När Röda armén skulle beväpna Polens arbetare

Karta över inbördeskrigets förlopp

I augusti 2020 är det hundra år sedan kulmen på ett ganska bortglömt krig, som dock, om det hade slutat annorlunda hade kunnat få stora konsekvenser för Europas fortsatta utveckling: kriget mellan Polen och Sovjetryssland.

I den mån kriget är ihågkommet idag är det till stor del som ett tidigt försök av Sovjetunionen – som inte skulle bildas på ytterligare över två år – att underkuva sina grannar. Emellertid var det Polen som hade gått till attack i april 1920, efter mer än ett år av ett krigsliknande tillstånd, där det företrädesvis också varit Polen som var den pådrivande parten. Dessutom var syftet, från bolsjevikernas sida, inte att inta Polen och hålla landet ockuperat – och det fanns ingen chans att de hade resurser till detta, även om de hade velat. Istället var målet att hjälpa till att på ett handfast sätt starta den socialistiska revolutionen i ett land där den revolutionära arbetarrörelsen länge hade varit stark. Eller med Lenins ord i en hemlig order: ”Vi går in i det egentliga Polen bara som hastigast för att beväpna arbetarna och kommer genast att dra oss tillbaka.”

Inom den Kommunistiska internationalen (Komintern) som bildats året dessförinnan väckte de röda truppernas frammarsch stor entusiasm. De väntade sig att en seger i slaget vid Warszawa skulle innebära en seger för världsrevolutionen – och på den här tiden var Kominterns och bolsjevikernas mål, trots senare lögner från den stalinistiska byråkratin, just världsrevolutionen.

Röda armén slogs dock tillbaka strax framför Warszawa av de polska styrkorna. En anledning var att den polska nationalismen, ställd inför ett hot österifrån, fick större stöd bland de polska bönderna och även arbetarna än bolsjevikerna hade räknat med. Rent militärt hade sovjettrupperna avancerat för långt och hade för utsträckta försörjningslinjer för att med tillräcklig styrka kunna bemöta det överraskande kraftfulla polska motanfallet – åtminstone som Polens signalspaning hade upptäckt en lucka i de röda linjerna som de utnyttjade. En bidragande orsak var att Yegorov, som ledde Röda arméns södra front, med uppbackning av sin politiske kommissarie, Stalin, trotsade Tuchatjevskijs order och höll kvar de trupper som belägrade staden Lvov under några dagar – tillräckligt för att dessa trupper inte skulle kunna bidra när slaget vid Warszawa avgjordes. Huruvida ett snabbare hörsammande av befälhavaren Tuchatjevskijs order hade ändrat utgången är givetvis svårt att säga, men Stalin utsattes i vilket fall för hård kritik under Ryska Kommunistpartiets nionde konferens i september 1920.

Det är uppenbart att det var ett misstag att fortsätta tåga mot Warszawa sommaren 1920. Dock är det värt att uppmärksamma bolsjevikernas politik för att sprida revolutionen, som låg bakom beslutet. I denna artikel förklaras denna utförligt. Nedan följer ett utdrag om kriget mot Polen ur denna. För hela sammanhanget samt fotnoter, se artikeln i sin helhet

Efter det tyska kejsardömet sammanbrott återuppstod en polsk stat. Trots att den revolutionära rörelsen i Polen hade varit stark leddes den nya staten av hårdföra nationalister – en viktig anledning till att det var dessa som kunde ta över ledningen var att överbefälhavaren, Josef Pilsudski och andra hade kunnat organisera militära enheter som en del av den tyska armén. Det fanns inga självklara gränser för den nya polska staten. En demokratisk lösning hade givetvis inkluderat de områden som tydligt dominerades av polacker. En tänkt gräns för detta, som kom att kallas Curzonlinjen, efter den brittiska utrikesministern, betraktades allmänt i diplomatiska kretsar som ganska rimlig. Stormakten Polen före delningen av landet i slutet av 1700-talet hade dock sträckt sig långt utöver detta. Det var detta de polska nationalisterna siktade på – återskapandet av ett Storpolen, som dominerade Östeuropa. Enbart geografi var tillräckligt för att göra en sammanstötning med sovjetmakten som expanderade i vakuumet efter det tyska kejsardömet oundviklig. 14 februari 1919, i byn Bereza Kartuska i Vitryssland kom den sammanstötningen.

