer som sköt på arbetarna. När den ryska armén alltmer upplöstes, var inte heller kosackerna så intresserade av att fortsätta strida. Vissa av dem, speciellt i de fattigare kosackdistrikten i norra Don kunde till och med vara sympatiskt inställda till tanken på sovjetmakt. Så när ataman Kaledin försökte organisera en stark styrka för att stoppa de framryckande röda, fann han en svag respons. Vissa av dem slöt sig till och med till de röda styrkorna, vars framryckning inte kunde stoppas. När frivilligarmén insåg sin svaghet och flydde österut till Kuban, sköt sig Kaledin i desperation i hjärtat.

Inbördeskriget – inte riktigt slut
I februari 1918 hade sovjetmakten erövrat det mesta av Sibirien, kosackområdena i söder, Ukraina, Turkestan och de baltiska områdena – med andra ord det mest av det gamla tsarväldet. 23 april förklarade Lenin för Moskvasovjeten: vi kan med självsäkerhet säga att inbördeskriget huvudsakligen är över.¹¹ Detta var inte bara propaganda. Bolsjevikledarna väntade sig verkligen att det värsta var över. Så skulle det dock inte bli. Det värsta återstod, med råge.
I syd var en viktig anledning revolutionärernas egen förödande politik. I början av våren 1918 var kosackerna till en stor del neutraliserade som ett kontrarevolutionärt hot mot resten av Ryssland. Hatet mot dem låg dock djupt, både bland revolutionärer som hade levt med att betrakta dem som en stöttepelare för förtrycket, och än mer bland de bönder som inte var kosacker. Dessa bönder, som utgjorde hälften befolkningen eller mer i kosackområdena hölls nere i fattigdom av dessas privilegier. Att försöka avskaffa alla kosackprivilegier, för att inte tala om deras traditioner och livsstil – och rent av hämndlystnad för tidigare orätter – var ett säkert sätt att ena de flesta kosackerna, inklusive många av dem som tidigare varit sympatiska, mot bolsjevikerna. Detta var tyvärr vad som hände.¹²

Den tjeckoslovakiska legionen
Från 1914 hade tjeckoslovaker organiserats i enheter i den ryska armén. Styrkan hade utökats med krigsfångar från Österrike-Ungern, och i början av 1918 utgjorde de omkring 40 000. Deras mål med att kämpa mot centralmakterna var ett fritt Tjeckoslovakien, och legionen upplöstes inte med resten av den ryska armén. Efter freden i Brest-Litovsk gick Sovjetregeringen med på att låta tjeckoslovakerna transporteras som enheter ut ur Ryssland genom Vladivostok, i slutet av Transsibiriska järnvägen. Tjeckoslovakernas uppror i slutet av maj var en av de viktigaste händelserna under inbördeskriget, och öppnade upp en östfront. Dittills hade vita sammansvärjningar och kosackledaren Semenovs uppror inte lyckats att få något fäste i Sibirien. 40 000 disciplinerade soldater gjorde skillnaden.

Upproret hade flera orsaker, men det står klart att inte helt enkelt var en imperialistisk kupp. Legionen bearbetades av bolsjevikagitatorer, och SR försökte vinna dem till sin ståndpunkt. Tjeckoslovakernas misstro mot bolsjevikregeringen – som enligt propagandan högerifrån var agenter för den tyska generalstaben – ökades på av att det kom nya order om att de enheter som inte hade nått så långt österut skulle omdirigeras till Archangelsk i norra Ryssland för vidare transport. Detta var ett franskt förslag, men misstänksamhet uppstod att det kunde vara en fälla. De lokala sovjeterna var misstänksamma mot de väpnade enheter som passerade, och konflikter uppstod. I mitten av maj, efter att ett bråk med ungerska krigsfångar i Tjeliabinsk resulterade i ett dödsfall, lät den lokala sovjeten gripa några tjeckoslovaker. När deras kamrater befriade dem med vapenmakt, nådde konflikterna kokpunkten. I ett av sina minst lyckade ingripanden under hela inbördeskriget krävde Trotskij omedelbar avväpning av tjeckoslovakerna, och hotade att skjuta alla som gjorde motstånd. Sovjeterna hade dock inga trupper att backa upp hotet med. Istället utlöste det ett fullskaligt uppror. Snabbt avsatte de välorganiserade trupperna sovjeterna i stad efter stad. Inom några månader, med hjälp av Semenovs uppror och japanska trupper, var sovjeterna störtade över hela Sibirien, Ural, och östra Volgaregionen.

Den demokratiska kontrarevolutionen
Socialistrevolutionärerna (SR) hade blivit det största partiet i de allmänna valen i november, men drogs också med de kanske största idealistiska illusionerna. De hoppades därför i det längsta att bolsjevikerna inte skulle kunna gå emot majoriteten i den Konstituerande församlingen. När bolsjevikerna och vänster-SR trots allt upplöste denna i januari efter en dags sammanträde, fick de därför lägga om taktiken. De närmaste månaderna tillbringade de med att försöka sy ihop en komplott som skulle kunna återge dem sin i deras egen mening rättmätiga maktställning, utan större resultat. Tjeckoslovakernas uppror i maj gav dem dock ett gyllene tillfälle. De lyckades övertyga tjeckoslovakerna, som till en stor del var sympatiska till deras parti, att hjälpa dem att etablera en regering i Samara vid Volga – Komutj (Kommittén av Konstituerande församlingen medlemmar). Deras mål var att återsamla församlingen för att styra Ryssland, avsätta de bolsjevikiska extremisterna och skydda februarirevolutionens landvinningar. Arbetarnas intressen skulle försvaras och jord skulle ges till bönderna, men frågan om att nationalisera fabriker och banker, om socialism och överhuvudtaget om drastiska åtgärder överhuvudtaget skulle skjutas på framtiden. Med andra ord skulle dess politik bygga på en kompromiss mellan arbetarna, bönderna och kapitalisterna. Problemet med detta under en revolution är bara att det tenderar att inte göra någon nöjd. Arbetarna var emot att kapitalisterna skulle få återta sin ställning som ägare, kapitalisterna var ordentligt missnöjda med arbetarnas för starka ställning, för att inte tala om att prat om socialism – och bönderna fick inte den genomgripande agrarrevolutionen de strävade efter. SR hade trots allt testat det tillvägagångssättet under nästan hela 1917, och det hade ju inte gått så speciellt bra för dem den gången.

SR blev det största partiet i valet till den Konstituerande församlingen, med 40 % av rösterna, strikt räknat, och upp till 58 % om man räknar ukrainska SR och blandade listor. Då vallistorna hade dragits upp före oktoberrevolutionen, speglade de dock inte splittringen med Vänster-SR, som hade ett omfattande stöd bland bönderna, och som vid denna tid satt med i sovjetregeringen. Ett mer grundläggande problem för SR var dock böndernas intressen, som de själva såg dem. Dessa hade röstat för SR som sitt traditionella parti, men de delade inte dess ledares idealistiska syn på politiken, och de brydde sig ofta inte så mycket om Konstituerande församlingen, eller ens centralregeringen. I huvudsak ville de ha jorden och sedan lämnas i fred – bortsett från frivilligt utbyte med städerna. Det var i huvudsak detta som de flesta bönderna menade när de stödde sovjetmakten: deras egna sovjeter, som ganska ofta i mångt och mycket liknande deras traditionella bykommun, med makt att sköta sina egna affärer. Därför medförde inte SR:s stora stöd i valen någon verklig makt när de behövde den.

Det var just detta som var Komutjs problem. De hade stora svårigheter med att mobilisera bönderna till sin armé, och deras officerare var till sin huvuddel opålitliga reaktionärer – utan den sorts kontroll över dem som bolsjevikerna skapade. När Röda armén började rycka fram hade Komutjs folkarmé därför svårt att försvara sig.

