Aprilteserna 1917 – trots allt ett logiskt steg för Lenin

Den 3 april 1917 återvände Lenin till Petrograd, nuvarande S:t Petersburg och Rysslands dåvarande huvudstad, efter tio år av exil. Det program han lade fram i sitt tal vid ankomsten tog dem som kommit för att hälsa honom välkommen på sängen – i första hand givetvis representanterna för mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, som ju stödde den provisoriska regeringen, men också bolsjeviker. Han förklarade att inget stöd kunde ges till den provisoriska regeringen, att makten måste tas av sovjeterna, och att den socialistiska revolutionen nu stod för dörren. Nästa dag presenterade han dem skriftligen i de så kallade aprilteserna. Han slog utan tvekan an en helt annan ton än exempelvis partiorganet Pravda hade gjort i hans frånvaro, och det motsade viktiga delar av det han tidigare sagt i frågan.

Dock är detta omgivet av myter. Å ena sidan kommer dessa givetvis från den stalinistiska propagandan som utmålade Lenin som den mer eller mindre ofelbara ledaren som alltid hade haft rätt, samtidigt som lösryckta citat liksom grovt förtal användes för att rättfärdiga en politik som var rakt motsatt allt Lenin hade stått för, och för att smutskasta alla som motsatte sig. När det gäller april 1917 var det dessutom omöjligt att glorifiera Stalins roll och fördöma Kamenevs annat än med rena lögner.

Å den andra sidan bör vi inse att det även från trotskistiskt håll har skapats något av en myt kring detta. Den har sitt första ursprung i Trotskijs och vänsteroppositionens alltmer desperata kamp inom Sovjetunionens kommunistiska parti från och med hösten 1923. Trotskij utsattes omgående för en spärreld av förtal och rena lögner, och vi måste ha förståelse för om hans polemik anpassades, medvetet eller inte, efter vad som skulle göra störst intryck. I detta överdrev han dock motsättningarna mellan Lenin och den övriga bolsjevikledningen i april 1917 och dessas anpassning till mensjevismen.

Trotskister har alltsedan dess byggt på det Trotskij skrev i frågan – och vanligtvis på en selektiv läsning av vad han skrev – och har avsevärt ”utvecklat” hans överdrifter. I synnerhet har vissa överdrifter från Trotskijs sida om bolsjevikledarnas opportunism 1917 utvecklats till åsikten att dessa ståndpunkter var den naturliga slutsatsen från vad Lenin tidigare hade skrivit. För det mesta har Trotskister verkat nöjda med att framhålla hur rätt Trotskij hade haft om den kommande revolutionens karaktär, samt att slå så hårt som möjligt mot Stalin och Kamenev, de två ledande bolsjevikerna på plats i Petrograd innan Lenin återvände. Även som trotskister måste vi dock kunna inse när det finns brister i hans historieskrivning – eller när han bara inte ger en fullständig beskrivning av något, utan bara tar upp vissa aspekter. Detta, till skillnad från att, som så många trotskister, behandla det han skrev som den självklara och tillräckliga grunden för vår kunskap, som vi bara behöver upprepa, och inte undersöka eller fundera över. Även om Trotskij hade rätt i det mesta av sin polemik, gav han helt enkelt inte en tillräckligt allsidig bild av Lenins och bolsjevikernas politik före 1917 för att ge någon djupare förståelse.

Att verkligen undersöka denna har alltsedan dess varit ovanligt bland trotskister. Lenin har tyvärr oftast lämnats åt sitt öde på den här punkten, i den för trotskister trygga förvissningen att det var Trotskij som hade haft rätt, och att Lenin övergick till hans ståndpunkt efter februarirevolutionen. Detta bidrar tyvärr inte till en förståelse av Lenin, utan försvårar ett verklig klargörande av hans principer och analyser. Dessutom är det olyckligt speciellt med tanke på hur hans ståndpunkter förvanskades, med början i Kina 1925–27 av Stalin och Bucharin, och av den stalinistiska byråkratin och partierna alltsedan dess. Gentemot hur Lenins enorma prestige har använts för att rättfärdiga en politik som är radikalt olik den han någonsin förespråkade är det dessutom dålig pedagogik att bara framhålla Trotskij.

Som jag kommer att argumentera för visar det Lenin tidigare hade skrivit om den kommande revolutionen i själva verket att hans aprilteser inte krävde en sådan stor omsvängning som trotskister vanligtvis tror – snarare var de på många sätt ett logiskt steg utifrån hans tidigare analyser (och som även många belästa leninister verkar ha en ganska rudimentär uppfattning om).

Detta är givetvis inte att förneka att aprilteserna motsade mycket av det Lenin tidigare hade skrivit om den kommande ryska revolutionen, eller att de var ett viktigt steg i utvecklandet av det kommunistiska programmet. Han hade betonat mycket bestämt att Ryssland stod inför en borgerligt demokratisk revolution, inte i nuläget en socialistisk. Oavsett hur kategoriskt han hade hävdade detta fanns det dock annat som pekade i en annan riktning, och som faktiskt lade en fast grund för hans program 1917.

Exemplet Witnesses to Permanent revolution
Det skulle gå att nämna många exempel på hur den trotskistiska myten – för att uttrycka sig medvetet tillspetsat – har yttrat sig, men jag är inte här intresserad av en genomgång av vad den trotskistiska rörelsen har skrivit och dess skiftande, men oftast bristfälliga förståelse av Lenin på den här punkten. Jag begränsar mig till ett, nämligen antologin Witness to Permanent revolution, närmare bestämt kommentarerna från de två redaktörerna, Richard B. Day och Daniel Gaido. Samtliga texter i boken av den tidens marxister är intressanta och mycket läsvärda, och vi kan bara tacka för att de gjort dessa tillgängliga – inte minst Kautskys texter är välkomna som ett exempelvis på hur bra marxistiska analyser han kunde göra i sina bästa stunder. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om redaktörernas kommentarer och förklaringar. Dessa innehåller givetvis en del fakta, men någon större förmåga att analysera materialet visar de inte.

Deras utgångspunkt är att de vill göra samtliga författare som representeras till anhängare av teorin om den permanenta revolutionen, om än kanske mindre konsekventa än Trotskij. Det finns en poäng här, då många trotskister presenterar det nästan som att allt är sprunget ur Trotskijs hjärna, kanske med viss inspiration från Parvus. Redaktörerna lyckas dock inte visa hur Trotskij utvecklade sin ståndpunkt ur den rådande marxistiska debatten, istället plockar de fram ett fåtal och gör sitt bästa för att tolka deras positioner som så nära Trotskijs som möjligt. Centralt här är att de faktiskt inte tycks förstå – eller gör sitt bästa för att bortse ifrån – att uttrycket permanent revolution, i Marx efterföljd, ursprungligen och vanligtvis användes på ett mindre specifikt sätt än det vi förknippar med Trotskij. Marx och Engels använde termen till en början om franska revolutionen, och hur den fortsatte och utvecklades med kulmen i jakobinernas diktatur. Senare skulle Marx använda det i en mer specifik mening som låg nära Trotskijs – men i texterna i boken används termen uppenbarligen mestadels i den mindre specifika meningen.

Days och Gaidos största brist är dock den bild de förmedlar av Lenin. Där de gör sitt bästa att tolka de marxister som representeras i antologin – vilket Lenin inte gör, ingen text av honom finns med – som så nära som Trotskij de kan, gör de tvärtom med Lenin. Det är snarast en parodi på honom som presenteras. När de diskuterar Rjazanovs kritik presenteras Lenins analys av klasserna inför den ryska revolutionen från 1903 – utan att nämna att den snart skärptes, och att deras citat inte är representativa för vad han skrev 1905, och ännu mindre för vad han skrev under de följande åren. Deras anmärkningar om Lenins bok Vad bör göras? ligger i nivå med myriader av billiga anti-leninistiska klyschor som så generöst har strösslats av hans motståndare sedan dess. Riktigt den nivån är inte representativ för den trotskistiska floran, men även där varierar inställningen väsentligt till denna vattendelare i efterföljande debatter. Alan Woods tillhör exempelvis dem som inte kan förmå sig att försvara boken – detta trots att hans analyser i övrigt mestadels begränsas till att upprepa hur rätt Lenin hade i alla andra frågor.

Det värsta (med dussinkritiken av Vad bör göras? tätt efter) är dock den förvrängda bilden av Lenins internationella perspektiv de förmedlar. De nämner att Lenin i en not som publicerades först efter hans död oroade sig för att de ryska arbetarna skulle gå mot nederlag såvida inte det socialistiska europeiska proletariatet kom till deras hjälp. Genom sammanhanget det förekommer i, och att ingenting mer står att finna i frågan i resten av boken ges läsaren intrycket att det enda tillfälle där Lenin före 1917 knöt den ryska revolutionen till den europeiska var i en enda tillfällig not som inte ens publicerades. Detta än mer som redaktörerna gör varje formulering som antyder ett internationellt perspektiv på revolutionen från någon av de marxister som representeras till ett argument som knyter dem till Trotskijs ståndpunkt. Men inga fler formuleringar från Lenin än den som inte ens publicerades återfinns i boken. Detta trots att Lenin gång på gång betonade hur nära han knöt den ryska revolutionen till den europeiska (mer om detta nedan).

Day och Gaido ger oss helt enkelt en helt förvrängd bild av Lenins verkliga politik. Och det är svårt, oavsett om de skulle kalla sig trotiskster eller inte, att inte koppla detta till de trotskistiska myterna kring detta. De är mer hätska mot Lenin än de flesta trotskister, men deras försök att minimera skillnaderna mellan Lenin och mensjevikerna före 1917, förtigandet av Lenins syn på världsrevolutionen och sedan hans plötsliga och enorma kliv i och med aprilteserna är de vanliga huvudsakliga ingredienserna. Huruvida det beror på att de trots allt inte bemödade sig att läsa så mycket Lenin – vilket i och för sig är svårt att förklara på annat sätt än att de redan ”visste” vad Lenin tyckte, på samma sätt som så många trotskister ”vet” det utan att ha behövt studera frågan – eller om de läst, men redan visste och något annat därför inte registrerades, skulle man kunna spekulera om, ifall man var närmare intresserad av deras psykologi. Vi kan nöja oss med att konstatera att deras ”analyser” av Lenin inte har något att lära oss, och att man nog ska behandla även resten av det de skriver med försiktighet. Och när de – givet den nivå av skarpsinne de själva visar, och med historiens trygga facit i ryggen – sitter och raljerar över hur förvirrade vissa analyser Lenin gjorde 1905 är det svårt att inte bara le överseende.

Den marxistiska traditionen och Plechanov
Som Michael Löwy går igenom i sin bok The politics of combined and uneven development: The theory of permanent revolution, eller August H. Nimtz i Lenin’s electoral strategy from Marx and Engels through the revolution in 1905, var det Plechanov som hade gjort den kommande ryska revolutionens strikt borgerligt-demokratiska karaktär till en okränkbar dogm (1). Både Marx och Engels hade varit mer flexibla och öppna för olika möjligheter. När den ryska socialdemokratin grundades blev dock detta en huvudpunkt. Lenin övertog den, och framhöll den gång på gång som något självklart: Ryssland kunde inte stå inför något annat än en borgerligt-demokratisk revolution.

Samtidigt, och detta är helt nödvändigt att förstå, bröt Lenin med Plechanovs rigida uppfattning på en avgörande punkt, den om borgarklassens roll i denna revolution. Enligt den mest schematiska bilden var det givetvis borgarklassen som skulle leda den borgerliga revolutionen. Detta hade inte varit strikt sant ens i den franska revolutionen – till stor del var det städernas småborgerskap, det embryonala proletariatet och fattiga som hade drivit revolutionen framåt, medan de högre borgarna skulle ha nöjt sig med mer beskedliga åtgärder och varit villiga till kompromisser. Som Marx och Engels hade klargjort hade dessutom den tyska bourgeoisin 1848 varit mindre förmögen att spela en revolutionär roll än den franska hade varit 1789. På grund av att arbetarklassen då hade blivit mer utvecklad var borgarna räddare för revolutionen än för reaktionen. De ville ha grundläggande förändringar i Tyskland men var ständigt oroliga för att arbetarklassen skulle hota dem nedifrån. Detta dömde den tyska borgarklassen till ett räddhågat och obeslutsamt uppträdande, som hindrade revolutionen från att segra. Inte ens uppgiften att skapa ett enat Tyskland uppnåddes, utan fick vänta i över tjugo år på att Bismarck genomförde det uppifrån på ett helt igenom byråkratiskt sätt.

I Ryssland i slutet på 1890-talet, för att inte tala om 1905, och än mer 1917, var arbetarklassen större, mera utvecklad och bättre organiserad än den hade varit i Tyskland 1848, och mer koncentrerad i stora fabriker och industriområden. Snart skulle arbetarna visa att de ryska kapitalisterna hade mer att frukta från dem än deras tyska motsvarigheter hade haft.
Att detta var fallet på ett allmänt plan stod klart för de ryska marxisterna, såväl som den internationella rörelsen, och även Engels hade påtalat det. På andra internationalens grundningskongress 1889 hade Plechanov utropat: den ryska revolutionen kommer att segra som en arbetarrevolution eller inte alls. Drastiska uttalanden som detta innebar dock inte att han hade gett upp hoppet om borgarklassens revolutionära roll. Efter splittringen i bolsjeviker och mensjeviker skulle en tydlig skillnad utvecklas, där mensjevikerna ville hjälpa borgarklassen att spela sin nödvändiga historiska roll, och bolsjevikerna som hävdade att revolutionen måste göras utan och trots borgarklassen.

Även Plechanov insåg att arbetarklassen måste spela en avgörande roll som pådrivare om det skulle bli någon revolution, men inriktningen var på att förmå borgarklassen att ta sin historiska plats, och att arbetarklassen efter revolutionen måste lämna över all makt till dess företrädare och begränsa sig till att vara en radikal opposition. En central slutsats av detta var att arbetarrörelsen inte fick göra något som kunde skrämma iväg borgarna från den revolutionära vägen. Lenin skulle upprepade gånger kritisera Plechanov för att dogmatiskt härleda borgarklassens ledande roll ur begreppet borgerlig revolution, när den i själva verket var helt oförmögen att spela någon sådan. Den ryska bourgeoisin, förklarade Lenin, skulle aldrig kunna agera som revolutionärer, och skulle i slutändan vara mer rädda för arbetarna än för tsaren. Lenin skärpte den analysen med tiden. Före 1903 var han mindre oförsonlig mot borgarklassen än han skulle bli, och hans skillnader mot Plechanov var inte så tydliga. 1905 var skillnaderna stora, som man exempelvis kan se i de resolutioner han skrev till den tredje partikongressen i maj.(2) Efter erfarenheterna 1905, när revolutionens tryck gjorde de oppositionella borgarna allt mindre oppositionella, skulle Lenin börja karaktärisera dem som kontrarevolutionära. Kadeterna – alltså de ryska liberalerna – ”är inte den borgerliga demokratin, utan förkroppsligandet av bourgeoisins förräderi mot demokratin”, skulle han exempelvis skriva i slutet av 1906.(3)

Den enda konsekvent revolutionära klassen för Lenin var istället arbetarklassen, och de revolutionära borgerliga demokrater de kunde alliera sig med var inte kapitalisterna eller överhuvudtaget städernas borgerskap, utan bönderna. Bönderna var intresserade av en konsekvent demokratisk revolution, i synnerhet undanröjandet av alla rester av feodalism på landsbygden, alla spår av godsägarnas välde, ta tillbaka den jord som berövats bönderna, liksom den som aldrig hade varit deras, och avskaffa den avbetalning för jorden som de hade påtvingats vid livegenskapens avskaffande 1861, och som de fortfarande dignade under. Bönderna som klass var inte intresserade av att införa socialismen, men de var arbetarklassens enda konsekventa allierade i den borgerligt demokratiska revolutionen.

Arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur
Detta var utgångspunkten för Lenins formulering om arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur. (4) Med diktatur menade han inte envälde, liksom Marx inte hade avsett detta med proletariatets diktatur, och liksom diktatur överhuvudtaget inte hade samma strikta betydelse som idag. Lenin förklarade istället gång på gång att diktatur – den enda vetenskapliga betydelsen av ordet, betonade han – var ett styre som inte baserades på lag, utan på väpnad makt, i det här fallet på massornas uppror. Den skulle vara demokratisk då den uttryckte den demokratiska revolutionens intressen, och baserades på arbetarnas och böndernas kamp. Det som skilde proletariatets diktatur från denna demokratiska diktatur var inte att proletariatets diktatur skulle vara mer enväldig och mindre under massornas direkta påverkan, utan att den innebar att arbetarklassen tog makten för att bygga socialismen.

Det som skilde dem åt, arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur å ena sidan och proletariatets diktatur å den andra, var därför inte så mycket kampformerna och strategin för dagen, eller ens i första hand vilka krafter revolutionen skulle bygga på utan perspektiven för framtiden. (5)

Vad innebar arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur?
Vägen fram till den demokratiska diktaturen var, som Lenin såg det, tydligt utstakad. Ett uppror anfört av arbetarna och med deltagande av bönderna måste störta tsaren, monarkin, byråkratin och godsägarna. Borgarklassens vilja såväl som förmåga att leda en revolution avfärdades helt. Den provisoriska revolutionära regering som skulle ta makten måste vara en diktatur – det vill säga baseras på massornas uppror och väpnade makt, inte på lagar – och den kunde bara vara arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur. Uppgiften för denna revolutionära regering var – vid sidan av att slå ned kontrarevolutionen och alla försök till restaurering – att genomföra ett revolutionärt demokratiskt program. Detta skulle innehålla jord till bönderna, åtta timmars arbetsdag, lika rättigheter för kvinnor och nationella minoriteter etc., samt att organisera fullt demokratiska val och inkalla en konstituerande församling som skulle lägga grunden för ett demokratiskt system. Lenin upprepade detta åtskilliga gånger, i många artiklar och andra skrifter, och grunddragen är helt klara. Alla försök till kompromisser med reaktionen och den i bästa fall tvehågsna borgarklassen avvisades. En konstituerande församling som sammankallas av någon annan än av den provisoriska revolutionära regering som skulle komma till makten genom revolutionen skulle ofrånkomligen dels väljas på en grund som inte var fullt demokratisk, med olika begränsningar i rösträtten, och dels inte ha den fulla makten. Liberalernas – de så kallade Konstitutionella demokraterna eller kadeterna – försök till kompromiss med tsarmakten skulle i bästa fall leda till en församling som i slutändan var underordnad monarkin, och som valdes med demokratiska inskränkningar. Endast arbetarnas och böndernas segerrika revolution, som kastade allt vad monarki heter över ända, skulle kunna sammankalla en fullt demokratisk konstituerande församling.

Men vad som skulle hända därefter var dock mera oklart. Den provisoriska revolutionära regeringen skulle inkalla en konstituerad församling, och överlämna makten till denna. Skulle därmed den demokratiska diktaturens ha fullgjort sin uppgift? Skulle en period av borgerlig parlamentarism följa? Många har utgått från det, och Day och Gaido bland många andra hävdar det tvärsäkert.

Det är förvisso en förståelig slutsats, utifrån hur Lenin hävdade att den kommande revolutionen var borgerligt-demokratisk och inget annat, att en snabb kapitalistisk expansion skulle följa, och att borgarklassen skulle vara dominerande såväl ekonomiskt som socialt. Dessutom var en av den demokratiska diktaturens viktigaste uppgifter att sammankalla en fullständigt demokratisk konstituerande församling. Låter inte detta som receptet på en borgerlig parlamentarism?

I själva verket var faktiskt Lenin inte alls tydlig på den punkten, och olika saker han skrev pekade åt olika håll. Mensjevikerna hade en klar hållning: regeringen skulle tillfalla borgarklassen och arbetarklassens representanter skulle inte utgöra annat än den radikala oppositionen, som förvisso skulle sätta press på regeringen och tvinga den till eftergifter, men inte ställa frågan om makten förrän tiden var inne för den socialistiska revolutionen. Hos Lenin får man däremot leta förgäves efter några uttryckliga planer på att överlåta regeringsmakten åt borgarklassen. Ekonomiskt och socialt dominerande ja, vilket vore en svårfrånkomlig följd av den snabba kapitalistiska expansionen, men hur Lenin tänkte sig de politiska maktförhållandena efter den konstituerande församlingen inkallande är faktiskt långt ifrån klart. Liksom huruvida arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur därmed helt hade spelat ut sin roll.

Day och Gaido hävdar att den enda verkliga skillnaden mellan Lenins och mensjevikernas perspektiv var att Lenin lämnade möjligheten öppen för att arbetarklassens representanter skulle ingå i den revolutionära regeringen. Som så mycket annat de påstår om honom bygger detta på lös grund, om ens det. Lenin lägger mycket riktigt viss möda på att argumentera för att en revolutionär regering i Ryssland är en helt annan sak än exempelvis den borgerliga franska regering som socialisten Millerand inträdde i 1898. Att som marxist gå in i en revolutionär, om än inte antikapitalistisk regering vore inget förräderi mot arbetarklassen, utan kunde bli nödvändigt. Men som han visar gång på gång på gång i det han skrev hade han en helt annan inställning till borgarklassen än Plechanov. Till skillnad från Plechanov var Lenin inte intresserad av eftergifter för att inte skrämma iväg borgarklassen, utan utgick från nödvändigheten av att genomföra revolutionen utan dem.

Oavsett hur tvärsäkert han uttryckte sig i polemiken fanns det faktiskt en stor osäkerhet kring hur utvecklingen skulle se ut efter revolutionens seger. Som vi ska se skulle Lenin senare inte bara formulera sig i termer av att arbetarklassen skulle ta makten med stöd av bönderna, utan vid flera tillfällen visa sig öppen för möjligheten att arbetarklassen skulle behålla den politiska makten tills det var dags att ställa den socialistiska revolutionen på dagordningen.

Trotskijs permanenta revolution
Alla marxister av någon betydelse var överens om att Ryssland i sig inte var moget för socialismen. Landet var betydligt mindre utvecklat än Västeuropa. Trots den stora koncentrationen av industrin, och därmed av arbetar-klassen, i städerna var landet till övervägande det agrart, och medeltida rester och hinder för en modern utveckling återstod. Borgarklassen skulle inte leda någon revolution, detta var Lenin övertygad om. Detta innebar att arbetarklassen och bönderna måste göra det. Arbetarklassen skulle inte kunna regera utan något stöd från de betydligt mångtaligare bönderna, och bönderna skulle inte ha socialismen som sitt mål, så hur skulle proletariatets socialistiska diktatur kunna upprättas? Argumentet är onekligen logiskt, men samtidigt bortser från andra motsättningar.

Den som hade den mest klartänkta synen på dessa frågor och den som närmast beskrev det förlopp revolutionen skulle ta när den segrade 1917 var Trotskij, som 1905–06 formulerade den första versionen av sin teori om den permanenta revolutionen. (6) Han var helt ense med Lenin om att borgarklassen inte skulle driva igenom någon demokratisk revolution, och att arbetarklassen var den mest konsekvent revolutionära klassen, och måste gå i spetsen för revolutionen. Trotskij insåg också att bönderna var en viktig faktor, däremot konstaterade han att de aldrig hade kunnat upprätta sitt eget styre – allt de kunde uppnå var att lägga sin tyngd bakom någon av städernas klasser, arbetarklassen eller borgarklassen. Arbetarklassen måste oundvikligen leda en allians mellan dem, liksom det styre de skulle upprätta.

