Göteborgskravallerna 20 år – våra ståndpunkter då och nu

För 20 år sedan, 14-16 juni 2001, inträffade demonstrationerna, kravallerna och polisvåldet i Göteborg, i samband med EU-toppmötet och president George Bushs besök. Detta blev en vattendelare inom en svenska vänstern. Otaliga aktivister, speciellt unga, fick sin tro på den svenska staten och polisen underminerad eller förstörd medan andra, däribland den officiella vänstern, slöt upp bakom samma stat och polis, eller hukade sig bara i medias, politikernas och rättsväsendets ofta lögnaktiga hetskampanj mot allt vad radikal vänster hette.

När man diskuterar vad som hände är ett faktum nödvändigt att slå fast: varje gång det blev våldsamheter så var det polisen som slog till först. De började faktiskt redan innan händelserna i Göteborg, i Malmö i april. Polisen gick där mycket våldsamt till mot en demonstration mot EU:s finansministermöte, och slog ett stort antal aktivister brutalt, och omhändertog några hundra. Det här bidrog till att sätta stämningen inför det som skulle hända mindre än två månader senare i Göteborg.

Anledningen var EU-toppmötet som skulle hållas i Göteborg, och som fick besök av USA:s president George W. Bush. Stora demonstrationer och seminarier var planerade, och skolor uppläts åt tillresta. Polisens provokationer började mot en av dessa skolor, Hvitfeldtska gymnasiet, där för övrigt vi i Arbetarmakt bodde.

Händelserna 14-16 juni
På morgonen 14 juni, samma dag som den första stora demonstrationen skulle hållas, omringades plötsligt skolan, under förevändningar om att det skulle finnas vapen där, något inte det minsta bevis för skulle visas upp. Plötsligt fick alla som befann sig på skolan veta att de var misstänkta. Under de blandade signaler som skulle komma från polisen de närmaste timmarna sades det att alla som ville och som var villiga att bli visiterade skulle få gå därifrån, vilket redan det innebar en inskränkning av demonstranternas frihet. Det visade sig dessutom inte vara så enkelt, och detta gällde bara en stund. Snart gällde det att de som var kvar på skolan var belägrade och misstänkta – utan att ha gjort något brottsligt. Ett försök gjordes att trycka sig ut genom polisavspärrningen, under ledning av vita overall-aktionen. Detta var en sedan tidigare planerad aktion för att, iklädda skydd för huvud, kropp, armar och ben, och utan att slå någon, genom aktivt ickevåld pressa sig in på mötesområdet. Arbetarmakt stödde den aktionen, om än inte okritiskt, och flera från oss var med i planeringen och tillverkade och tog med skydd för att delta.

I stället för att ta sig in på mässområdet, som hade varit avsikten med den planerade aktionen, fick man nu försöka bryta sig ut ur skolan. Med skyddsbeklädda aktivister i täten försökte nu en del av dem som var inne på Hvitfeldtska – och som fortfarande inte hade gjort något mera brottsligt än att planera att demonstrera – att pressa sig ut utan att bli gripna. De möttes av en mycket hög grad av polisvåld och försöket slogs tillbaka. Personer längre bak, som såg hur deras kamrater i fronten misshandlades, började i det här läget kasta sten för att pressa tillbaka polisen och ge de slagna en chans att undkomma, vilket var en stor lättnad för de misshandlade.

På kvällen samma dag, under den stora Bush not welcome-demonstrationen deltog Arbetarmakt i att övertala folk att komma till Hvitfeldtska. Trots protester från en del andra organisationer i demonstrationsledningen använde vi megafoner för att uppmana folk att frita de inspärrade kamraterna. Vi lyckades där samla några tusen personer, som genom att hålla polisen upptagen gav möjlighet till en del av de instängda på skolan att smita, och förena sig med demonstrationen.

Nästa dag, fredag 15 juni, var det dags för antikapitalistmarschen. Till skillnad från de största demonstationerna hade den inget tillstånd – vilket inte i sig gör den olaglig, och demonstrationsledningen var dessutom i dialog med polisen. Marschen skulle gå mot mässområdet där toppmötet hölls. Polisen tänkte inte tillåta detta utan hade spärrat vägen på ett tidigt stadium. Delar av demonstationen, inklusive Arbetarmakt, ville att vi skulle trycka oss igenom och skanderade: ”Vi ska fram!”, men då viktiga delar av tåget, inklusive dess ledning, motsatte sig detta blev det ett dödläge där vi stod stilla. Tills polisen attackerade med batonger och hundar, och sedan även hästar.