Röda armén börjar vinna
Röda arméns grunder hade lagts på våren 1918, efter att formellt ha grundats i januari. Den omorganiserades i mars med ett Högsta Militärråd i toppen, och Trotskij hade lagt fast de principer den skulle vila på. Som en verklig kämpande styrka byggdes den dock på östfronten efter tjeckoslovakernas uppror. Från mars och framåt hade Trotskij betonat att den revolutionära armén inte bara kunde byggas på frivillighet. I april hade ett dekret fastställt en allmän militärträning för den arbetande befolkningen. Det var tämligen grundläggande träning, 12 timmar i veckan i 8 veckor. De första verkliga mobiliseringarna kom i juni. Det började dock dåligt. Befälhavaren för de rödas östfront var Muraviev, före detta röd befälhavare i Ukraina. Han var en före detta överste, tillika vänster-SR, och vintern innan hade han upprört även härdade revolutionärer med vildsinta proklamationer om terror mot de rika. Efter vänster-SR:s uppror i juli hade han sagt sig stå på bolsjevikernas sida. Några få dagar senare hade han dock sjösatt sitt eget uppror. Skadan begränsades av lokala bolsjeviker, som lyckades fånga och skjuta honom. Den f.d. översten Vatsetis, befälhavare för den lettiska divisionen som just hade säkrat Moskva för bolsjevikerna, blixtinkallades till östfronten som ny befälhavare, och han utsågs snart till överbefälhavare för hela Röda armén. Under hans fasta ledning tog Röda armén form. Motgångarna var dock inte över än. 6 augusti, tack vare att de röda ännu inte uppträdde disciplinerat, föll Kazan.

Trotskij reste under hela inbördeskriget runt Ryssland i sitt berömda pansartåg. Hans kanske viktigaste resa av dem alla var till Sviiazhsk, nära Kazan vid Volga. Med de två hävstänger som är revolutionär inspiration och fast disciplin byggdes en stridsduglig armé upp. Ett avgörande slag utkämpades i närheten av tåget. En enhet av Komutjs trupper under överste Kappels befäl anföll. Om de hade lyckats erövra Romanovbron, som järnvägen från Kazan till Moskva gick på, hade 5:e Röda arméns eftertrupp varit hotad, och vägen till Nizhii Novgorod ha öppnats upp. Efter det låg Moskva. Trupper från Trotskijs tåg deltog och fienden slogs tillbaka. De röda gick nu på offensiven för att vinna sina första avgörande segrar.

10 september 1918 återtog 5:e Röda armén under ex-överste Slaven Kazan, och två dagar senare befriade Tukhatjevskijs 1:a Röda armé Simbirsk, och Samara månaden därpå. För första gången agerade Röda armén som en effektiv styrka.

Den demokratiska kontrarevolutionens fall
Komutj pressades nu hårt av de framryckande röda, med stora problem med att mobilisera bönderna, liksom i att hålla ihop det antibolsjevikiska lägret. Komutj var den mest vänstersinnade av de antibolsjevikiska regeringarna öster om Volga. Det fanns dock upp till 19 till. Den viktigaste av dem var Sibiriens Provisoriska Regering i Omsk. Denna hade dock svårt att hålla sams med Komutj – vilket lite komiskt visade sig i att de inledde ett begränsat tullkrig mot varandra. Något måste dock göras, och 23 september inleddes en konferens i Ufa med syfte att skapa en enad regering. Resultatet blev ett direktorat på fem personer som skulle styras i väntan på en Konstituerande församling. Det fanns dock en grundläggande oenighet när. Till skillnad från SR var kadeterna (det liberala partiet) med sina mindre än 5 % i röststöd inte överdrivet angelägna om att återsamla den gamla. Majoriteten av kadeterna hade faktiskt inga problem med att skjuta upp nya val till ordningen hade återställts och massornas extremistiska stämningar hade sjunkit undan.

Ett annat problem var att bestämma var de skulle rota sig. Uppenbarligen kunde de inte flytta till Samara, då bolsjevikerna närmade sig. Till slut valde de Omsk, vilket hade sina fördelar då den hade början på en regeringsapparat. Tyvärr för SR var det dock också huvudstaden för Sibiriens vitgardistintriger.

Inte alla SR var okritiska. Viktor Tjernov, som efter februarirevolutionen hade svängt till höger och till och med gått med i Provisoriska regeringen, gick åter till vänster, och runt honom samlades en betydande grupp som var kritiska till kompromisserna med borgarklassen. Att regera med kadeterna gick inte så bra 1917 – varför upprepa det misstaget?

Det var uppenbart att reaktionen samlade kraft. SR, som utgjorde 2/5 av vad som på papperet var Rysslands styrande direktorat, behandlades med förakt i Omsk. Representanter för tjeckoslovakerna uppvaktade SR-ledarna och erbjöd sig att rensa bort reaktionärerna. SR-ledarna, fast beslutna om att inte överge sin idealism ens ställda öga mot öga med den djupaste reaktion, avböjde.

Under de sena timmarna 17 november hände det oundvikliga. SR-representanterna greps, och regeringen ombildades under Rysslands nya envåldshärskare (men bara tillfälligt, givetvis!), amiral Koltjack. SR-representanterna släpptes fria och tilläts resa därifrån, och ingen av dem sköts – förmodligen ett försök att göra ett gott intryck på de allierade representanterna. Den vita rättvisan i Sibirien skulle dock inte fortsätta att vara så släpphänt. Koltjack förklarade sig vara för demokrati – även om det ska nämnas att västmakterna begärde en sådan utfästelse för att ge honom stöd. Det kan inte ens uteslutas att han faktiskt ansåg att folkviljan skulle råda. Man ska dock hålla i minnet att tsarerna också ansåg att de styrde å folkets vägnar. På intet sätt var dock Koltjack och de andra vita och borgerliga ledarna beredda att underkasta sig den ”extremism” som verkade ha greppat tag i folket. Inte ens de mest demokratiskt sinnade på den vita sidan var beredda att offra ordning, laglighet och Rysslands nationella intressen för massornas ”tillfälliga” extremism, som uttryckte sig i att över 80 % av dem hade röstat för uttryckligen socialistiska alternativ. Under ett inbördeskrig innebär skydd av kapitalistisk legalitet, när arbetarna och bönderna inte är så intresserade av den, oundvikligen kontrarevolutionärt våld, oavsett hur ”demokratiska” ideal man tycker sig ha.

Koltjacks kupp var ingen isolerad händelse. Den utgjorde snarare slutet på allt demokratiskt inflytande i det antibolsjevikiska lägret. I Arkhangelsk i norra Ryssland hade Tjajkovskijs mycket modesta socialistiska regering störtats. Han återinsattes ett kort tag av de allierade trupperna, men insåg snart det hopplösa i sin situation och ersattes med militärstyre under general Miller. De närmaste två åren skulle inbördeskriget utkämpas mellan de röda och den vita reaktionen, med bara vaga hopp kvar av alla demokratiska antibolsjevikiska alternativ.

Det tyska nederlaget
11 november 1918 erkände Tyskland, rejält utmattat av kriget och med en revolution på hemmaplan under uppsegling, nederlag i kriget. Den tyska revolutionen hälsades givetvis med mycket entusiasm i Sovjetryssland, och det tyska tillbakadragandet från Ukraina och Baltikum öppnade upp möjligheterna för nya revolutionära segrar. Samtidigt insåg bolsjevikerna att detta också skulle innebära att de allierade skulle ha mycket större resurser för att hjälpa de vita. Röda trupper skickades åter in i vakuumet efter de tillbakadragande tyska trupperna, och sovjetrepubliker grundades åter i Ukraina, Vitryssland, Estland, Lettland och Litauen. Det mest pressande hotet fanns dock i syd och i öst, och styrkorna som skickades västerut var förhållandevis små.

Koltjacks offensiv¹³
Även på östfronten låt initiativet hos Röda armén. I januari 1919 tog 1:a och 4:e Röda armén Orenburg och Uralsk, och längre norrut hade den 2:a armén just återtagit Izhevsk och Votkinsk. I frontens nordligaste del hade de vita visserligen tagit Perm, men det verkade inte vara del av en allmän offensiv. De röda verkade fortfarande ligga på offensiven. Då, i början av mars, inledde Koltjack vad som verkade vara det största vita hotet dittills. Hans offensiv slog in en kil mellan andra och femte Röda armén och erövrade ett område större än Storbritannien. Attacken mötte dock snart problem, först med vårfloden och sedan, och viktigare, med den röda motattacken, som snabbt avslöjade den skakiga grunden hos Koltjacks militära styrka. De vita i Sibirien hade omkring 112 000 man vid fronten, men inte mycket reserver. Mobiliseringen gick trögt, då befolkningen allt mera vände sig emot Koltjacks regim, som allt mer ansattes av bondeuppror. Också på ledarskapsnivån var Koltjacks grund svag. De flesta av de beslutsamma vita officerarna hade åkt söderut, och hur mycket de än hatade bolsjevikerna så verkade de flesta av Koltjacks officerare föredra en lugnare position i någon av de abnormt uppsvällda staberna en bra bit från fronten framför en plats i stridslinjen. Och vad gäller Koltjack själv så hade han lika lite politisk begåvning som Denikin. Men utöver det, och som ett exempel på att de härskande klassernas ledarskapskris under vissa förhållanden kan vara lika allvarlig som proletariatets, befann sig Koltjack, en amiral med föga expertis i strid på land, som militär härskare i Omsk, hundratals mil från närmsta strand.