Bolsjevikerna var fokuserade på de kontrarevolutionära hoten som Koltjack från Sibirien och Denikin från Don utgjorde mot centrala Ryssland, och kunde bara skicka mindre styrkor västerut. Sovjetrepublikerna i Vitryssland och Litauen, som grundades i början av 1919, krossades av den polska expansionen. Detta var inte en fråga om demokrati, det var en fråga om väpnad makt, och Lenin krävde med kraft att dessa områden skulle återtas. Förståeligt nog kunde detta inte prioriteras. I slutet av 1919, med en skör vapenvila, sökte Sovjetregeringen fred med Polen – inte för att det hade varit fel att återta de forna sovjetrepublikernas områden, utan för att de behövde fred.

I april 1920 anföll åter Polen. Pilsudski hade goda anledningar att inte skicka fram sina arméer tidigare, när det ryska inbördeskriget fortfarande rasade som värst. Det kan inte uteslutas att en sådan attack kunde ha ändrat inbördeskrigets utgång, men en vit diktator i Moskva låg inte i hans intresse heller. Lenin och bolsjevikerna var, förutom att de ärligt bekämpade nationellt förtryck, långt bättre politiker än de vita generalerna, och mycket mer benägna att kompromissa. I frånvaro av några verkliga möjligheter att sprida revolutionen var de villiga och sluta fred även med vita regeringar som hade brutit sig ut ur det gamla Ryssland. De vita generalerna hade däremot ett enat och odelbart Ryssland som sin högsta princip, och var bokstavligen inte villiga att godkänna en uppdelning av Ryssland om så inbördeskrigets utgång hängde på det. Därför skulle inte ett vitt Ryssland på något sätt vara ett mindre hot mot den polska självständigheten än ett rött. För Pilsudski fanns en viktigare fråga än om Ryssland var rött eller vitt: att Ryssland var svagt.

Efter den inledande polska framryckningen, som tog Kiev 7 maj, slog Röda armén tillbaka de polska trupperna och avancerade, till synes oemotståndligt. Att pressa tillbaka dem till utgångspunkten där de först hade drabbat samma i början av 1919 var inte kontroversiellt, men problem uppstod när de var tvungna att välja ifall de skulle fortsätta sig in i odiskutabelt polska områden. Det som satte den frågan på dagordningen var det militära tillfället – det såg ut som om de skulle kunna fortsätta till Warszawa utan större problem – och inte en revolutions utbrott. Med det skulle ändå vara fel att betrakta detta som någonting principiellt annorlunda från tidigare försök att sprida revolutionen.

I debatten om freden i Brest-Litovsk i början av 1918 hade Lenin hävdat vad som skulle ha kunnat vara en beskrivning av kriget 1920: ”Ett verkligt revolutionärt krig i den här situationen skulle vara ett krig fört av en socialistisk republik mot de borgerliga länderna, med målet – ett mål tydligt definierat och till fullo godkänt av den socialistiska armén – att störta bourgeoisien i andra länder.”

Och som ett direkt hot mot Polen i det konkreta fallet hade han sagt kort innan Pilsudkis offensiv: ”Om, trots alla våra ansträngningar, de polska imperialisterna, understödda av Frankrike, ger sig in i ett krig mot Ryssland, om de startar ett militärt äventyr, måste de få, och kommer att få, ett sådant svar att deras fragila kapitalism och imperialism kommer att falla i bitar.”
Den militära situationen, som hade skapats av Polen, gav honom nu tillfälle att göra allvar av sina varningar.

I en hemlig order under kriget, hade Lenin tydligt gett sin anledning för att fortsätta offensiven: ”Vi går in i det egentliga Polen bara som hastigast för att beväpna arbetarna och kommer genast att dra oss tillbaka.”

Det var också i de termerna frågan diskuterades i den bolsjevikiska ledningen, i den mån debatten finns bevarad och tillgänglig skriftligen. Samtidigt som kriget pågick, hade bolsjevikerna en delegation i London, med syfte att förhandla fram ett handelsavtal.83 Kommunikationen mellan Moskva och delegationen var givetvis kodad, men den brittiska underrättelsetjänsten lyckades i långt högre grad än vad bolsjevikerna anade avkoda den – även om det mesta dock nådde den brittiska regeringen först efter att Röda armén slagits tillbaka utanför Warszawa. En diskussion bolsjevikerna hade var huruvida de öppet skulle deklarera att de hade för avsikt att beväpna de polska arbetarna, en öppen förklaring inför världen och till de polska arbetarna av deras mål. Lev Kamenev, som i augusti 1920 var ledare för delegationen, invände att brittiska regeringen inte var speciellt intresserad av att stödja Polen i ett krig för att utöka sitt territorium utöver Curzonlinjen, samt att den brittiska arbetarrörelsen var helt emot något stöd till de polska nationalisternas expansionsplaner. De brittiska arbetarna hade organiserat aktionsråd med ansenlig uppslutning i flera städer, samt strejker mot vapenleveranser till Polen. Om sovjetregeringen däremot förklarade att Röda armén hade som mål att göra vad som för varje imperialist med självaktning skulle betrakta som ett ingrepp i Polens angelägenheter, argumenterade Kamenev, var risken betydligt större att Storbritannien skulle sluta sig till Frankrike och understödja Polen, samt att sympatin hos den brittiska arbetarrörelsen skulle minska. Men den dispyten rörde helt och hållet hur mycket som skulle sägas öppet om målen – att Röda arméns syfte var att tvinga igenom en radikal nedskärning av den polska armén och istället se till att en arbetarmilis organiserades, för att sedan dra sig tillbaka, verkar det ha rått stor enighet om.