Svarta blocket, som snart skulle bli beryktat för vad som skedde sedan, försökte i första läget att hålla ihop och försvara demonstrationen. I ett senare läge, när demonstrationen blev uppsplittrad i ett allmänt kaos av polisens våldsamma framfart, och delar blev tillbakapressade mot Avenyn inträffade vandaliseringen där, som en direkt och oplanerad följd av polisvåldet. Arbetarmakt deltog i att försöka försvara och hålla ihop demonstationen, men vi såg inte att krossa skyltfönster som någon väg framåt. Vi kritiserade senare Svarta blocket och AFA för detta meningslösa handlande som bara skulle underlätta för högern att hetsa mot vänstern, men vi vägrade att jämställa det våldet mot polisens våld mot vår demonstationsrätt, eller att stämma in i de reaktionära fördömandena efteråt. Vidare försvarade vi rätten att försvara demonstationer mot våldsamma polisattacker, och skulle upprepade gånger samarbeta med AFA i olika sammanhang.

Nästa tillfälle med stenkastning framprovocerades också av polisen. Reclaim the city-festen hölls helt fredligt samma kväll. Polisen inringade den, men tillät en grupp fascister att gå igenom avspärrningen och attackera gatufesten. När fascisterna jagats bort var det istället poliserna som gick till angrepp. Detta ledda till att några av demonstranterna svarade med gatsten, och det var vid detta tillfälle som polisen sköt skarpt. Bland annat sårades Hannes Westberg så svårt att han låg i koma och var nära att dö. När han vaknade åtalades han absurt nog och dömdes för våldsamt upplopp, medan poliserna som sköt skarpt helt slapp påföljd, trots att det finns tydliga bildbevis på att de blåljög om händelserna.

Polisens våld och vår rätt till självförsvar
Syftet med denna korta genomgång är inte att gå igenom och diskutera allt som hände, men det var nödvändigt att påvisa hur det var polisen som inledde varje allvarlig våldsamhet. (För en mer utförlig redogörelse för händelseförloppet, se resolutionen ”Ta kamp mot svenska polisens våld”, som finns längre ner på denna sida.) Vid den tredje stora demonstrationen, den mot EU:s och globaliseringens avigsidor på lördagen 16 juni, angrep inte polisen, och det blev då inte heller några kravaller, trots att svarta blocket deltog. Enligt uppgift hade polisen planer på att angripa, men lurades av någon förutseende i demonstationsledningen som stuvade om bland blocken så att svarta blocket inte gick där polisen hade trott, men det har jag inga säkra källor på.

Syftet är inte heller att påstå att inga kravaller hade uppstått om polisen inte hade gått in med våld. Det fanns aktivister som ville ha kravaller, men det handlar om vad som kunde ha hänt. När vad som faktiskt hände ska beskrivas är det nödvändigt att säga: våldet inleddes i varje skede av polisen, och det var hela tiden de som brukade mest våld (inklusive att skjuta skarpt).

Inte heller menar vi att det viktigaste frågan är vem som i varje skede började. Vi likställer inte demonstranternas och polisernas våld. Vi var i Göteborg för att demonstrera mot den globala världsordningen som utsätter framför allt de halvkoloniala länderna – men även stora delar av de imperialistiska metropolerna – för våld i form av utsugning, fattigdom, påtvingade nedskärningar och strukturanpassningar, miljöförstöring och direkta militära interventioner. Det är inte samma sak att försvara och att bekämpa detta system som dagligen utövar ett våld mot merparten av jordens befolkning som ligger på en nivå skyhögt över det som samtliga demonstranter i Göteborg skulle ha kunnat utföra hur mycket vi än försökte, och att bekämpa det.