Så långt skiljer han sig inte radikalt från Lenin. Lenin trodde förstås inte att bönderna skulle kunna upprätta sitt eget styre efter sina egna klassintressen, utan att de utifrån sina omedelbara intressen skulle kunna spela en viktig roll i den borgerligt-demokratiska revolutionen.

Däremot tog Trotskij upp en punkt som Lenin nästan inte berörde alls: hur skulle arbetarklassen kunna leda en segerrik revolution och sedan inte genast vara både beslutna och kapabla att ta strid för sina specifika intressen gentemot kapitalisterna, till den grad att dessas makt allvarligt hotades?

Arbetarklassens makt och skillnaden mellan Lenin och Trotskij
Trotskij betonade att det var arbetarklassen som måste ta makten. Lenin var, som sagt, mera oklar här. Som Trotskij senare påpekade hade formuleringen arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur en algebraisk karaktär – den klargjorde inte alls styrkeförhållandena mellan arbetarna och bönderna. Lenin lämnade också öppet för hur den kommande makten skulle se ut rent konkret. Det måste dock framhållas för det första att Lenin var mycket tydlig med att det måste vara arbetarklassen som var den drivande och ledande kraften i revolutionen, och för det andra att han efter nederlaget för revolutionen 1905–06 alltmera drogs åt att framhålla arbetarklassens ledande roll, genom det socialdemokratiska partiet, även i den revolutionära makten som skulle ta över. På kongressen 1905 hade ett viktigt argument varit att socialdemokraterna som arbetarklassens representanter skulle kunna delta i den provisoriska revolutionära regeringen, utan att därmed kräva att de skulle dominera regeringen. Framemot 1908 skulle han fastna för formuleringen att arbetarklassen ska ta makten stödd på bönderna, en formulering som antogs på den allryska partikonferensen i december det året, och bekräftades på Pragkonferensen i januari 1912 (7):

”Med utgångspunkt från alla dessa fakta bekräftar konferensen de uppgifter, som väntar partiet och som utförligt påvisats i resolutionen från decemberkonferensen 1908. Den påpekar särskilt, att uppgiften att erövra makten genom proletariatet, som leder bondeklassen, liksom förut är den demokratiska omvälvningens uppgift i Ryssland.” (8)

I en artikel där han kommenterade decemberkonferensen 1908 hade han skrivit om det grundläggande och odiskutabla faktum att majoriteten av Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet, inklusive polackerna och bolsjevikerna, står för:

”(1) erkännande av arbetarklassens vägledande roll, rollen som ledare, i revolutionen, (2) erkännande att kampens mål är arbetarklassens erövrande av makten stödd av andra revolutionära klasser, (3) erkännande att det främsta och kanske enda stödet i detta är bönderna.” (9)

Så även om formuleringen arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur i sig var algebraisk måste det framhållas att Lenins faktiska uppfattning om begreppet blev det i allt mindre grad. Att formulera sig i termer av att arbetarna måste ta makten var inte främmande för de konsekventa revolutionärerna. Det går inte att förstå Lenins verkliga politik under den här tiden genom att bara upprepa ”arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur” utan att även ta hänsyn till dessa tydligt uttryckta ståndpunkter.

Arbetarklassen skulle vidare enligt Trotskij hålla fast vid makten, åter en punkt Lenin var mera otydlig på – men det är nödvändigt att inse att han flera gånger, som vi ska se, var inne på den möjligheten. Oundvikligen skulle de också, enligt Trotskij, börja driva igenom åtgärder som slog mot kapitalismens själva grunder, och regeringen, som bara kunde ledas av socialdemokraterna, skulle inte ha något annat val än att stödja dem.

Exempelvis skulle regeringen självfallet utropa 8 timmars arbetsdag. Detta var inte i sig ett antikapitalistiskt krav, men under en situation av segerrik revolution skulle det inte kunna undgå att möta en våldsam motreaktion från kapitalisterna, med massiva lockouter av arbetare. Den revolutionära regeringen skulle inte kunna göra annat än att stödja arbetarna, och vidta drastiska åtgärder mot kapitalisterna – att vika sig i frågan om åttatimmarsdagen var otänkbart. Vidare måste den vidta åtgärder mot arbetslösheten, något som radikalt skulle förskjuta styrkeförhållandena till arbetarnas fördel, vilka skulle uppmuntras till en än mer offensiv kamp. Denna och andra frågor som skulle uppstå skulle av händelsernas själva gång ställa storskaliga konfiskeringar på dagordningen, oavsett hur mycket socialdemokraterna hade tänkt stanna vid ett borgerligt-demokratiskt stadium. Det skulle inte vara möjligt att hindra att de demokratiska åtgärderna blandades med de socialistiska. Trotskijs slutsats var att revolutionens mål måste vara proletariatets diktatur med stöd av bönderna. Den demokratiska revolutionens uppgifter skulle inte kunna hoppas över, men de skulle oundvikligen alltmer blandas med den socialistiska.

Det är här den avgörande skillnaden mellan Lenin och Trotskij under denna tid kan spåras. Om Trotskij skulle få rätt i att arbetarklassen inte skulle kunna undgå att alltmera attackera privategendomens grunder, och vara starka nog att faktiskt hota dessa, så vore en period av kapitalistisk expansion efter revolutionen omöjlig – åtminstone med mindre än att regeringen tryckte tillbaka arbetarnas kamp. Detta såg han som uteslutet. Det var också helt främmande för Lenins perspektiv. Han höll fast vid dogmen om en vidare expansion för kapitalismen, men ingenstans antyder han att han trodde att detta skulle kräva några större åtgärder för att hålla tillbaka arbetarnas kamp. Tvärtom betonade han gång på gång att arbetarklassen ständigt skulle stärka sin ställning: ”vår revolution äger rum i en tid då proletariatet redan börjat betrakta sig själv såsom en särskild klass och att sluta sig samman i oberoende klassorganisationer. Under sådana omständigheter använder proletariatet alla demokratins landvinningar, använder varje steg mot friheten, för att stärka sin klassorganisation mot bourgeoisin.” (10)

Hans inriktning på en konsekvent revolution under arbetarnas ledning, som skulle innehålla en radikal om-fördelning av jorden, 8 timmars arbetsdag och skapandet av de bästa förutsättningarna för arbetarnas vidare klasskamp för socialismen, var på intet sätt en mindre grundläggande del av hans program än perspektivet på att revolutionen skulle vara strikt borgerligt-demokratisk.

Det var uppenbart vilka svårigheter ett sådant revolutionärt styre som Trotskij skisserade skulle möta. Trotskij utgick från att allt större delar av bönderna, som inte var inriktade på någon socialistisk revolution, skulle vända sig emot den revolutionära regeringen. Hans lösning, hans enda väg ut ur den annars oundvikliga rävsaxen var revolutionens internationella spridning. Genom att revolutioner genomfördes i Västeuropa skulle Ryssland få stöd av det socialistiska proletariatet i framför allt Tyskland. Om revolutionen förblev begränsad till Ryssland skulle den oundvikligen besegras förr eller senare.

Här måste det dock betonas att tilltron till revolutionens spridning, och även att detta skulle möjliggöra socialistisk revolution även i Ryssland långt ifrån bara var Trotskijs uppfattning. Detta var även ett grundläggande perspektiv för många andra marxister, så även för Lenin. Den trotskistiska standardberättelsen verkar dock helt ha missat det. Detta är inte att klargöra grundläggande programmatiska frågor, utan att fördunkla Lenins och den marxistiska rörelsens verkliga ståndpunkter och hur dessa utvecklades. Mer om detta nedan.

Skulle den borgerliga revolutionen innebära en period av kapitalistisk utveckling?
Lenin övertog Plechanovs benhårda uppfattning – dogm, får man väl lov att säga – om att den kommande revolutionen inte kunde vara annat än borgerlig. Lenin hävdade detta lika bestämt som någon annan. Inte bara det: han utvecklade en tro på en kapitalistisk utveckling i Ryssland efter revolutionen som inte stod någon efter.
I Socialdemokratins två taktiska linjer säger han bland annat:
”Marxisterna är absolut övertygade om den ryska revolutionens borgerliga karaktär. Vad innebär detta? Det innebär, att de demokratiska omdaningar av det politiska systemet och de sociala och ekonomiska omdaningar, som blivit nödvändiga för Ryssland, i och för sig inte alls betyder att kapitalismen undergrävs, att bourgeoisins herravälde undergrävs, utan att de tvärtom för första gången verkligen kommer att röja väg för en bred och snabb, europeisk och inte asiatisk, utveckling av kapitalismen, att de för första gången kommer att möjliggöra bourgeoisins herravälde som klass.” (11)

Man kan inte undgå att märka hur kategoriskt han uttrycker sig. Han lägger inte bara fram det som en prognos. Att marxisterna är ”absolut övertygade” om den ryska revolutionens borgerliga karaktär är förvisso inte gripet ur luften, då det var utgångspunkten för de allra flesta av dem. Dock utgår han här ifrån att detta med nödvändighet innebär en snabb utveckling av kapitalismen. Detta var emellertid inte uppbackat av en mängd empiriska fakta – vilka empiriska fakta som nu skulle ha kunnat underbygga detta påstående. Snarare utgick han bara från ett allmänt marxistiskt schema som getts en mer dogmatisk form av Plechanov.

Omkring 1907 började han fördjupa sig i den aspekten, när han analyserade förutsättningarna för en kapitalistisk utveckling och klassdifferentiering på landsbygden. Givetvis är det arbetarklassen som är basen för socialismen, så förutsättningarna vore mycket bättre med en stor klass av egendomslösa jordbruksarbetare. Men detta skulle förutsätta en utdragen period av utveckling, och således måste den socialistiska revolutionen skjutas på framtiden. Detta är den punkt hos Lenin som mest pekar bort från teorin om den permanenta revolutionen. Det går inte att bortse från hur hårt han betonade den här aspekten, och hur många gånger han gjorde det. Jag skulle kunna rada upp en lång rad citat, och att jag inte gör det är inget försök att tona ner denna sida av hans perspektiv, utan beror på att den är så uppenbar och välkänd.

Oavsett hur kategoriskt han hävdade detta var det dock fortfarande bara den ena aspekten av hans analys – inte den självklara utgångspunkten, den som allt annat underordnades. Hans perspektiv på vad som skulle hända efter den borgerligt-demokratiska revolutionen utgjorde inte en mer fundamental del av hans program än hans perspektiv för nuet och fram till revolutionen, som innebar kompromisslös kamp från arbetarna och bönderna mot alla feodala och medeltida rester, utan att hålla tillbaka av rädsla för att borgarklassen skulle bli bortskrämd.

Den vidare kapitalistiska utvecklingen i Ryssland stod och föll inte heller, enligt Lenin, med om den borgerligt-demokratiska revolutionen skulle bli framgångsrik. Men den kunde fortfarande ske på olika sätt, där han skilde mellan en preussisk och en amerikansk utveckling. Den gynnsammaste – för den kapitalistiska utvecklingen, för klassdifferentieringen och därmed för socialismen – var en utveckling lik den i USA, med fria bönder på en expanderande kapitalistisk marknad, utan feodala hinder. Detta skulle förutsätta en segerrik och genomgripande borgerligt-demokratisk revolution. Vid ett nederlag eller bara ofullständig seger för revolutionen skulle utvecklingen snarare likna den i Preussen, där godsägarklassen, junkrarna, behöll sin makt. Detta skulle fortfarande innebära en kapitalistisk utveckling, men långsammare och mindre gynnsam för arbetarna och bönderna än den amerikanska varianten.

I sin mest utförliga genomgång av frågan, en skrift på 200 sidor, uttryckte han sina perspektiv för utvecklingen sålunda: ”Kapitalistisk utveckling längs en sådan väg borde fortskrida mycket bredare, friare och snabbare på grund av den väldiga tillväxten av hemmamarknaden och av ökningen i levnadsstandard, energin och kulturen hos hela befolkningen.” (12)

Lenin gör en intressant analys, och under andra omständigheter skulle det utan tvekan ha legat en hel del i den. Man skulle kunna diskutera vissa aspekter, som optimismen över den amerikanska utvecklingens kraftfullhet och dess tillämpbarhet på andra platser och tider, men dock. Under de då rådande omständigheterna måste man dock dra slutsatsen att hela schemat var orealistiskt. Man bör givetvis vara försiktig med att förkasta olika möjligheter, eller skenbara möjligheter, som omöjliga bara av det faktum att de inte förverkligades. Här är det dock svårt att se hur det hade funnits några utsikter för Lenins schema att faktiskt fungera i Ryssland ens om revolutionen hade segrat 1905 – även om all jord nationaliserades och delades ut till bönderna vore de konkreta förhållandena ganska annorlunda än i 1880-talets USA.

Vi återkommer till detta, men först måste vi gå igenom de delar av det han skrev som redan 1905 pekade åt ett annat håll än en utdragen period av kapitalistisk expansion. Redan nu kan vi dock anmärka att han i stort sett helt gav upp förhoppningarna på den utdragna kapitalistiska expansionen vid världskrigets utbrott, 2 ½ år före februarirevolutionen.

Det måste också nämnas att hans perspektiv, trots hur hårt han betonade den, inte stod och föll med en segerrik borgerligt-demokratisk revolution. Som jag nämnde ovan ansåg han att kapitalismen skulle fortsätta att utvecklas även utan en genomgripande revolution – och det ska betonas att kapitalismen faktiskt fortsatte att utvecklas, med de oundvikliga upp- och nedgångarna, fram till världskrigets utbrott. Faktiskt expanderade arbetarklassen ända fram till februarirevolutionen, även om det de sista två åren skedde genom en artificiell krigsekonomi som inte hade kunnat vara långsiktig. Lenin hade dock inte för avsikt att misströsta, även om tsaren bet sig kvar. Han ansåg att de bästa förutsättningarna för kampen för socialismen skulle skapas genom en konsekvent demokratisk revolution. Men han medgav möjligheten av att den skulle misslyckas, och att förutsättningarna för den skulle passera. I så fall, skrev han, skulle socialdemokraterna inte tappa modet: ”Det partiet marscherar mot socialismen, utan att binda upp sig eller sin framtid till någon speciell period av de borgerliga revolutionerna.” (13)

Vi ska, skrev han vid ett annat tillfälle, ”säga och bevisa för arbetarklassen att bourgeoisins förräderi och småägarnas vacklan har dödat den borgerliga revolutionen, och att proletariatet nu självt kommer att förbereda och genomföra en ny, socialistisk revolution.” (14)

Eller kunde den borgerligt-demokratiska revolutionen snabbt övergå i en socialistisk?
Perspektivet på den snabba kapitalistiska utvecklingen var dock – faktiskt – bara den ena sidan av Lenins analys, oavsett hur tvärsäkert han betonade den. Vi måste komma ihåg att Lenin hade en stark fallenhet för att uttrycka sig mycket bestämt i polemiska strider, som att hans argument var de enda möjliga utifrån ett marxistiskt perspektiv. Detta utesluter inte att det fanns andra, delvis motstridiga delar i hans position. Så var utan tvekan fallet här.

En kapitalistisk utveckling, med tillväxt av arbetarklassen och en grundligare klassuppdelning mellan rika bönder å ena sidan, och fattiga bönder och lantarbete å den andra sidan, skulle utan tvekan skapa bättre förut-sättningar för den socialistiska revolutionen. Den skulle dock med nödvändighet ta åratal att genomföra.

Ett annat argument som allmänt användes av marxister för nödvändigheten av att först erövra demokratin var dock att arbetarklassen behöver demokratiska fri- och rättigheter för att kunna organisera sig för att ta kampen för socialismen. Det argumentet dyker upp även hos Lenin. Detta skulle dock, till skillnad från kapitalistisk utveckling, inte nödvändigtvis kräva någon speciellt lång period. Om man tar tyska SPD som utgångspunkt hade de visserligen växt kontinuerligt under några årtionden. Ifall det var något sådant man såg framför sig skulle det förvisso kunna dröja ett tag innan det var dags för kampen för socialismen. Men revolutioner har ju en förmåga att underlätta snabb organisering. Om man tar graden av organisering som utgångspunkt skulle det inte vara orimligt att utifrån sovjeterna som uppstod 1905 dra slutsatsen att den nödvändiga organiseringen kan skapas under en kort tidsperiod. Detta gäller än mer 1917.

Ett belysande stycke från Socialdemokratins två taktiska linjer, hans viktigaste teoretiska arbete om revolutionen 1905, är detta:

Och vi är dock alla övertygade om att arbetarnas frigörelse endast kan vara deras eget verk. Utan massornas medvetenhet och organisation, utan deras förberedelse och skolning i den öppna klasskampen mot hela bourgeoisin kan det inte ens bli tal om någon socialistisk revolution. Och som svar på de anarkistiska invändningarna, som går ut på att vi skulle uppskjuta den socialistiska omvälvningen, säger vi: vi uppskjuter den inte utan vi tar det första steget i riktning mot den på det enda möjliga sättet och på den enda säkra vägen, nämligen den demokratiska republikens väg. Den som vill komma till socialismen på någon annan väg än genom den politiska demokratin, han kommer oundvikligen till slutsatser, som är absurda och reaktionära såväl i ekonomisk som i politisk mening. Om några arbetare i det givna ögonblicket frågar oss varför vi inte förverkligar maximiprogrammet, så svarar vi dem med att hänvisa till hur främmande de demokratiskt sinnade folkmassorna ännu är för socialismen, hur outvecklade klassmotsättningarna ännu är och hur oorganiserade proletärerna ännu är. Organisera då hundratusentals arbetare överallt i Ryssland och väck miljonernas sympati för ert program! Försök göra detta och inskränk er inte till välljudande men tomma anarkistiska fraser – och då skall ni genast inse, att fullgörandet av detta organisationsarbete, spridandet av denna socialistiska upplysning är beroende av att demokratiska omdaningar genomförs så fullständigt som möjligt. (15)

Han hävdar här bestämt att de inte stod inför en socialistisk revolution för närvarande. Argumentet bygger främst på att arbetarklassen inte var redo för någon sådan, de var ännu inte tillräckligt organiserade, socialistiskt övertygade och inställda på ett frontalangrepp på kapitalisterna. Hur lång tid som måste gå innan det skulle bli dags för den socialistiska revolutionen var däremot oklart. Om den avgörande faktorn är hur lång tid det tar att organisera tillräckligt stora delar av arbetarklassen och hur stora massor som sympatiserade med programmet är det inte självklart att denna utifrån detta skulle ligga långt borta.

I ett senare stycke i boken skriver Lenin:

I den konkreta historiska situationen sammanflätas naturligtvis det förgångnas och framtidens element, och de båda vägarna korsar varandra. Lönarbetet och dess kamp mot privategendomen existerar också under självhärskardömet, det tar sin början redan under livegenskapen. Men detta hindrar oss ingalunda från att logiskt och historiskt särskilja de stora utvecklingsstadierna. Alla ställer vi ju den borgerliga och den socialistiska revolutionen mot varandra, vi håller alla obetingat på nödvändigheten av att på det strängaste särskilja dem. Men kan man väl bestrida, att i historien enskilda delelement från de båda omvälvningarna sammanflätas? Känner vi inte till en hel rad socialistiska rörelser och socialistiska försök från de demokratiska revolutionernas epok i Europa? Och har inte den kommande socialistiska revolutionen i Europa ännu kolossalt mycket att slutföra i demokratiskt avseende? En socialdemokrat får aldrig ens för ett ögonblick glömma, att proletariatets klasskamp för socialismen mot den mest demokratiska och republikanska bourgeoisi och småbourgeoisi är oundviklig. Det är ställt utom tvivel. Härav följer att ett särskilt och självständigt, strängt klassmässigt socialdemokratiskt parti är absolut nödvändigt. Härav följer den temporära karaktären i vår taktik att ”slå tillsammans” med bourgeoisin och plikten att hålla lika sträng uppsikt ”över bundsförvanten som över fienden” osv. Allt detta står också utom allt tvivel. Men det vore löjligt och reaktionärt att härav dra den slutsatsen, att vi därför skulle kunna glömma, ignorera eller försumma de uppgifter, som för ögonblicket är aktuella, även om de är av övergående eller temporär natur. Kampen mot självhärskardömet är för socialisterna en temporär och övergående uppgift, men att på något sätt ignorera eller försumma denna uppgift vore detsamma som att förråda socialismen och tjäna reaktionen. Proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur är obetingat endast en övergående, temporär uppgift för socialisterna men att ignorera denna uppgift under den demokratiska revolutionens epok är direkt reaktionärt. (16)

En nyckelingrediens i Trotskijs uppfattning om den permanenta revolutionen var att den demokratiska och den socialistiska revolutionens uppgifter oundvikligen skulle blandas. Här framhåller Lenin detta som något självklart. Oavsett hur sällan han uttryckte sig i dessa termer måste man hålla detta i minnet när han desto oftare ”logiskt och historiskt” särskilde de stora utvecklingsstadierna. Notera hur han skriver om kampen mot självhärskardömet som en tillfällig uppgift som måste utföras. I ett senare stycke ur samma bok utvecklade han detta:

Vilken ståndpunkt skall socialdemokratin då inta? Den nuvarande revolutionens fullständiga seger kommer att bli slutet på den demokratiska omvälvningen och början till en beslutsam kamp för en socialistisk omvälvning. Genomförandet av de nutida böndernas krav, reaktionens fullständiga krossande och den demokratiska republikens erövring kommer att bli det totala slutet på bourgeoisins och även småbourgeoisins revolutionära inställning, bli början till proletariatets verkliga kamp för socialismen. Ju fullständigare den demokratiska omvälvningen blir, desto snabbare, vidare, renare och beslutsammare kommer denna nya kamp att utveckla sig. Parollen om en ”demokratisk” diktatur ger just uttryck åt den nuvarande revolutionens historiskt begränsade natur och nödvändigheten av en ny kamp på basis av de nya förhållandena för arbetarklassens fullständiga frigörelse från allt förtryck och all utsugning. Med andra ord: när den demokratiska bourgeoisin eller småbourgeoisin stiger upp ännu ett steg, när inte endast revolutionen utan revolutionens fullständiga seger blir ett faktum, då skall vi ”byta ut” (måhända under förfärliga skrin från nya, framtida martynovar) parollen om den demokratiska diktaturen mot parollen om proletariatets socialistiska diktatur, dvs fullständig socialistisk omvälvning. (17)

Formuleringen ovan om att de strikt demokratiska och de socialistiska uppgifterna oundvikligen kommer att blandas uttrycktes bara någon enstaka gång – notera dock hur kategoriskt han slår fast det – men den här var desto vanligare. Tanken återkommer gång på gång: först ska den borgerligt-demokratiska revolutionen genomföras så grundligt som möjligt och sedan kommer uppgiften att bli den socialistiska revolutionen. Upprepade gånger, som här, låter det som att det kommer att vara en kontinuerlig process: så snart den borgerligt-demokratiska om-välvningen är avklarad så konsekvent som möjligt, när de nödvändiga hindren för den vidare utvecklingen undanröjda – autokratin, godsherrarnas, adelns och byråkratins välde etc. – kommer kampen att övergå i en socialistisk; när den ena fienden är avklarad blir det dags för nästa.