Den röda motattacken
Under ledning av frontbefälhavaren Frunze, och med Tukhatjevskijs 5:e röda armé i täten, slogs Koltjack tillbaka och tvingades till reträtt. Denna skulle fortsätta, med undantag av en flyktig vit motattack, i vad som skulle visa sig bli en av militärhistoriens längsta ihållande framryckningar. När han tvingades att evakuera Omsk i november 1919, flyttade Koltjack sin huvudstad österut, till Irkutsk. När Röda armén närmade sig även den nya huvudstaden störtades den vita regimen av mensjevikerna och SR, som dock snart fick lämna plats åt en bolsjevikledd kommitté. Envåldshärskaren själv, som inte hade passat på att fly österut i tid, fick snart se sig sakna tillräcklig makt för att ens få fram ett tåg som gick österut tillräckligt fort, då tjeckoslovakerna, trötta på ryska inbördeskriget i allmänhet och den vita regimen i synnerhet, gav sig själva prioritet på järnvägen. Tjeckoslovakerna brydde sig inte om att förhindra att Koltjack föll i händerna på mensjevik-SR-kommittén i Irkutsk, vilket snart innebar i bolsjevikernas händer. Till en början behandlades han faktiskt väl, och förhören, som var avsedda att föregå en offentlig rättegång, finns publicerade. När resterna av hans armé, fortfarande före de röda styrkorna, närmade sig Irkutsk för att befria sin ledare, var dock de lokala bolsjevikerna inte så angelägna varken att ge sig in i strid eller att släppa honom, utan gjorde sig av med honom på samma sätt som så många arbetare och bönder hade fått sin bana avslutad av kontrarevolutionen. Koltjack skulle aldrig mer leda en kontrarevolutionär armé, och Irkutsk besparades ytterligare strider.

Denikin stiger fram
Donkosackerna var inte så mycket intresserade av att ta Moskva som av att försvara Don – även om de under Krasnov inte hade haft några betänkligheter att tillämpa en något generös definition av sin region, och försökt attackera Tsaritsyn och Voronezh. Efter Tysklands nederlag förlorade Krasnovs armé sin mäktiga uppbackare. Röda armén gick på offensiven och Donarmén, berövad sitt tyska stöd, pressades kraftigt tillbaka, dock utan att lida något avgörande nederlag.

Hösten 1918 hade huvuddelen av Denikins trupper varit koncentrerade i norra Kaukasus, där de undgick att besegras av till antalet överlägsna röda trupper. En viktig anledning av att sovjettrupperna i regionen, långt ifrån Moskva aldrig helt hade genomfört Trotskijs arméreformer. Det disorganiserande inflytandet från Tsaritsynoppositionen bör förmodligen nämnas. I augusti återtog de vita Jekaterinodar, som de lokala revolutionära styrkorna hade tagit i mars, och efter ett 28-dagarsslag föll Stavropol till de vita i november. De rödas sista offensiv i området kom i januari 1919, men slogs tillbaka. 11:e och 12:e Röda armén, revolutionen till antalet starkaste trupper, men försvagade av bristande disciplin och tyfus, smälte bort och flydde. Denikin som nu hade sin bas säkrad kunde röra sig norrut i vad som visade sig vara det främsta kontrarevolutionära hotet under kriget.

När Donarmén pressades tillbaka, visade sig Denikins trupper starkare än någonsin. Detta förändrade styrkebalansen, och Krasnov, som dittills envist hade försvarat sin självständighet, kunde inte göra annat än att underordna sig Denikin. Kontrarevolutionen i söder omorganiserades som Södra Rysslands väpnade styrkor under ett befäl.

Denikin anfaller
I mars och april 1919 anföll de röda igen, i ett försök att återta åtminstone den industrialiserade Donetssänkan. De lyckades inte med detta, till följd av faktorer som vårfloden, välorganiserat vitt försvar och, som Kenez påpekar, att de ukrainska partisanerna som utgjorde 13:e och 14:e Röda arméerna inte höll måttet i öppen strid. Fronten rörde sig inte så mycket förrän i slutet av maj då Denikin gick till attack.

Flera faktorer gjorde detta möjligt. Koltjacks offensiv hade avlett röda trupper österut, de bolsjevikiska linjerna i Ukraina bröts genom att deras tillfälliga allierade, ataman Grigorev revolterade och befälhavaren för 9:e Röda armén, Vsevolodov gick över till de vita, efter att ha saboterat order. Inte minst gick några av kosackdistrikten i norra Don, som tidigare hade gått över till de röda, nu åt andra hållet. Åter visade sig en felaktig politik mot potentiella allierade bland fattigare kosacker sig förödande. Denikin kunde nu påbörja en snabb framryckning. 1 juli föll Tsaritsyn, och hela Don rensades från sovjeter. Inte mindre spektakulär var de vita segrarna i västra delarna av fronten, där, som Kenez påpekar, Röda armén blev smittad av anarkin som rådde i Ukraina. Makhnos trupper, som skyddade de rödas högerflank, drevs snabbt bort, vilket tvingade 13:e Röda armén att dra sig tillbaka. Under junis sista dagar förlorades Kharkov, Jekaterinodar och Krim till de vita. Medan han firade sin seger i Tsaritsyn utfärdade Denikin 3 juli sitt Moskvadirektiv. Genom en trehövdad framryckning, med tonvikten i mitten via Kursk, Orel och Tula, skulle de dra mot Moskva.

Denikins marsch mot Moskva
Liksom i fallet med Koltjacks offensiv i mars, och hur hotande den än var, så var Denikins framryckning delvis född ur desperation. De behövde segrar snabbt och beslutade sig för att smida medan järnet var varmt och bolsjevikerna fortfarande sårbara. Det fanns flera problem med Denikins marsch mot Moskva. Ett var kosackerna. De flesta av dem var inte så intresserade av centrala Ryssland, och deras stridsvärde minskade märkbart när de avlägsnades från sina egna regioner. Denikin förstorade problemet genom att gång på gång motsätta sig kosackernas strävanden. Kosackerna ville ha mera autonomi än de storryska centralisterna var beredda att ge. I Kuban gick det så långt som till att ryska officerare upplöste kosackparlamentet, radan.

Ett annat stort problem var bönderna. I Don och Kuban var icke-kosackerna förtryckta och stödde i hög grad de röda. Även för bönderna på annat håll medförde de vita trupperna hotet om en agrar kontrarevolution. Ingen vit armé hade uttryckt målet att återupprätta de gamla jordägarna, men inte heller gav de några garantier till bönderna, och varhelst de ryckte fram försökte den besuttna adeln att ta tillbaka sin jord. Då en huvuddel av de vita officerarna hade sympatier för deras anspråk, var de ofta framgångsrika. De vita trupperna förstärkte problemen genom utbredd korruption och regelrätt plundring. På hösten 1919 blev de vitas basområden alltmer ansatta av bondeuppror. Ingenstans var dessa starkare än i Ukraina, där de vita tidvis förlorade kontrollen över hela provinser. Anarkister hävdar ibland att Makhno spelade en lika viktig roll i att kontrarevolutionen besegrades som Röda armén gjorde. Detta är en betydande överdrift. Bondeupproren tvingade de vita att avleda trupper från fronten och försvårade deras försörjning. Detta var dock bara en av faktorerna bakom att de vita besegrades, och även om Makhno var den viktigaste av Ukrainas gerillaledare fanns det flera andra.

Hur mycket bönderna än ogillade sovjetmaktens tvångsrekvisitioner, så hatade merparten av dem hotet från godsherrarna mer, och det är säkerligen en av de viktigaste faktorerna bakom den röda segern.¹⁴

Trotskij försöker avgå
Sommaren 1919 pågick en viktig debatt om strategi i den bolsjevikiska ledningen. I öster ville överbefälhavare Vatsetis stoppa förföljandet av Koltjack, då han befarade att Sibiriens vita skulle ha reserver bortom Ural. Huvudorsaken till försiktigheten var behovet av att förflytta trupper till den behövande sydfronten, där Denikin avancerade. Vatsetis hade stöd av Trotskij i detta. Östfrontens befälhavare, Sergej Kamenev, och de ledande kommissarierna i öster krävde att jakten skulle fortsätta. Även om den södra fronten skulle avdelas betydande styrkor, försäkrade de, skulle de kunna göra slut på Koltjack.