Vi måste givetvis fortfarande diskutera vilket våld som är försvarbart, vilket som är nödvändigt och vilket som är kontraproduktivt. En del våld, som riktas mot andra vänstergrupper kan vara rent reaktionärt. Det var inte frågan om detta i Göteborg 2001, men en del var kontraproduktivt, som förstörelsen av Avenyn, som inte på något sätt flyttade fram arbetarklassens och den revolutionära vänsterns positioner, utan istället gjorde alltför stora delar av arbetarklassen arga på demonstranterna. Annat var förståeligt och rent av nödvändigt, som när stenar försvarade dem som misshandlades av poliser under utbrytningsförsöket från Hvitfeldtska. Men inte heller det kontraproduktiva våldet kan jämställas med polisens våld mot oss, och de som utövade det förtjänar kritik, men inte ett instämmande i den reaktionära kören av fördömanden, eller utestängning från kommande kamp.

Göteborgshändelserna följdes av en formlig hetskampanj mot allt vad radikal vänster hette. Tidningarna hetsade och ljög om vad som hade hänt, polisen blåljög, statsminister Göran Persson gick direkt ut och tog ställning i skuldfrågan – tvärtemot vad politiker brukar säga är deras princip, speciellt när de får frågor på konsekvenserna av sin egen politik – och hävdade att händelserna var ett planerat och organiserat angrepp på vår demokrati. Domstolarna följde snällt efter och dömde aktivister till flera år i fängelse på indicier eller vittnesmål från enskilda poliser som bevisligen hade talat osanning om annat.

Arbetarrörelsens och vänsterns officiella ledning följde med. Sossarna i Göteborg delade ut blommor till poliserna och partiet nationellt ställde helt upp på den officiella versionen. Detsamma gjorde i stort sett Vänsterpartiet under Gudrun Schyman, även om även kritik hördes i deras egna led. KPML(r), numera Kommunistiska partiet, reserverade sina hårdaste fördömanden för, som de uttryckte det, anarkistiska och trotskistiska provokatörer. Som vanligt kan de stödja radikal kamp, men bara i förfluten tid eller i andra länder.

Tusentals aktivister blev överraskade och chockade av polisens övervåld. Som revolutionära marxister fanns det dock mindre anledning att bli häpna. Givetvis visste vi inte att det skulle ske just som det gjorde, och vi kanske också blev förvånade över polisens agerande i vissa situationer – men vi som menar allvar med att slåss för socialismen måste veta att polisen kan agera såhär. Att polisen var så pass våldsamma hänger givetvis ihop med att flera av världens viktigaste ledare var på plats på toppmötet, och att Sveriges status eller anseende som pålitlig medhjälpare i den imperialistiska världsordningen var hotad. Men tänk då på hur mycket hårdare polisens reaktion kan bli den dagen då det rådande systemet och de rikas egendomar på allvar är hotat.

Frågan om våld är viktig i all större, seriös kamp. Å ena sidan måste vi kritisera och försöka undvika meningslöst och kontraproduktivt våld, å andra sidan, och framför allt, måste vi stå upp för vår rätt att försvara våra demonstrationer, våra organisationer och, i förlängningen, arbetarklassens position i kampen, ända fram till att slåss om den verkliga makten. I detta måste vi också inse att stora situationer av kamp kommer att medföra våld, inklusive förstörelse. Vi kan kritisera och försöka motverka de kontraproduktiva metoderna, men vi kan inte ta detta som ursäkt för att stå vid sidan om, eller sluta upp bakom polisen. Den ”vänster” som agerar så kommer vi inte att ha någon nytta av när det verkligen gäller.

Jens-Hugo Nyberg

Som en del i att uppmärksamma lärdomarna efter Göteborgshändelserna för 20 år sedan har vi också återpublicerat två av de resolutioner vi skrev direkt efter händelserna nedan, Ta kamp mot svenska polisens våld och Slå tillbaka den reaktionära hetsen efter händelserna i Göteborg. Det står där att Arbetarmakt var med i FRKI, Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International. Denna har sedan dess bytt namn till Förbundet för Femte Internationalen, som vi fortfarande är medlemmar av. Revolution var den ungdomsorganisation som var knuten till Arbetarmakt, och ska inte förväxlas med den nuvarande organisationen Revolution (IMT) Den här tillbakablicken, Göteborg 2001 – när demokratins gräns nåddes publicerades för tio år sen, till tioårsjubileet.