I en annan artikel uttryckte han det på liknande sätt, och ger intrycket av att först skulle godsherrarnas och byråkraternas styre störtas, och sedan blir det kapitalisternas tur:

”Störtandet av godsherrarnas och byråkraternas makt, om än aldrig så fullständigt, kommer inte i sig att underminera kapitalets makt, Och bara i ett samhälle befriat från godsherrarnas och byråkraternas styre kommer den sista stora striden mellan proletariatet och bourgeoisin, kampen för ett socialistiskt system, att utkämpas.” (18)

Självklart kan detta inte ta bort Lenins ofta upprepade insisterande på att en kapitalistisk expansion skulle följa – något som med nödvändighet skulle innebära att den socialistiska revolutionen ligger åtminstone flera år framåt i tiden. Men vi bör inse att det faktiskt fanns olika linjer i hans tänkande, och att de befann sig i ett motsägelsefullt förhållande.

Skulle makten tillfalla borgarna?
En viktig punkt i socialdemokraternas revolutionära program – mensjevikernas såväl som bolsjevikernas, då de hade antagit det gemensamt – var att den stående armén och polisen skulle upplösas och ersättas av det demokratiskt organiserade väpnade folket. Detta ska inte sammanblandas med det senare konceptet krossandet av den borgerliga staten. Det låg fortfarande i framtiden, och varken Lenin eller någon annan marxist tänkte ännu i dessa termer. Upplösningen av den stående armén och ersätta den med det väpnade folket ansågs tillhöra det demokratiska programmet, det vill säga det tillhörde den borgerligt demokratiska revolutionen och sågs som förenlig med kapitalismen. Detta sätter dock fingret på den svaga punkten i Lenins perspektiv: vilken kapitalistisk utveckling var möjlig under dessa omständigheter?

Ta det här stycket från Socialdemokratins två taktiska linjer:

Detta kan endast vara en diktatur, emedan förverkligandet av de omdaningar, som är omedelbart och ovillkorligt nödvändiga för proletariatet och bönderna, kommer att framkalla ett desperat motstånd från godsägarna, storborgarna och tsarismen. Utan diktatur är det omöjligt att krossa detta motstånd och slå tillbaka de kontrarevolutionära anslagen. Men det blir givetvis inte en socialistisk utan en demokratisk diktatur. Den kommer inte att kunna rubba kapitalismens grundvalar (utan en hel rad mellanliggande stadier i den revolutionära utvecklingen). Den kommer i bästa fall att kunna genomföra en radikal nyuppdelning av jordegendomen till böndernas förmån, att genomföra en konsekvent och fullständig demokrati inklusive republik, utrota alla asiatiska träldomsdrag, inte bara från livet på landsbygden utan också från livet i fabriken, lägga grunden till en genomgripande förbättring av arbetarnas läge och till höjande av deras levnadsstandard samt – last but not least* – överföra den revolutionära branden till Europa. (19)

Det första som slår en är att den demokratiska diktaturen skulle riktas mot motståndet inte bara från godsägarna och tsarismen, utan också från storborgarna – vilket åter borde sätta ett frågetecken för möjligheterna till kapitalistisk expansion. Han insisterar på att den inte kommer att kunna rubba kapitalismens grundvalar, men det intressanta är den följande parentesen: ”(utan en hel rad mellanliggande stadier)”. Det är svårt att uppfatta detta som något annat än att Lenin såg åtminstone möjligheten av att arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur skulle kunna behålla makten tills det var dags för arbetarklassens socialistiska diktatur att ta över. Precis hur han tänkte sig att detta skulle ske efter att den konstituerande församlingen inkallades är inte helt klart – hans perspektiv när det gäller detta är överhuvudtaget inte helt klara. Vi måste dock notera att han uppenbarligen såg den möjligheten.

I slutet av 1905 eller början av 1906 skisserade Lenin de etapper som den ryska revolutionen skulle kunna ta:

4. Arbetarrörelsen segrar i den demokratiska revolutionen under liberalernas passiva avvaktan och med aktivt understöd av bönderna plus de radikala, republikanska intellektuella och motsvarande småborgerliga skikt i städerna. Böndernas uppror segrar, godsägarnas makt är bruten. (”Proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur.”)
5. Den liberala bourgeoisin, som förhållit sig avvaktande i den tredje perioden och passiv i den fjärde, blir direkt kontrarevolutionär och organiserar sig för att beröva proletariatet revolutionens erövringar. Bland bönderna blir de förmögnare och en icke obetydlig del av medelbönderna också »klokare», lugnar sig och går över på kontrarevolutionens sida för att rycka makten ur händerna på proletariatet och landsbygdens fattiga, med prole-tariatet sympatiserande bönder.
6. På grund av det i den femte perioden uppkomna läget växer och blossar en ny kris och en ny kamp upp, varvid proletariatet kämpar för bevarandet av de demokratiska erövringarna till fördel för den socialistiska revolutionen. Denna kamp vore nästan hopplös för det ryska proletariatet ensamt, och dess nederlag vore lika oundvikligt som det tyska revolutionära partiets nederlag 1849–1850 eller som det franska proletariatets nederlag 1871, om inte det europeiska socialistiska proletariatet kommer det ryska proletariatet till hjälp. I detta stadium organiserar alltså den liberala bourgeoisin och de förmögna bönderna (plus en del av medelbönderna) kontrarevolutionen. Det ryska proletariatet plus det europeiska proletariatet organiserar revolutionen. Under sådana omständigheter kan Rysslands proletariat vinna en andra seger. Saken är inte längre hopplös. Den andra segern blir den socialistiska omvälvningen i Europa. De europeiska arbetarna kommer att visa oss, ”hur det skall göras”, och då skall vi samman med dem genomföra den socialistiska omvälvningen. (20)

Artikeln publicerades inte, men den visar i vilken riktning hans tankar kunde röra sig. Efter att arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur tagit makten sluter sig den liberala bourgeoisin och de rikare delarna av bönderna, inklusive delar av mellanbönderna, till kontrarevolutionen. Arbetarna och de fattigare bönderna tvingas försvara revolutionen alltmera desperat, och den enda chansen att segra är att de får hjälp av Europas arbetare. Med hjälp av dem kommer även Rysslands arbetare att kunna påbörja den socialistiska omvälvningen.

Om ni tycker att detta låter likt Trotskijs teori om den permanenta revolutionen så har ni helt rätt. Formuleringen proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur (inom parentes och citattecken) skulle förvisso få mången invigd trotskist att resa ragg, och det står inte uttryckligen att de ryska arbetarna ska slå in på den socialistiska revolutionen innan de får hjälp från väst. Men scenariot undanröjer varje möjlighet till kapitalistisk expansion, för att inte tala om att överlämna regeringsmakten till bourgeoisin, och det revolutionära styrets krympande klassbas gör argumenten mot att direkt angripa kapitalismens grunder alltmer meningslösa.

Michael Löwy medger att det fanns saker hos Lenin som pekade på att han var öppen för att revolutionen ganska snabbt kunde övergå i en socialistisk. Den kanske tydligaste formuleringen, från oktober 1905, löd ”ty från den demokratiska revolutionen skall vi omedelbart börja övergå till den socialistiska revolutionen, just i den mån våra krafter, det medvetna och organiserade proletariatets krafter det medger. Vi är för en oavbruten revolution.” (21)

Löwy hävdar att detta är en exceptionell formulering, som inte motsvarar det mesta han skrev. Han har en poäng i detta, då det inte var Lenins huvudsakliga inriktning. (22) Det är emellertid nödvändigt att framhålla hur väl de logiskt hänger ihop med delar av det som han betonade upprepade gånger. Lenins perspektiv gick ut på att arbetarklassen efter revolutionens seger skulle använda de demokratiska fri- och rättigheterna för att organisera sig för att ta striden mot kapitalisterna, med sikte på att ta makten och slå in på den socialistiska revolutionen. Detta, om något, är själva grunden i den syn på revolutionen han hade före 1917. Han utgick dock från att arbetarklassen inte genast skulle vara redo att verkligen ta sig an den andra striden, den verkligt avgörande. Därav en förberedelseperiod. Vid många tillfällen insisterar han bestämt på att en period av kapitalistisk utveckling skulle komma innan den socialistiska revolutionens timme var inne. Att han då och då antydde att denna mellanperiod kanske trots allt inte skulle komma att vara så lång kan därför inte avfärdas som några hugskott, utan visar att han trots allt hade en mera flexibel inställning än han ofta gav intryck av.

Det vore givetvis att gå för långt att intala sig att Lenin egentligen omedvetet var på väg mot den permanenta revolutionens ståndpunkt. Dessutom motsägs detta spår av ett annat, det om den snabba kapitalistiska expansionen, som uppenbarligen pekar i helt motsatt riktning. Inte desto mindre var detta en del av hans perspektiv, och kan inte avfärdas som bara några tillfälliga formuleringar i stundens hetta. Hans perspektiv gick delvis i en helt annan riktning, men det kunde också tangera den permanenta revolutionen. Detta är helt nödvändigt att förstå för att förstå Lenin. Det innebär att aprilteserna inte kom som en blixt från en klar himmel, utan hade en grund i vad Lenin tidigare skrivit.

Hade en kapitalistisk utveckling varit möjlig efter en revolution?
En sak Lenin inte redde ut på något tillfredsställande sätt är hur kapitalismen skulle kunna drivas framåt efter en segerrik revolution. Hemmamarknaden skulle förvisso växa och vara en drivkraft. Men hans program utgick ifrån att arbetarna och bönderna måste besegra och krossa kontrarevolutionen, utan stöd från borgarklassen, och kanske även mot dess aktiva motstånd. Detta skulle lämna vägen öppen för borgarklassens sociala dominans och en snabb ekonomisk utveckling. Det var dock arbetarklassen som skulle vara den ledande kraften i revolutionen, och en av punkterna var upplösandet av den stående armén till förmån för folkbeväpning. Men en arbetarklass som levde under bedrövliga förhållanden, och som var stark nog att med stöd av bönderna besegra tsaren, byråkratin och adeln, och dessutom beväpnad – hur skulle den ha kunnat undgå att ta strid för att genast förbättra sina förhållanden? En kamp som hade antagit stora proportioner i de ryska städerna alltsedan 1890-talet, och successivt stegrats fram till revolutionen 1905–06?

Lenin utgick ifrån att efter att kontrarevolutionen besegrats och de feodala hindren för den vidare utvecklingen undanröjts, skulle arbetarklassen börja organisera sig med siktet på den socialistiska kampen. Men med den styrka den just hade visat genom att driva revolutionen till seger, hur skulle de kunna undgå att vara i en position att genast utmana kapitalisterna, åtminstone tillräckligt för att allvarligt hota deras vinster? Även om det socialdemokratiska partiet bestämt hävdade att de inte var mogna att ta makten under sitt eget program, och försökte hålla tillbaka arbetarna vore det svårt att tänka sig att arbetarklassen inte åtminstone skulle hindra borgarklassen från att utöva den makt de behöver för att fortsätta vara en härskande klass. Hur skulle någon omfattande kapitalistisk utveckling vara möjlig under dessa förhållanden? För att inte tala om att skapa förutsättningarna för den snabba och optimala utveckling han räknar med?

Lenin ger åtskilliga fingervisningar om svårigheterna för sitt perspektiv. En poäng han gjorde många gånger är:
”Bourgeoisien är rädd för fullständig frihet, för full demokrati, för den vet att det klassmedvetna, det vill säga socialistiska, proletariatet kommer att använda den friheten för att kämpa emot kapitalets dominans.” (23)

Detta var en grundläggande och ofta upprepad del av hans perspektiv. Arbetarklassen och bönderna måste själva driva igenom en konsekvent demokrati just för att bourgeoisien motsätter sig den, och arbetarklassen skulle använda sin nyvunna frihet till att organisera sig för att ta strid för sina intressen med sikte på kampen mot socialismen. Men hur skulle detta kunna undgå att åtminstone sätta hinder i vägen för kapitalismens vidare utveckling?

Lenin uttryckte sin syn på arbetarklassens förhållande till borgarklassen efter revolutionen på partikongressen 1907:
”Faktum är att vår revolution äger rum i en tid då proletariatet redan börjat betrakta sig själv såsom en särskild klass och att sluta sig samman i oberoende klassorganisationer. Under sådana omständigheter använder proletariatet alla demokratins landvinningar, använder varje steg mot friheten, för att stärka sin klassorganisation mot bourgeoisin. Härav kommer bourgeoisins oundvikliga strävanden att slipa bort revolutionens skarpa hörn, att inte tillåta den att uppnå sin kulmen, att inte ge proletariatet tillfälle att oförhindrat driva sin klasskamp. Antagonismen mellan bourgeoisin och proletariatet tvingar bourgeoisin att försöka bevara vissa instrument och institutioner hos den gamla regimen för att använda dem mot proletariatet.” (24)

Hade då inte bourgeoisin en poäng i detta – behövde de inte vissa institutioner från den gamla regimen för att försvara sig mot proletariatet? Och skulle inte den fullständiga borgerligt-demokratiska omvälvning som Lenin förespråkade, och som skulle avskaffa dessa instrument och institutioner, lämna dem utan tillräckliga medel att försvara sig mot arbetarklassen?

Till 40-årsminnet av Pariskommunen skrev Lenin, som en förklaring till att arbetarna då genast hade börjat angripa kapitalismen:

”Men i det moderna samhället kan proletariatet, som ekonomiskt är förslavat av kapitalet, inte härska politiskt om det inte krossar de bojor, som fjättrar det vid kapitalet. Det var därför som kommunens rörelse ofrånkomligen måste bli socialistiskt färgad, dvs börja sträva efter att störta bourgeoisins välde, kapitalets välde, efter att förinta själva grundvalarna för det moderna samhällssystemet.” (25)

Det låter rimligt. Men varför skulle detta då inte även vara fallet i Ryssland efter en segerrik revolution, med en mer koncentrerad arbetarklass, härdad och radikaliserad av revolutionen 1905–06, och där borgarklassen skulle sakna en organiserad våldsmakt att sätta emot de beväpnade arbetarna?

Lenin ger inget tillfredsställande svar på den frågan i någonting han skriver före 1914, när han släppte hela idén. I själva verket är det svårt att se hur hans program för revolutionen och hans perspektiv för kapitalistisk utveckling efter den skulle gå att förena. Så länge kapitalistisk utveckling bara var en abstrakt idé, en dogm övertagen från Plechanov innebar det inte några praktiska problem att hävda det aldrig så tvärsäkert. Efter en seger för revolutionen skulle de däremot ofrånkomligen ha kommit i våldsam konflikt. Något av perspektiven måste ge vika. Det är här det blir en för vulgär materialism att utgå från att perspektivet på att hålla kvar revolutionen på ett borgerligt-demokratisk stadium var det mest grundläggande och måste bli det avgörande för Lenin.

Om absolutismen hade störtats av arbetarnas och böndernas revolution skulle däremot arbetarklassens kamp för sina intressen ha kommit i direkt och olöslig konflikt med schemat för kapitalismens vidare utveckling. Då skulle det ha blivit nödvändigt att välja. Det finns mycket lite i allt Lenin hade skrivit som tyder på att han skulle ha varit beredd att hålla tillbaka arbetarnas kamp i någon större utsträckning på grund av ett abstrakt schema om kapitalismens utveckling, för att inte tala om att ta kapitalisternas parti. Tvärtom beskrev han den direkta kampen för socialismen som något som skulle komma när arbetarklassen var redo.

Den avgörande skillnaden mot Trotskij är, som sagt, att den sistnämnda ställde en avgörande fråga och gav ett klart svar på den: arbetarklassen, den konkreta arbetarklassen i Ryssland, som i över tio års tid hade genomfört så massiva strider för sina intressen och fortfarande levde under så eländiga förhållanden skulle inte kunna hindras från att börja angripa kapitalismens själva grunder, och det socialdemokratiska partiet och den revolutionära regering den skulle leda skulle inte kunna göra annat än att ställa sig på deras sida. Allt annat vore förräderi.

I den situation som Trotskij förutseende beskriver, där arbetarna kräver åttatimmarsdagen mot kapitalisternas envisa motstånd skulle bolsjevikerna inte ha kunnat göra mycket annat än att stödja arbetarna. Alternativet vore att svika sina löften och ta kapitalisternas parti. Samma sak med andra exempel Trotskij tog upp. Det finns ingen grund utifrån någonting Lenin skrev, oavsett hur kategoriskt han formulerade sig, för att anta att han skulle ha dragit slutsatsen att schemat om den borgerligt-demokratiska revolutionen var det viktigaste och bestämmande i deras program och att resten måste ge vika inför det. Den huvudsakliga skillnaden mellan Lenin och Trotskij på denna punkt var att Trotskij tydligt ställde frågan och gav den ett svar, medan Lenin undvek den. Utan tvekan var schemat om den strikt borgerligt-demokratiska revolutionen ett hinder för samma klara slutsats som Trotskij – men Lenins tvärsäkra påståenden om den kommande kapitalistiska utvecklingen ger ändå ingen anledning att tro att Lenin skulle ha gett något annat svar, om frågan hade ställts av själva händelseutvecklingen.

Vid världskrigets utbrott 1914 slutade Lenin dessutom helt att tro på någon kapitalistisk expansion efter revolutionen – hans perspektiv blev då ännu fastare knutit till den europeiska revolutionen.

Världsrevolutionen
Behovet av revolutionens internationella spridning var, som sagt, inte bara Trotskijs uppfattning. Det var en grundläggande utgångspunkt för Marx och Engels, som liksom Kautsky uttryckligen hade diskuterat frågan i förhållande till Ryssland. (26) Hela den revolutionära arbetarrörelsen var helt överens om det perspektivet, så även mensjevikerna, och för bolsjevikerna var det en självklarhet. Lenin betraktade revolutionens spridning till Väst-europa som nödvändig. Inte bara det, han klargjorde gång på gång att en huvuduppgift för den ryska revolutionen var att aktivt sprida revolutionen till Västeuropa. Vid flera tillfällen hävdade han dessutom mycket bestämt att den ryska revolutionens bara skulle kunna överleva om den spreds – något som för övrigt sätter ett litet frågetecken för hans upprepade tro på möjligheten av kapitalistisk expansion efter revolutionen. På partikongressen 1906, återföreningskongressen mellan bolsjeviker och mensjeviker, hävdade han exempelvis:
”Den ryska revolutionen kan segra genom sina egna ansträngningar, men den kan omöjligen hålla sig kvar och befästa sina erövringar genom sin egen styrka. Den kan inte göra detta såvida det inte blir en socialistisk revolution i väst. Utan detta villkor är restaurering oundviklig.” (27)

Det går inte att hävda att detta är något Lenin nämnde i förbifarten eller dylikt. Han upprepade perspektivet på revolutionens internationella spridning gång på gång, från tidigt 1905 fram till 1917, och vidare till slutet av sitt liv. Det stämmer att han 1917 såg det som en ännu mer akut fråga, vilket det mesta han skrev på hösten för att motivera det snara maktövertagandet visar. Inte desto mindre var det helt och hållet en del, en grundläggande del, av Lenins perspektiv för revolutionen redan 1905.

Inte bara det, han ansåg att en västeuropeisk revolution bara skulle kunna vara socialistisk, och att denna inom en snar framtid skulle göra det möjligt för även Ryssland att slå in på en socialistisk revolution. Vi bör inte, skrev han exempelvis i Socialdemokratins två taktiska linjer, ”frukta socialdemokratins fullständiga seger i den demokratiska revolutionen, dvs proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur, ty en sådan seger kommer att ge oss möjlighet att resa Europa, och det europeiska socialistiska proletariatet kommer i sin tur, då det kastat av sig borgarklassens ok, att hjälpa oss att genomföra den socialistiska omvälvningen.” (28)

Det kan visserligen sägas att han bara vid några enstaka tillfällen uttryckligen gick in på frågan om att segern för den socialistiska revolutionen i Europa skulle kunna hjälpa även Ryssland att genomföra socialismen – men tillräckligt många för att visa att han var helt klar över den möjligheten.

I en rapport från tredje partikongressen han gjorde i centralkommitténs namn skrev han exempelvis att vår seger i den kommande demokratiska revolutionen kommer att hjälpa våra bröder, de klassmedvetna arbetarna i hela världen att kasta av sig det reaktionära oket och gå framåt mot socialismen. ”Med hjälp av Europas socialistiska proletariat kommer vi att kunna inte bara försvara den demokratiska republiken, utan att gå framåt mot socialismen med enorma steg.” (29)
Några gånger, när han skrev att de ryska arbetarna skulle tända den socialistiska revolutionens gnista i Europa, använde han formuleringen att de europeiska arbetarna i sin tur efter skulle ”visa oss ’hur det ska göras’”, vilket torde betyda samma sak.(30)

I Den permanenta revolutionen betonar Trotskij att Lenin gång på gång upprepade att den ryska revolutionen skulle gå under om den inte fick stöd av en socialistisk revolution i väst – något att notera för de trotskister som har missat detta. (31) När han betonade att Lenin talade om den demokratiska och inte alls den proletära diktaturen nämner han dock inte att Lenin faktiskt ansåg att en socialistisk revolution i Europa skulle kunna hjälpa även Ryssland att på kort tid gå samma väg.

Dessutom säger Trotskij, eller tycks säga, något annat i Ryska revolutionens historia. Han nämner Lenins avskedsbrev till de schweiziska arbetarna i mars 1917, och citerar hans ord om att den ryska revolutionen kan bli den socialistiska världsrevolutionens prolog, och skriver: ”I den meningen skrev Lenin nu för första gången att det ryska proletariatet kommer att inleda den socialistiska revolutionen.” (32)

Det ser här ut som att Trotskij hävdar att detta var första gången Lenin kopplade den ryska revolutionen till den socialistiska revolutionen i Europa, och som dess utlösande faktor. Oavsett om det var riktigt det han vill påstå, är det en naturlig tolkning, speciellt som han inte här gör något för att korrigera den. Inte desto mindre är det felaktigt, som jag redan har visat. Det var inte ens första gången Lenin uttryckligen använde ordet prolog för att beskriva det. Hösten 1905 hade han exempelvis skrivit:
”Vi kommer att uppbjuda alla krafter för att denna arbetarnas och böndernas seger skall bli slutförd och alla självhärskardömets, monarkins, byråkratins, militärkamarillans och feodalismens förhatliga institutioner full-ständigt tillintetgjorda. Endast en sådan seger kommer att ge proletariatet ett verkligt vapen – och då skall vi sätta eld på Europa för att av den ryska demokratiska revolutionen göra en prolog till den europeiska socialistiska omvälvningen.” (33)

Om man inte har tid att läsa Lenin skulle man åtminstone kunna mer än ett stycke av Trotskij i frågan innan man tvärsäkert uttalar sig i frågan. Med den kritik mot Den permanenta revolutionen som jag nämnde ovan är Trotskij åtminstone tydlig med hur nära Lenin knöt revolutionen i Ryssland till den europeiska, och på andra ställen har han uttryckt det ännu bättre. Det är synnerligen olyckligt att Trotskij uttryckte det så dåligt i sin förmodligen mest konsulterade skrift i frågan.