På sydfronten ville S. Kamenev att den huvudsakliga röda motattacken skulle slå till från Tsaritsyn mot Rostov, genom Kuban. Planen var rimlig från en strikt militär synvinkel, men andra faktorer talade emot. Trotskij, som insåg politikens vikt i att bestämma den militära strategin betonade att det var nödvändigt att attackera inte genom kosackterritorium, där kosackerna vildsint skulle försvara sig, utan genom det mer industrialiserade Donetsbäckenet, där bolsjevikerna hade stort stöd bland arbetarna. Han stödde Vatsetis plan med det syftet. Bolsjevikledningen ställde sig på S. Kamenevs sida i dispyten, och han gjordes också till överbefälhavare för Röda armén. Trotskij försökte avgå som folkkommissarie för militären, men detta avslogs.

Röda arméns första motattack i augusti, enligt Kamenevs plan, slogs tillbaka. De vita trupperna fortsatte sin offensiv, och hade snart lagt det mesta av Ukraina under sig.

Judenich tågar mot Petrograd
Tyska frivilligtrupper hade organiserats i slutet av 1918 för att slå tillbaka revolutionen i de baltiska områdena, med de segerrika allierades tillåtelse. Den tyska adeln, vana att betrakta sig själva som herrarna, bildade en ostadig allians med de baltiska nationalisterna som med hjälp utifrån lyckades besegra de röda, men samarbetet ledde oundvikligen till konflikter. I oktober 1918 hade en liten kontrarevolutionär rysk styrka organiserats i Pskov under tyskt beskydd. Efter den tyska kollapsen drog sig styrkan tillbaka in i Estland. I maj 1919, med estniskt stöd, gick nordvästarmén, som de nu hette, tillbaka in i Sovjetryssland och pressade tillbaka 7:e Röda armén. Situationen såg allvarlig ut, och Stalin skickades dit för att rädda Petrograd. Framryckningen stoppades, men nordvästarmén säkrade en bas på ryskt territorium. I stalinistisk historieskrivning målas Stalin upp som Petrograds räddare. Då bortses dock från en sak: den allvarligaste attacken mot Petrograd kom flera månader senare. Den gången var det Trotskij som skickades dit.

Attacken från general Judenitj, som nu hade övertagit det direkta befälet över armén, inleddes i oktober. Närheten till Petrograd medförde att en mindre panik grep bolsjevikerna. De övervägde rent av att evakuera den andra huvudstaden. Trotskij tillhörde dem som var fast övertygade: att ge upp Petrograd skulle vara en alltför allvarlig motgång för att ens övervägas. Han skickades dit för att organisera försvaret

I de mest detaljerade militära instruktioner han utarbetade under inbördeskriget, gjorde Trotskij upp planer för gatustrider inne i staden. Om fienden skulle komma så långt, manade Trotskij, skulle varje byggnad för dem skulle bli antingen en gåta, ett hot eller en dödlig fara. Två eller tre dagars gatustrider på detta sätt, förutsade krigskommissarien, ”skulle räcka för att de invaderande trupperna skulle omvandlas till ett skrämt, jagat band av ynkryggar som skulle kapitulera i grupp eller som individer till obeväpnade förbipasseranden”.¹⁵

Det visade sig att den planen inte behövde användas. 21-22 oktober kunde de röda styrkorna, med hastigt inkomna förstärkningar, slå tillbaka Judentitj, som bara hade omkring 15 000 män under vapen. Givet hotet mot självbestämmanderätten för alla gränsstaterna som en vit seger skulle innebära, var de estniska nationalisterna inte alltför angelägna om att offra sig, och var redo att lyssna till bolsjevikernas fredsförslag. Judenitjs armé jagades tillbaka in i Estland, där de avväpnades och internerades. Med ett trängande behov av fred, och utan öppna revolutioner att stödja, inledde bolsjevikerna förhandlingar som ledde till fredsfördrag med Estland, Lettland, Litauen och Finland.

Vändpunkten
I mitten av oktober 1919 såg situationen dyster ut för revolutionen. Judenitj ryckte fram, och erövrade 16 oktober Gattjina, omkring 50 km från Petrograd, och två dagar tidigare hade Denikins trupper tagit Orel. Bortom Orel låg Tula, hemvist för Sovjetrysslands huvudsakliga vapenindustri, och efter det Moskva. Detta var emellertid så långt Denikin kom. 20 oktober slog de röda tillbaka, då ukrainskt kavalleri under Primakov tillsammans med den lettiska divisionen attackerade och återtog Orel. Fyra dagar senare slog Budjennijs röda kavalleri, efter att ha trotsat en order om att gå mot sydväst, till mot Voronezh, där Mamontovs och Shkurus vita ryttartrupper flydde. Från den tidpunkten ryckte Röda armén stadigt framåt. Efter 30-dagarsslaget vid Kamenskoe, och återerövrandet av Kursk, förvandlades den vita reträtten till en brådstörtad flykt. Som i många andra fall av ihållande reträtter, samlade den armé som pressas tillbaka kraft för en kortvarig motattack, och Rostov, nyligen befriad av de röda, återtogs av kontrarevolutionen. Detta varade dock inte länge. Arméerna som så nyligen hade verkat hota Moskva upplöstes nu snabbt och trycktes tillbaka till Kuban. Från Novorossiysk lyckades den delen av den svårt sargade armén som fortfarande förmådde hålla ihop evakuera till Krim. I ett av de största militära misstagen de begick under inbördeskriget, följde inte de röda trupperna efter. Givetvis var de också utmattade, men de missade ett utsökt tillfälle att göra slut på de vita horderna.¹⁶ I mars 1920 var återstoden av Frivilligarmén inte redo att slåss. Ett fåtal månader senare skulle de visa sig vara det.

Kriget mot Polen¹⁷
Efter världskriget hade Polen återuppstått, efter att ha varit delat och undertryckt sedan det sena 1700-talet. De etniska gränserna var inte så lätta att fastställa, och de polska nationalisterna hade inte för avsikt att begränsa sig till områden med en tydlig polsk majoritet. Målet var snarare att återupprätta Polen som en stormakt, med gränserna från före 1772. Detta kolliderade oundvikligen med revolutionens spridning västerut. I februari 1919 kom de första väpnade sammanstötningarna. Då Röda armén tvingades försvara Sovjetryssland på de östra och södra fronterna, hade den polska expansionismen övertaget. I april erövrade polska trupper Vilnius, och i augusti Minsk, vilket satte stopp för sovjetmaktens försök att konsolidera sig i dessa områden. Då han inte hade några varma känslor för heller de storryska chauvinisterna, var den polska militära ledaren Pilsudski dock inte villig att ingripa för att hjälpa de ryska vita arméerna att vinna. I april 1920, med hotet från de ryska nationalisterna betydligt minskat, och med en armé delvis utrustad av Frankrike, gick Polen till attack. Målet var inte så mycket att erövra Moskva, som att pressa tillbaka Sovjetryssland och säkra Polens ställning som regionens ledande makt. De röda trupperna trycktes snabbt tillbaka. Dock inte speciellt länge, då Röda armén lyckades vända på rollerna under sommaren. Nu var det de polska trupperna som fick retirera, och bolsjevikerna ställdes inför frågan om hur långt de skulle ryska fram. Polen hade inga tydligt etablerade och erkända gränser, och att ta tillbaka de områden där sovjeterna hade störtats av den polska armén året innan var inte kontroversiellt. Den avgörande frågan gällde om de skulle fortsätta in i det egentliga Polen, där polackerna var i klar majoritet. Polen hade länge varit ett starkt fäste för den revolutionära rörelsen, så skulle det inte vara möjligt att gå in och hjälpa de polska arbetarna i deras kamp? De sovjetiska ledarna beslutade sig att fortsätta mot Warszawa. Detta var ett vågspel, för oavsett de polska arbetarnas revolutionära traditioner, så befann sig Polen inte i någon öppen revolution. Så för att verkligen undersöka om de kunde gå in, beväpna de polska arbetarna och sedan dra sig tillbaka, som Lenin uttryckte det, måste de ta sig ända till Polens industristäder. Trotskij var en av dem som motsatte sig att fortsätta offensiven, men den positionen befann sig i minoritet.

Röda armén besegrades utanför Warszawa i augusti. Uppenbarligen uppfattade en stor del av polackerna Röda armén som bara nya ryska erövrare. Huruvida de kunde ha lyckats med att organisera och beväpna de polska arbetarna fick de däremot inte veta, för de lyckades inte komma fram till merparten av dem. Det var nu sovjettruppernas tur att retirera snabbt. Ingen av sidorna såg emellertid fram emot ett långvarigt krig, och vapenstillestånd slöts i oktober.