Resolution från Arbetarmakt: Ta kamp mot svenska polisens våld!

Ursprungligen i Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 96, 2001-06-21.

Händelserna i Göteborg 14-16 juni är en vändpunkt i Sverige, men också en viktig händelse i internationella sammanhang. Förra gången demonstranter blev beskjutna i Sverige var Ådalen 1931, när det faktiskt var militären och inte polisen som sköt ihjäl fem demonstranter.

Reaktionens strategi: krossa anti-globaliseringsrörelsen
Den svenska polisen verkade ha en medveten strategi för att systematiskt eskalera våldsamheterna. Det började med det brutala polisvåldet i Malmö och Stockholm. Omringningen av Hvitfeldtska gymnasiet var en oerhörd provokation. Ingenting hade hänt innan. Polisen hävdade först att de var där för att det fanns vapen. Istället ändrade man rubriceringen till ”våldsamt motstånd”, som i själva verket handlade om ett rent självförsvar mot polisens attacker. De som bodde där hade fått hyra skolan från kommunen och betalat för det. Polisen betraktade dem som var där som ”husockupanter”. Detta eskalerade till absurda proportioner på lördagskvällen, då 500 poliser omringade 800 helt fredliga demonstranter som ville protestera mot polisvåldet, och då k-pistbeväpnade insatsstyrkor stormade Schillerska gymnasiet.

När vi var offer i Malmö så fick vi viss sympati från etablissemanget. Vad synd det är om den som utsätts, om offret. Men när de slagna börjar göra motstånd, när vi slutar att agera enbart som offer, då börjar hetsen. Så silas myggen, medan kamelerna sväljs med hull och hår. Genom historien har reaktionens våld mötts med en oändligt mycket större förståelse än motståndets. Budskapet är här enkelt: ni har existensberättigande bara om ni fortsätter vara offer, bara om vi kan fortsätta förtrycka, suga ut och exploatera er utan att ni gör något motstånd överhuvudtaget, bara om ni ligger stilla när vi slår er, då får ni också ta del av vissa demokratiska rättigheter.

Detta är en del av en internationell offensiv från den globala borgarklassen. De senaste 20 årens nyliberala offensiv – ökad exploatering, ökade sociala klyftor, stängda gränser mot tredje världen, privatiseringar, sämre arbetsförhållanden, större frihet åt kapitalet, mindre frihet åt arbetare, hårdnad imperialism och ökat förtryck – har på allvar hotats av anti-globaliseringsrörelsen. Därför har reaktionen börjat sätta hårt mot hårt. Målet är att piska upp stämningen mot anti-globaliseringsrörelsen, vinna opinionen på sin sida, för att sedan krossa rörelsen. De provocerar och provocerar. När de sedan till slut möts av en militant motreaktion så använder de den sistnämnda för att ”visa på” behovet av hårdare tag, ändrad lagstiftning som ger mera makt åt polisen, inskränkning av demokratiska rättigheterna, osv.

I slutet av juli kommer detta ställas på sin spets i Genua, i samband med protesterna mot G8-mötet där. I Italien sitter post-fascister i regeringen, och där kommer de försöka krossa motståndet, och lära anti-globalisterna en läxa så att de inte längre ska våga protestera mera.

Detta är historiskt sett inte något nytt. Vi måste se till att de inte lyckas med sin strategi. Om de lyckas kommer många fler grupper att drabbas, också majoriteten av de som idag säger sig stå på polisens sida. Det kommer bli lättare för kapitalisterna att sätta facket på plats, för imperialismen att påtvinga u-länder en nyliberal politik, för borgarna att driva på nedrustningen av skola, sjukvård, barn- och äldreomsorg, för fascister att attackera invandrare och vänsteraktivister, för nymoralister att få igenom inskränkningar av kvinnors rättigheter, för staten att inskränka demokratiska fri- och rättigheter, osv.

Imperialismens våld
Det våld som demonstranter stått för är ingenting i jämförelse med imperialismens våld, vars världsordning den svenska polisen försvarade i Göteborg, och vilken dödar tiotals miljoner varje år. Det är mot denna imperialism som vi kämpar genom att sabotera och försöka stoppa dess toppmöten. Klassamhället har utövat permanent terror i 5 000 år, kapitalismen i 700 år. Vi måste vidga vårt synsätt från Göteborg och Sverige till att se de långa historiska och globala sammanhangen som står på spel.

