Vi behöver politiska strejker!

Strejkmöte med The International Ladies’ Garment Workers’ Union i Scranton, Pennsylvania 1958

Kravet på politisk strejk har börjat resas på vissa håll i samband med de pågående försöken att underminera lagen om anställningsskydd, las. Detta är givetvis utmärkt, politiska strejker borde vara ett av arbetarrörelsens grundläggande vapen.

Vad är då en politisk strejk? En politisk strejk en strejk med politiska mål, till skillnad från att bara handla om exempelvis en lönehöjning. Det kan vara för att slå tillbaka ett specifikt angrepp mot våra rättigheter, som de pågående attackera mot las, eller mot nedskärningar inom vården, eller – i ännu mer radikala fall – för att fälla en regering som angriper arbetarklassens intressen.

Vi har dock inte sett mycket till politiska strejker i Sverige på senare årtionden. De fackliga ledningarna har inget intresse av att driva frågan, som går tvärt emot hur de bedriver politik, och det saknas en radikal kraft som driver på. Fackbyråkrater gillar att hävda att en fackförening är en lönekartell. Det är det givetvis, också. Att arbetarna ska få en skälig lön för sitt slit är självklart ett av de viktigaste målen, men radikala fackliga aktivister har alltid haft långt större mål än så.

Faktum är att de flesta fackföreningarna i Sverige har haft det socialistiska målet inskrivet i sina stadgar, även om detta har tagits bort av många i takt med att socialdemokratin och facktopparna har gått åt höger. I Kommunal, som jag tillhör, heter det emellertid fortfarande:

Kommunal ska också verka för en samhällsutveckling på demokratisk, socialistisk och feministisk grundval, innebärande allas lika värde, social rättvisa, generell välfärdspolitik, full sysselsättning, jämställdhet mellan kvinnor och män samt internationell facklig solidaritet.

Även om detta är vagare formulerat än jag skulle föredra så säger det ändå att Kommunal har långtgående politiska mål, och verkligen inte att det ska vara begränsat till att vara en lönekartell.

Ändå är det just lönekartellen som tillåts vara den helt dominerande år efter år. Fackledningarna ser sin politiska roll i att stödja det socialdemokratiska partiet, eller i vissa fall, på lägre nivåer, Vänsterpartiet, och kanske någon reklamkampanj med ett politiskt budskap. Resultatet blir att avtalsförhandlingarna i slutändan oftast mest handlar om lönepåslag i procent eller kronor, och kanske vissa frågor för det specifika kollektivavtalsområdet.

Detta kan innebära reallönehöjningar för de berörda, vilket självfallet kan vara välbehövligt, men samtidigt fortsätter angreppen på anställningstryggheten, arbetsintensiteten ökar, marknadsanpassningarna fortskrider, högervridningen av hela samhället tilltar, hela välfärdssektorn undermineras samt, inte att förglömma, alltför lite görs för att undvika en annalkande klimatkatastrof. Vi kanske – i bästa fall – får lite mer pengar att handla för (samtidigt som arbetarklassen får en allt mindre andel av de totala inkomsterna), men i gengäld tvingas vi backa på de flesta andra områden, och samhället formas alltmer efter överklassens behov av att tjäna ännu mer groteska mängder pengar på vår bekostnad. Det är uppenbart att det inte räcker med att låta sig nöjas med lite lönepåslag – facken måste åter bli kamporganisationer för arbetarklassens intressen på alla plan!

Politiska strejker innebär mer demokrati
Det här, skulle varje liberal, och åtskilliga reformistiska byråkrater, hävda är rent odemokratiskt! Politisk påverkan ska ske genom demokratiska val samt opinionsbildning, ingenting annat! Som kommunister har vi dock en betydligt mer aktiv syn på vad demokrati borde vara än att bara gå och rösta vart fjärde år. Att arbetarklassen kunde organisera sig för att på ett mer aktivt och direkt sätt driva sina både omedelbara och mer långsiktiga intressen vore förvisso ett hot mot de besuttnas intressen, liksom livstidspolitikernas och -byråkraternas, men det vore verkligen inte odemokratiskt för den stora majoriteten.

Dessutom, och inte minst, utövar arbetsköparna ett mycket direkt inflytande på politiken. Ett välkänt exempel här är att det s.k näringslivet har stora resurser att anställa lobbyister, eller till stora reklamkampanjer och liknade. Men detta är inte ens det viktigaste. De har mycket större medel än så. Kapitalisterna kan skära ner, flytta verksamhet – eller stora mängder valuta – utomlands etc. Fråga vilken liberal som helst om det inte är dags att återinföra förmögenhetsskatten så får du troligen svaret att det inte går, för att de förmögna inte kommer att acceptera det utan kommer att flytta sina tillgångar utomlands. Med andra ord erkänner de i sak att alla andra måste anpassa sig efter ett fåtal rika. Demokrati och folkvilja i all ära, men allt måste ändå anpassas efter de kapitalstarka gruppernas önskemål. Liberaler, som ser egendomsrätten som det högsta värdet, tycker inte att det är något konstigt eller upprörande med detta, men för arbetarklassen och folkets stora massa innebär det att våra intressen underordnas de rikas vinstintressen. Ta ut mera skatt av miljonärer och miljardärer för att upprusta välfärden, minska arbetstakten och genomföra den nödvändiga klimatomställningen? Nej det går inte, för det fåtal som sitter på slantarna tillåter det inte.