På partikongressen 1906 – återföreningskongressen, gemensam för mensjeviker, bolsjeviker och grupperingar från förtryckta nationaliteter – en kongress Trotskij hänvisar till i just det stycket, sa Lenin exempelvis:
”Efter den demokratiska revolutionens seger kommer småägaren oundvikligen att vända sig mot proletariatet; och ju snarare proletariatets och småägarnas fiender, som kapitalisterna, godsherrarna, finansbourgeoisin etc. störtas, desto snarare kommer detta att ske. Vår demokratiska republik har inget annat stöd än det socialistiska proletariatet i väst.” (34)

Det här var ju en grundläggande del av Trotskijs perspektiv: efter revolutionens seger kommer allt bredare skikt av bönderna oundvikligen att vända sig emot arbetarnas revolutionära regering. Att bondeklassen inte i sin helhet skulle stödja en socialistisk revolution – något som tillhörde marxismens ABC – var själva grunden till att Lenin ställde arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur som ett separat mål. Utvecklingen, som han beskrev den här, skulle helt ha uteslutit alla möjligheter till arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur som något distinkt från proletariatets diktatur, förutom på sin höjd som en helt kortvarig mellanform. Den enda rimliga slutsatsen, om han hade varit konsekvent med den prognosen, hade varit att helt anamma Trotskijs perspektiv.

Frågan om världsrevolutionen – som Lenin mycket tydligt gjorde till en central del av sin revolutionära strategi – är den punkt som tydligast motsäger hans rigida insisterande på att proletariatets diktatur inte var uppgiften för dagen. Oavsett hur tvärsäkert och ofta han hävdade revolutionens strikt borgerliga karaktär skulle detta endast gälla så länge revolutionen förblev isolerad. Observera kombinationen av att revolutionens spridning var nödvändig med att den västeuropeiska socialistiska revolutionen skulle möjliggöra socialism även i Ryssland. Detta pekar helt i samma riktning som den permanenta revolutionen. Även om väldigt många trotskister har lyckats undgå att känna till detta var det en grundläggande del av hans perspektiv redan 1905, och skulle bli än mera aktuellt efter världskrigets utbrott.

Det bör nämnas att han senare, när han hade utvecklat sin analys av möjligheten till kapitalistisk utveckling i Ryssland, såg ett möjligt undantag – om den segerrika borgerligt-demokratiska revolutionen följdes av den snabba kapitalistiska utveckling han trodde var möjlig skulle revolutionen kunna överleva även utan att spridas. Han nämnde det uttryckligen bara vid något enstaka tillfälle, men det är å andra sidan en ganska logisk följd av tron att en snabb kapitalistisk utveckling är möjlig. Observera att det endast är detta perspektiv som faktiskt skulle innebära en verkligt klar och långvarig åtskillnad mellan den borgerliga och den demokratiska revolutionen. Vi får se, skrev Lenin i juli 1908, ”huruvida en sådan revolution bara lägger grunden för en utveckling av produktivkrafterna under kapitalismen i en amerikansk fart, eller huruvida den blir prologen till en socialistisk revolution i väst.” (35) Lenin framhöll dock detta endast som en möjlighet – om den kapitalistiska expansionen blev tillräckligt stark skulle revolutionen kunna överleva även utan att få hjälp av den europeiska revolutionen. Spridningen av revolutionen till resten av Europa – där den, som sagt, bara skulle kunna bli socialistisk – förblev alltid och givetvis huvudmålet.

Perspektivet på att en segerrik revolution under arbetarklassens ledning skulle leda till en omfattande kapitalistisk utveckling hade varit ganska orealistisk även 1905, och han skulle i stort sett helt överge det vid krigs-utbrottet 1914. Han slog då fast att en revolutionär situation rådde i Europa, vilket givetvis gjorde revolutionens internationella spridning till ett ännu mera brännande perspektiv. Fram till februarirevolutionen beskrev han den kommande ryska revolutionen som borgerligt-demokratisk, men han knöt den nu ännu tydligare till världsrevolutionen. Kanske mest uttryckligt gjorde han det i en artikel han skrev i september 1915:

”Det imperialistiska kriget har sammanlänkat den ryska revolutionära krisen, som stammar från den borgerligt-demokratiska revolutionen, med den växande proletärt socialistiska revolutionära krisen i väst. Denna länk är så direkt att ingen individuell lösning av revolutionära problem är möjlig i något enskilt land – den ryska borgerligt-demokratiska revolutionen är nu inte bara en prolog till, utan en oskiljaktig och integrerad del av den socialistiska revolutionen i väst.” (36)

Av någon anledning publicerades dock inte den artikeln förrän åratal senare. Något som däremot publicerades var teserna som publicerades i partiorganet Sotsial-Demokrat i oktober 1915, som redaktionens ståndpunkt, med andra ord som bolsjevikernas officiella position:
”Uppgiften som det ryska proletariatet står inför är att fullborda den borgerligt-demokratiska revolutionen i Ryssland för att tända den socialistiska revolutionen i Europa.” (37)

Redan 1905 hade han, som vi sett, till stor del tangerat Trotskijs ståndpunkter om världsrevolutionen. Under kriget fortsatte han att betrakta den ryska revolutionen som i sig borgerligt-demokratisk. Detta kan dock knappast betraktas som den viktigaste delen av hans ståndpunkt. Viktigare var att han betraktade den som en oskiljaktig del av Europas socialistiska revolution.

Sovjeterna
Dessutom måste det nämnas att Lenin flera gånger framhöll sovjeterna som basen i den kommande provisoriska revolutionära regering som skulle ta makten genom upproret. Den mest genomgående motiveringen till detta – och en av de bästa genomgångarna av hur han såg på revolutionen och den revolutionära makten – förblev tyvärr opublicerad fram till 1940. Han skickade artikeln till det dåvarande bolsjevikorganet Novaja zhihn i november 1905, men den publicerades inte. (38) I artikeln förklarar han att sovjeten i S:t Petersburg måste betraktas som organ för det väpnade upproret och embryot till den provisoriska revolutionära regering som skulle ta makten. Den måste dra in representanter inte bara för arbetarna, utan också soldaterna, matroserna, de revolutionära bönderna och den revolutionära borgerliga intelligentian, och alla revolutionära partier och alla revolutionära – till skillnad från liberala, betonade han – demokrater. Den skulle själv utropa sig till den revolutionära regeringen, eller utse en sådan, samt organisera upproret. Dess program måste innehålla: fullständiga demokratiska fri- och rättigheter, folkbeväpning, åtta timmars arbetsdag, jord åt bönderna, självbestämmanderätt åt de förtryckta nationerna, och organiserandet av val till och inkallandet av en konstituerande församling.

Den artikeln publicerades alltså inte, men han framhöll återkommande fram till februarirevolutionen sovjeterna som embryon till den kommande revolutionära makten. Inte bara i förbifarten, utan exempelvis i den taktiska plattform han la fram till partikongressen 1906 – som dessutom hölls tillräckligt levande i det bolsjevikiska minnet för att citeras i Pravda även innan Lenins återkomst i april 1917. (39) Han återkom till ämnet vid partikongressen 1907, och vid flera andra tillfällen. Däribland i de teser han publicerade som redaktionens ståndpunkt i partiorganet Sotsial-Demokrat i oktober 1915. ”Arbetardeputerades sovjeter och liknande institutioner”, förklarade han, ”måste betraktas som organ för upproret och för det revolutionära styret.” (40)

Han hade inte ett så utarbetat begrepp om sovjetmakt som han skulle ha 1917, och vid något tillfälle medgav han möjligheten att sovjeter kanske inte skulle uppstå nästa gång, utan att ett tillräckligt välfungerande social-demokratiskt parti istället skulle kunna fylla sovjeternas roll. Detta var ett allmänt och enstaka medgivande om att han såg möjligheten av att revolutionen kunde ta flera vägar. Däremot var han övertygad om att sovjeternas bara skulle kunna spela en viktig och långvarig roll om de organiserade upproret och och utgjorde stommen i det revolutionära styre som skulle ta makten. Att han – någon enstaka gång – lämnade utrymme för att sovjeterna kanske inte skulle spela en avgörande roll gjordes ju också när det inte fanns några. Det är svårt att se hur han skulle ha kunnat spekulera i det våren 1917.

Överhuvudtaget var minnet av sovjeterna starkt i den ryska revolutionära rörelsen och arbetarklassen, vilket skulle spela en viktig roll 1917. Det ska förstås betonas att Lenin 1905 inte hade samma syn på sovjeternas roll som han skulle ha 1917. Till en början hade han skrivit om dem som tillfälliga kamp- och maktorgan (41). Han hade inte fortsatt att insistera på detta, men han förblev vag i frågan, liksom han förblev vag på frågan om hur långvarig  den provisoriska revolutionära regeringen och arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur skulle vara. Eftersom han upprepade gånger knöt den provisoriska revolutionära regeringen till sovjeterna var det ganska logiskt att ge dem samma livslängd. Och kom ihåg att Lenin långt tidigare faktiskt hade antytt att denna regering skulle kunna bli långvarigare än han först hade tänkt.

I de ”FLERA TESER” som han skrev som ledare för Sotsial-Demokrat i oktober 1915 skrev han ”SOVCITAT” utan att på något sätt specificera att de bara skulle bli kortlivade. Han skrev visserligen inte heller att de skulle behålla makten genom hela epoken av den internationella socialistiska omvälvningen heller, det skulle få vänta till 1917, men några rader längre ned skrev han ”CITAT” (42). Det fanns inte ett spår av någon förhoppning om en snabb kapitalistisk tillväxt efter revolutionen, eller att ge upp regeringsmakten till borgarklassen. Om revolutionens huvuduppgift – även om han fortfarande beskrev den som borgerligt demokratisk – var att utlösa den socialistiska revolutionen i Europa, varför skulle han tänka på att ge upp makten, och varför skulle sovjeterna – som maktorgan – bara vara kortlivade?

När Lenin återvände till Petrograd i april 1917 hade han utvecklat sin syn på sovjetmakten, och gjort det till den politiska formen för arbetarklassens styre under revolutionen och fram till uppbyggandet av socialismen. Sedan hösten 1905 hade han dock betraktat sovjeter som potentiella revolutionära maktorgan, så vad skulle kunna vara mer naturligt än att förespråka att sovjeterna skulle ta makten 1917, när de var starkare än de någonsin hade varit? Detta var också ståndpunkten hos merparten av Petrograds bolsjeviker redan innan Lenin anlände i april. Mer om detta nedan.

Världskriget
En viktig faktor i Lenins, och hela den revolutionära rörelsens utveckling är förstås världskrigets utbrott. Detta av flera anledningar. Exempelvis Michael Löwy argumenterar för att detta slutligen fick Lenin – med hjälp av Hegelstudier – att bryta med andra internationalens dogmatiska metodologi, den som låst honom vid uppfattningen om den kommande ryska revolutionen som borgerligt-demokratisk. (43) Här finns det utan tvekan en poäng. Det är ett faktum att Lenin före världskrigets utbrott 1914 inte insåg hur illa ställt det var i tyska socialdemokratiska partiet och internationalen, och att han innan dess inte slutgiltigt bröt med den traditionen. Hans var också säkerligen hjälpt av sina studier av Marx, Engels och Hegel när han skulle orientera sig, och han skulle visa att han hade sett lite nya sidor hos Marx, som hans analyser av Pariskommunen.  I sina tidigare kommentarer om Pariskommunen hade Lenin betraktat den som ett heroiskt försök från Parisarbetarnas sida, men inte dragit paralleller till sovjeterna, eller lagt märke till Marx och Engels centrala lärdom från den om behovet av att krossa det borgerliga statsmaskineriet.  Det är dock svårt att säga hur mycket som kan tillskrivas hans teoretiska studier: den nya situationen tvingade fram nya slutsatser, vilket han skulle visa genast efter krigsutbrottet.

Redan långt före världskrigets utbrott hade Lenin dragit flera slutsatser som pekade framåt mot hans ståndpunkter 1917. Han knöt den ryska revolutionen nära till den europeiska, såg spridandet av den som en nyckel-uppgift, och betraktade sovjeterna som de naturliga revolutionära maktorganen. Mer inkonsekvent var han flera gånger inne på att den borgerligt-demokratiska revolutionen kunde växa över i en socialistisk utan att den revolutionära regeringen måste lämna ifrån sig makten. Detta motsades förvisso, eller gjorde det åtminstone väldigt otydligt, av hans tro på en kapitalistisk expansion efter revolutionens seger.

Krigsutbrottet ändrade i ett slag flera av hans perspektiv, vilket lätt kan konstateras genom att jämföra vad han skrev före respektive efter början av augusti 1914. Efter världskrigets utbrott drog Lenin slutsatsen att en revolutionär situation hade uppstått i Europa, en uppfattning som han skulle hålla fast vid. Givetvis inte i meningen att en tydlig revolutionär våg genast svepte över Europas arbetare, men i meningen att stabiliteten var rubbad, och att arbetarklassen av händelsernas gång skulle pressas till revolutionära slutsatser.

I sin första artikel efter krigsutbrottet, uppenbarligen innan han hade hunnit förkovra sig ytterligare i Marx, Engels och Hegel, skrev han att ”alla länders proletärer måste föra ett revolutionärt krig mot alla länders bourgeoisi.” (44) Under tiden fram till 1917 skulle han fortsätta att förespråka det ”enda verkliga befrielsekriget, nämligen inbördeskriget mot bourgeoisin både i ’sitt eget’ land och i ’främmande’ länder”, och påtala nödvändigheten att “avslöja och störta varje regering, i första hand sin egen, genom det internationellt enade proletariatets revolutionära handling”. (45) Lenin ansåg att Europa i och med krigsutbrottet inträdde i en revolutionär situation, placerade den kommande revolutionen på en internationell grund och såg den som brännande aktuell, inte på längre sikt utan här och nu. Detta kunde knappast undgå att påverka hans reaktion på den ryska revolutionens utbrott. (46)

Detta än mer som Lenin knappast kunde ha varit mera tydlig med behovet av ett uppror mot det pågående världskriget som dödade miljontals människor. Ingenting utmärkte det Lenin hade skrivit sedan augusti 1914 mer än hans ursinniga kamp mot kriget, och knappt någon hade brännmärkt ledningarna för de tyska och franska socialdemokratiska partierna hårdare för deras stöd till ”sin” imperialistiska sida. Att de franska socialisterna förklarade att de försvarade demokratin, friheten och de revolutionära traditionerna mot den tyska militarismen, eller att de tyska socialdemokraterna bedyrade att de bara försvarade sig mot tsarens kosackhorder gjorde inte Lenin mera försonlig. Kriget var ett reaktionärt, imperialistiskt krig från båda sidorna, och ingen sida förtjänade något stöd, förklarade han.

Utifrån detta borde det varafullständigt givet att han inte skulle stödja Ryssland i kriget, även om tsaren skulle störtas och en demokratisk republik upprättas. Frankrike var också en demokratisk republik vars ledare bedyrade att de inte var ute efter erövringar, men det gjorde inte landet mindre imperialistiskt. Redan innan februarirevolutionen hade han klargjort att en republik i Ryssland inte skulle göra kriget mindre imperialistiskt, och han fördömde de bolsjeviker (ett fåtal, påpekade han) som hade förklarat att de skulle stödja Ryssland på villkor att revolutionen segrade först, liksom han förklarade att han aldrig skulle stödja de ”revolutionära chauvinisterna”, det vill säga de som ville störta tsaren för att kunna göra Rysslands krigsinsats mera effektiv.(47)

Stöd till den provisoriska regeringen?
Att han på något sätt skulle ha stött en regering som stod bakom Rysslands krigsansträngningar måste därför anses som fullständigt uteslutet. Detta skulle ha krävt en omsvängning som vore mångdubbelt större än någon han uppvisade i april – det skulle ha inneburit inte att han fullföljde, utan att han förrådde sitt program. Varje resonemang om detta som bara bygger på hans grundläggande analyser av revolutionens karaktär 1905, men utelämnar frågan av kriget kan inte bli annat än hopplöst abstrakta.

Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna ville ha fred, och motsatte sig erövringar, och sovjeten, under deras ledning, vädjade till alla krigförande parter om fredsförhandlingar. De socialdemokratiska ledningarna i de flesta krigförande länder målade också upp kriget som bara ett försvar från deras sida av landet mot hot utifrån. Detta skyddade dem inte från Lenins vredgade angrepp på dem för att de hade lagt sig platt för ”sin” militarism. Petrogradsovjeten under mensjevikisk och socialrevolutionär ledning förde förvisso en mer aktiv fredspolitik än de tyska och franska socialdemokraterna, men den gick ut på att övertala Rysslands allierade att söka förhandlingar, och att uppmana arbetarna i de olika länderna att sätta press på sina regeringar för detta. Under tiden fortsatte kriget i samarbete med de allierade, och gick så långt som till den ryska offensiven i juni.

Värre var det dessutom med den provisoriska regeringen. Även senare under Kerenskij med flera mensjevikiska och socialistrevolutionära ministrar stod dess faktiska politik närmare deras franska kollegors än sovjetledningens större mått av idealism och hopp om fred. Under den första perioden dominerades regeringen dessutom av ryska patrioter som betraktade territoriell utvidgning som ett legitimt mål för Ryssland. Det främsta utrikespolitiska målet för den ryska staten hade länge varit att få kontroll över Dardanellerna, och således få ett utlopp till Medelhavet. Den första utrikesministern efter tsarens fall, den ledande högerliberalen Pavel Miljukov, fick öknamnet Dardanelskij för sitt stöd till Rysslands imperialistiska mål. 1905 hade Lenin ansett att kadetpartiet, Rysslands liberaler, var icke-revolutionära och helt opålitliga, och snart skulle han dra slutsatsen att de var kontrarevolutionära, något han upprepade gång på gång. Redan före kriget hade han formligen öst förakt över Miljukov, den provisoriska regeringens första finansminister Gutjkov och flera av deras blivande kolleger. 1908, när han kommenterade händelserna på Balkan och i Persien skrev han:
”Det går inte att för folket klargöra tsarpolitikens hela skadlighet, hela dess reaktionära innebörd, om man inte klargör att kadeternas utrikespolitik har precis samma innebörd. Det går inte att bekämpa chauvinismen och den ärkereaktionära andan i utrikespolitiken, om man inte bekämpar kadeternas frasmakeri, poserande, förtiganden och finurligheter.” (48)

Och detta var alltså redan före världskriget som han skulle fördöma med en sådan vrede. Att föreställa sig att Lenin under några omständigheter och på något sätt skulle stödja denna regering är att föreställa sig att Lenin slutade vara Lenin. Allt han någonsin skrev om den borgerligt-demokratiska revolutionen väger faktiskt lätt i det sammanhanget.

Lenins ”pessimism”
Det finns en uppfattning om att Lenin under kriget såg revolutionen som något som låg flera, eller rent av många år bort. Den vanligtvis citerade formuleringen för att underbygga detta kommer från ett föredrag om revolutionen 1905, som han höll på 12-årsdagen av den blodiga söndagen. Vid tillfället, alltså i januari 1917, sa han: ”Vi äldre kommer kanske inte att uppleva de avgörande striderna i denna kommande revolution.” (49) Citatet har många gånger använts för att dra slutsatsen att Lenin ända fram till att revolutionen bröt ut hade en pessimistisk syn på dess möjligheter, och blev helt tagen på sängen.

Även Trotskij bidrog till denna uppfattning. I en artikel som ännu var oavslutad när han mördades skrev han att ”till och med Lenin förpassade den socialistiska revolutionen till en mer eller mindre avlägsen framtid”. (50) Trotskij citerar inte nyss nämnda stycke i den ofullständiga meningen, utan det är redaktören för Oppositionsbulletinen – Vänsteroppositionens organ – som lade in det, men då han hänvisar till att Lenin sa det i Schweiz, var det sannolikt detta han hade i åtanke. (51) Den engelska översättaren av artikeln – och detta har betydelse för hur uppfattningen förmedlades till den trotskistiska rörelsen – tillade att flera Lenincitat från den perioden passar in på Trotskijs beskrivning, och ger ytterligare ett: ”Det är emellertid möjligt att fem, tio eller ännu fler år kommer att förflyta, innan den socialistiska revolutionen börjar.” Exempelvis James P. Cannon, central ledare för Fjärde Internationalens amerikanska sektion, Socialist Workers Party, upprepade uppfattningen, liksom senare – kanske lite förvånande – den trotskistiska historikern Pierre Broué. (52)

Trotskij gör i sin artikel den korrekta poängen att parollerna under ett imperialistiskt krig inte bara kan vara en upprepning av Lenins formuleringar från första världskriget, utan måste anpassas till den konkreta situationen och massornas stämningar. Han bidrar dock till en missvisande bild av Lenins position. Det stämmer helt enkelt inte att de två Lenincitaten som redaktören respektive översättaren infogade är representativa. Snarare är de undantag i en lång rad uttalanden om den annalkande revolutionen. Redan en genomläsning av talet i Schweiz borde faktiskt göra detta uppenbart. Det räcker egentligen med dess sista sida. Några rader tidigare hade han sagt: ”Vi får inte låta oss bedras av den gravlika tystnad, som nu råder i Europa. Europa går havande med revolutionen”. Strax efteråt, omedelbart innan det så missbrukade citatet hade han hävdat:
”Liksom det i Ryssland 1905 under proletariatets ledning uppstod en folkresning mot tsarregeringen i syfte att erövra en demokratisk republik, så kommer de närmaste åren att just i samband med detta rövarkrig förorsaka folkuppror i Europa under proletariatets ledning mot finanskapitalets makt, mot storbankerna, mot kapitalisterna. Dessa konvulsioner kan inte sluta annorlunda än med bourgeoisins expropriering, med socialismens seger.”

Talet avslutas så med:
”Vi äldre kommer kanske inte att uppleva de avgörande striderna i denna kommande revolution. Men jag tror mig med stor tillförsikt kunna uttala den förhoppningen, att den ungdom, som arbetar så utmärkt i den socialistiska rörelsen i Schweiz och i hela världen, kommer att få lyckan att inte blott kämpa utan även segra i den kommande proletära revolutionen.”

Lenin gör det medgivandet att möjligheten finns att han och de lite äldre kanske inte kommer att leva tillräckligt länge för att vara med om den socialistiska världsrevolutionens fullständiga seger, men bara inom ramen för en tillförsikt att den socialistiska ungdomen kommer att få uppleva detta. Notera ”de avgörande striderna”. Då hans utgångspunkt var att den ”socialistiska revolutionen är inte bara en enda handling, inte bara en enda drabbning på en enda front, utan en hel epok av skärpta klasskonflikter, en lång rad av drabbningar på alla fronter, d.v.s. i alla ekonomiska och politiska frågor” kan vi inte utgå ifrån att ”de avgörande striderna” är det samma som revolutionens utbrott. (53)

Vid ett annat tillfälle skrev han alltså att det möjligtvis kunde dröja 5 eller 10 år, men i detta tal utlovade han självsäkert ett folkuppror under proletariatets ledning inom de närmaste åren. Inom de närmaste åren skulle givetvis kunna betyda fem år – eller betydligt kortare tid. Det är alltid svårt att tidsbestämma en revolution som ännu inte brutit ut, men den helt dominerande bilden som framträder ur allt han skrev efter världskrigets utbrott är att revolutionen – i Ryssland likväl som i övriga Europa – närmar sig med fasta och okuvliga steg. Hur någon som verkligen har läst talet skulle kunna utläsa pessimism om revolutionens framtid ur det är faktiskt svårt att förstå. Åtminstone såvida man inte har som utgångspunkt att Lenin i april 1917 måste ha gjort ett oväntat hopp över till Trotskijs ståndpunkt. Om man övertygar sig om Lenins pessimism fram till februari är det förvisso lätt att se aprilteserna som en radikal brytning med hans tidigare position. Detta stämmer dock dåligt med vad han faktiskt skrev. Det är sant att talet som han höll månaden innan revolutionens utbrott är belysande – dock inte för att det skulle visa att han gick omkring och misströstade, utan för att Lenin (åter) klargjorde att han skulle bedöma den kommande revolution som han väntade sig, utifrån den socialistiska världsrevolutionen. Om något visar det hur redo han var att formulera aprilteserna.