EU representerar ytterst den europeiska borgarklassen och dess imperialistiska strävan. Visserligen är alla EU-länder så kallade demokratier, men det är en demokrati på borgarklassens villkor. De verkliga besluten tas i de multinationella bolagens styrelserum. Stora grupper får inte vara med och fatta beslut som berör dem, såsom invandrare och Östeuropas befolkning. Arbetarmakt anser inte att internationella organ som EU, IMF, Världsbanken, WTO eller FN har någon legitimitet. De representerar i grunden imperialismens intressen, en kapitalets diktatur och ett globalt apartheidsystem där u-länderna stängs ute från verkligt beslutsfattande.

Frige alla arresterade och häktade!
Arbetarmakt kräver att alla arresterade demonstranter, utan undantag, omedelbart friges utan några rättsliga konsekvenser. Den ideologiska grunden för ett sådant krav är att vi inte erkänner polisens legitimitet, den borgerliga statens rätt att bestraffa. Den rådande synen är att polisens våld är helt legitimt, medan demonstranter inte ska få göra motstånd oavsett vilka brutala handlingar som begås mot dem. Kritiken berör oftast hur pass mycket våld polisen bör använda.

Arbetarmakt har den motsatta uppfattningen. Vi är för att krossa den borgerliga staten, och ersätta den med ett beväpnat folk demokratiskt organiserat i miliser och arbetarråd, dvs en arbetarstat. Detta kan förstås bara realiseras i en revolutionär situation, vilket vi inte har idag. Men händelserna i Göteborg, och tidigare i Malmö, visar på nödvändigheten av att organisera ett militant självförsvar även i icke-revolutionära situationer.

Som revolutionärer kan vi inte agera som rådgivare åt polisen. Vad ska man säga till polisen? Använd gummikulor istället för skarpladdad ammunition? Använd inte för mycket våld när ni slår oss? Det enda ”rådet” som en revolutionär kan ge till polisen är att den borde upplösa sig själv, och till enskilda poliser att de borde lämna sitt yrke. Debatt med polisen är bara meningsfull som ett sätt att avslöja den inför en publik. Visst kan vi ställa enskilda krav, som nummer på polishjälmar och avväpning, men det gör vi enbart utifrån perspektivet att sabotera för polisens arbete, inte ur perspektivet av att det skulle gå att reformera polisen i demokratisk riktning. Polisens uppgift är att försvara kapitalismen och imperialismen. Därför förblir den vår fiende. Att det sitter en socialdemokratisk regering förändrar ingenting. Socialdemokratin har en bas inom arbetarklassen. Men när den sitter i regeringsställning är den helt integrerad i den borgerliga statens struktur, och gör helt kapitalets ärenden. Socialdemokraterna i Göteborg delade ut rosor åt polisen. Också Vänsterpartiets Gudrun Schyman har ställt sig på polisens sida. Men detta är hur (s)- och (v)-ledningen agerar. Gräsrötterna kan och bör försöka vinnas över bort från reformismen.

Skilj mellan polisens och motståndets våld!
En stor del av våldet och stenkastningen var absolut nödvändig för försvar mot polisens attacker. Arbetarmakt vill speciellt berömma dem som utsatte sig själva för att försvara demonstrationer och protester med militanta metoder. I flera sammanhang var det stenkastning och annat bruk av våld som räddade demonstranter från att bli helt sönderslagna av polisen, kanske tom med livshotande skador som följd.

Skadegörelsen av butiker hade provocerats fram av polisen. Den bör betraktas som en reaktion mot polisens brutala angrepp först av Hvitfeldtska gymnasiet och sedan på fredagsdemonstrationen som till en början var helt fredlig.

Arbetarmakt uppmanar hela vänstern att inte stämma in i polisens och etablissemangets fördömanden av de vita overallerna, AFA, de autonoma, det svarta blocket och andra som har använd militanta metoder. Visst måste vi kunna kritisera varandra. Om vi inte gör det kommer det att försvåra för oss att lära oss från våra misstag. Arbetarmakt har också kritik, men vi för fram den utifrån en revolutionär synvinkel, om vad som är det bästa sättet att vinna över polisen, imperialismen och kapitalismen. Vi skiljer oss också från både reformismen och anarkismen i taktik, strategi, principer och program.

