Klimathotet: kamp mot kapitalismen är en kamp för överlevnad!

Redan för åtskilliga år sedan stod det klart vilket akut hot klimatförändringarna utgör. Det var också uppenbart att det här inte var en fråga där vi kunde kosta på oss att vänta på full visshet innan vi agerade – de katastrofala följderna som klimatförändringarna kan medföra är så ofantligt mycket större än kostnaderna för att ställa om ekonomin för att motverka den globala uppvärmningen. Detta stämmer givetvis fortfarande, men vi kan nu lägga till att vi nu med mycket stor säkerhet kan säga att det är människors aktivitet som orsakar klimatförändringarna, och att dessa, om de fortsätter, kommer att orsaka katastrofer som kan nå gigantiska proportioner.

Vad kommer då klimatförändringarna att medföra? Alla mer specifika prognoser är givetvis osäkra, men detta banala faktum är alltmer irrelevant. Tropiska orkaner och andra oväder har självfallet flera och komplexa orsaker, men vad som står absolut klart är att ett varmare klimat medför kraftigare oväder. Orkanerna kommer att bli fler och värre, liksom översvämningarna som regnoväder skapar. Detta förstärks givetvis av en stigande havsnivå. En stor del av mänskligheten bor alldeles vid kusten. Redan en höjning av havsnivåerna med ett fåtal meter – man ska komma ihåg att om alla glaciärer smälter kommer havet att stiga med omkring 65 meter – kommer att göra flera av de största städerna och mest tätbebyggda områdena obeboeliga.

Samtidigt kommer andra områden att drabbas av torka när det varmare klimatet förändrar regnmönstren. Det här handlar inte om att någon spekulerar utifrån datorsimuleringar – det händer redan. Ett varmare klimat medför att vissa drabbas av fler och svårare översvämningar, andra råkar ut för torka. Båda sakerna kan vara lika katastrofala. Dessutom får många sitt vatten från smältvatten från glaciärer på Anderna, Himalaya och många andra bergskedjor. Om dessa glaciärer försvinner, och många har minskat betydligt, kommer detta vattenflöde att upphöra. Hundratals miljoner kan drabbas av svår eller akut vattenbrist.

Det som ligger i vågskålen är alltså att delar av jorden kommer att drabbas av översvämningar, tillfälliga eller permanenta (när havet stiger), andra regioner kommer att drabbas av svår torka och riskerar att bli obeboeliga för större mängder människor.

Enligt Parisavtalet ska den globala uppvärmningen begränsas till under 2 grader. FN:s klimatpanel IPCC slår fast att även den höjningen skulle leda till kollapsad matförsörjning, kraftigt minskade skördar i Kina, Indien, Europa och USA, utrotning av djurarter, smältande isar vid polerna, havsnivåhöjningar, krig och – givetvis – klimatflyktingar. IPCC hävdar att vi måste ställa målet till 1,5 grader. I den nuvarande situationen är det dock minst sagt osäkert om vi ens klarar målet två grader.

Dessutom kan vi inte bara stoppa klimatförändringarna precis som vi vill, när någonting slutligen görs i större skala. Flera av processerna är självförstärkande. Is och snö reflekterar exempelvis solljus effektivt, medan barmark och även hav absorberar det mesta av energin. Ju mera glaciärerna smälter, desto mer värme absorberas från solen, och desto mera värms klimatet upp. Vidare finns kol nedfruset i permafrost i exempelvis Sibirien och Kanada. När dessa områden tinar till följd av klimatförändringarna frigörs därför stora mängder kol i form av koldioxid och den ännu kraftfullare växthusgasen metan, och bidrar i sin tur till ytterligare uppvärmning, och mera växthusgaser etc. Ett varmare och torrare klimat kommer dessutom att leda till att stora områden skog och annan växtlighet försvinner i bland annat skogsbränder. När träd brinner upp eller förmultnar frigörs dess kol till stor del i form av koldioxid i atmosfären. Om de ersätts av nya träd påverkas inte klimatet, men om mängden träd och annan växtlighet minskar kommer kol att släppas ut i form av växthusgaser, vilket värmer upp klimatet etc.

Av dessa anledningar kan vi inte bara fritt välja när vi vill avbryta uppvärmningen. Detta innebär inte att allt redan är kört, men väl att det är mycket bråttom.