Lenins första reaktion på februarirevolutionen
Detta visas vidare av hans första bevarade reaktion på februarirevolutionen, skrivna 17 mars (4 mars i Ryssland), dagen efter att tsaren abdikerade och den provisoriska regeringen tillträdde. (54) Informationen som nått honom var osäker och motsägelsefull – han var inte ens säker på om tsaren verkligen abdikerat – men hans slutsatser var tydliga. Och utifrån vad han hade skrivit tidigare under kriget ganska logiska.

Arbetarklassen, betonade Lenin, i full överensstämmelse med hans tidigare perspektiv, måste organisera och beväpna sig för att krossa reaktionen och den tsaristiska monarkin en gång för alla. Den provisoriska regeringen bestod av liberala godsägare och kapitalister, och skulle troligtvis försöka en uppgörelse med representanter för Romanovdynastin – något som några av regeringens blivande medlemmar ju faktiskt hade försökt göra innan den tillträdde.

Den viktigaste anledningen till att regeringen inte förtjänade något som helst förtroende var emellertid att den var helt bunden till imperialistiska intressen och därmed det pågående imperialistiska kriget. Detta borde inte komma som någon överraskning för dem som har tagit del av det raseri han bemötte alla former av eftergifter till försvar av den ”egna” sidan i kriget med. Gentemot alla som trodde att den provisoriska regeringen kunde försvara de demokratiska landvinningarna och kampen mot autokratin ens för en kort period, och om än under tryck från arbetarklassen organiserad i sovjeter, framhöll Lenin: den nya regeringen kan inte ge Rysslands folk, och de nationer som är bundna till oss genom kriget, vare sig fred, bröd eller full frihet.

Så långt finns det inget överraskande i hans slutsats, inte bara utifrån allt han hade skrivit sedan krigsutbrottet, utan även sedan 1905. Han hade konsekvent hävdat att borgarklassen och dess representanter inte skulle kunna, eller ens vilja, ge arbetarna och bönderna full frihet. Det nya steg Lenin tog följer dock alldeles efteråt, när han fortsätter: ”Arbetarklassen måste därför fortsätta sin kamp för socialism och fred.”

Där hade Lenin tagit det huvudsakliga steget till den ståndpunkt han presenterade i aprilteserna. Han skulle i sina ”Brev från fjärran”, skrivna strax efteråt, hålla fast vid flera av de gamla formuleringarna – men efter detta steg borde det som följde inte betraktas som någon större överraskning.

Visserligen hade han, som vi sett, flera gånger varit inne på att kampen för socialismen skulle påbörjas direkt efter den borgerligt-demokratiska revolutionens seger. Om detta var fallet skulle han därför bara göra det han hade upprepat tidigare. Han skulle också vid sin återkomst resa argumentet att den borgerligt-demokratiska revolutionen var avslutad, något som möttes med skepsis. Detta av en god anledning: tsaren var störtad, men godsherrarna fanns kvar, jorden var inte uppdelad, regeringen leddes av krigiska imperialister som inte verkade ens vilja sammankalla någon konstituerande församling. Även enligt vad Lenin senare skulle skriva fanns det mycket kvar att göra av den demokratiska revolutionen. I exempelvis Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky skulle han exempelvis skriva att revolutionen var borgerlig så länge den hade bönderna som helhet med sig, alltså även under oktoberrevolutionen, och att den socialistiska egentligen påbörjades genom försöken att föra in klasskampen i byarna våren och sommaren 1918. (55) Vi kan därför konstatera att den borgerligt-demokratiska revolutionen inte var avslutad, och sluta oss till att detta faktiskt innebar en förändring i Lenins position. Hur kom han då till denna slutsats?

Som vi har sett var marken redan väl förberedd. Ingenting hade varit viktigare för honom sedan augusti 1914 än en kompromisslös kamp mot det imperialistiska kriget, och han hade från början kopplat detta till nödvändigheten av arbetarklassens kamp för den socialistiska revolutionen, i en åtminstone all-europeisk skala. Dittills hade han dock fortfarande talat om den kommande ryska revolutionen som borgerligt demokratisk. Intimt sammankopplad med den europeiska socialistiska revolutionen, men tidigare hade han inte sagt att Ryssland skulle bli först med att slå in på den direkta socialistiska revolutionen. Nu verkade det sista steget vara taget.

Förutom att det kan anses som ett naturligt steg med tanke på behovet av revolutionens spridning – det känns rimligt att anta att en revolutionär socialistisk regering har större chanser att sprida den socialistiska revolutionen än en strikt revolutionärt demokratisk – så presenterade han även för första gången några argument utifrån situationen i Ryssland. Regeringen kan inte ge folket bröd, förklarade han. Folket hungrar på grund av brister, ineffektiv distribution och, framför allt, att stora delar av lagren kontrolleras av godsherrar och kapitalister. Bara genom kamp mot dessa kan all tillgänglig föda komma folket till del, och bara en arbetarregering kan konsekvent föra en sådan kamp.

Konflikten med godsägarna var given – det var ett grundläggande mål för revolutionen. Han hade också tidigare skisserat konflikter med kapitalisterna, då dessa inte skulle stödja någon konsekvent revolution, och arbetarklassen skulle förbättra sin organisation och kampförmåga. Nu nämnde han för första gången att den revolutionära regeringen redan från början medvetet måste inskränka borgarklassens äganderätt. Detta var ännu inte expropriering, men det är svårt att tänka sig att det skulle kunna leda till annat än öppet krig. Revolutionens realiteter visade genast hur orealistiskt perspektivet hade varit på att en revolutionär regering av arbetare och bönder skulle kunna gynna kapitalisterna – ett perspektiv han i stort sett hade gett upp vid krigsutbrottet – och drog honom obönhörligen till samma slutsatser som Trotskij.

Inte bara denna regering, säger han som för att gardera sig mot den kommande händelseutvecklingen, utan även en demokratisk borgerligt republikansk regering, om den så bestod enbart av Kerenskij och andra narodniska och ”marxistiska” socialpatrioter kan inte leda folket ut ur det imperialistiska kriget och garantera freden.

Breven från fjärran
I sina ”Brev från fjärran”, skrivna mellan februarirevolutionen och återkomsten till Ryssland, skisserar Lenin sin syn på revolutionens och revolutionärers uppgifter. De innehåller viktiga klargöranden, och kombinerar av begrepp han använde tidigare med nya slutsatser. Det är nödvändigt att studera även dem för att helt förstå hur hans analys utvecklades.

Med sina två bundsförvanter – halvproletärerna och delvis småbönderna, samt arbetarna i alla länder, skrev han – ”kan och kommer Rysslands proletariat genom att utnyttja det nuvarande övergångsstadiets säregenheter att först erövra den demokratiska republiken och full seger för bönderna över godsägarna i stället för Gutjkovs och Miljukovs halvmonarki och att sedan gå framåt mot socialismen, som ensam kan skänka de av kriget marterade folken fred, bröd och frihet.” (56)

Lenin talar här fortfarande om att erövra den demokratiska republiken, liksom han i samma brev benämner revolutionen som borgerlig, och, i ett senare brev, åter använder formuleringen ”arbetarnas och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur”. Det är dock samtidigt tydligt att han inte menar en borgerlig parlamentarisk republik: när den ryska arbetarklassen har erövrat den demokratiska republiken ska de gå framåt mot socialismen. Detta var inte helt främmande för hans gamla perspektiv. Redan långt tidigare hade han stundom beskrivit den borgerligt demokratiska revolutionen som bara ett steg på vägen – vissa uppgifter som måste avklaras innan det blev dags för kampen för socialismen. När hela tron på möjligheten av en snabb kapitalistisk expansion hade försvunnit var det inte ologiskt att detta blev inte bara det dominerande, utan rent av enda perspektivet.

Vid flera tillfällen i det första brevet, liksom i kommande, talar han om övergången till revolutionens andra fas. Det är tydligt att detta inte kan likställas med övergången från den borgerliga till den socialistiska revolutionen – han skriver det samtidigt som han beskriver revolutionen som borgerlig – utan han avser att arbetarna och bönderna måste avsätta den provisoriska regeringen och ta makten genom sovjeterna. Detta, som vi också har sett, hade hela tiden varit en del av hans perspektiv för den borgerligt-demokratiska revolutionen.

I det tredje brevet utvecklade Lenin sin syn på arbetarmilisen. Denna skulle utgöras av det stora folkflertalet, där arbetarklassen skulle få ett avgörande inflytande, och vara de arbetar- och soldatdeputerades sovjeters verkställande organ. Även detta var fullt naturligt utifrån hans tidigare ståndpunkter. I samma brev hänvisade han, som svaret på frågan vad arbetardeputerades sovjeter bör göra, till vad han själv hade skrivit i partiorganet Sotsial-Demokrat i oktober 1915:
”Men, frågar man sig, vad bör arbetardeputerades sovjeter göra? De ’bör betraktas som organ för upproret, som organ för den revolutionära makten’, skrev vi i nr 47 av den i Genève utkommande Sotsial-Demokrat den 13 oktober 1915.” (57)

Och att polis och militär skulle ersättas av allmän folkbeväpning hade de ryska socialdemokraterna antagit redan på sin andra kongress 1903. Emellertid gick Lenin nu längre än detta, då det hade ansetts som en del av minimiprogrammet, och således inte nödvändigtvis kopplat till den socialistiska revolutionen. Lenin hade som vi sett trott på möjligheten av en snabb kapitalistisk expansion även med detta genomfört, och mensjevikerna, som också hade detta i sitt program, hade mer definitivt bundit sig vid en period av kapitalism under borgarklassens ekonomiska och politiska ledning. Nu förebådade han dock tydligt den uppfattning som han skulle lägga fram i mer färdig form i Staten och revolutionen.

Till skillnad från alla borgerliga revolutioner, som bara har förbättrat statsmaskineriet, måste arbetarklassen krossa det och ersätta det med ett nytt, sitt eget maktorgan, ”genom att smälta samman polis, armé och byråkrati med det mangrant beväpnade folket. Såsom erfarenheterna från Pariskommunen 1871 och den ryska revolutionen 1905 visar, måste proletariatet organisera och beväpna alla de fattiga, utsugna delarna av befolkningen så att de själva tar statsmaktens organ direkt i sina händer och själva upprättar denna makts institutioner.” (58)

En revolutionär makt baserad på sovjeterna, stödd av en arbetarledd folkmilis var en naturlig följd av hela Lenins revolutionsuppfattning från 1905, men dess framtid hade då ännu vart oklar. Som vi har sett åtminstone tänkte han sig möjligheten att detta revolutionära styre skulle behålla makten tills revolutionen övergick i en socialistisk, men detta är inte speciellt tydligt i hans skrifter. Nu var dessa oklarheter borta – det fanns inte längre något utrymme för någon normal borgerlig parlamentarism.

En grundläggande del av revolutionen hade för Lenin alltid varit att arbetarklassen skulle stärka sin organisation och sin kamp gentemot kapitalisterna. Till skillnad från Trotskij hade han dock undvikit frågan om den revolutionära regeringens inblandning i frågan. Inte förrän i sin första reaktion på februarirevolutionen hade han uttryckt sig tydligt i frågan, och han fortsatte i detta brev:

Har verkligen Rysslands proletariat gjutit sitt blod bara för att få pompösa löften om enbart politiska demokratiska reformer? Kommer det verkligen inte att kräva och åstadkomma att varje arbetande genast får se och känna av en viss förbättring i sitt liv? Att varenda familj har bröd? Att vartenda barn har en flaska bra mjölk och att inte en enda vuxen i en rik familj vågar ta extra mjölk så länge det inte sörjts för barnen? Att palats och stora våningar som övergetts av tsaren och aristokratin inte får stå till ingen nytta utan ger en tillflyktsort åt hemlösa och fattiga? Vem kan förverkliga dessa åtgärder utom en hela folkets milis med obetingat deltagande av kvinnorna lika mycket som männen?

(59)

Han går så in på frågan hur detta ska beskrivas: ”Sådana åtgärder är ännu inte socialism. De gäller fördelningen av konsumtionen och inte en omorganisation av produktionen. Det skulle ännu inte vara ”proletariatets diktatur” utan bara ”proletariatets och fattigböndernas revolutionärt demokratiska diktatur”.

Men han tillägger genast att det viktigaste inte är etiketten: ”Nu gäller det inte hur de skall klassificeras teoretiskt. Det skulle vara ett mycket stort fel, om vi började lägga revolutionens komplicerade och angelägna praktiska uppgifter, som utvecklar sig så snabbt, i en snävt uppfattad ”teoris” prokrustesbädd i stället för att se teorin främst och mest som en vägledning till handling.” (60)

I det femte och sista brevet gör han följande sammanfattning av de omedelbara uppgifterna för det revolutionära proletariatet i Ryssland:
”(1) att finna den säkraste vägen till revolutionens nästa etapp eller till den andra revolutionen, som (2) måste föra över statsmakten från godsägarnas och kapitalisternas […] regering till arbetarnas och de fattigaste böndernas regering. (3) Den sistnämnda regeringen måste organiseras med arbetar- och bondedeputerades sovjeter som modell, nämligen.”

Detta, som sagt, går inte i sig utöver det han hade skrivit åratal tidigare. Han går dock lite längre, eller uttrycker det åtminstone lite tydligare, i det följande:
”(4) den måste krossa och helt eliminera det gamla och i alla borgerliga stater förekommande statsmaskineriet, armén, polisen, byråkratin (ämbetsmannakåren) genom att ersätta detta maskineri (5) inte bara med en massorganisation utan med en allmän organisation av hela det beväpnade folket.”

Lenin fortsätter dock att beskriva detta på det gamla sättet:
”(6) Endast en sådan regering, ’sådan’ till sin klassammansättning (’proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur’) och till sina styrelseorgan (’proletär milis’) blir kapabel att framgångsrikt lösa den utomordentligt svåra och obetingat brådskande, allra viktigaste uppgiften, nämligen att uppnå […] en verkligt varaktig och demokratisk fred, som inte kan uppnås utan en proletär revolution i en rad länder.”

Den borgerliga revolutionens grundläggande premiss skulle fortfarande vara giltig:
”(7) I Ryssland kan proletariatet segra inom den närmaste framtiden endast om arbetarna från segerns första steg får stöd av den väldiga majoriteten av bönderna i deras kamp för konfiskation av all godsägarjord.”
Det är dock inte längre frågan om att den revolutionära makten ska begränsa sig till bara den allmänna formen för den borgerligt-demokratiska revolutionen: målet är uppenbarligen en kontinuerlig omvandling med socialismen som mål:
”(8) I samband med en sådan bonderevolution och på dess grundval kan och måste proletariatet i förbund med den fattigaste delen av bönderna vidta ytterligare åtgärder för att kontrollera framställningen och fördelningen av de viktigaste produkterna, för att införa ’allmän arbetsplikt’ osv. Dessa åtgärder är absolut ofrånkomligen dikterade av de förhållanden, som skapats av kriget och som i många avseenden rentav kommer att bli ännu mer akuta under efterkrigstiden; i sin helhet och i sin utveckling kommer dessa åtgärder att bli en övergång till socialism, som i Ryssland inte kan genomföras direkt, med en gång, utan övergångsåtgärder men som är genomförbar och akut nödvändig som resultat av sådana övergångsåtgärder. (9) I detta sammanhang uppstår med tvingande nödvändighet uppgiften att omedelbart på landsbygden organisera speciella arbetardeputeradesovjeter, dvs sovjeter bestående av lönarbetare inom jordbruket och skilda från de övriga bondedeputeradesovjeterna.” (61)

Aprilteserna
Det är så dags att gå in på Lenins aprilteser, den fana han höjde vid sin ankomst och snart skulle samla bolsjevikpartiet bakom. (62) Observera att jag presenterar dem i förkortad form.

1. I vår inställning till kriget, som från Rysslands sida också under den nya regeringen Lvov & Co på grund av denna regerings kapitalistiska karaktär ovillkorligen förblir ett imperialistiskt rövarkrig, är även den minsta eftergift åt ’den revolutionära försvarsvänligheten’ otillåtlig. Det medvetna proletariatet kan ge sitt samtycke till ett revolutionärt krig, som verkligen rättfärdigar revolutionär försvarsvänlighet, endast under följande förutsättningar: a) makten övergår i händerna på proletariatet och de till det anslutna fattigaste bondeskikten; b) alla annexioner ges inte upp bara i ord utan också i handling; c) en komplett brytning sker i praktiken med alla kapitalintressen.

Inget av detta borde egentligen förvåna någon som har följt vad han hade skrivit tidigare under kriget. Förvirring på den punkten hos vissa bolsjeviker kunde bero på den ännu kvardröjande euforin efter segern i februari, men kan knappast skyllas på att Lenin inte hade varit tillräckligt tydlig. Det enda i punkt 1 som i någon mån avviker från det han tidigare skrivit är fortsättningen, där han betonade hur pedagogiskt och tålmodigt man måste förklara för de massor som inte brutit med försvarsvänligheten. Utan tvekan väldigt rimligt, men skilde sig en del från hans polemik i frågan sedan krigsutbrottet – när han inte hade haft massorna som publik.

”2. Det säregna i det nuvarande läget i Ryssland är övergången från revolutionens första etapp, som på grund av proletariatets otillräckliga medvetenhet och organisation förde bourgeoisin till makten, till dess andra etapp, som måste lägga makten i händerna på proletariatet och de fattigaste bondeskikten.”
Som vi har sett kan inte övergången till revolutionens andra etapp genast likställas med att slå in på den socialistiska revolutionen. Att sovjeterna skulle ta makten hade han ju slutit sig till redan 1905, och detta skulle kräva att den provisoriska regeringen avsattes. Han hade även tidigare ställt upp målet att arbetarklassen skulle ta makten med hjälp av bönderna. Däremot måste man likaså notera att han nu inte skrev proletariatet och bönderna – den allmänna formen för den borgerliga revolutionen – utan de fattigaste bondeskikten, något som ju hör den socialistiska revolutionen till.

3. Inget stöd åt den provisoriska regeringen.
Som jag redan har argumenterat vore allt annat ett brott med all hans tidigare politik.

”4. Erkännande av det faktum, att vårt parti i de flesta arbetardeputerades sovjeter befinner sig i minoritet, och tills vidare i svag minoritet. Klargörande för massorna, att arbetardeputerades sovjeter är den enda möjliga formen för en revolutionär regering och att vår uppgift därför, så länge denna regering underordnar sig bourgeoisins inflytande, endast kan bestå i att tålmodigt, systematiskt, ihärdigt och med särskild anpassning till massornas praktiska behov klargöra felen i deras taktik.”

Att bolsjevikerna befann sig i minoritet i sovjeterna var ett enkelt konstaterande, och att de i nuläget måste inrikta sig på att kritisera sovjetledningens politik och förklara för arbetarmassorna var den rimliga följden. Lenin hade som vi sett upprepade gånger framhållit sovjeterna som grunden för den revolutionära makten, och det hade snarast varit ologiskt om han, med den betydelse de fick efter februarirevolutionen, inte skulle ha förespråkat att de skulle ta makten. Här skärper han dock till det genom att kalla dem den enda möjliga formen för en revolutionär regering – den hållning han framöver skulle inta.

”5. Inte en parlamentarisk republik – att återgå till den från arbetardeputerades sovjeter skulle vara ett steg tillbaka – utan en republik av arbetar-, lantarbetar- och bondedeputerades sovjeter i hela landet, nedifrån och upp. Avskaffande av polisen, armén och ämbetsmannakåren. Alla ämbetsmän, som skall väljas och när som helst kunna ersättas, erhåller en lön, som inte överstiger en kvalificerad arbetares genomsnittslön.”

Här utvecklar han tanken om sovjeternas makt och framlägger dem i mer systematisk form. Borta är oklarheterna om huruvida de ska behålla makten – han säger uttryckligen att den parlamentariska republiken vore ett steg tillbaka. Detta lade också grunden för upplösningen av den konstituerande församlingen i januari 1918, även om han inte gjorde detta uttryckligt förrän församlingen tillträtt, om han ens helt hade dragit slutsatsen själv.

”6. I agrarprogrammet överförs tyngdpunkten till lantarbetardeputerades sovjeter. All godsägarjord konfiskeras. All jord i landet nationaliseras; förfoganderätten över jorden tillkommer de lokala lantarbetar- och bondedeputerades sovjeter. Särskilda sovjeter bildas av deputerade från de fattigaste bönderna. Alla storgods (som omfattar omkring 100 och upp till 300 desiatiner med hänsynstagande till lokala och andra omständigheter och enligt de lokala myndigheternas fastställande) ombildas till mönsterjordbruk under kontroll av lantarbetardeputerade och för samhällets räkning.”

Det var i agrarprogrammet förskjutningen var tydligast. Tyngdpunkten ligger nu på lantarbetarna, alltså landsbygdens proletärer, och storgodsen ska inte delas upp utan förvaltas som mönsterjordbruk av lantarbetarsovjeterna. Detta är programmet för början på den socialistiska omvälvningen. Det står ingenting om kollektivisering, men det är ett stärkande av framför allt de fattigaste bönderna och, i synnerhet, lantarbetarna. Konfiskering av rika bönder ställs inte som någon uppgift, men de har knappast mycket att vinna heller. Efter oktoberrevolutionen anklagades bolsjevikerna för att överge sitt agrarprogram och överta socialistrevolutionärernas, av rent opportunistiska skäl. Det skulle man kunna säga. Man kan dock också uttrycka det som att den agrara delen av programmet från aprilteserna inte var realistiskt under den rådande situationen, så de återgick till det rent borgerligt-demokratiska agrarprogrammet, där jorden nationaliserades, och bönderna tilläts konfiskera godsägarnas jord och dela upp den.