Wrangel ersätter Denikin
Efter nederlaget blev det ohållbart för Denikin att leda återstoden av de vita horderna. Istället steg Petr Wrangel fram. Han hade varit en av Denikins ledande generaler, men hade avskedats efter att öppet ha ifrågasatt ledarens auktoritet. Wrangel var mer konservativ och aristokratisk än Denikin, men han insåg att något måste göras åt korruptionen och den godtyckliga terrorn. Han lyckades snabbt gjuta nytt liv i sin armé, och några månader senare var han redo att slå till.

6 juni attackerade Wrangels trupper från Krim, och gjorde snabbt framsteg. Eftersom Sovjetryssland befann sig i krig med Polen kunde hans vita trupper göra stor skada. Hans styrkor var dock begränsade, och han lyckades inte utöka dem tillräckligt för att utgöra något verkligt hot mot Moskva. En expedition skickades till Kuban, men lyckades inte åter få de krigströtta kosackerna att resa sig. När kriget mot Polen upphörde i oktober var undergången oundviklig för hans trupper. Han drog sig snabbt tillbaka till Krim, och väntade sig att kunna hålla ut bakom Perekoppassets starka försvar. Dessa krossades i början av november av Blüchers 51:e röda division. I den största evakueringen via havet världen dittills hade sett flydde de vita ledarna tillsammans med 145 000 andra till Turkiet. Detta var slutet för den sista vita armén av betydelse, med undantag för de japanska trupperna i fjärran östern, som skulle vara kvar i två år till.

Inbördeskriget var inte helt över än. Året efter att det tydliga kontrarevolutionära hotet försvann, reste sig bönderna i flera regioner i blint raseri. I Turkestan fortsatte de muslimska gerillorna, Basmachis, i några år till, men sin höjdpunkt hösten 1922 under ledning av den turkiske ex-ledaren Enver Pasha. Och i fjärran östern stannade de japanska trupperna kvar tills de tvingades iväg av ockupationens ökade kostnader och tryck från de imperialistiska rivalerna. Detta innebar slutet för de återstående vita styrkorna, och 25 oktober 1922 var Vladivostok åter under rött styre.

Den röda terrorn
Antikommunister brukar hävda att den röda terror var mycket grövre än den vita, vilken, påstås det vidare, “aldrig var systematisk”. Före oktoberrevolutionen hade marxister, i stort sett samtliga, föreställde sig att de arbetande massornas våld för att undertrycka en liten grupp förtryckare skulle bli mycket mindre omfattande än det våld de gamla härskarklasserna behövde för att hålla den stora majoriteten av befolkningen nere. Erfarenheten, speciellt i ett fattigt och våldsamt samhälle som Ryssland, bekräftar inte riktigt detta. Det bör inses att klasshat, i dess mer primitiva former, var en viktig faktor i den röda segern. Även om de fattiga, hittills undertryckta massorna för stunden inte kunde förbättra sin egen situation, kunde de åtminstone ge tillbaka mot de rika och förtryckarna. Det finns uppenbarligen en baksida av detta. Givetvis skulle vi föredra om vi kunde bygga vår nya värld direkt på upplysning och höga ideal. Tyvärr lämnar klassamhället också andra arv som inte bara kan önskas bort. En ganska stor del av den röda terrorn kom därför nedifrån, från de så länge förtrampade massorna och hade inte uppfunnits av den kommunistiska doktrinen.¹⁸

Terror, använd på rätt sätt, kan vara viktig i att besegra fienden. Inkorrekt använd kan den emellertid provocera skikt som skulle ha kunnat neutraliseras till öppen revolt, så väl som att demoralisera de revolutionära massorna genom onödigt blodspillan. Detta är den andra huvudorsaken till att den interna demokratiska strukturen hos de revolutionära trupperna inte kan vara en evig princip. Detta illustreras av de odisciplinerade röda trupperna som skickades från centrala Ryssland till Ukraina i slutet av 1917. När de närmade sig kunde de få ett avsevärt stöd från de ukrainska bönderna, med löften om jord, för att inte tala om från arbetarna, som till sin huvuddel var ryska. Snabbt började de dock underminera det stödet genom sitt odisciplinerade beteende, när de vägrade ta order av sovjeterna, och upprepade fall av öppen plundring och godtycklig repression.

Av dem som gick med i de röda gardena inte för att skydda sin fabrik eller sitt bostadsområde utan för att skickas tvärs över Ryssland var en betydande andel äventyrare. Och även när den är fri från strävan efter personlig vinst, är hämnd mot de gamla förtryckarna en farlig drivkraft, och måste ofta hållas tillbaka, snarare än släppas fri. Att de röda trupperna inte hänger sig åt improduktivt godtyckligt våld kommer i alla lägen vara en viktigare princip än det i och för sig tilltalande idealet om en demokratisk milis. Vid upprepade tillfällen skulle det ha behövts mer disciplin över de revolutionära styrkorna, snarare än att ge dem större frihet att agera. De rasande och blodiga anfallen på rika och officerare i Krim av matroser i Svartahavsflottan i början 1918 kan nämnas som ett exempel, vid sidan om Ukraina vid samma tid.

Men givetvis organiserade också bolsjevikledarna också terrorn uppifrån. Det är lätt att inse varför organiserat våld var nödvändigt för att försvara revolutionen. Detta är givetvis inte samma sak som att säga att de alltid hade rätt i hur de använde det. Man kan alltid diskutera, som bolsjevikerna själva gjorde, vilken nivå av våld som var den lämpligaste, och det är uppenbart att inbördeskriget innehöll många otrevliga händelser när odisciplinerade röda soldater eller övernitiska – eller rent av demoraliserade och avtrubbade – tjekister lät sina samlade förödmjukelser överskugga omdömet. Men även om man kan vara kritisk till mycket som skedde är det svårt att se hur de mindre tilltalande sidorna helt hade kunnat undvikas efter 300 år av tsarernas styre.

Den vita terrorn
Påståendet att den vita terrorn aldrig var systematisk är sann i en mening: det fanns aldrig en enda vit regim, utan många, och nivån av repression varierade. Påståendena att de vita regimerna var mera godartade kräver dock först och främst att man hela bortser från de bisarra styrena av de kosackatamaner i fjärran östern som hölls uppe genom japansk skydd. Hur de än försökte skulle ingen liberal kunna hitta något demokratiskt eller mindre elakartat i Semenovs, Kalmykovs eller Unger-Sternbergs groteska terrorvälden.19

Men även i resten av Ryssland blev, åtminstone sedan SR-oppositionen hade förlorat allt inflytande, summariska avrättningar av alla bolsjeviker som påträffades regel på den vita sidan. Detta innebar ofta att det ganska godtyckligt avgjordes vilka som var bolsjeviker, och således inte kunde vänta sig någon form av rättegång. Enligt general Graves, befälhavare för de amerikanska trupperna i Sibirien, avsåg den vita regimen med termen bolsjevik ”alla som inte stödde Koltjack och den autokratiska klass som omgav honom.²⁰

Som Smele påpekar i sin analys av inbördeskriget i Sibirien blev inte sällan hela röda regementen avrättade i grupp som bolsjeviker. Medan den röda rättvisan var hård, fortsätter han, ”verkar den åtminstone ha följt ett system och en logik – och åtminstone på den röda sidan var såväl soldater som officerare och kommissarier underkastade den.”²¹

Roland Morris, USA:s ambassadör i Japan, verkar ha hållit med, och rapporterade att över hela det vita Sibirien var det ”en orgie av gripanden utan anklagelsepunkter; av avrättningar utan ens skuggan av en rättegång; av konfiskationer utan någon form av berättigande.”²² Det verkar således som om ”inte systematisk”, när det används för att beskriva det vita våldet, ska förstås som godtycklig.

Förhållandena var likartade hos kontrarevolutionen i söder. Denikin och Koltjack tillhörde, även om de givetvis inte hade något emot att avrätta kommunister, faktiskt inte de mest fanatiska reaktionärerna i sina läger. Båda var dock ganska svaga ledare, och hade föga kontroll över sina underordnade, så de betänkligheter som de militära diktatorerna hade hjälpte inte den vita terrorns offer så mycket.