Vita overallerna i Göteborg var inriktade på att inte använda något offensivt våld. Den utrustningen som skulle användas hjälmar, skydd av överkropp, ben och armar, gasmasker – hade endast syftet att stå emot polisens attacker. Vita overallerna dolde inte heller någonting, utan sade öppet vad de skulle göra.

Arbetarmakt vill samtidigt varna för att förvandla ickevåldslig civil olydnad till en fetisch. Den är en taktik som kan vara lämpliga i vissa konkreta lägen, men helt otillräcklig i andra. På liknande sätt får vi inte heller förvandla våldet till en fetisch. Ibland är det nödvändigt, exempelvis i självförsvar. Ibland är fredliga metoder att föredra. Ibland behövs något mittemellan.

Arbetarmakt anser inte att trashing av butiker är en lämplig taktik i kampen, då dylikt är syfteslöst och vänder opinionen till reaktionens fördel. Inte heller fyller den någon direkt defensiv funktion, utan riskerar dra bort uppmärksamheten från att försvara demonstrationerna. Detta åtminstone inte under nuvarande omständigheter.

Arbetarmakt kritiserar också det svarta blocket, och vi tror att Göteborg har visat att de inte utgör ett levnadsdugligt revolutionärt projekt som kan vinna massförankring. De autonoma förstår inte nödvändigheten av att vända sig till arbetarrörelsen, och vinna den för militanta metoder. Men vi skiljer mellan polisens våld, som ytterst syftar till att försvara kapitalismen och imperialismen, och demonstranternas våld, som är en reaktion på det våld som klassamhället står för.

Det är mycket viktigt att skapa massförankring för våra aktioner. Ytterst är kampen mot imperialism och kapitalism, och för global socialism, en fysisk kamp. En fredlig socialistisk revolution är mycket osannolik. Göteborg bekräftar detta i miniatyr-skala. Men vi får inte glömma den ideologiska klasskampen, att försöka vinna arbetarklassen på vår sida och involvera den i den anti-kapitalistiska kampen. Arbetarmakt menar att för att segra över imperialismen måste vi förena den anti-kapitalistiska rörelsen med arbetarrörelsen. Ett våld som fyller en bestämd funktion, exempelvis i självförsvar, har mycket större förutsättning att vinna en massopinion, dock måste vi försvara oss även om vi skulle vara totalt isolerade. Hade det genomförts militanta protester med 10 000-tals i Göteborg, som var beredda till att använda självförsvar, hade arbetarrörelsens ledning mobiliserat för dessa, så hade inte polisens attacker kunnat genomföras på samma sätt.

Arbetarmakts agerande och taktiska positionering
Arbetarmakt, svensk sektion av FRKI, deltog aktivt för de vita overallerna (innan polisen lyckades med att stoppa aktionen genom att beslagta det mesta av utrustningen på Hvitfeldtska gymnasiet), trots att vi har en hel del kritik mot deras ideologi och taktik. I Göteborg bedömde Arbetarmakt, pga läget inom vänstern i Sverige och styrkeförhållandena, som att de vita overallerna var det mest lämpliga alternativet av de initiativ som planerades i Göteborg.

I Göteborg deltog förutom våra svenska kamrater också våra kamrater från Tyskland, Storbritannien och Tjeckien.

Många medlemmar och sympatisörer i FRKI, Arbetarmakt och Revolution har stått i fronten och brukat militanta självförsvars-metoder: i kampen om Hvitfeldtska gymnasiet, i hjälpande av de inringade att fly undan polisens avspärrningar, i att försvara demonstranter mot polishundar och batongslag, osv. En stor del av våra kamrater har blivit slagna med batonger, hundbitna, omhändertagna och gripna. Det mesta av vårt politiska material beslagtogs på Hvitfeldtska gymnasiet, vilket försvårade vårt senare politiska ingripande.