Inte heller denna förskjutning kan dock betraktas som helt ny. Såhär kunde Lenin exempelvis skriva i mars 1906:

Det tredje och sista rådet: proletärer och halvproletärer i stad och på land, bilda egna organisationer! Lita inte på några ägare, inte ens om de är små eller ’arbetande’! Låt inte fresta er av småföretagsamhet medan varuproduktionen finns kvar! Ju närmare segern bondeupproret kommer, desto närmare kommer den tid då de jordägande bönderna vänder sig mot proletariatet, desto nödvändigare blir det för proletariatet att ha en självständig organisation, desto mer energiskt, ihärdigt, bestämt och kraftfullt måste vi mana till en fullständig socialistisk omvälvning. Vi stöder bonderörelsen helt och fullt, men vi måste komma ihåg att det är en rörelse av en annan klass, inte den som kan genomföra och kommer att genomföra den socialistiska omvälvningen. Därför lägger vi åt sidan frågan om vad som skall göras med jorden vad gäller dess fördelning som objekt för ekonomisk verksamhet – den frågan kan och kommer i det borgerliga samhället att avgöras enbart av ägarna, stora som små. Vad som intresserar oss mest (och efter bonderesningens seger nästan uteslutande) är frågan: vad skall proletariatet på landsbygden göra? Vi sysslar och kommer huvudsakligen att syssla med denna fråga och överlåta åt småborgarnas ideologer att hitta på saker som ett jämställt brukande av jorden och allt annat sådant. Vi ger följande svar på denna fråga, den grundläggande frågan i ett nytt, borgerligt demokratiskt Ryssland: proletariatet på landsbygden måste organisera sig självständigt tillsammans med stadsproletariatet för att kämpa för en fullständig socialistisk omvälvning. (63)

7. Alla banker i landet sammanförs omedelbart till en nationalbank, som underställs kontroll av arbetardeputerades sovjeter.
8. Det är inte vår omedelbara uppgift att ”införa” socialism utan endast att ofördröjligen ställa den samhälleliga produktionen och produkternas fördelning under kontroll av arbetardeputerades sovjeter.
Endast drömmare kunde tro att socialismen omedelbart kunde införas, men punkt 7 och 8 angav riktningen på det enda realistiska sättet.

Lenin avslutar med några uppgifter för partiet, som omedelbar partikongress, ändring av partiprogrammet – framför allt om imperialismen och det imperialistiska kriget, förhållandet till staten och kravet på en stat efter Pariskommunens förebild och korrigering av det föråldrade minimiprogrammet – samt ändring av partiets namn från socialdemokrater till kommunister och skapandet av en ny international.

Detta kan kanske tyckas vara en lite väl närgången granskning av hans positioner vid olika tidpunkter, men jag anser ändå att det behövs för att verkligen förstå utvecklingen – en utveckling som framstår som helt logisk. Logisk är här givetvis inte detsamma som oundviklig, och Lenin fick förkasta vissa positioner. Centralt här är att han vid krigsutbrottet övergav sin tro på den kapitalistiska expansionen efter revolutionen – en tro som alltid hade varit orealistisk, men som hade varit helt otrolig under krigets förhållanden. Därmed försvann den faktor som mest hade skilt honom från Trotskijs position. Som vi har sett fanns det hela tiden en annan sida hos Lenin, och gång på gång visade han tendenser att bryta med dogmen om den strikt borgerliga revolutionen – men den faktorn fanns ändå där och fick honom att inta bitvis motsägelsefulla ståndpunkter. Med uppfattningen om möjligheten av den kapitalistiska expansionen ur vägen, det enda som egentligen skulle ha inneburit en verklig åtskillnad i tid av åtminstone flera år mellan den borgerliga och den socialistiska revolutionen, var vägen till aprilteserna vidöppen.

Provisoriska regeringen
Det är uppenbart att den provisoriska regeringen som tillträdde efter februarirevolutionen inte var den provisoriska revolutionära regering som Lenin hade talat om tidigare. Oavsett hur han formulerade sig vid skilda tillfällen i polemiken i april var det inte arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur som tog över rodret. Regeringen hade kommit till makten genom Petrograds arbetares och soldaters – mestadels bönder i uniform – uppror, men utgjordes inte av representanter för arbetarna och bönderna. Den leddes av furst Lvov, och med kapitalister som Gutjkov i ledande ställning. Inte heller var den redo eller ens villig att genomföra en konsekvent borgerligt-demokratisk revolution. Den hade inte bidragit till eller ens välkomnat upproret, och monarkins fall skedde mot dess vilja, med undantag för Kerenskij, och kanske någon till. Inte heller var den ens i någon mening en diktatur, då den bara kunde sitta vid makten för att Petrogradsovjeten tillät den, och den skulle under sin existens ha fullt sjå med att upprätthålla sin auktoritet gentemot de mobiliserade och allt radikalare arbetarna, soldaterna och bönderna.

Vi hittar inte den demokratiska diktaturen även om vi räknar in Petrogradsovjeten. Den hade ju inte makten, trots det kraftfulla tryck den kunde sätta på regeringen. En borgerlig regering, som fått makten genom arbetarnas kamp på Petrograds gator, och under tryck från arbetare och soldater genom sovjeten passade väl in i mensjevikernas schema, men inte i Lenins. Att han vid något tillfälle uttryckte sig i termer av att den demokratiska diktaturen delvis hade uppnåtts förändrar inte detta.

Man kan givetvis tänka sig möjligheten att vissa bolsjeviker drog slutsatsen att eftersom revolutionen skulle vara borgerligt-demokratisk så måste den provisoriska regeringen stödjas. Detta hade dock inte varit att hålla fast vid den gamla bolsjevikiska uppfattningen, utan att bryta med den i grundläggande delar. Det hade inte varit att förbli hypotesen om arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur trogen, utan att säga att den hade varit felaktig – revolutionen behövde bara ett kort uppror av huvudstadens arbetare och soldater, efter detta skulle borgarklassen kunna fås att spela den revolutionära roll som det mensjevikiska schemat insisterade på, med lite press underifrån. För någon som satte perspektivet med en uteslutande borgerligt-demokratisk revolution över alla andra hänsyn skulle det steget ha varit logiskt, men detta hade aldrig varit Lenins ståndpunkt.

Petrograds bolsjeviker: makten till sovjeten
Det mest trogna fasthållandet vid bolsjevikernas gamla linje efter februarirevolutionen var istället att förespråka att Petrogradsovjeten tog över makten. Kanske utan att vara helt säkra på hur länge den skulle behålla makten, men åtminstone att den skulle gripa den. Detta var det enda realistiska genomförandet av något som skulle kunna kallas arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur. Frågan om det var nödvändigt eller möjligt att hålla fast vid det borgerligt demokratiska stadiet skulle oundvikligen ha kommit i ett annat ljus i den annorlunda situationen 1917, men första steget hade alltid ansetts vara ett konsekvent genomdrivande av den borgerligt-demokratiska revolutionen, genom att arbetarna och bönderna tog makten.

Detta var också den dominerande inställningen bland bolsjeviker i Petrograd, även om deras perspektiv för hur snabbt detta skulle genomföras varierade. Det radikala Viborgdistriktets bolsjevikkommitté var mest konsekvent i detta, och på ett öppet möte 1 mars med partiaktivister och ett stort antal partilösa arbetare antogs en resolution som krävde att Petrogradsovjeten utropade sig till den provisoriska revolutionära regeringen. De skulle också hålla fast vid detta efter att den provisoriska regeringen tillträtt.

Även de högre bolsjevikauktoriteterna i Petrograd drog liknande slutsatser. Centralkommitténs ryska byrå, det högsta partiorganet på plats i huvudstaden, ansåg också att en provisorisk revolutionär regering bara kunde komma från Petrogradsovjeten. Då majoriteten i sovjeten inte stod bakom denna position ansåg dock ryska byrån att det var för tidigt att resa parollen.

På ett möte den 2 mars diskuterade de ledande bolsjevikerna i Petrograd hur de skulle ställa sig till det förestående överförandet av makten till den provisoriska regeringen. De beslutade sig för att motsätta sig detta, och förespråka upprättandet av en verklig provisorisk revolutionär regering, däremot avvisade de Viborgkommitténs paroll. (64)

Pravda, under Sljapnikovs och Molotovs ledning kommenterade den nya regeringen den 4 mars i dessa ordalag:
”Den nuvarande provisoriska regeringen är i grunden kontrarevolutionär, eftersom den består av representanter för storbourgeoisien och adeln, och därför kan vi inte göra några överenskommelser med den. Den revolutionära demokratins uppgift är att skapa en provisorisk revolutionär regering som är demokratisk till sin natur (arbetarnas och böndernas diktatur).” (65)

Det fanns således en oklarhet i bolsjevikernas position dagarna efter upproret, men den handlade inte om att inta mensjevikernas position. Den helt dominerande uppfattningen var att inget stöd kunde ges till den provisoriska regeringen, och att målet var att den provisoriska revolutionära regeringen som måste ta över skulle utgå från sovjeten. Dock rådde det oenighet huruvida detta var paroller som skulle föras fram genast, och hur skarpt de skulle formuleras. Många bolsjeviker i Petrogradsovjeten röstade dessutom inledningsvis för att ge makten till den provisoriska regeringen. Detta kan dock mera förklaras med den eufori som rådde efter tsarens störtande, och den press på att stödja regeringen som tillfälligt uppstod även bland delar av Petrograds arbetare.

Trotskij överdrev bolsjevikernas högervridning
Här måste det sägas att Trotskij överdrev i sin polemik mot gammelbolsjevikerna i allmänhet och Stalin och Kamenev i synnerhet, från och med hans Oktoberrevolutionens lärdomar (1924).
Eric Blanc har i sina artiklar ”A revolutionary line of march: ’Old Bolshevism in early 1917 re-examined” och ”Before Lenin: Bolshevik theory and practice in February 1917 revisted”, liksom Lars Lih i ”The ironic triumph of old Bolshevism” ifrågasatt delar av det Trotskij hävdade.(66) Jag tänker inte här närmare skärskåda dessa artiklar, och jag tar inget ansvar för deras ståndpunkter. Däremot bidrar artiklarna med mycket relevant information om bolsjevikernas faktiska ståndpunkter och agerande under 1917, information som det är nödvändigt att ta del av för den som verkligen vill studera dessa frågor. Jag tänker inte göra artiklarna till någon central del av denna artikel, som främst fokuserar på vad Lenin faktiskt skrev. Med den centrala plats som bolsjevikernas agerande 1917 har fått i de rådande trotskistiska uppfattningarna när det gäller detta är det dock nödvändigt att gå in på frågan.

Bemötandet som dessa artiklar har fått från trotskistiskt håll kan dock delvis tjäna som en omedvetet ironisk bekräftelse på det jag skrev om den ”trotskistiska myten”. Kritikerna verkar i stor utsträckning nöja sig med att se det som ett angrepp på Trotskij, misstänkliggöra författarna, begränsa sig till att hävda att de inte inser att den stora förändringen 1917 var att bolsjevikerna under Lenins ledning övergick från att förespråka en borgerligt-demokratisk till en socialistisk revolution – utan att kunna förhålla sig till de fakta som presenteras.

Utan att man alltså måste hålla med om allt visar artiklarna övertygande att situationen inom bolsjevikpartiet inte var så illa fram till Lenins återkomst som Trotskij ville göra gällande i de kommande partistriderna. Som Blanc konstaterar kan man ha förståelse för att Trotskij gjorde vad han kunde för att maximera slagkraften i sin polemik – från hösten 1923 hade han ju utsatts för en spärreld av förtal, förvanskningar och rena lögner under den alltmer desperata kampen om partiets framtid. Detta innebär dock att vi inte kan nöja oss med att bygga våra analyser på vad Trotskij skrev.

Den bolsjevikiska ledningen under Stalin och Kamenev ansåg, enligt vad Trotskij skulle hävda i Oktoberrevolutionens lärdomar, att den demokratiska revolutionen måste fullbordas med hjälp av påtryckningar på den provisoriska regeringen, och att sovjeternas roll i detta var att fungera som ”kontroll”-organ över den borgerliga makten. (65) En rent mensjevikisk linje, således. Blanc visar övertygande att detta är en avsevärd överdrift. Reaktionerna hos huvudstadens bolsjeviker varierade, som jag nämnde ovan. Partiets Petersburgskommitté slog efter februarirevolutionen an en mera försonlig ton än de mer radikala organen, centralkommitténs byrå och än mera Viborgkommittén. De skrev att de inte motsatte sig regeringen i den mån deras åtgärder låg i arbetarnas och folkets intresse. Förståeligt nog har detta tolkats som närliggande den officiella mensjevikiska hållningen av ett faktiskt stöd till regeringen, och tron att den långsiktigt skulle kunna pressas vänsterut. Av vad de skrev i övrigt, som Blanc tar upp, är det dock tydligt att det inte var så de menade. De betraktade den provisoriska regeringen som i grunden kontrarevolutionär, såg konflikten med den som oundviklig och ansåg att den måste avsättas. Just nu, i mars 1917, tvingades den dock genomföra progressiva åtgärder, och dessa skulle bolsjevikerna inte motsätta sig. De talade medvetet om ”inte motsätta sig” istället för att stödja. Väntan med att på allvar angripa regeringen var taktisk och tillfällig. Det var utan tvekan en betydligt mera försiktig och opportunistisk linje än Lenins, men ändå långt ifrån mensjevikernas, och handlade inte om att fullborda den demokratiska revolutionen under den provisoriska regeringens ledning.

Det är vidare helt sant att Stalin och Kamenev vred bolsjevikernas linje högerut. De gjorde flera uttalanden som Lenin inte kunde undgå att brännmärka som opportunistiska, och som Trotskij skulle ge flera exempel på. Exempelvis uttryckte Kamenev, som Trotskij påpekade, rent försvarsvänliga ståndpunkter i Pravda. Den 15 mars skrev han att folket kommer att förbli fast på sin post, och ”kommer att bevara varje kula med en annan kula, varje projektil med en annan projektil. Vi kan inte tillåta någon som helst upplösning av revolutionens militära styrkor.” Vår paroll, skrev han vidare, ”är inte upplösning av armén eller ’Ned med kriget’, utan påtryckningar på den provisoriska regeringen för att tvinga den att öppet, inför världsdemokratin göra ett försök att beveka alla krigförande länder att omedelbart inleda förhandlingar för att göra slut på världskriget”. (65)

Två dagar senare kommenterade Stalin i artikeln ”Om kriget” (Pravda, 17 mars 1917), Petrogradsovjetens manifest till världens folk. Några kritiska anmärkningar fanns, men också: ”Man kan endast applådera gårdagens appell, där arbetar- och soldatdeputerades sovjet i Petrograd uppmanar världens folk att tvinga sina regeringar att sätta stopp för slakten.” På frågan om hur man ska finna en utväg ur kriget svarar samma artikel: ”Utvägen ligger i påtryckningar på den provisoriska regeringen för att få den att förklara att den går med på att omedelbart inleda fredsförhandlingar.”

Formuleringarna är utan tvekan grovt opportunistiska, och skulle ha kunnat skrivas av vilken mensjevik som helst. Lenin betonade att bolsjevikerna bara kunde vara försvarsvänner när arbetarklassen tog makten och bröt med alla imperialistiska intressen. Inte bara det, han fortsatte att fördöma alla illusioner om att de imperialistiska regeringarna skulle kunna förmås att bli fredliga. En mycket tydlig skillnad är att Lenin inte hade mycket till övers för Petrogradsovjetens manifest till världens folk, medan Stalin alltså endast kunde applådera den – en uppfattning som Lenin inte kunde undgå att betrakta som enfaldig opportunism.

Vi kan tillägga att försvarsvänlighet inte får riktigt samma innebörd om den förkastar borgfreden och istället kombineras med en inriktning på att ersätta den borgerliga regeringen med en som utgår från arbetarklassen och soldaterna, organiserade i sovjeterna. Inte desto mindre var det uppenbarligen en opportunistisk linje, som låg långt ifrån Lenins. (66) Dessutom hävdar Blanc, gentemot Trotskij, som gör gällande att de nyss citerade artiklarna var typiska för vad Pravda skrev fram till Lenins återkomst, att dessa formuleringar var undantag bland Pravdas artiklar – efter protester från andra ledande bolsjeviker fick de backa.

Samtidigt fortsatte också Pravda, även under Stalins och Kamenevs ledning, att betona att regeringen var en imperialistisk regering som inte kunde ges något stöd, utan måste ersättas av ett styre som baserades på arbetarnas och böndernas sovjeter. Blanc ger åtskilliga exempel på att bolsjevikerna fördömde den provisoriska regeringen, krävde en provisorisk revolutionär regering baserad på sovjeterna och såg den ryska revolutionen som början på den socialistiska världsrevolutionen. Exempelvis publicerade Pravda den 17 mars Lenins resolution om sovjeterna till partikongressen 1906 på framsidan. Enligt denna var sovjeterna embryot till den revolutionära makten, och måste omvandlas till en provisorisk revolutionär regering genom ett uppror lett av arbetarklassen. Redaktörerna tillade att resolutionens inriktning förblir sann i sina grunddrag, även om dagens sovjeter verkar i en omgivning som redan har rensats på tsarismen. Dagen efter hävdade Pravda behovet av att sovjeterna tog över makten i hela landet. Detta tar inte bort opportunismen som Stalin och Kamenev uppvisade, men det modifierar bilden av de ledande bolsjevikernas agerande innan Lenins återkomst som Trotskij senare skulle ge.

Allryska bolsjevikkonferensen i mars-april 1917
Protokollet till den allryska bolsjevikkonferensen i mars 1917, som Trotskij publicerade i Stalins förfalskarskola underminerar visserligen den officiella, stalinistiska historieskrivningen – men den stödjer inte heller helt hans egna påståenden. (67) Den helt dominerande ståndpunkten även där var att den provisoriska regeringen var kontrarevolutionär och måste ersättas med en regering baserad på sovjeterna. De som tydligt avvek från detta, som Vojtinskij, var de som lämnade bolsjevikerna och slöt sig till mensjevikerna, och de var isolerade redan före Lenins återkomst.

Under konferensen läses resolutionen om den provisoriska regeringen från centralkommitténs ryska byrås upp:

Den provisoriska regeringen fördes fram av vårt samhälles måttfulla borgerliga klasser och är genom alla sina intressen knuten till den engelsk-franska kapitalismen. Den är därmed inte förmögen att lösa revolutionens uppgifter. Det är bara de revolutionära krafterna och tillväxten av deras egna organisationer som hindrar regeringens motstånd mot revolutionens fortsatta utveckling och fördjupning. De revolutionära organisationerna måste inrikta sig på att konsolidera sig i arbetar- och soldatdeputerades sovjeter i städerna och i bonde- och lantarbetardeputerades sovjeter på landsbygden. Det är dessa frön till revolutionär makt som under den fortsatta utvecklingen och vid ett givet ögonblick i denna utveckling kan förverkliga proletariatets makt i allians med den revolutionära demokratin, så att det upproriska folkets krav kan bli fullständigt genomförda. […] Uppgiften för dagen består därför av att förena alla krafter kring arbetar- och soldatdeputerades sovjeter, vilka är frön till den revolutionära makten och de enda som både kan slå tillbaka den tsaristiska och borgerliga kontrarevolutionens angrepp, förverkliga den revolutionära demokratins krav och förklara den nuvarande regeringens verkliga klasskaraktär. Det är partiets uppfattning att sovjeternas mest trängande och viktiga uppgift består av att beväpna hela folket, och i synnerhet att omedelbart skapa arbetarnas Röda garden över hela landet. Endast om denna uppgift genomförs kan man säkra segern över kontrarevolutionens styrkor och vidareutveckla och fördjupa revolutionen. (68)

Det är betydligt mera luddigt uttryckt än Lenins paroller, men innebörden kan knappast vara en annan än att sovjeterna förr eller senare under revolutionens utveckling måste ta makten från den imperialistiska provisoriska regeringen – som uttryckligen inte var förmögen att lösa revolutionens uppgifter – något som som de flesta talen på konferensen bekräftade.

Stalins medgav i sin rapport om inställningen till den provisoriska regeringen att denna i grunden är kontrarevolutionär, att en konflikt är oundviklig och att makten måste tas av sovjeterna. (69) Detta såg han dock som målet på lite längre sikt. För närvarande, sa han, ”vore det ingen fördel för oss om händelseförloppet forcerades, om man skyndade på bortstötandet av de borgerliga skikten som i framtiden oundvikligen kommer att avlägsna sig från oss”. Han hade en uppenbar övertro på möjligheten att pressa regeringen till vänster – han går så långt som till att säga att den provisoriska regeringen är ett organ för att befästa revolutionens landvinningar. Motvilligt, tillfälligt och bara genom pressen underifrån genom sovjeterna, men ändå. På längre sikt var dock även Stalin på det klara med att en brytning med borgarklassen måste ske. Genom processen att genomföra det revolutionära programmet, sa han, kommer den provisoriska regeringen oundvikligen att misskreditera sig, massorna kommer att förlora tilltron till den:
”Det är löjligt att tro att revolutionen kan fullbordas utan att bryta med borgarklassen. I så måtto som splittringen ökar kommer den provisoriska regeringen, när den tiden kommer, att förvandlas från ett organ för att befästa revolutionens erövringar till ett organ för att organisera kontrarevolutionen.”

Under konferensen ger Stalin också sitt bilfall till ett möte med mensjevikerna angående frågan om ett samgående, och säger att enhet är möjlig längs linjerna från Zimmerwald och Kienthal. (70) Han talade knappast om att de skulle förenas med hela mensjevikpartiet, men inte desto mindre stod han även här betydligt till höger om Lenin, som ansåg att Zimmerwald och Kienthal var en fullständigt otillräcklig grund för enhet. Så till den grad faktiskt att han ansåg att bolsjevikerna inte ens skulle åka till den tredje planerade konferensen i Stockholm senare under året, men blev nedröstad. Konferensen kom för övrigt aldrig att hållas.

Trotskijs varierande kritik
Eric Blancs båda artiklar ger en stor mängd viktig information, och bör läsas av alla som verkligen vill studera bolsjevikernas agerande under 1917. Dock gör han det lätt för sig i sin polemik mot Trotskij när han begränsar sig till att ta upp argumenten från Oktoberrevolutionens lärdomar. Vi kan konstatera att Trotskijs påstående där, att bolsjevikledningen i Lenins frånvaro ansåg att den borgerliga revolutionen skulle fullbordas under den provisoriska regeringens ledning – under press från arbetarklassen organiserad i sovjeterna – inte är korrekt. Som citeras ovan hade Stalin – en av de mest opportunistiska av bolsjevikledarna våren 1917 – sagt att det är löjligt att tro att revolutionen kan fullbordas utan att bryta med borgarklassen. Med det i åtanke tycker jag nog att vi skulle behöva lite mer bevis än Trotskij ger för att acceptera att ens Stalin – för att inte tala om hela bolsjevikledningen innan Lenin återvände – ansåg att den borgerliga revolutionen måste fullbordas under den provisoriska regeringen.

Emellertid tar Blanc inte upp Trotskijs lite mer nyanserade polemik från Ryska revolutionens historia. I det verket upprepar Trotskij inte detta påstående, och citerar istället en del uttalanden som motsäger det.

Faktiskt var hans ståndpunkt när han skrev det verket uppenbarligen inte att de ledande bolsjevikerna ansåg att den borgerligt demokratiska revolutionen måste fullbordas under den existerande provisoriska regeringen. *CITATT*

Uppgiften för arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur var just att driva den borgerliga revolutionen till sin fullbordan. Att hävda att de ledande bolsjevikerna ansåg att den demokratiska diktaturen skulle komma efter att den provisoriska regeringen hade uttömt sina krafter kan inte betyda något annat än att de ansåg att den borgerliga revolutionen skulle fullbordas efter den existerande provisoriska regeringen var avsatt – med andra ord att den varken skulle eller måste fullbordas under denna regering.

Hans huvudargument där är istället att bolsjevikledningen betraktade det som närmast en akademisk och formell fråga, och inget som de hade för avsikt att kämpa för i praktiken.