Kenez beskrev några av Denikins högsta generaler i dessa termer: Slashchev var en narkoman som uppmuntrade plundring, Pokrovskij en sadist och Shkuru föga bättre än en bandit. Mai-Maevskij var en korrupt suput, och i områden under hans kontroll, härskade terror och laglöshet.²³ Kutepov, när han var guvernör för Svartahavsprovinsen 1918, introducerade ett styre av blodig terror och korruption, och när han blev militärguvernör för Sevastopol, sa statsrådet till Wrangel att föräldrarna inte ville skicka sina barn till skolan, då de blev skräckslagna av att se så många hängda personer längs gatorna.²⁴

Som Anna Procyk förklarar, utmärkte sig de första veckorna av Denikins styre i Ukrania av en skrämmande våg av vit terror, i första hand riktad mot den ukrainska intelligentian, när deras storryska chauvinism fick fullt spelrum. Enbart i Odessa sköts 3000 man summariskt.²⁵ Detta, tillsammans med de ofta tveklöst systematiska pogromerna mot judar som allra minst dödade flera 10 000-tals – med vissa uppskattningar som pekar upp mot 200 000 – är vad dagens liberaler och konservativa försöker övertyga oss var en mindre hård terror, lite av olycksfall i arbetet. Givet att den värsta terrorn oftast kommer efter segern, när den härskande klassen fulla vrede släpps lös, utan att hållas tillbaka av rädsla för framtida hämnd, är det uppenbart att bolsjevikerna var tvungna att vinna inbördeskriget med de medel som stod till buds.

Den utländska interventionen
Den kanske mest omtalade aspekten av inbördeskriget är den utländska imperialistiska interventionen. Det är kanske också den mest överdrivna. Givetvis var alla kapitalistiska regeringarna mot bolsjevikerna, men detta gjorde inte att de hade ett enhetligt svar. Sovjetledarna fruktade att de allierade och centralmakterna skulle ena sig för att krossa arbetarstaten, och den imperialistiska interventionen var ett utsökt poäng att ta upp i propagandan för att mobilisera stöd. Det enade korståget av 14 länder som Churchill skröt om tog dock aldrig riktigt form. Det blev inte fallet att Röda armén tvingades besegra stormakternas bästa arméer. Snarare, som Lenin betonade efter inbördeskrigets slut, överlevde de för att imperialisterna inte kunde ena sig. Så länge världskriget fortsatte hade alla krigförande makter det som sin huvudsakliga prioritet. Den utländska interventionen rättfärdigades huvudsakligen av kriget: de allierade, enligt sig själva, intervenerade för att hindra tyskarna från att erövra militära lager, och för att stödja de patriotiska ryssar som ville leva upp till löftena att bekämpa den gemensamma tyska fienden, samt för att skydda den tjeckoslovakiska legionen. Efter vapenvilan 11 november 1918 upphörde de officiella anledningarna för de allierades militära närvaro i Ryssland att ha någon giltighet. Men givetvis hade de andra anledningar att vara där, även om deras huvudfokus hade legat på kriget mot Tyskland. Det var Frankrike som hade drabbats hårdast av att bolsjevikerna avskaffade utlandsskulden och var därför de mest ihärdiga antibolsjevikerna bland de allierade. Inte dess arbetare, givetvis – däremot var en viktig faktor att det i mycket högre grad än Storbritannien var småborgerligheten som riskerade sina investeringar, vilket medförde en i de kretsarna utbredd ilska. Dock hade Frankrike också lidit mer av kriget än någon annan på den vinnande sidan och kunde inte kosta på sig några nya stora militära äventyr. Dessutom skulle de flesta franska soldaterna knappast uppskatta att, istället för att äntligen få åka hem, istället skickas till ett helt nytt krig. Ett myteri i den franska flottan i Ukraina 1919 understryker detta.

Storbritannien hade också lidit av kriget, om än långt ifrån lika mycket som Frankrike. Premiärminister Lloyd George var emot att göra Ryssland till någon huvudprioritet. Som han förklarade för parlamentet, skulle han hellre se att Ryssland blev bolsjevikiskt än att Storbritannien blev bankrutt. De gav den ryska kontrarevolutionen betydande stöd i form av vapen och annan utrustning, och flottan spelade en viktig roll i de baltiska områdena. Det var dock betydligt mindre än vad de mer hårdnackade interventionisterna som Churchill hade krävt.

USA hade betydligt mera resurser att avvara än sina allierade. Dock var borgarklassen till stor del isolationistisk vid den här tiden, och hade inte alls bestämt sig för vilken internationell roll den ville spela. President Wilson insåg också de negativa effekterna av att uppfattas som utländska trupper, om de inte kunde mobilisera stöd inifrån Ryssland. Han var också angelägen om att behålla röststödet från den officiella amerikanska vänstern – vilket givetvis inte inkluderade den mer radikala vänstern, som trakasserades och rent av fängslades eller deporterades. De amerikanska trupperna i norra Ryssland var således begränsade, och de omkring 7 000 soldaterna i Sibirien var aldrig vid fronten – även om skyddet av den transibiriska järnvägen givetvis också var nödvändigt för Koltjack. Wilson hittade dock andra sätt att hjälpa den vita sidan, och bidrog till att lägga grunden till kommande decenniers hemliga operationer.²⁶

Den överlägset största utländska truppstyrkan, efter att Centralmakterna hade lämnat Ukraina, var japanerna, med sina omkring 70 000 soldater i ryska fjärran östern. De var också de trupper som mest uppförde sig som en invaderande armé, och lämnade även tyskarna i Ukraina långt bakom sig i det avseendet. Medan de brittiska och franska befälhavarna ofta var nedlåtande gentemot sina ryska allierade, och åtminstone de amerikanska trupperna i Sibirien under general Graves försökte uppföra sig korrekt mot civilbefolkningen, hade de japanska trupperna föga skrupler när det gällde plundring, bränna byar och avrättningar på fläcken. Detta hade att göra med den japanska härskande klassens intressen. Medan Wilson försökte bevara Ryssland intakt – under en laglig och ordnad regering som respekterade egendom, givetvis – var de styrande i Tokyo föga intresserade av Moskva, och var mer intresserade av att expandera området under sin kontroll, åtminstone fram till Bajkalsjön. Detta ledde till konflikter med USA. Wilson insåg att japansk kontroll över Fjärranösternregionen skulle kunna vara ett hot mot amerikanska affärsintressen som inte stod bolsjevikerna långt efter. Till slut blev pressen från USA en viktig faktor i att övertyga japanerna om att dra tillbaka sina trupper från Ryssland hösten 1922.

Men även om världsimperialismen inte ställde sina meningsskiljaktigheter åt sidan och med all kraft kastade sig över bolsjevikerna – trots att man kan få det intrycket i redogörelser från vänsterhåll – så kan dess bidrag till den ryska kontrarevolutionen på intet sätt negligeras.

Kinesiska trupper störtade sovjetmakten i Harbin i fjärran östern, och Sibirien vanns av antibolsjevikerna enbart med hjälp av tjeckoslovakiska och japanska trupper. I väster svepte den tyska armén bort sovjeterna i Baltikum, hjälpte till att krossa den finska revolutionen samt, tillsammans med Österrike, ockuperade Ukraina och skar av viktiga tillgångar till mat och naturresurser. Samtidigt täckte de Dons västra flank, och genom att leverera vapen hjälpte de kosackerna att bygga upp en armé. En betydande del av dessa vapen letade sig vidare till Denikin. Efter Centralmakternas nederlag i världskriget, hjälpte frivilliga tyska enheter, tillsammans med vitfinnar, polska trupper och brittiska flottan baltländernas kontrarevolutionärer att besegra de röda. Interventionen i norra Ryssland blev aldrig någon avgörande front, men band upp röda styrkor. Inte minst viktig, givetvis, var de massiva leveranser av krigsmateriell till de huvudsakliga vita arméerna, Denikins och Koltjacks, som vardera fick omkring 250 000 gevär, ammunition, maskingevär, kanoner och en del stridsvagnar och flygplan – i vissa fall med brittiska förare och piloter. Tack vare den hjälpen var de största kontrarevolutionära hoten 1919 bättre utrustade än Röda armén.

Pogromer mot judar
Den kanske mest motbjudande aspekten av hela inbördeskriget var det antisemitiska våldet. Detta är också det område där det antikommunistiska hyckleriet är som mest motbjudande. Liberaler älskar att berätta: antisemitism fanns på båda sidor; Denikin motsatte sig pogromer – dessutom förekom dessa på den röda sidan också. På en abstrakt formell nivå kanske varje påstående kan ha sin riktighet. Om man skärskådar dem faller de däremot ihop fullständigt. Den revolutionära socialistiska rörelsen hade alltid bekämpat antisemitismen, medan adeln och officerskåren var genomdränkta av den. När svarta hundradena attackerade judar och socialister 1905, berömde tsar Nikolaj det såsom det ryska folkets hämnd mot extremisterna. Denikin må ha ogillat pogromer som en mindre lämplig metod att ta itu med problemet, men han sa öppet att han inte gillade judar – och det gjorde ingen annan ledande vit officer heller. Denikin ingrep inte heller för att hindra sina närmaste generaler från att öppet stödja pogromer och massakrer. Peter Kenez har beskrivit hur systematiska Denikins arméers pogromer var, och hur organiserade uppifrån de ofta var. Den vita propagandan var full av öppen antisemitism, och Kenez lyckades inte hitta ett enda avståndstagande från antijudiskt våld i den. På den röda sidan avrättades pogromförespråkare summariskt. Det finns en viss skillnad i tillvägagångssätt där. På den vita sidan kan de mördade judarna räknas i tiotusentals – vissa uppskattningar går upp mot 200 000. På den röda sidan kan de räknas i några hundra.