Till detta ska läggas de extremt förmånliga positioner som numera har öppnats för alla politiker som – i den s.k marknadens ögon – har skött sig: konsultposter eller liknande i det privata näringslivet. Andra saker som kan locka med f.d. politiker är givetvis att de har erfarenhet av maktpositioner och är välkända namn – men i övrigt gynnas de uppenbarligen av att ha fört en politik i detta näringslivs intresse. Så genom att föra en marknadsvänlig politik belönas politikerna efteråt på detta sätt – men det betraktas inte som ett brott, trots att det uppenbarligen är en form av korruption.

Vi har sett resultatet av detta i årtionden av framsteg för borgarklassen, marknadsanpassningar, privatiseringar, avregleringar och nedskärningar. Arbetarrörelsen har backat steg för steg, medan en allt större del av vinsterna och förmögenheterna har hamnat hos ett välbärgat fåtal – på vår bekostnad. Men det finns en viktig förutsättning för detta, och det är passiviteten från arbetarrörelsen, genom att dess ledning hela tiden har försökt hålla tillbaka kampen, till förmån för sina egna förhandlingar, som de betraktar som den ”svenska modellen”.

Det stämmer förvisso att den socialdemokratiska svenska modellen alltid har byggt på byråkratisk central kontroll och att hålla lokala initiativ nere, men det var inte bara med förhandlingar som den svenska välfärden byggdes upp. Bakom förhandlingarna fanns det risker för strejker, och minnena från stora strejkstrider var ännu levande. Under 1920-talet hade Sverige exempelvis kanske världens största strejksiffror, och dessa var höga ända fram till Saltsjöbadsavtalet 1938. 1945 ägde den massiva och fem månader långa metallarbetarstrejken rum, samtidigt som det Moskvatrogna Sveriges kommunistiska parti, SKP, fick rekordsiffror i valet. När välfärden började byggas upp fanns det därför en uppenbar hotbild mot den svenska borgerligheten, som gjorde dem betydligt mera medgörliga. De arbetsrättsliga lagarna som kom på 1970-talet, inklusive las, pressades dessutom fram av en våg av vilda strejker, något som även LO erkänner idag.

Det stämmer att det finns andra skillnader gentemot idag. Andra världskrigets slut följdes av den längsta uppgångsperioden i kapitalismens historia, fram till början av 1970-talet. Med dagens betydligt mer krisande kapitalism finns inte samma reformutrymme som då. Men detta innebär inte på något sätt att det saknas en stor mängd resurser att ta strid för.

Den rikaste delen av befolkningen har på ett oerhört sätt ökat sina tillgångar på vår bekostnad sedan 1980-talets början. Vi borde ta strid för att ta tillbaka våra pengar, som vi har jobbat ihop, för att återuppbygga vården, omsorgen och skolan, rusta upp slitna bostadsområden och bygga nya, sänka arbetstakten och arbetsdagen, sänka pensionsåldern och höja pensionerna, skaffa hjälp, jobb och bostäder till flyktingar och ställa om hela ekonomin för att inte förstöra klimatet. Och att vi kommer att nå den punkt när vi inte kommer längre på grundval av det nuvarande ekonomiska systemet är ingen anledning till att fortsätta ta strid för våra intressen. Om inte kapitalismen klarar av att organisera en ekonomi utifrån människors behov och vad miljön tål får vi väl konfiskera kapitalisternas egendomar och avskaffa kapitalismen.

Verklig arbetarkamp eller seger för högern
Vi får helt enkelt välja: antingen ger vi upp och låter borgerligheten sköta politiken, eller så kämpar vi emot och bemöter arbetsköparnas kampmetoder, som de besitter i kraft av sin kontroll av pengar och produktionsmedel, med våra egna, som vi har i kraft av vårt antal och vår organisering. Strejker, inklusive för politiska mål, och även direkt riktade mot regeringen, är bara en av flera metoder vi måste använda, men en av de viktigaste.