Dessutom, vilket gör det ännu värre, handlar det inte ”bara” om att flera miljarder människor kommer att drabbas av torka, missväxt, oväder eller översvämningar – de kommer att göra detta i en värld uppdelad i nationalstater som i slutändan styrs av härskande klasser med egna intressen att slå vakt om. De fattiga kommer att drabbas hårdast och kommer att tvingas slåss för vatten, jord, mat och någonstans att bo – kort sagt, för sina liv – samtidigt som de rika kommer att göra allt för att försvara sina tillgångar. Stater kommer att drabba samman i kamp om resurser, och allt större och allt desperatare massor av klimatflyktingar kommer att tvingas slåss för sina liv mot gränskontroller. Klimatförändringar på två grader eller mer skulle även i det bästa politiska och ekonomiska systemet innebära väldiga påfrestningar. I en kapitalistisk och imperialistisk värld med borgarklasser på offensiven och mäktiga reaktionära krafter på frammarsch i många länder kommer det ofrånkomligen att leda till krig och inbördeskrig som mycket väl kan ligga på en nivå långt utöver vad mänskligheten någonsin har skådat. Det är detta som gör det helt idiotiskt att hålla på och tjafsa om att klimatet faktiskt är komplicerade saker och att vi inte med fullständig säkerhet kan veta hur allt ligger till.

Kräv massiva åtgärder för klimatet!

Så vad borde göras? Det mest uppenbara är givetvis att snabbt och radikalt skära ner på användningen av fossila bränslen, med målet att på ganska kort sikt avskaffa dem helt. Solkraften måste snabbt och i stor skala byggas ut. En massiv satsning på forskning skulle förbättra tekniken för både solkraft och andra förnyelsebara energikällor, och visa vilka som vore mest lämpliga att bygga ut var, samt uppfinna nya. Detta gäller även nya och förbättrade tekniker för att lagra och transportera energi i former vi kan använda.

En annan åtgärd vore att kraftigt bygga ut kollektivtrafik och speciellt tåg, på en kontinental skala, som bra och billigare alternativ till privatbilism och flyg. Det är helt bisarrt att det är dyrare, ofta betydligt dyrare, att åka tåg än att flyga till många platser.

Detta är några av de åtgärder som behövs för att minska på koldioxidutsläppen. Även åtgärder för att direkt minska koldioxiden är möjliga. Ett sätt är att planmässigt öka mängden skog. Det finns också tekniker för att fånga upp och lagra koldioxid från luft. Dessa är hittills ganska dyra och behöver utvecklas, och nya tekniker kan uppfinnas.

Det här var långt ifrån en uttömmande lista på sätt att minska mängden växthusgaser. Andra skulle kunna nämnas, och ytterligare andra upptäckas och utvecklas. Det ska nämnas att denna utveckling i flera avseenden har kommit ganska långt. Tekniken för exempelvis solceller och elbilar är numera långt mera effektiv än den var för tio år sedan, och sol- och vindkraft producerar en allt större andel av all el, och kan nu framgångsrikt konkurrera med el från olja och kol. Denna utveckling har inte skapats av marknaden. El från solceller har blivit kommersiellt gångbara endast efter stora subventioner. Men framför allt kom denna utveckling igång för sent, och måste utökas och accelereras. Målet även på ganska kort sikt måste vara att ersätta alla fossila bränslen.

Kapitalismen kan inte rädda klimatet

Detta kräver förstås resurser. I förhållande till de enorma klimatkatastrofer vi hotas av handlar det inte om speciellt stora resurser. Men tyvärr lever vi ju inte i en rationellt planerad ekonomi, utan i ett kapitalistiskt system, där borgarklassen under många år har angripit alla utgifter som inte direkt gynnar dem, och där olje- och bilindustrin tillhör de mäktigaste intressena. Detta visas kanske allra tydligast i det faktum att oljebolagen i över 50 år har känt till att koldioxidutsläpp påverkar klimatet, men har inte bara förtigit detta, utan aktivt och medvetet spritt desinformation och sått tvivel på alla sätt de kunnat (se exempelvis dokumentären Den stora klimatskandalen som har gått på SVT). Men även mer allmänt har dessa industrier, och andra som är beroende av fossila bränslen, varit ett kraftfullt hinder för en omställning till förnyelsebara energiformer, och regeringarna har slagit vakt om deras intressen.