Ett av de bästa exemplen på en antikommunistisk historiker som desperat försöker bevisa – antagligen för sig själv liksom för andra – att bolsjevikerna var lika dåliga som de vita på den här punkten ges av Richard Pipes, i hans samling av opublicerade Lenindokument. På den skriftliga rapporten att enheter från 4:e och 6:e divisionen i Budjennys första ryttararmé hade mördat judar under reträtten i kriget mot Polen 1920 hade Lenin skrivit: ”Till arkivet”²⁷. För Pipes bevisade detta att Lenin inte brydde sig om det, och i vilket fall inte hade för avsikt att göra något åt det. Tyvärr, för Pipes förmåga till sansade historiska analyser det vill säga, finns det andra dokument som visar var som hände. Faktum är att 387 personer, de flesta av dem från 6:e divisionen, greps, inklusive divisionsbefälhavaren och två brigadbefälhavare – liktydigt med generaler om Röda armén hade haft den titeln. 141 soldater från divisionen avrättades.²⁸ Det är inte direkt samma sak som att inte ingripa – det måste tvärtom klassas som ganska hårda åtgärder mot övergrepp i krig. Pipes och de andra vitas historieskrivning faller ihop helt på den här punkten. De röda bekämpade antisemitismen med kraft, och de vita uppmuntrade den. Det är skillnaden.

Varför bolsjevikerna vann
Det finns flera anledningar till den röda seger, som även de seriösa ickemarxistiska historikerna ofta kan inse – om än kanske inte liberaler i media. Reformister och liberaler gnäller över att ”demokrati” (det vill säga parlamentarisk, borgerlig demokrati) inte rådde. Med sin metafysiska förståelse ser de demokrati, i den meningen, som något som överallt kan införas – man tillåter bara flera partier, håller allmänna val och glömmer inte att skydda privategendomen så är saken i hamn. Problemet med detta i Ryssland var bristen på sociala krafter som försvarade det perspektivet. Arbetarklassen var mer intresserad av att skydda sina sociala och ekonomiska intressen än av abstrakta liberala uppfattningar, och bönderna ville ha jord, och sen helst lämnas att sköta sig själva. Kapitalisterna och adeln ville framför allt skydda – eller återta – sina tillgångar, och de gamla byråkraterna hade aldrig varit några demokratiska förkämpar. Inte minst var städernas småbourgeoisie och intelligentian underutvecklad och långt ifrån så stor för att kunna driva på utvecklingen.

Högt bland faktorerna som ledde till den röda segern måste givetvis var bolsjevikpartiet nämnas. 1917 hade det varit mindre centraliserat och disciplinerat än det skulle bli under inbördeskriget – vilket motbevisar den spridda uppfattningen att partiet alltid var det samma och dessutom hårt kontrollerat av Lenin – men tillräckligt för att lyckas ta makten. De tvingades dock strama åt disciplinen avsevärt under inbördeskriget, vilket gjorde dem till den avgjort mest enande och disciplinerade kraften som spände över hela Ryssland. Inte minst i Röda armén spelade de kommunistiska cellerna en avgörande roll i att skapa disciplin och entusiasm. Det är dock otänkbart att de skulle ha kunnat spela den rollen utan masstöd underifrån. Man bör inte idealisera och överdriva nivån av genomtänkt kommunistiskt medvetande hos de outbildade, fattiga och lidande arbetarna under inbördeskrigets blodiga prövningar. Det står dock klart att få av dem stödde den vita sidan. Huvuddelen av mensjevikerna, hur kritiska de än var, stödde också Röda armén gentemot de vita. Bolsjevikerna kunde ge arbetarna något att tro på under allt detta lidande – de vita kunde det inte. Det skulle kunna tilläggas att de inte ens var speciellt bra på att försöka. Av god anledning sågs de vita dessutom som några som skyddade de privilegierade – ett säkert sätt att underminera masstöd i den tidens Ryssland.

Förutom allt detta var de vita ledarna usla politiker. Detta är inte minst uppenbart vad gäller de ickeryska nationaliteterna. Antikommunistiska historiker gillar att använda argumentet att medan bolsjevikerna kontrollerade Centralryssland, så tvingades de vita huvudsakligen att hålla sig till gränsområdena, med många olika nationaliteter med olika dagordningar. Givetvis har argumentet en poäng, men de vita ledarna gjorde detta problem så mycket större för sig själva. Lenin hade länge förespråkat nationernas självbestämmanderätt. Detta var för honom inget metafysiskt begrepp som innebar att alla nationers arbetare skulle utkämpa sina strider på egen hand. Bolsjevikerna ingrep upprepade gånger för att hjälpa de revolutionära krafterna i ickeryska områden. När de inte var i en position att de kunde hjälpa revolutioner till seger, var de dock beredda att erkänna avskiljandet från Ryssland och upprätta fredliga relationer med deras borgerliga regimer. Detta var de vita oförmögna att göra. För deras främsta ledare fanns det ingen högre princip än Ryssland ett och odelbart. Därför var bara tillfälliga eftergifter möjliga. Detta understryks kanske allra bäst av förslaget från Finlands militära ledare, tillika de finska arbetarnas bödel, general Mannerheim. Han erbjöd sig att skicka 100 000 man mot Petrograd om Koltjack bara gav honom garantier om finsk självständighet och vissa territoriella eftergifter i norr. Detta hade säkerligen inneburit att den andra huvudstaden hade fallit och ett kraftfullt slag mot bolsjevikerna. Koltjack var dock oförmögen att göra den eftergiften.

Resultaten av en vit seger
Det är givetvis svårt att säga vad som hade hänt om de vita hade vunnit. Det fanns ingen uppenbar stark ledare, och ännu mindre ett politiskt program. Det är uppenbart att en återgång till situationen 1917 inte hade varit möjlig, liksom en fortsättning på den situation inte hade varit möjlig någon längre tid då. För att en kapitalistisk ekonomi ska kunna fungera kräver den ordning, stabilitet och möjligheten till tillräckliga vinster. För att garantera detta, hade det emellertid varit nödvändigt att avskaffa arbetarnas inblandning i ekonomin, sovjeterna, den i kapitalisternas tycka överdrivna sociala lagstiftningen samt alla rester av dubbelmakt. Arbetarna måste fås att lyda igen – och då de uppenbarligen var minst sagt ovilliga att lyda kapitalisterna, hade hårda åtgärder krävts.

Ett talande exempel är Finland 1918. Den finska borgarklassen hade inte tidigare visat någon speciell blodtörst, ändå slaktades 20 000 arbetare och bönder – efter att inbördeskriget var vunnet av borgarna. Ett slags borgerlig demokrati byggdes på rödgardisternas lik, i vilken kommunisterna var förbjudna och arbetarna kuvade. Det finns givetvis ingen anledning att tro att de ryska härskande klasserna, som alltid hade visat sig beredda att undertrycka de fattiga massorna, skulle ha varit det minsta mera skonsamma. Snarare skulle vi med största sannolikhet ha fått se de reaktionärer som kunde mörda med fullständig straffrihet i Sibirien under Koltjack, i Ukraina under Denikin och i alla vita områden, hänge sig åt en storskalig slakt, då kapitalisterna åter underkuvade arbetarna, adeln försökte återta sin jord, och de härskande klassernas vrede tog en gruvlig hämnd på allt socialistiskt, judiskt och upproriskt.