Han skrev bland annat att bolsjevikernas manifest ”trycktes i sovjetens officiella organ utan kommentar eller invändningar, som om det var en rent akademisk fråga. Men så ansåg också de ledande bolsjevikerna själva sina paroller vara rent demonstrativa. De betedde sig inte som representanter för ett proletärt parti som förberedde en självständig kamp om makten, utan som demokratins vänsterflygel, vilken efter tillkännagivandet av sina principer hade för avsikt att på obestämd tid framöver spela rollen av lojal opposition.” (71)

Detta påstående är uppenbarligen inte samma som att de ledande bolsjevikerna ansåg att den demokratiska revolutionen skulle fullbordas under den provisoriska regeringens ledning. Något som för övrigt direkt motsades av det de skrev i mars – men Trotskij vill ändå göra gällande att den praktiska innebörden var likartad. Förvisso är detta inte helt gripet ur luften – vi har ju exempelvis Stalins ord på den att provisoriska regeringen i den dåvarande situationen befäste revolutionens landvinningar, och att det inte fanns någon anledning att påskynda den oundvikliga brytningen med bourgeosin. Påståendet att de ledande bolsjevikerna såg sina paroller som rent demonstrativa, och hade för avsikt att på obestämd tid framöver spela rollen av lojal opposition skulle dock behöva beläggas bättre – och det är svårt att inte känna att detta motsägs av de exempel som Blanc tar upp. Det minsta man kan säga är att Trotskij ger en ensidig bild av bolsjevikernas aktivitet före Lenins återkomst, och om de försökte spela rollen av lojal opposition misslyckades de med att få sovjetmajoriteten att inse deras lojalitet.

Trotskij diskuterar i stort sett inte de taktiska överväganden som bolsjevikerna faktiskt stod inför. Det mesta han har att säga om detta i Ryska revolutionens historia är:

Alla de ledande bolsjevikerna – vi känner inte till ett enda undantag – ansåg att den demokratiska diktaturen ännu hörde framtiden till. När den borgerliga provisoriska regeringen ’uttömt sina krafter’ kommer arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur att upprättas som föregångare till den borgerligt parlamentariska regimen. Detta var ett fullkomligt felaktigt perspektiv. Inte nog med att den regim som uppstod ur februarirevolutionen inte förberedde en demokratisk diktatur, den var själv ett levande och uttömmande bevis för att en sådan diktatur var omöjlig. (72)

Dock är det nödvändigt att medge att bolsjevikerna stod inför verkliga taktiska problem. I synnerhet skulle massornas illusioner om den provisoriska regeringen och sovjetledningen knappast kunna botas utan att deras oförmåga att verkligen uppfylla arbetarnas och böndernas grundläggande intressen demonstrerades i praktiken. I den meningen var det nödvändigt att regeringen uttömde sina krafter. Citatet verkar dock antyda att de ledande bolsjevikerna såg detta som en automatisk process. Detta är dock svårt att förlika med de exempel som Blanc tar upp, liksom andra källor. Snarare såg de konflikten som oundviklig: arbetarnas och soldaternas sovjeter måste ta makten från provisoriska regeringen och borgarklassen under utvecklingens gång. Osäkerheten handlade mera om när denna offensiv skulle kunna sättas igång och hur den skulle förberedas och föras. (Blanc själv tycker att bolsjevikernas ganska passiva hållning under mars förmodligen var den mest lämpliga, men det behöver vi inte bekymra oss om här.)

Det är faktiskt lite oklart vad Trotskij menar med att ”den regim som uppstod ur februarirevolutionen inte förberedde en demokratisk diktatur”. Inte medvetet självfallet – borgarklassens representanter hyste inga sådana sympatier. Däremot var det oundvikligt att regimen alltmer skulle kollidera med arbetarmassornas krav, och i den meningen förberedde den ett regimbyte, om än helt utan att önska det. Om man verkligen vill förklara bolsjevikledningens ståndpunkt skulle det också vara hjälpsamt att inte bara upprepa det mer abstrakta arbetarnas och böndernas, utan att klargöra att de ansåg att detta skulle ske genom sovjeterna, annars ges oundvikligen en missvisande bild av vad de faktiskt skrev. Och vad gäller den borgerligt parlamentariska regimen hade denna punkt alltid varit vag i bolsjevikernas perspektiv, och 1917 var förhoppningarna om revolutionens snara spridning större än någonsin, även innan Lenins återkomst. Vi kan åtminstone konstatera att påståendet att den bolsjevikiska ledningen mangrant såg framför sig en period av normal borgerlig parlamentarism är bristfälligt underbyggd.

Lenin rustar upp partiet
Detta motsäger inte att Lenin faktiskt företog en nödvändig upprustning av partiets linje. Den övriga bolsjevik-ledningen gick inte så långt i sin anpassning till illusionerna om vad som kunde uppnås under den provisoriska regeringen som Trotskij senare gjorde gällande i partistriderna, men de saknade ett tillräckligt tydligt revolutionärt program för den rådande situationen. Ännu en månad efter februariupproret ville Stalin inte påskynda den i sinom tid oundvikliga brytningen med borgarklassen – Lenins ståndpunkt var tvärtom just att genast mobilisera för denna brytning. Om man vill vara tillmötesgående mot Stalins och Kamenevs position får man medge att det inledningsvis fanns stora illusioner hos arbetarna om vad den provisoriska regeringen skulle kunna uppnå, illusioner som bara händelseutvecklingen skulle kunna slå hål på. För Lenin var detta dock inget argument mot att lägga fram klara paroller. Arbetarklassen var mindre mottaglig för de bolsjevikiska ståndpunkterna i april, och än mer i mars, än de skulle bli i juli – desto större anledning att så snart som möjligt tydligt och pedagogiskt förklara dem. Vi behöver inte till fullo godta alla Trotskijs argument för att konstatera hur långt Stalins och Kamenevs linje låg från den Lenin skulle etablera. De visade tillräckligt att de inte var de rätta personerna att leda partiet till revolutionen i oktober.

Poängen med detta är dock inte att göra någon delvis äreräddning av några ledande bolsjeviker. Det är givetvis önskvärt att bolsjevikernas företrädare beskrivs så korrekt som möjligt, och mycket mer skulle kunna sägas om detta, men syftet med denna artikel är att beskriva hur Lenins ståndpunkter utvecklades fram till april 1917. Det är dock relevant att ta upp bolsjevikernas reaktioner då dessa har varit en central del i den trotskistiska historieskrivningen: samtliga ledande bolsjeviker i Lenins frånvaro ska ha reagerat på ett i hög utsträckning mensjevikiskt sätt, och detta på grund av den tidigare bolsjevikiska linjen.

Hur chockade blev bolsjevikerna av Lenin?
Ett viktigt tema i den trotskistiska standardberättelsen om april 1917 är hur chockade de andra bolsjevikledarna blev av Lenins nya linje. Om Lenins omvändelse nu var så stor, och bolsjevikledningen hade kapitulerat för mensjevismen, kräver onekligen historien en hel del chock. Det ska inte alls förnekas att det blev en del häftiga reaktioner och debatter. Lars Lih går i sin artikel igenom frågan, och han hävdar att chocken var betydligt mindre än vad den ofta beskrivs som. Dessutom hade den lite olika anledningar. En var att Lenin, sin vana trogen, gick hårt ut i polemiken. Kalinin citeras när han ifrågasätter Lenins ton, som enligt honom är helt ur proportion med de faktiska meningsskiljaktigheterna. Ett annat av Lenins argument som vållade viss uppståndelse var att den borgerliga revolutionen var avslutad, som han under en period efter sin återkomst skulle hävda. Där kan man förstå att de andra invände, för det var inte helt lätt att se hur den skulle ha varit det i april 1917. Som jag nämnde skulle inte heller Lenin hålla fast vid detta, och det kan nog betraktas som ett argument han förde fram för att omorientera partiets linje, snarare än resultatet av en grundlig studie. Och självfallet fanns det som sagt betydande taktiska skillnader – där Lenin inte kunde undgå att reagera mot den betydligt mer försiktiga opportunistiska linje som Stalin och Kamenev hade fört fram. En specifik sak han angrep var taktiken att ställa krav på den provisoriska regeringen. Lenin ansåg detta vara för opportunistiskt, de som försvarade den hävdade att det var ett sätt att i praktiken avslöja regeringen.

Paul Le Blanc välkomnar Blancs och Lihs bidrag, men har även viss kritik.(73) Bland annat vad gäller reaktionerna på Lenins ankomst, där han anser att de bortser från vissa fakta i målet som inte stödjer deras uppfattning, och därför underskattar reaktionerna som uppstod. Hela frågan om debatterna i april är intressant, men jag tänker inte fördjupa mig i det här, utan nöjer mig med att konstatera att det förvisso blev en del heta debatter, och både förvåning och indignation. Den nivå av chock som uppvisades var dock knappast tillräcklig för att ge stöd åt att den omläggning av taktiken som utfördes motsvarade omvandlingen från mensjevism till den revolutionära bolsjevism som skulle genomföra oktoberrevolutionen.

De gamla parollerna ledde till stöd för sovjetens makt
En central punkt för Trotskij är att bolsjevikernas politik före Lenins återkomst 1917 dikterades av den tidigare politiken – mer specifikt inriktningen på en borgerligt-demokratisk till skillnad från en socialistisk revolution. Exempelvis skriver han att rädslan ”att gå utanför den demokratiska revolutionens gränser förestavade en politik av väntan, av tillmötesgående och faktisk reträtt inför kompromissmakarna.” (74) Några rader nedanför heter det:
”Vänsterbolsjevikerna, särskilt arbetarna, försökte av all kraft bryta igenom denna karantän. Men de visste inte hur man skulle vederlägga premissen om revolutionens borgerliga karaktär och bekämpa faran för en isolering av proletariatet.”

Bolsjevikerna, inklusive de radikala arbetarbolsjevikerna klavbands enligt detta av den gamla politiken – de paroller som dittills väglett bolsjevikerna ledde fram till ett stöd till, eller allra minst ett försiktigt och ängsligt uppträdande gentemot den provisoriska regeringen. Det är denna uppfattning – eller snarare en väsentligt förstärkt version av den – som har legat till grund för skolningen av åtminstone en stor del av den trotskistiska rörelsen i frågan.

En central tes i denna artikel är tvärtom att bolsjevikernas gamla paroller inte pekade mot något stöd till den provisoriska regeringen. Tvärtom vore det mest rimliga i situationen 1917, enligt parollerna från 1905–06, att kräva att sovjeterna avsatte den provisoriska regeringen och tog över makten. Detta var också den dominerande uppfattningen bland bolsjevikerna i Petrograd. De ansåg att bara arbetarklassen organiserade i sovjeterna, stödd på soldaterna och bönderna, kunde genomföra revolutionens program, och att den brytning med borgarklassen och den provisoriska regeringen var oundviklig. Och de gjorde detta genom att vara de gamla parollerna trogna.

Trotskij ger inte heller något övertygande stöd för att de ledande bolsjevikernas agerande i första hand bestämdes av den grundläggande analysen av revolutionens karaktär.

Att bolsjevikerna uppträdde så tveksamt har flera anledningar. Det fanns radikalare skikt av arbetare som genast var mottagliga för paroller om att ersätta den provisoriska regeringen med sovjetmakt, i Viborgdistriktet exempelvis. Samtidigt är det omvittnat att betydande delar av arbetarklassen hade illusioner om vad regeringen ville och kunde förmås att uppnå, och trodde att det var nödvändigt att upprätthålla en enighet till försvar mot risken för kontrarevolution. Arbetstiden sänktes, lönerna höjdes, tsaren försvann och hans poliser med honom, demokratiska rättigheter garanterades alla – kvinnorna dock först efter viss tvekan. Verkliga och omfattande förbättringar gjordes, och det finns inget förvånande i att många arbetare – i ännu högre grad gällde det ju socialistiska intellektuella – inte insåg hur snart deras intressen skulle kollidera med borgarklassens representanters. Samtidigt som arbetare på vissa håll genast var mottagliga för paroller riktade mot regeringen, mottog andra dem med misstro eller fientlighet.

En anledning till bolsjevikernas tveksamma agerande var att de anpassade sig till detta tryck. Inte nödvändigtvis eller enbart av medvetet opportunistiska skäl, utan också för att många faktiskt blev förvirrade. Det var givetvis också så att det inte skulle räcka med ord, utan att regeringen måste visa sin oförmåga att tillfredsställa massornas behov i praktiken.

Med detta sagt är det inte orimligt att tänka sig att vissa oklarheter i Lenins gamla paroller faktiskt kan ha bidragit till tvekan. Trotskijs perspektiv hade varit tydligare: arbetarklassen stödd på bönderna – en allt mera krympande del av bönderna – skulle ta makten och behålla den, och inte tveka inför angrepp på kapitalismens grundvalar. Som vi har sett var detta redan 1905 en möjlighet för Lenin, och i den meningen en del av hans perspektiv. Hans perspektiv innehöll dock också andra sidor. Även om han övergav sin tro på den snabba kapitalistiska expansionen i Ryssland vid krigsutbrottet hade detta varit en del av bolsjevikernas skolning.

Den konstituerande församlingen hade haft en framskjuten plats i bolsjevikernas propaganda. Lenin hade knappast betraktat denna som mer eller ens lika central som arbetarnas och böndernas revolutionära kamp och organisering, som han benämnde den demokratiska diktaturen – och överhuvudtaget var han inte alls tydlig med att konstituerande församlingen skulle innebära att den revolutionära diktaturen skulle ha spelat ut sin roll. Men det hade inte varit orimligt att uppfatta bolsjevikernas propaganda som att den konstituerande församlingen var det viktigaste målet, och att den revolutionära provisoriska regeringens viktigaste uppgift var att sammankalla denna på ett fullt demokratiskt sätt. Och då skulle givetvis möjligheten finnas att dra slutsatsen att den konstituerande församlingen var det viktigaste målet 1917, och att den provisoriska regeringen skulle tvingas sammankalla denna på ett tillräckligt demokratiskt sätt. Om några bolsjeviker, bortsett från dem som gick över till mensjevikerna, resonerade på detta sätt så spelade de dock knappast någon viktig roll. Annan vacklan kan givetvis ha förekommit i mars och april på grund av de gamla parollerna, men detta bör beläggas, snarare än förutsättas.

Man kan förmodligen med större fog koppla tvekan inför oktoberrevolutionen till inflytandet från de gamla parollerna. Den provisoriska regeringen 1917 var inte vad Lenin hade menat med arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur – däremot är det mera rimligt att se en allians med mensjevikerna och socialistrevolutionärerna som dess praktiska uppfyllande. Deras ledningars vägran att ge upp sin allians med kadeterna, även om den innebar att de måste skjuta det demokratiska programmet på framtiden, gjorde detta svårt. Men uppenbarligen fanns det större utrymme för en allians med dessa partier, eller delar eller utbrytningar ur dess partier, på en strikt demokratisk grund än på en socialistisk.

Strategin kan inte helt bestämma taktiken
Dock bör vi inte överskatta hur bestämmande de grundläggande analyserna är för parollerna för dagen. Trotskijs teori om den permanenta revolutionen uteslöt uppenbarligen varje stöd till den provisoriska regeringen – däremot kunde den inte ensam avgöra taktiken i mars. Det utmärkande för den, gentemot Lenins gamla uppfattning, var en större tydlighet om att arbetarklassen, stödd på den fattigare delen av bönderna, skulle ta makten, behålla den och inte rygga inför att angripa kapitalismens grunder. Däremot fanns det ingen uppenbar skillnad i vägen till en revolutionär regering baserad på arbetarna och bönderna. Tidsperspektivet för att avsätta den provisoriska regeringen, och hur dagsparollerna bäst skulle utformas måste fortfarande bestämmas utifrån den konkreta situationen. Trotskijs perspektiv uttryckte bättre och tydligare de uppgifter de stod inför, och gav därför mindre utrymme för förvirring, men var ingen garanti mot att påverkas av ett opportunistiskt tryck från de arbetare som fortfarande hade illusioner om vad som kunde uppnås under den provisoriska regeringen.

Trotskij undviker att lägga skulden på Lenin
Här måste det sägas att även om Trotskij bidrog till vad jag ovan kallade den trotskistiska myten kring aprilteserna, så har denna i allmänhet, och i varierande grad, gått längre än vad Trotskij gjorde – många av dem som uttrycker den motsäger honom direkt. Trotskij gör faktiskt sitt bästa för att så lite skugga som möjligt för den övriga bolsjevikledningens agerande efter februarirevolutionen ska falla på Lenin, och framhåller hans utveckling som ganska naturlig. I Ryska revolutionens historia gör han detta genom att betona Lenins kvaliteter som revolutionär, och att världskrigets utbrott förändrade hans perspektiv:

en upprustning som i det givna läget inte kunde ha utförts av någon annan än Lenin. Han hade förberett sig för detta. Han hade vitglödgat sitt stål och härdat det i krigets eldar. I hans ögon hade den historiska processens allmänna framtidsutsikter förändrats; krigschocken hade raskt flyttat fram den tänkbara tidpunkten för en socialistisk revolution i väst. Samtidigt som den ryska revolutionen för Lenin fortfarande var demokratisk skulle den stimulera den socialistiska revolutionen i Europa, vilken därefter skulle dra in det försenade Ryssland i sin malström. (75)

Här måste man dock anmärka att även om Trotskij har rätt i att världskrigets utbrott påverkade Lenins perspektiv så stämmer det som vi sett inte, vilket man kan få intrycket av, att det först var nu som Lenin kopplade den ryska revolutionen till den socialistiska i Europa. Stycket avslutas med den olyckliga formuleringen jag nämnde om att Lenin nu för första gången skrev att det ryska proletariatet kommer att inleda den socialistiska revolutionen (se stycket ”Världsrevolutionen” ovan).

Även om Trotskij lade stor vikt vid hur de gamla parollerna klavband den övriga bolsjevikledningen, var Lenin enligt hans beskrivning inte hindrad av gårdagens formuleringar. I Oktoberrevolutionens lärdomar beskrev han det till och med som att problemet inte var parollerna från 1905 – och därmed inte alls Lenin – utan att vissa ledande bolsjeviker tolkade dem på ett icke-revolutionärt sätt:

Lenins frågeställning var rakt igenom revolutionär och djupt dynamisk, och stod i fullständig och oförsonlig motsättning till det mensjevikiska schemat, som hävdade att Ryssland endast kunde göra anspråk på att upprepa de framskridna ländernas historia, med bourgeoisin vid makten och socialdemokratin i opposition. Men vissa kretsar i vårt parti lade tonvikten i Lenins formulering på ’demokratisk’, inte på ’diktatur’, och ställde dess demokratiska karaktär i motsats till dess socialistiska karaktär.(76)

Här får man medge att Trotskij, till skillnad från vid andra tillfällen, faktiskt var alltför generös mot Lenins gamla paroller. Även hos honom fanns det en motsättning mellan revolutionens socialistiska och demokratiska karaktär – en mera otydlig och vag motsättning än hur den ofta uppfattas, men ändå. Vi ska komma ihåg att Lenin hade dött i januari samma år, och kulten kring honom växte. Speciellt efter det förtal och de personangrepp Trotskij hade fått utstå föregående höst var det nödvändigt att vara försiktig med allt som skulle kunna tolkas som kritik av Lenin, såvida han inte ville öppna sig för en än kraftigare spärreld.

Notera hur han betonade att Lenins analys stod i oförsonlig motsättning till det mensjevkiska schemat. Detta var inte enda gången Trotskij betonade detta. I den förmodligen bästa redogörelse han någonsin skrev för de olika positionerna 1905 var Trotskij inte mindre bestämd på den punkten – i uppenbar och skriande motsättning till de trotskister som vill göra Lenins ståndpunkter före aprilteserna till något slags variant på mensjevismen:

Lenins perspektiv kan i korthet uttryckas som följer: den försenade ryska bourgeosin är oförmögen att leda sin egen revolution till slutet. Revolutionens fullständiga seger genom ’arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur’ kommer att rensa landet från medeltida kvarlevor, ge den ryska kapitalismens utveckling ett amerikanskt tempo, stärka proletariatet i stad och land, och öppna upp breda möjligheter för kampen för socialismen. Å andra sidan kommer den ryska revolutionens seger att ge en kraftfull impuls till den socialistiska revolutionen i väst, och denna kommer inte bara att skydda Ryssland från restaurationens faror, utan också tillåta det ryska proletariatet att ta makten inom en förhållandevis kort historisk intervall.(77)

Inte heller i den artikeln är Trotskijs beskrivning av Lenins gamla ståndpunkt helt tillfredsställande – mer specifikt nämner den inte det hos Lenin som pekade bort mot perioden av kapitalismens tillväxt efter revolutionen. Detta är i sig inte speciellt anmärkningsvärt: Trotskij gav här bara en kort sammanfattning. Det blir dock ett problem när trotskister tror att Trotskijs skrifter är tillräckliga för att förstå Lenins ståndpunkter, och att de inte behöver göra sig omaket att faktiskt studera vad han skrev. Med det sagt skulle man kunna önska att de, om de nu inte har tid att läsa Lenin ordentligt, åtminstone kunde bygga sin uppfattning på denna artikel, som så tydligt betonar att Lenins och Trotskijs ståndpunkter från 1905 stod varandra betydligt närmare än vad någon stod mensjevismens, och att Lenin redan då så uttryckligen kopplade den ryska revolutionen till den socialistiska revolutionen i Europa.

Var borgerlig kontra socialistisk revolution den stora skiljelinjen?
En springande punkt i all Trotskijs polemik kring detta är den avgörande betydelse som en inriktning på en bor-gerligt-demokratisk revolution å den ena sidan, och en socialistisk å den andra innebar. Det kan tyckas självklart att så är fallet, och självfallet stämmer det på en allmän nivå. Givetvis är det en fundamental skillnad mellan en borgerligt-demokratisk revolution och en proletärt socialistisk. Det går dock inte att reducera de olika perspektiven inom den ryska marxismen till denna skillnad. Plechanov hade en konsekvent linje, där hans övertygelse om att den kommande revolutionen endast kunde vara borgerligt-demokratisk dikterade hela hans strategi. Borgerlig revolution innebar att borgarklassen måste vara den ledande klassen, och ta både den ekonomiska och politiska makten. Arbetarrörelsens huvuduppgift blev då att förmå borgarklassen att spela denna roll. Detta innebar inte att marxister kunde strunta i att hålla det långsiktiga, socialistiska målet levande, eller att de skulle avstå från att organisera tryck på den styrande borgarklassen för att arbetarna skulle få ut mesta möjliga av revolutionen. Däremot innebar det att socialisterna måste anpassa sin taktik, strategi och sina paroller efter vad som riskerade att skrämma bort bourgeoisin, och det uttalade målet var att ge borgarklassen den politiska makten. Utifrån det perspektivet var det inte bara logiskt, utan i det närmaste självklart att stödja den provisoriska regeringen 1917, och begränsa sig till att utgöra en opposition som pressade den till vänster. Det råder givetvis ingen tvekan om att argument om att revolutionen bara var borgerligt-demokratisk kunde användas, och användes mot alla radikala förslag.

För Lenin var emellertid revolutionens borgerliga karaktär bara en del av perspektivet, och det var inte detta som dikterade hans strategi. En avgörande aspekt av detta är att han hade brutit med Plechanovs grundläggande slutsats att strategin måste anpassas efter huvudmålet att få med borgarklassen på tåget. Lenin förklarade istället att det bara var arbetarklassen och bönderna som kunde driva igenom revolutionen, och att detta skulle göras oavsett vad borgarklassen tyckte, och emot dem om så krävdes – något han blev alltmera övertygad om faktiskt skulle behövas. Inte heller var han någonstans tydlig att arbetarna och bönderna – efter att ha genomfört den omfattande omvälvning som han la i begreppet borgerligt-demokratisk revolution – skulle överlämna den politiska makten till borgarklassen för att bida sin tid tills den ekonomiska utvecklingen nått den rätta nivån. Delar av hans perspektiv kan tyckas förutsätta detta, men annat han skrev motsäger det direkt.