Med andra ord: kapitalismen är ett dödligt hot mot klimatet, miljön och vår överlevnad. Under kapitalismen drivs ekonomin av kortsiktiga, privata vinstintressen, och regeringarna slår vakt om deras lönsamhet. Under de senaste årtiondena har storföretagen dessutom fått större makt, regleringarna har minskat, och regeringarna har pressats – d.v.s. när de inte har gjort det med entusiasm – till att sänka skatteuttagen, speciellt skatter på vinster och förmögenheter. Detta har lett till att vi står på randen av en klimatkatastrof.

Under en rationellt planerad, arbetarstyrd ekonomi vore det annorlunda. Vi skulle för länge sedan ha satsat massiva belopp på att utveckla och bygga ut solkraft och andra förnyelsebara energikällor, på att hitta alternativ till, och vid behov förbjuda, klimatfarliga verksamheter, övergått till mera miljövänliga produktionsmetoder, satsa på billig och effektiv tågtrafik i kontinental skala etc. – utan att behöva oroa oss för att en överklass organiserar kapitalflykt eller annat ekonomiskt sabotage, eller att städernas medelklass inte har andra visioner än att kräva ytterligare skattesänkningar.

Kapitalismen kan inte hantera klimatkrisen

Problemet med vårt nuvarande politiska och ekonomiska system ligger dessutom inte bara – ”bara” – i att det orsakar klimatförändringarna, utan också i dess oförmåga att hantera konsekvenserna. Under en rationell, världsomfattande socialistisk ekonomi skulle vi kunna bemöta klimatkatastrofen på ett helt annat sätt. Det vore möjligt att med gemensamma ansträngningar flytta människor från katastrofområden till platser de kan bo på, att bevattna uttorkad jord, ordna dricksvatten, bygga upp raserade bostäder och infrastruktur – och på omedelbar all nödvändig katastrofhjälp. På lite längre sikt skulle vi skapa en fri och rättvis värld där folk inte behövde fly för sina liv. Under kapitalismen, med besuttna klasser beslutna att med alla medel försvara sina tillgångar mot resten, och med konkurrerande stater med härskande klasser och budgetmål att slå vakt om kommer klimatändringarnas effekter att bli annorlunda. Många miljoner människor – på sikt hundratals miljoner eller miljarder – kommer att behöva fly, utan hjälp, utan någonstans att ta vägen, och med förstärkta gränsskydd i de rikare länderna. Allt värre konflikter kommer att utbryta om vattenresurser, bördig jord och andra livsnödvändiga tillgångar. Inbördeskrig inom länder, och fullskaliga krig mellan dem. Det är inte speciellt långsökt att tänka sig att tiotals miljoner kineser kommer att känna sig tvingade att flytta någon annanstans. Detta kan leda till konflikter och krig om resurser med grannländer, som Ryssland. Indien och Pakistan har befunnit sig i konstant konflikt sedan delningen 1947, och några öppna krig har utbrutit. En kamp om resurser skulle kunna utlösa ännu hårdare strider, speciellt när Indien styrs av hinduchauvinistiska BJP, och de muslimska fundamentalisterna har flyttat fram sina positioner i Pakistan. Dessa fyra länder har dessutom alla kärnvapen, och utgör bara en liten del av dem av världens grannländer som kan hamna i luven på varandra.

Kräv att miljöförstörarna betalar!

Det är nödvändigt att slå fast att kapitalismen är ett dödligt hot mot oss alla, nu mera än någonsin, och att socialismen i slutändan är en fråga om överlevnad. Detta innebär inte att vi ska nöja oss med att säga: om ni inte genast blir kommunister så är det kört! Vi måste också ställa mer konkreta och omedelbara mål. Flera av de sakerna vi måste kräva har jag redan nämnt, som massiv satsning på forskning på alternativa energikällor, mer energisnåla tekniker etc., och en storskalig utbyggnad av solkraft, miljövänliga transporter osv. Vi ska inte bara kräva nedläggning av miljöfarliga verksamheter, med arbetslöshet och en grogrund för klimatförnekande populister som resultat, utan en omställning till miljövänlig produktion. Massiva satsningar måste också ske på metoder för att faktiskt minska växthusgaser i atmosfären, på att ordna vatten att dricka och att odla jorden med för alla som behöver, och på att ta hand om alla oundvikliga klimatflyktingar på bästa sätt.