Det var inte heller så att de helt underlät att förklara sina avsikter. I ett svar på en brittisk not förklarade sovjetregeringen 17 juli att de avvisade medling utifrån, och att det enda de ansåg det nödvändigt att ta hänsyn till, förutom intresset och viljan hos de ryska arbetande massorna, var intresset och viljan hos de polska arbetande massorna. En not som författades av Trotskij på politbyråns uppdrag var ännu skarpare men publicerades inte.

Faktiskt förklarade utrikeskommissarie Tjitjerin, som tidigare hade kritiserat Kamenev i London för dennes ovilja att nämna den planerade arbetarmilisen, ganska tydligt vad de hade i åtanke för en korrespondens för International News Service 11 augusti, och därigenom för den internationella pressen. Moskvaradion skickade även ut förklaringen några dagar senare. Arbetarmilisen, förklarade Tjitjerin, skulle bli en motvikt mot de polska imperialistiska godsherrarna. Sovjetregeringen söker de bästa garantierna för fortsatt fred i att beväpna de polska arbetarna.

Att beväpna de polska arbetarna låg i linje med bolsjevikernas grundläggande princip att försöka hjälpa andra länders arbetare att göra sin revolution. Frågan var dock, givetvis, ville de polska arbetarna ha den hjälpen?

Det hade varit allvarliga revolutionära sammanstötningar i den polska delen av det ryska tsardömet 1905, och mera närliggande hade bolsjevikerna fått rapporter om polska sovjeter. Även om det inte hade funnits någon öppen revolution just då hade Lenin inte långt innan hört rapporter om en växande revolutionär rörelse i Polen, vilket han berättade i ett tal inför Moskvasovjeten 29 mars. Ett grundläggande problem här var givetvis att Ryssland hade förtryckt Polen i över ett sekel, och under den tiden krossat flera polska uppror. Därför kunde man räkna med att många polacker skulle betrakta en rysk armé som förtryckare. Detta blev uppenbart när Pilsudksi samlade betydande stöd för att försvara sin regim. Detta uttömmer dock inte frågan.

På Ryska kommunistpartiets konferens i september 1920, månaden efter att marschen mot Warszawa hade slagits tillbaka, diskuterades givetvis frågan om kriget mot Polen. I ett tal som inte skulle publiceras på över 70 år diskuterade Lenin målen de hade haft med att fortsätta mot den polska huvudstaden: ”men vi sa till varandra att vi måste känna med efter bajonetter om de polska arbetarnas sociala revolution hade mognat”.

Frågan kvarstod: hur skulle de polska arbetarna ha reagerat när de framryckande röda trupperna inte längre var något de hörde om i den vita propagandan, utan något som man talar med och upplever direkt, något som avlägsnar hatade chefer och reaktionärer och ökar deras position och rättigheter i samhället?

När Röda armén närmade sig ställde de krav på den polska regeringen, för att gå med på en vapenvila. Ett var att dela ut jord till veteranerna i den polska armén. Faktum är att den brittiske utrikesministern Curzon rekommenderade Polen att godta kraven, vilka inkluderade en minskning av den polska armén till 10 000 yrkeskadrer och 50 000 värnpliktiga årligen, och att ordningen i övrigt skulle upprätthållas av en medborgarmilis. Sovjetryssland förslag till gränsdragning var något gynnsammare för Polen än Curzonlinjen, som utrikesministern själv tyckte var rimlig. Det mest långtgående kravet var dock inte Curzon medveten om: att den ospecificerade medborgarmilisen, som uppenbarligen skulle överträffa armén i storlek, skulle bli en arbetarmilis. Vitpolackerna skulle givetvis inte ha varit på humör att acceptera det. Men skulle de polska arbetarna?

