Om terrordådet i Wien

Fyra personer dödades och 23 skadades i det islamistiska terrordådet i Wien förra måndagen, den 2 november. Dagen efter dådet publicerade vi, på vår Facebook-sida, våra österrikiska kamraters korta, första uttalande om händelsen. Här följer nu det utlovade längre uttalandet, ursprungligen publicerat på tyska av Arbeiter*innenstandpunkt, österrikisk sektion av Förbundet för Femte Internationalen.

Den 2 november, sista dagen innan nedstängningen på grund av coronapandemin, ägde den första stora attacken på årtionden rum i Wien. På kvällen mördade en anhängare till den så kallade Islamiska staten (IS) fyra människor i första distriktet, området kring Schwedenplatz, skadade många fler och lämnade staden i chock. Attacken, som drabbade oskyldiga arbetare den natten, visar återigen jihadismens reaktionära karaktär, och hur den framkallar kulturell och religiös splittring.

Bakgrund
Den 20-åriga attentatsmannen, som sköts av polisen, var, som bekant, en ung man som växt upp i Österrike. Han var inte en ”importerad terrorist” som medierna och högerpressen alltid vill utmåla det som, åtminstone sedan den så kallade ”flyktingkrisen”. Han hade både österrikiskt och makedoniskt medborgarskap.

Det faktum att förövaren växte upp i Österrike och hade österrikiskt medborgarskap tycks stötande för de etablerade partierna – reaktionen mot detta är att de som ansluter sig till terroristorganisationer ska antas vara ”utlänningar” genom att man berövar dem österrikiskt medborgarskap. I den nuvarande situationen förs detta krav fram av SPÖ (socialdemokraterna) – förra året föreslog FPÖ (högerextremt populistiskt parti) samma sak, men då avvisades det av SPÖ.

Den närmare bakgrunden till brottet är ännu inte helt klar. Det förefaller vara en i en rad internationella attacker. Det de har gemensamt är att de antagligen inte var centralt planerade och genomförda av IS, till skillnad från terroristattackerna för några år sedan (Charlie Hebdo, Bataclan, Nice, m. fl.), vilket antagligen främst beror på det faktum att IS har förlorat sin maktbas i Syrien och Irak.

Rasism och antirasism
Reaktionerna på terroristattacken i Wien har varit mycket blandade. Å ena sidan den förväntade anti-muslimska rasismen från FPÖ. Den identitära rörelsen, eller snarare dess frontorganisation, försökte också använda attacken för sina egna syften och organiserade en liten demonstration den 5 november, vilken delvis blockerades och försenades av aktiva anti-fascister.

Å andra sidan försökte regeringen frammana en stämning av nationell enhet och sammanhållning. Även om vi är motståndare till varje uppdelning av samhället efter religion eller ursprung, kan vi inte ha enhet med kapitalet och dess regering, som upprätthåller kapitalistisk utsugning och imperialistiskt beroende och som dagligen är ansvarig för att människor dör på Medelhavet.

I kölvattnet av den förödande hanteringen av coronapandemin och sedan restriktionerna nyligen skärpts, var attacken sannolikt läglig för att avleda uppmärksamheten från regeringens misslyckande. Samtidigt är det troligt att regeringen, och speciellt inrikesministern Karl Nehammer, kommer att använda situationen för att genomföra fler angrepp på de demokratiska fri- och rättigheterna.

EU har nyligen meddelat att krypterad kommunikationen i framtiden ska omöjliggöras, genom att man tvingar plattformar som WhatsApp, Signal eller Telegram att tillhandahålla så kallade ”master keys”, eller kryphål, för att garantera säkerhetstjänsterna tillgång till krypterad kommunikation.

I Österrike har frågan om förebyggande inlåsning, det vill säga att fängsla ”farliga asylsökande” utan den vanliga processen, åter rests. Det har hittills misslyckats på grund av att det strider mot konstitutionen, vari rätten till personlig frihet har en relativt hög prioritet.

Vänstern måste bestämt motsätta sig båda förslagen. Bortsett från det faktum att det är tveksamt om sådana åtgärder verkligen skulle visa sig effektiva i att förhindra attacker, är det säkert att de kan användas mot systemets motståndare ­– alltså även mot oss.

Förutom dessa reaktionära lagförslag förekom det emellertid också en våg av solidaritet, antirasism och positivt betonande av de migranter och muslimer som hjälpte de skadade i Wien. Detta tydliga ställningstagande hos stora delar av befolkningen, som inte kopplar majoriteten av muslimer i Wien och Österrike till brottet, är viktigt och korrekt. Det är inte bara helt fel att automatiskt koppla muslimer till terror, utan det är också vad IS önskar för att stärka rasismen mot muslimer genom sina terrorattacker för att få fler anhängare som radikaliseras på grund av marginalisering i samhället.

Misslyckad avradikalisering
Strax efter attacken var det nödvändigt att ifrågasätta regeringens och speciellt inrikesminister Nedhammers påståenden om att myndigheterna hade hanterat det utomordentligt väl och att angriparen hade lurat programmet för avradikalisering.

IS-sympatisören hade 2018 försökt ta sig in i Syrien via Turkiet, men greps då i Turkiet och skickades tillbaka till Österrike. I Österrike dömdes han till 22 månaders fängelse för medlemskap i en kriminell och terroristisk organisation. Han frigavs ur fängelset i slutet av 2019. De som nu, allt mer högljutt, för fram att hans tidiga frisläppande var det centrala misstaget förstår inte att han ändå skulle ha släppts från fängelset i juli i år.

Mycket snart efter attacken blev det känt att Slovakien i oktober hade varnat Österrike för att förövaren ville köpa ammunition där. Den federala myndigheten för att skydda konstitutionen och bekämpa terrorism (BVT) hade uppenbarligen inte gjort något med informationen och hade inte informerat de ansvariga för avradikaliseringen eller domstolarna.

Dessutom hade myndighetens kontor i Wien (LVT) redan i juli varnats av tyska myndigheter för att IS-anhängaren i Wien hade haft besök av människor som de kände till. Inrikesminister Nehammer förklarar det hela med kommunikationsproblem, men de närmare orsakerna är ännu inte kända.

Svaret på terrorn i Wien kan inte vara den kapitalistiska statens allsmäktiga repressiva apparat, som i slutändan kommer att riktas mot den revolutionära arbetarrörelsen. Svaret är antirasistisk klasskamp, internationell solidaritet och antiimperialism.

Översatt från Arbeiter*innenstandpunkt, 9 november 2020.