Detta är, som sagt, en långt ifrån uttömmande lista. Liksom alla andra nödvändiga åtgärder kommer de att kosta pengar. Jämför med kostnaderna som kommer att uppstå om vi inte gör något drastiskt är det billigt, men för varje stats budget kommer det ändå att framstå som betydande belopp. Om vi bara slutar stryka kapitalisterna medhårs kommer de pengarna dock inte vara svåra att hitta. De svenska storbankerna gör för närvarande vinster på över 100 miljarder om året, och de största bolagen på Stockholmsbörsen förväntades dela ut 250 miljarder kronor till aktieägarna bara 2018. Detta har dessutom pågått i många år – med upp- och nedgångar givetvis – vilket har lett till att den rikaste delen av befolkningen har samlat på sig oerhörda rikedomar. Samma sak, med variationer, och i olika grad, har skett i alla rika länder. Det är nu, för vår överlevnads skull, dags att omfördela det arbetarklassen har slitit ihop, men som har beslagtagits av en liten minoritet.

Det är rimligt att de som är mest skyldiga, de som har gjort sina förmögenheter på verksamheter som mest skadar klimatet, också får betala mest. De som har blivit rika utan att betala de kostnader de har orsakat borde nu få stå för en större del av notan för att reda ut oredan de har skapat. Oljebolagen, som under många år har ljugit och vilselett oss om sin påverkan på klimatet, som de själva har känt till i över 50 år, bör konfiskeras rakt av, liksom de privatförmögenheter lögnarna själva har samlat ihop på vår och klimatets bekostnad.

Men självfallet kan vi inte begränsa oss till dem som har gjort sina förmögenhet på olja, kol, bilar etc. Vi behöver en mer radikal omfördelning än så för att reda upp de problem kapitalismen har skapat. En återinförd, rejäl förmögenhetsskatt, höjda bolagsskatter, och överhuvudtaget ett återinförande av progressiva skatter borde vara självklara första krav. Storföretagen och överklassen kommer att gnälla rejält. Vårt svar måste vara att inte låta oss skrämmas. Vi kan inte tolerera utpressning – vare sig den sker genom hot om våld eller med ekonomiska medel – när våra livsbetingelser står på spel. En sådan utpressning måste behandlas med den stränghet som borgarna förordar när det gäller de brott de upprörs över.

Vi måste också kräva av ”våra” regeringar att de driver igenom och genomför radikala klimatavtal. Parisavtalet måste skärpas, eller ett nytt, bättre avtal antas. Detta innebär inte att vi har några förtroenden för ”våra” regeringar – vi säger tydligt att endast en verkligt socialistisk arbetarregering, som sätter våra och klimatets behov framför alla privata vinstintressen. Men så länge de prokapitalistiska regeringarna sitter kvar måste vi uppmana alla som har det minsta förtroende för dem att kräva att de agerar. De regeringar som inte på allvar agerar dessa frågor kan inte ha någon legitimitet när våra levnadsbetingelser står på spel. Oavsett hur formellt riktigt de valdes är det inte bara vår rätt, utan vår plikt att bekämpa dem som sätter vår överlevnad på spel.

Arbetarrörelsen måste göra klimatet till en huvudfråga!

Vänstern och arbetarrörelsen måste göra detta till en huvudfråga. Vi måste ta striden för en grön, klimatvänlig omställning av produktion och transporter samtidigt som vi kämpar för en radikal omfördelning. Våra metoder behöver inte ändras: vi förespråkar i alla lägen den mest ändamålsenliga kampen för att flytta fram arbetarklassens positioner och stärka dess organisationer och stridbarhet, trycka tillbaka borgarklassen och slå tillbaka all högerpolitik. Vi utgår inte från avtal om arbetsfred, ingrodda uppfattningar om den ”svenska modellen” eller den borgerliga legaliteten, utan från klasskampens behov. Skillnaden nu är att klimathotet gör allting mera akut. Det borde vara uppenbart att det inte bara är en fråga om rättvisa, solidaritet med de fattigaste eller att rädda välfärden, hur viktiga dessa saker än är – det handlar nu om att bemöta ett hot som faktiskt kan innebära den värsta katastrof mänskligheten har upplevt, och i värsta fall döda oss alla. Det är i det perspektivet våra uppgifter måste ses, och det är det som gör att vårt revolutionära program för att störta kapitalismen är mer relevant och akut än någonsin.

Jens-Hugo Nyberg