Lenins konsekvent revolutionära strategi för att genomföra den kommande omvälvningen var inte en mindre grundläggande del av hans program än hans perspektiv för vad som skulle hända efter den. Inte heller är det överflödigt att poängtera att möjliga begränsningar av kampen hörde framtiden till, medan det som existerade i nuet, och fram till revolutionens seger, var den konsekventa kampen. Mera oklara var perspektiven efter revolutionens seger. Däremot var hans perspektiv efter revolutionens seger mera oklara. Å ena sidan betonade han mycket bestämt att den borgerliga revolutionens seger skulle följas av en snabb kapitalistisk expansion. Detta skulle kräva åtminstone flera år mellan revolutionerna för att göra någon betydande skillnad på klassförhållandena. Å den andra insisterade han på att arbetarklassen ständigt skulle stärka sin organisering, och att efter den borgerligt-demokratiska revolutionen skulle kampen för socialismen börja.

Åtskilliga stycken i hans skrifter antyder att tiden mellan den borgerliga och den socialistiska revolutionen inte måste bli så lång. Där fanns den centrala motsättningen i hans perspektiv.
Som jag har argumenterat för var perspektivet på den snabba kapitalistiska expansionen efter revolutionen orealistiskt – speciellt utan att arbetarrörelsen frivilligt underordnade sig borgarklassen för så länge som skulle behövas. Det är mycket svårt att tänka sig att arbetarklassens kamp – militant redan 1896, på en helt annan nivå 1905 – efter en seger som de själva säkrat inte genast skulle ha kommit i en våldsam konflikt med kapitalisternas möjligheter till vinster. Precis som kapitalisterna fruktade. Och i den konflikten finns det ingen grund för att utgå från att Lenin skulle ha ansett att den kapitalistiska expansionen han hade räknat med vore viktigare än arbetarklassens faktiska och konkreta kamp. Det var Trotskij som gjorde den mest korrekta prognosen för vad som skulle hända efter revolutionen, och han ställde, som vi sett, en fråga som Lenin inte uttryckligen ställde: hur ska det revolutionära partiet och den revolutionära regeringen förhålla sig när den kollisionen kom? Det fanns ingenting i Lenins perspektiv som tydde på att han skulle ha intagit en annan ståndpunkt än Trotskij i en sådan situation. Det som skilde var att han trodde eller hoppades att den kollisionen skulle kunna dröja lite längre, alltmedan arbetarklassen byggde upp sina styrkor. Här måste det upprepas att Lenin i stort sett la perspektivet på den snabba kapitalistiska expansionen, det enda som hade kunnat innebära en längre åtskillnad mellan den borgerliga och den socialistiska revolutionen, på hyllan vid krigsutbrottet. Dessutom, och detta måste betonas: allt Lenin skrev om revolutionens borgerliga karaktär skulle bara gälla så länge den var begränsad till Ryssland.

Därför kan man inte betrakta den borgerliga och den socialistiska revolutionen, när man diskuterar bolsjevikernas strategi, som två helt olika vägar – och framför allt inte två vägar där den ena ledde till stöd till den provisoriska regeringen, och den andra till oktoberrevolutionen. Den rimliga hållningen efter tsarens störtande, utifrån perspektivet på arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur var att förespråka att sovjeterna tog makten. Detta bekräftas också av bolsjevikernas agerande redan innan Lenins återkomst. Partiet hade i stort hållit fast vid de gamla ståndpunkterna, och för dem innebar dessa att den provisoriska regeringen klassades som kontrarevolutionär och imperialistisk, och nödvändigheten av att ersätta den med en regering som utgår från arbetarna och bönderna, oftast specificerad som baserad på sovjeterna. De kunde på goda grunder anse detta som den naturliga följden av vad som tidigare skrivits och antagits.

Det fanns åtskilligt av tvekan och vacklan hos bolsjevikerna våren 1917. Detta kan dock mera förklaras med det tryck och kraven på revolutionär enighet som blossade upp efter februarirevolutionen, än av bristande teoretiska insikter. Trotskijs permanenta revolution gav ett klarare perspektiv, och utifrån det var det ännu tydligare att den provisoriska regeringen inte kunde ges något stöd. Även med den utgångspunkten skulle man dock ha ställts inför de taktiska frågorna om paroller för dagen och hur de ska föras fram.

Inte heller kan man beskriva bolsjevikpartiets förändring av taktiken i april 1917 som en helomvändning från att förespråka en borgerlig till en socialistisk revolution. Detta inte för att förneka att en betydande omsvängning gjordes, men man kan inte reducera den till detta. Lenin hade vid flera tillfällen visat att gränsen dem emellan trots allt var mera flytande än hans strikta insisterande på borgerligt-demokratisk revolution tycktes säga. Kravet på sovjetmakt var under 1917 inte liktydig med en beslutsam inriktning på en snar socialistisk revolution. Lars Lih argumenterar exempelvis för att Kamenev faktiskt trodde att han vann debatten i april, och bland annat David Mandel visar utförligt hur Petrograds arbetare i hög grad stödde paroller om arbetarkontroll och sovjetmakt för att de gav svar på de konkreta frågor de stod inför, snarare än visioner om ett framtida socialistiskt samhälle, eller en uppfattning om att nu är det den socialistiska revolutionen och ingenting annat som står för dörren. (78)

I sin teori om den permanenta revolutionen, som Trotskij formulerade den 1905–06, hade han inte heller utropat: jag står för den socialistiska revolutionen i Ryssland, och de andra socialdemokraterna står för den borgerliga revolutionen, vilket är en helt annan väg! (ett intryck man ofta kan få när trotskister diskuterar frågan). Däremot var han tydlig med att en revolutionär regering i Ryssland, under tryck från de arbetare som hade drivit igenom revolutionen, inte kunde undgå att snart börja angripa den kapitalistiska egendomen och kapitalismens själva grunder – inte utan att ta ställning mot dessa arbetare, vilket han såg som otänkbart. Denna slutsats var det givetvis nödvändigt för bolsjevikerna att dra. Vi ska inte underskatta vidden av detta, och vi kan påminna om hur kategoriskt Lenin hade hävdat att den kommande revolutionen skulle vara strikt borgerligt-demokratisk. Även 1905 hade han knutit den ryska revolutionen till den europeiska, men han hade hävdat att den skulle kunna bli socialistisk först när den segrade i de mer avancerade länderna som Tyskland, Frankrike eller Storbritannien. Så när Rykov gentemot Lenin i april hävdade att den socialistiska revolutionen måste börja i väst upprepade han bara vad han hade lärt sig.

Samtidigt är det, om man vill förstå frågan, nödvändigt att nämna hur mycket i Lenins och bolsjevikernas gamla politik som faktiskt pekade fram emot deras revolutionära linje 1917. Det fanns större oklarheter, och därmed större källor till förvirring än i Trotskijs ståndpunkter, och det krävdes debatter och klargöranden, och vissa ståndpunkter måste förkastas – men den position de antog i april 1917 var ändå företrädesvis byggd på deras gamla positioner. Bolsjevikpartiet antog en klarare linje som tydligt öppnade dörren för en socialistisk omvälvning, men vi har ingen anledning att se det som något slags plötslig transsubstitution från en mensjevikisk position till något slags mensjevikisk position till Trotskijs permanenta revolution, som så många trotskister verkar vara förtjusta i. Utifrån vad han tidigare hade skrivit 1905 och än mer efter världskrigets utbrott, och den konkreta situationen 1917 framstår Lenins positioner i aprilteserna inte bara som lika logiska, utan som mer logiska och väntade än någon annan position. Och att hävda att skillnaden mellan Lenins positioner före och efter februarirevolutionen är skillnaden mellan den borgerliga och den socialistiska revolutionen, utan att nämna eller ens känna till hur han hade bedömt sovjeternas roll, hans vägran att anpassa sig efter vad borgarklassen kunde godta, de passager där han diskuterar hur arbetarnas och böndernas revolutionära regering kan komma i våldsam konflikt med kapitalisterna och, framför allt, hur han knöt den ryska revolutionen till den europeiska och socialistiska – är inte att förklara den grundläggande frågan så mycket som att bara upprepa en inlärd fras.

Stalin i Kina 1925–27 – väsensskilt från Lenin 1905
En sista illustration kan göras. Det mest kända tillfälle, förutom Ryssland, där parollen arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur användes var under den kinesiska revolutionen 1925–27. (79) Stalin och Bucharin försökte där rättfärdiga sin politik med hjälp av Lenins gamla paroller. En del trotskister är faktiskt inne på en liknande linje – inte för att rättfärdiga den då förda politiken, utan för att framhålla den permanenta revolutionen, hur mycket mera rätt Trotskij hade haft än Lenin 1905, och betona Lenins stora omvändelse till Trotskijs position 1917. (80) Med till synes materialistiska argument kan man förvisso säga att målet för både bolsjevikerna 1905, och för Komintern i Kina 20 år senare var den borgerligt-demokratiska revolutionen, och att de således i grunden var lika. Detta är dock en alltigenom vulgär materialism, av ett slag som man hellre kan vara utan.

Hur mycket än Lenin betonade att den kommande revolutionen var borgerligt-demokratisk så innebar detta inte något förtroende för borgarklassen, aldrig att hålla inne med kritik av den, inte anpassa sig till vad den kunde acceptera, och att göra revolutionen trots den, och mot den om det skulle behövas. Bolsjevikernas politik innebar inte att på något sätt politiskt underordna sig borgarklassen eller att hålla tillbaka arbetarnas kamp.

Kominterns linje i Kina 1925–27 innebar istället att kommunisterna skulle gå in i det borgerliga Kuomintang, att förespråka ett ”block av fyra klasser” – vilket innebar en strategisk allians med delar av kapitalistklassen – och att underordna sin politik denna allians. Där Lenin 1905 hade förordat att driva vacklande eller potentiella – tillfälliga – allierade framåt genom skoningslös kritik, innebar Stalins politik i Kina att inte bara hålla inne med kritik, utan att smickra även högern inom Kuomintang, i hopp om att de länge än skulle driva revolutionen framåt. Dess ledare Chiang Kai-shek gjordes bisarrt nog till hedersmedlem av Komintern och hyllades offentligt som en revolutionär – ända tills han avslöjade vilken kontrarevolutionär han var och lät massakrera kommunisterna. Efter detta började Komintern smickra ledaren för ”vänstern” inom Kuomintang, Wai Jingwei på samma underdåniga sätt, tills han också kom ut som kontrarevolutionär och lät avrätta kommunister i drivor.

Stalins och Bucharins politik i Kina 1925–27 innebar att politiskt underordna sig de kinesiska kapitalisterna, smickra och sprida illusioner om dem, avfärda behovet av sovjeter och anse att Kuomintang var tillräckligt. Re-sultatet av detta blev att arbetarklassen och revolutionärerna avväpnades och kunde slås ned, och revolutionen krossas.
Denna politik var uppenbarligen väsensskild från Lenins linje 1905 – den stod något höger om mensjevikernas. Att hävda att dessa i grunden var densamma, då båda hade perspektivet på en borgerligt-demokratisk revolution är inte marxism – det är nonsens, av det mer vulgära slaget. Det är inte att förklara, utan att förvränga Lenins och bolsjevikernas politik, och att försvåra den leninistiska skolningen för envar som hör på.

Jens-Hugo Nyberg

Fotnoter:

1 Löwy, Michael, The politics of combined and uneven development: The theory of permanent revolution (Haymarket Books 2010), speciellt kapitel 1 och första sidorna av kapitel 2. Hans redogörelse för Lenins ståndpunkter är bättre många trotskisters, men ändå inte tillfredsställande. Jag kommer inte att gå in på den saken närmare, förutom några korta anmärkningar.

2 I praktiken bolsjevikkongressen. Mensjevikerna höll sin egen samma vår, och 1906 och 1907 enades de till den ryska socialdemokratins sista gemensamma kongresser. Lenins resolutionsutkast och tal finns i Collected works vol 8, s. 359-424

3 Lenin, ”Concerning an article published in the organ of the Bund”, Collected works vol. 11 s. 381

4 Den mest genomgripande redogörelsen för hans analyser från den tiden finns i Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen, t.ex. http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/socialdemokratins_tva_taktiska_linjer.pdf. En av hans bästa kortare redogörelser är detta tal från partikongressen 1907 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1907/5ekongressen.pdf

5 Med den förvisso viktiga invändningen att en stor del av bönderna inte kunde förväntas stödja den socialistiska revolutionen

6 Bäst uttryckt i hans Resultat och framtidsutsikter, och senare Den permanenta revolutionen, både finns på marxistarkiv.se och i utgåvor från bokförlaget Röda rummet

7 Den allryska konferensen 1908 var gemensam för hela partiet, bolsjeviker, mensjeviker och grupperna från Polen Lettland mm. Pragkonferensen i januari 1912 var inte strikt bolsjevikisk, men den uteslöt likvidatorerna, och de flesta icke-bolsjevikerna bojkottade den, så den var helt bolsjevikdominerad och innebar i praktiken ett stort steg mot bildandet av ett separat parti.

8 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1912/rsdaps_allryska_konferens_1912_i_prag.pdf s. 1

9 Lenin V.I, ”The aim of the proletarian struggle in our revolution”, Collected works band 15, s. 369

10 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1907/5ekongressen.pdf s. 1

11 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/socialdemokratins_tva_taktiska_linjer.pdf s. 16-17

12 The agrarian programme of social-democracy in the first russian revolution 1905-07, Lenin V.I. Collected works band 13 s. 423

13 Lenin, V.I., ”Political notes”, Collected works vol. 13, s. 446

14 Lenin, V.I., ”The crisis of Menshevism”, Collected works vol 11, s. 361

15 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/socialdemokratins_tva_taktiska_linjer.pdf s. 7

16 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/socialdemokratins_tva_taktiska_linjer.pdf s. 36-37

17 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/socialdemokratins_tva_taktiska_linjer.pdf s. 59-60. Notera att han här, hösten 1905, fortfarande anser att det finns någonting kvar av bourgeoisins revolutionära inställning. Dess agerande vid generalstrejken och kampen i oktober-november 1905 skulle få honom att överge detta. På partikongressen 1907 framhöll han t.ex. att ”idag tiga om den kontrarevolutionära naturen hos vår bourgeoisi betyder att helt frångå den marxistiska ståndpunkten, betyder att helt glömma klasskampens ståndpunkt.”, http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1907/5ekongressen.pdf s. 5

18 Lenin, V.I, ”The land question and the fight for freedom”, Collected works vol. 10, s. 438

19 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/socialdemokratins_tva_taktiska_linjer.pdf s. 21

20 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1906/revolutionens_etapper.pdf

21 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/socialdemokratins_forhallande_till_bonderorelsen.pdf

s. 5

22 Löwy ibid, s. 36

23 Lenin V.I., ”Revolutionary office routine and revolutionary action”, Collected works vol. 10, s. 62

24 Lenin V.I. http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1907/5ekongressen.pdf s. 1-2

25 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1911/till_minne_av_kommunen.pdf s 1

26 Lenin V.I. ”Unity congress of the Russian socialdemocratic labour party”, Collected works vol. 10 280, 334

27 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/socialdemokratins_tva_taktiska_linjer.pdf s. 35

28 Lenin, V.I. ”Report on the third congress of the Russian Social-Democratic Labour Party”, Collected works vol. 8 s. 439

29 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/socialdemokratin_provisoriska_regeringen.pdf 6-7

30 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/permanenta_revolutionen.pdf s 74, eller Trotskij, Den permanenta revolutionen (Stockholm 1983) s 166

31 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1930/ryska_revolutionen_1.pdf s. 164

32 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1905/en_skarpning_av_laget.pdf s. 1-2

33 Lenin, V.I., ”Speech in reply to the debate on the agrarian question”, Collected works vol. 10, s. 280

34 Lenin, V.I., ”The agrarian programme of Social-Democracy in the Russian revolution”, Collected works vol 15, s. 180

35 Lenin V.I, ”The defeat of Russia and the revolutionary crisis”, Collected works band 21, s. 379

36 Lenin V.I, ”Several theses”, Collected works band 21, s. 402

37 Lenin, V.I, ”Our tasks and the Soviet of workers’ deputies”, Collected works band 10, s. 17-28

38 Lenin, V.I, ”A tactical plattform for the unity congress of the R.S.D.L.P”, stycket ”Soviets of workers’ deputies”, Collected works band 10, s. 156-57

39 Lenin, V.I, ”Several theses”, Collected works band 21, s. 402

40 Löwy s. 60

41 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1914/den_revolutionara_socialdemokratins_uppgifter.pdf s. 1

42 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1914/kriget_och_rysslands_socialdemokrati.pdf s. 1, V.I Lenin, ”Imperialism and socialism in Italy”, Collected Works vol. 21, s, 361

43 Mer om detta i http://www.arbetarmakt.com/2015/06/lenin-varldsrevolutionen-och-den-nationella-sjalvbestammanderatten/

44 Exempelvis i http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1916/om_junius.pdf s. 7 eller https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1915/oct/13.htm

45 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1908/handelserna_pa_balkan_persien.pdf s 3

46 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1917/foredrag_1905_ars_revolution.pdf. Samtliga citat är från s. 10

47 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1940/bonapartism_fascism_krig.pdf s. 2

48 Det bör noteras att detta tycks tyda på att han inte hade texten till hands. Detta kanske är förståeligt, men bör hållas i åtanke innan vi i alla lägen gör Trotskij till experten på allt Lenin skrev och inte.

49 Cannon på ett mer kategoriskt sätt t.ex. https://www.marxists.org/archive/cannon/works/1940/mpa3.htm. Hans påstående att Lenin trodde att revolutionen var skjuten på framtiden, i ett senare årtionde, samt att Lenin hade sagt att hans generation med största sannolikhet (most probably) inte skulle få se den socialistiska revolutionen – istället för det korrekta kanske – är helt enkelt en grundlös förvrängning av Lenins ståndpunkt. Vi kan nog utgå ifrån att han helt enkelt tog Trotskijs överdrifter och ”utvecklade” dem under polemikens gång. I vilket fall sätter det ett frågetecken för att alla tankar på att göra Cannon till något slags auktoritet på Lenin. Det är förvisso förståeligt om Cannon hade fullt upp av aktivism, organisering och politiska strider och inte hade tid att specialstudera Lenin, mera förvånande är att en sådan beläst historiker som Pierre Broué betraktade Lenins ståndpunkter som redan kända och kunde skriva: ”Under Första världskriget föreföll perspektivet av en revolution avlägset även för Lenin. Han skrev att först kommande generationer skulle få uppleva det.” http://marxistarkiv.se/klassiker/broue/trotskij_trottarna_och_2a_vkriget.pdf s. 3 Ett slående exempel på trotskisters förkärlek för att bygga sin kunskap om Lenin på vad Trotskij skrev, och inte bemödar sig att faktiskt studera honom ordentligt.

50 Exempelvis http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1916/den_socialistiska_revolutionen_och_nationernas_sjalvbestratt.pdf s. 1

51 https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1917/mar/04.htm

52 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1918/den_proletara_revolutionen_och_renegaten_kautsky.pdf s. 39-44

53 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1917/brev_fran_fjarran_1.pdf S. 7

54 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1917/brev_fran_fjarran_3.pdf s. 3

55 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1917/brev_fran_fjarran_3.pdf s. 4

56 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1917/brev_fran_fjarran_3.pdf s. 6

57 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1917/brev_fran_fjarran_3.pdf s. 6

58 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1917/brev_fran_fjarran_5.pdf

59 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1917/om_proletariatets_uppgifter_i_den_nuvarande_rev.pdf

60 http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1906/revidering_av_agrarprogram.pdf s.13-14

61 Hasegawa, Tsuyoshi, The February Revolution: Petrograd, 1917 (University och Washington Press 1981), s. 536-38

62 Eric Blanc

63 http://www.historicalmaterialism.org/blog/revolutionary-line-march-old-bolshevism-early-1917-re-examined, https://johnriddell.wordpress.com/2017/03/02/eric-blanc-before-lenin-bolshevik-theory-and-practice-in-february-1917-revisited/, https://johnriddell.wordpress.com/2015/06/01/lars-lih-the-ironic-triumph-of-old-bolshevism/

64 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1924/oktobers_lardomar.pdf s. 10

65 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1924/oktobers_lardomar.pdf s.8

66 Det bör nämnas att Lenins paroller i Ryssland 1917 skilde sig väsentligt från mycket av det han hade skrivit dittills under kriget – utan att komma i närheten av den opportunism och de illusioner om att förmå den provisoriska regeringen till förhandlingar som Kamenev och Stalin här upp. Detta är inte platsen att diskutera frågan närmare, men för en genomgång kan jag hänvisa till – förutom Lenins skrifter, uppenbarligen en underskattad källa till Lenins ståndpunkter – kapitel fem i Hal Drapers The myth of Lenin’s ”revolutionary defeatsm” https://www.marxists.org/archive/draper/1953/defeat/chap5.htm

67 Protokollet finns i http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/Stalinskolan.pdf s. 127-164

68 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/Stalinskolan.pdf s. 133

69 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/Stalinskolan.pdf s. 132

70 Efter de två socialistiska antikrigskonferenser som genomfördes 1915 i Zimmerald och 1916 i Kienthal. Lenin skrev med reservationer under de resolutioner som antogs, men lade fram egna, radikalare resolutioner som dock inte fick stöd av någon majoritet. Ibid. S 149

71 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1930/ryska_revolutionen_1.pdf s. 147

72 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1930/ryska_revolutionen_1.pdf s. 163

73 https://johnriddell.wordpress.com/2017/10/21/paul-le-blanc-re-arming-the-party-bolsheviks-and-socialist-revolution-in-1917/

74 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1930/ryska_revolutionen_1.pdf s. 148

75 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1930/ryska_revolutionen_1.pdf s. 164

76 http://marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1924/oktobers_lardomar.pdf s. 5

77 ”Three conceptions of the Russian Revolution” i Trotsky, Leon, Writings 1939-40, eller https://www.marxists.org/archive/trotsky/1939/xx/3concepts.htm, under sista stycket ”The three views summed up”

78 Mandel, David, The Petrograd workers and the fall of the old regime samt The Petrograd workers and the soviet seizure of power

80 En kort version finns i t.ex. Löwy, Michael, The politics of combined and uneven development: The Theory of Permanent Revolution (Haymarket 2010) s. 75-85 , Trotskijs utförliga kritik finns samlad i Leo Trotsky On China (New York 1976). En historisk genomgång av revolutionen är Isaacs, Harold, The Tragedy och the Chinese Revolution

81 Ett exempel är https://louisproyect.org/2017/05/15/will-someone-please-escort-lars-lih-out-of-the-history-tunnel/, som en illustration dessutom av hur många trotskister verkar vara begränsade till att bara kunna angripa Lars Lih och Eric Blanc (oftast med bristfälliga argument), istället för att lyckas lära sig något av de fakta de faktiskt lägger fram.