Självfallet vore det bästa om LO och alla förbundsledningar genast skulle mobilisera till stora politiska strejker, i första hand mot samtliga försämringar av anställningstryggheten. Men tyvärr kommer de ju inte att göra det, åtminstone inte utan en massiv, organiserad press underifrån för en strejk. Vi kan inte vänta på att detta ska ske. Därför borde målet för radikala arbetare vara att organisera vilda strejker, oavsett hur mycket fackledningarna skulle sätta sig till motvärn. Eftersom vi i nuläget inte kan få ut en enad arbetarklass till kamp är det nödvändigt att några sektorer eller rent av mindre grupper går före. Om inga är beredda att göra detta kommer ingenting att hända. Mer argumentation om den punkten hittar ni här.

När kravet på politisk strejk nämns avses dock ofta en kort och begränsad, vanligtvis max 24 timmars strejk. Att Vänsterpartiets fackliga nätverk, i sitt uttalande om kampen mot las-utredningen, utgår från att den politiska strejk de kräver kommer att vara kort är väl kanske inte så överraskande. Mer förvånande kanske det kan tyckas att SAC-Syndikalisterna, som av många uppfattas som ett mer radikalt alternativ, går längre än V här och slår fast att en politisk strejk är kortvarig. På deras hemsida kan vi läsa:

Politisk strejk är en kortvarig men kraftfull demonstrations åtgärd. Förutom att lägga ned arbetet under några timmar eller ett dygn, brukar man kombinera det med att samlas till en demonstration.

När olika vänstergrupper pratar om politisk strejk utan att förtydliga begreppet mer – och det gäller den stora merparten av även den radikala vänsterns krav på politisk strejk – får man också utgå från att det är en kort och symbolisk strejk de pratar om. Det finns en anledning till detta, nämligen att korta politiska strejker har ansetts legitima, och inte som brott mot kollektivavtalen.

I Lag och Avtal reder professor Birgitta Nyström ut den juridiska biten:

Fredsplikten, som följer av kollektivavtal, hindrar inte politiska strejker /…/

Den rättspraxis som finns är att korta demonstrationsåtgärder är tillåtna. Är det längre åtgärder är det ett angrepp på arbetsgivarens arbetsledningsrätt, säger hon. En kort åtgärd kan handla om några timmar, medan en längre kan handla om en dag. Det beyder att en klimatstrejk i form av en demonstration på till exempel ett par timmar troligen är laglig.

Hon klargör också att offentliganställda uttryckligen är förbjudna att delta i politiska strejker, enligt Medbestämmandelagen.

Det vore givetvis ett stort framsteg om vi såg korta politiska strejker, exempelvis mot alla försämringar av anställningsskyddet. Men vårt budskap måste ändå vara att detta inte räcker för att slå tillbaka arbetsköparnas offensiv. Vi behöver politiska strejker som kan vara betydligt mer än 24 timmar.

Självfallet finns det risker med olovliga strejker, som en politisk strejk som vara mer än ett dygn troligtvis skulle anses vara. En påföljd är att Arbetsdomstolen (AD) kan utdöma böter. Dessa brukar dock inte vara speciellt höga. De sophämtare på som strejkade på Reno Norden sommaren 2017 dömdes att betala till upp till 3 500 kr. Givetvis finns också risken för att arbetsköparen ger igen, i värsta fall kan det leda till uppsägning. Men riskerna beror på vilken kraft och enighet som vi går till strid med. Ju fler som sluter upp i en strejk, och solidaritetsstrejker, desto svårare är det att sparka alla.

Det är ju nödvändigt med en stor våg av strejker och arbetarkamp för att slå tillbaka högerns angrepp, och en viktig del kommer att vara att stödja kamrater i kamp eller som hotas av repressalier och avsked med solidaritetsaktioner. Arbetsköparna behöver arbetarna för att någonting alls ska fungera – de kan inte göra någonting utan oss. Det är där möjligheten att slå tillbaka deras angrepp på oss finns. Ju kraftfullare och mer enade vi är, desto mindre kan de göra åt saken.

Detta kan tyckas vara långt borta. Just nu – och då menar jag inte bara just nu under coronapandemin – är det ju väldigt låga strejksiffror i Sverige, och de fackliga ledarna kan förväntas göra sitt bästa för att fortsätta att avleda krav på strejk. Och om de pressas till att utlysa strejker kan vi förvänta oss att de kommer att göra sitt bästa för att begränsa dess omfattning, och ta första bästa svepskäl för att avblåsa dem. Vi måste därför ta strid, inte bara mot arbetsköparna, utan även för att pressa de fackliga ledningarna, och i förlängningen ersätta dem med företrädare som faktiskt ser som sin uppgick att organisera och leda verklig kamp. Det är självfallet ingen lätt uppgift, men alternativet är att låta högern bygga upp ett samhälle enligt sina egna ideal och ekonomiska intressen.

Jens-Hugo Nyberg

En av de mest framgångsrika vilda strejkerna i Sverige var städerskornas strejk 1974-75. Läs mer om den här.