Som Lenin förklarade på konferensen, lyckades de inte ta reda på det. Röda armén nådde aldrig någon huvuddel av de polska arbetarna, och kunde därför inte ställa dem ansikte mot ansikte med de revolutionära möjligheterna. Vi lyckades inte, förklarade Lenin, ”undersöka utvecklingen och beredskapen för Warszawas arbetares socialistiska revolution.”

Att marschen mot Warszawa blev ett misslyckande är tydligt, uppenbarligen borde de ha insett sina begränsningar och ställt mer blygsamma mål. Men som Lenin förklarade vet vi helt enkelt inte om de kunde ha lyckats, om de bara hade vunnit på slagfältet. Bortom Polen låt givetvis Tyskland, som hade genomgått en revolution 1918, och nu sjöd efter den misslyckade Kappkuppen tidigare under året. Om den framryckande Röda armén kunde ha uppmuntrat de tyska arbetarna att ta makten, och om vid behov hjälpt dem direkt, så skulle givetvis det ha varit anledning nog för att fortsätta ända dit, oavsett vad Polen hade ansett om det. Om detta skrev Lenin i ett telegram till Stalin 17 mars, när han hade fått rapporter om att strider pågick i Berlin, och att spartakisterna hade tagit kontrollen över delar av staden: ”Det är inte känt vilka som kommer att vinna, men för oss är det nödvändigt att maximalt påskynda erövringen av Krim för att få helt fria händer, då ett inbördeskrig i Tyskland kan tvinga oss att röra oss västerut för att hjälpa kommunisterna.” Ett annat mål var förstås Ungern, som ett år tidigare hade haft en kortvarig sovjetregering, störtad av företrädesvis rumänska styrkor. Det var inte speciellt långsökt att vänta sig att hitta en hel del stöd bland de besegrade arbetarna där.

Kommunistiska Internationalens syn på kriget
Kommunistiska Internationalen kodifierade aldrig revolutionära interventioner för att sprida revolutionen. Faktum är att en inte kodifierade en revolutionär arbetarstats roll i världsrevolutionen i allmänhet heller, men det betyder inte att den rollen inte kan vara betydande. Inte desto mindre är det uppenbart, av entusiasmen för Röda arméns framryckning på Kominterns andra världskongress, att den kommunistiska rörelsen inte erkände någon princip som hävdade att det var otillåtet att stödja den polska revolutionen med vapenmakt. Redan 18 maj, innan den polska offensiven ens hade slagits tillbaka, tog internationalens exekutivkommitté upp frågan om att föra revolutionen till Polen, och skickade följande appell till de polska arbetarna: ”Internationalen är övertygad om att ni nu kommer att anstränga er till det yttersta för att angripa det vita Polen i ryggen, så ni tillsammans med Rysslands arbetare kommer att besegra Polens godsherrar och kapitalister”.

Andra världskongressen i juli vädjade till världens arbetare att komma ihåg att “om vitgardist-Polen faller under Röda arméns slag, och de polska arbetarna tar makten, kommer det att vara lättare för de tyska, österrikiska, italienska och franska arbetarna att befria sig själva från sina förtryckare”.

Kominterns internationella ledning gav i augusti mer bevis för att Lenins budskap från augusti 1914, att världsrevolutionen var viktigare än någon nationsgräns, hade anammats av hela den kommunistiska rörelsen:
”Det kapitalistiska Polens krig mot det proletära Ryssland, i vilket Polen har stöd av hela den kapitalistiska världen, kommer oundvikligen att omvandlas till en alleuropeisk strid mellan arbete och kapital.” Så blev som bekant inte fallet – men det uttryckte vad den kommunistiska rörelsen hoppades skulle hända efter den förväntade segern.

Det är välkänt att Trotskij motsatte sig marschen mot Warszawa. Varför han gjorde det är mindre känt. Han uppehöll sig inte mycket vid frågan i exil, men vad han ändå skrev är klargörande nog. I sin självbiografi skrev han att en ”uppfattning om att kriget som började som ett försvarskrig skulle omvandlas till ett offensivt och revolutionärt krig började växa och få styrka. Jag kunde givetvis inte ha några principiella invändningar mot en sådan linje.”

Notera hur han skrev att han givetvis inte kunde ha några principiella invändningar. Ännu tydligare är hur han i sin Stalinbiografi summerar sin – helt korrekta – anledning för att motsätta sig att offensiven tog sikte mot Warszawa, och avfärdar bestämt alla försök att åkalla någon specifik princip som förbjöd det offensiva användandet av Röda armén för revolutionära syften:
”Jag motsatte mig marschen mot Warszawa för att det, givet svagheten hos våra styrkor och resurser, kunde sluta framgångsrikt bara under förutsättning att det blev ett omedelbart uppror i själva Polen, och det fanns absolut inga garantier för det.”