Röda arméns framtid och debatten om övergången till milis
Röda armén segrade i inbördeskriget. Att priset var högt går inte att förneka. Ur spillrorna skulle inom 15 år den stalinistiska byråkratin resa sig och utrota större delen av det äldre gardet, och med dem de verkliga revolutionära förhoppningarna. Man kan diskutera om bolsjevikerna borde ha gjort saker annorlunda. Samtidigt måste det framhållas att de – till skillnad från revolutionärerna i Finland och Ungern, liksom i Spanien på 30-talet – besegrade kontrarevolutionen.
De vann genom att inte bara följa sina gamla uppfattningar. Detta var oundvikligt, och gällde alla delar av det röda styret. Man kan åter diskutera olika aspekter och konkreta åtgärder de vidtog – men det torde stå klart att bara förlita sig på att det väpnade folket på eget initiativ skulle svepa undan en välorganiserad kontrarevolution var ett allt för abstrakt program. De behövde en militär disciplin, en apparat för att inkalla arbetare och bönder till armén, en befälsordning och hjälpen från tusentals gamla officerare från den gamla armén. Det är väldigt svårt att tro att de hade vunnit inbördeskriget utan detta.

Tanken på en annan sorts organisering av de väpnade styrkorna hade dock hela tiden funnits kvar, och det var inte bara vänsterkommunisterna som fortsatte tala om milisen som ett ideal. Partikongresserna både 1919 och 1920 slog fast att det var målet. Samtidigt förändrades innebörden av begreppet – och dessutom menade inte alla precis samma sak när de debatterade milisen.²⁹ Det var inte frågan om att återgå till de mer utopiska förhoppningarna från tiden före Oktoberrevolutionen. Vissa, som Nikolai Podvoiskij, låg närmare den gamla förståelsen av ordet, men när Trotskij försvarade milisen som idé efter hösten 1919 var det inte frågan om att nöja sig med en mindre effektiv organisation. Tanken var att komma ifrån den gamla arméns artificiella barackdisciplin, och istället basera sig på naturliga, produktiva enheter, som arbetarna på en fabrik, eller bönderna i en bykommun. För Trotskij skulle detta skapa en mer naturlig och effektivare disciplin. Det var inte så mycket en fråga om att avskaffa den Röda armén som att organisera den på bästa sätt.

Andra hävdade att allt prat om att övergå till en milisstruktur var orealistiskt. Det kanske mest betydelsefulla svaret som finns tillgängligt på engelska kom från Tukhatjevskij.³⁰ Han ansåg att förslagen ofrånkomligen skulle leda till en mindre effektiv armé, och i vilket fall skulle kunna genomföras fullt ut först när revolutionen hade segrat i omvärlden – det vill säga när den inte längre behövdes.
Frågorna kan inte anses helt avgjorda, då de inte testades ordentligt i praktiken. Visserligen infördes 1923 en form av territorialmilis, men det var som en tillfällig åtgärd i första hand som en besparing. Sedan byråkratiserades Sovjetunionen alltmer, och detta styrde givetvis även Röda arméns utveckling. Man kan därför säga att debatten om milisen ligger kvar där den befann sig under 1920-talets tidigaste år.

Några slutsatser som kunde dras, och som man bör ha med sig om syftet är att vinna ett revolutionärt inbördeskrig, är hur som helst att det är nödvändigt att bygga en väpnad styrka som är tillräckligt effektiv militärt för att besegra kontrarevolutionen. Det går inte att ställa upp några oberoende principer utan att väga dem mot detta. Givetvis kan man inte heller driva denna aspekt oberoende av revolutionens inriktning. Men det blir för abstrakt att slå fast principer om bara frivillig rekrytering, enbart frivillig, medveten disciplin e.d., utan att anpassa dem efter erfarenheterna och situationens krav. Det blir också för abstrakt att som Deutscher i Den väpnade profeten, och många i hans efterföljd, nöja sig med att slå fast att den dåtida ryska ekonomiska utvecklingen bara inte hade nått en tillräcklig nivå. I ett utvecklat industriland i dag skulle mycket givetvis se annorlunda ut – men det förefaller troligt att även den mest avancerade arbetarstat, så länge den tvingades utkämpa ett inbördeskrig och var omgiven av fiender, i större eller mindre grad skulle tvingas tillgripa värnplikt, obligatorisk disciplin som upprätthölls uppifrån och utnämningar av befällhavare. Och så länge kapitalistiska stater fanns kvar som en maktfaktor och som ett hot skulle arbetarstaterna sannolikt tvingas upprätthålla en kår av yrkesbefälhavare och specialtrupper. Det marxistiska perspektivet har alltid varit att det först med socialismens internationella seger och klassuppdelningens och nationsgränsernas upphävande kommer att gå att slutgiltigt avskaffa krigen och de väpnade försvaren. Innan vi kommer så långt kommer en framtida arbetarstat att tvingas organisera väpnade styrkor. Det arbetet kommer att behöva göras från grunden, men viktiga lärdomar för hur det kan ske finns i erfarenheterna och debatterna från det ryska inbördeskriget.

1. Man kan notera att Engels redan 1851 ifrågasatte denna syn mer grundligt än någon marxist verkar ha gjort före Trotskij 1918. Se Martin Berger, Engels, Armies, and Revolution (Archon books, 1977), s. 83-86
2. Lenin, ”Reply to P.Kievsky (Pyatakov)”, Collected works volym 23, s 26
3. Allmänna redogörelser för inbördeskriget finns t.ex. i Evan Mawdsley The Russian Civil War, Bruce Lincoln, Red victory, W. Chamberlin The Russian revolution, två volymer.
4. Två bra böcker som täcker olika aspekter av detta är Francesco Benvenuti, The Bolsheviks and the Red army, 1918-1922, och Mark von Hagen, Soldiers in the proletarian dictatorship
5. John Wheeler-Bennett, Brest-Litovsk. The forgotten peace (Norton 1971), s. 245
6. För en redogörelse av olika åtgärder och tillfälliga organ som föregick Röda armén, se John Erickson, ”The Origins of the Red Army”, i Richard Pipes (red), Revolutionary Russia (Harvard 1968), s. 224-259
7. Se Trotsky, How the revolution armed, i 5 volymer för en uppsjö av hans dekret, tal och artiklar från perioden. För den här frågan, se speciellt volym 1.
8. Om detta, se N. Markin (Leon Sedov), “Stalin and the Red army” i Trotsky, The Stalinist school of falsification
9. En vanlig stalinistisk förfalskning är f.ö. att nämna att en resolution om Röda armén antogs, samt att nämna att en annan resolution som delvis kritiserade Trotskij också gick igenom. Detta får det att verka som att det var en dålig kongress för Trotskij. De har bara ”glömt” att nämna att den första resolutionen var hans, så att det i huvudsakligen var hans linje som segrade
10. Om Denikin, kosackerna och allt som rör kontrarevolutionen i södra Ryssland, se Peter Kenez två utmärkta volymer Red attack, White resistance och Red advance, White defeat
11. Lenin, ”Speech in the Moscow Soviet”, Collected works volume 27, p 230
12. Det argumentet utvecklas kraftfullt i Sergei Starikov och Roy Medvedev, Philip Mironov and the Russian civil war
13. Den bästa redogörelsen för inbördeskrigets östfront är Jonathan D. Smele, Civil war in Siberia
14. En poäng som upprepade gånger görs i Orlando Figes, Peasant Russia civil war
15. Trotsky, How the revolution armed (New Park 1979), s 540-41
16. En anledning var också brittiska påtryckningar och försök att medla
17. Se Normal Davies, White eagle Red star
18. En av få historiker som ger en rimlig redogörelse för detta är Orlando Figes i A people’s tragedy. Se sektionen “Looting the looters”
19. Jamie Bisher, White Terror. Cossack Warlords of the Trans-Siberian. Författaren visar upprepade gånger sin antikommunism, men detta understryker om något det förakt han tydligt känner för de transsibiriska vita
20. Lincoln, Red victory (Da Capo, 1999), s 259. Graves redogörelse för hela interventionen finns i William Graves, America’s Siberian adventure 1918-1920-
21. Smele, Civil war in Siberia (Cambridge 2006) s 321-22
22. Lincoln. Red victory, s 258
23. Kenez, Red advance, White defeat (New Academia 2004), s 26 och 34
24. Ibid., s 64 och 275
25. Ibid., s 64 och 275
26. David Foglesong, America’s secret war against Bolshevism
27. Richard Pipes (ed), The unknown Lenin (Yale 1996) s 117
28. A.B. Murphy, The Russian civil war. Primary sources, (MacMillan Press 2000), s 228, 231 and 238
29. En genomgång av debatten finns i John Erickson, “Some Military and Political Aspects of the ‘Militia army’” i C. Abramsky (ed.) Essays in honour of E.H. Carr. Trotskijs bidrag finns på flera ställen i How the revolution armed, men se speciellt sektionen ”Going over to the militia system” i volym 2, s. 161-192.
30. Mikhail Tukhachevsky, ”The Red Army and the Militia” i Al Richardson (ed), In Defence of the Russian Revolution

Jens-Hugo Nyberg