På Hvitfeldtska gymnasiet hade Arbetarmakt och Revolution flera medlemmar instängda, som också deltog i det av vita overallerna ledda genombrytningsförsöket. I början intog Arbetarmakt positionen att ickevåldslig civil olydnad var den lämpligaste taktiken. Men detta blev överspelat pga polisens massiva upptrappning. Det våld som senare användes på Hvitfeldtska var därför berättigat, speciellt med tanke på den desperat situation de inringade befann sig i och det politiska sammanhang av att försvara Hvitfeldtska detta våld ingick i.

I samband med anti-Bush-demonstrationen, med 10 000 deltagare, på torsdagen, samtidigt med omringningen av Hvitfeldtska gymnasiet, argumenterade Arbetarmakt mycket starkt för att demonstrationen direkt skulle gå till Hvitfeldtska gymnasiet. Demonstrationsledningen, vid tillfället dominerat av KPML(r), var dock helt emot detta, och menade att det skulle leda till mera kravaller, och att man visade solidaritet på plats. Ledande personer inom Socialistiska Partiet var också emot att tåga mot Hvitfeldtska, liksom de var emot att gå mot Mässhallen och polishuset efter samlingen på fredagsmorgonen.

Tyvärr hade vi i Arbetarmakt inte tillgång till vår megafon, som fanns Hvitfeldtska, men när vi fick låna en från IS (Internationella Socialister) och uppmanade demonstranterna att tåga mot Hvitfeldtska beslagtogs den av demonstrationsvakterna. Vi kontaktade Rättvisepartiet Socialisterna (RS), och föreslog att de skulle använda sina två megafoner, och vi som agiterade med megafoner och våra egna röster fick 2 000-3 000 att till slut tåga mot Hvitfeldtska. Där lyckades demonstranterna frita ett 30-tal personer, genom att blockera för polisen när dessa flydde över container-avspärrningarna. RS försökte ett par gånger alltför tidigt blåsa av aktionen, men blev utbuade och pressades att fortsätta. Det blev mindre av kravaller och polisvåld just för att vi var så många. Hade vi varit fler, och hade anti-Bush-demonstrationen gått direkt till Hvitfeldtska, hade vi kanske kunnat frita allihopa.

Det svarta blockets alltför tidigare utbrytning från anti-Bush-demonstranterna undergrävde möjligheten för att vinna en majoritet av demonstrationen för att tåga mot Hvitfeldtska gymnasiet. Detta av två anledningar, dels gick vi miste om några hundra personer som kunde ha agiterat på slutsamlingen för att fortsätta marschen, och dels skrämde autonomernas oorganiserade och oplanerade våld iväg deltagare från att delta i militant massaktionen. Det svarta blockets kravaller lyckades inte heller uppnå någonting konkret, till skillnad från den mera massiva militanta aktionen som senare genomfördes.

På samlingen på fredagsmorgonen uppmanade Arbetarmakt alla att gå i en gemensam demonstration mot Mässhallen och polisstationen (det sistnämnda för att solidarisera sig med de arresterade), i syfte att uppnå maximal slagkraft. Detta skedde också, och alla blocken gick bakom Anti-kapitalist-marschen, som hade sökt demonstrationstillstånd, men fått avslag. RS, den ledande kraften inom Anti-kapitalist-marschen, var dock mot att försöka tränga sig igenom poliskedjan som stoppade demonstrationen, trots att denna till en början var så svag att en beslutsam genomträngning antagligen hade lyckats. RS bildade en extra kedja för att hindra de demonstranter som försökte tränga sig igenom. Varför då stå i fronten? Polisen attackerade demonstrationen utan att något våld innan hade använts från demonstranternas sida. Arbetarmakt och Revolution deltog aktivt i försvaret av demonstrationen, till skillnad från dem som ropade ”icke-våld”. Om polisen attackerar med hundar och batonger har man rätt att försvara sig.

Det svarta blocket spelade till en början en positiv roll, genom att tillsammans med andra försvara demonstrationen. Den stenkastning som då förekom var direkt riktad mot polisens våld och därför berättigad. I ett senare skede när svarta blocket hade separerat från övriga demonstranterna övergick deras verksamhet till ofokuserad vandalism och utsiktslös strid med polisen, och motverkade sitt eget syfte. Arbetarmakt och Revolution deltog därför inte i det senare.

Efter polisens attack på demonstrationen på fredag förmiddag återgrupperade sig några tusen demonstranter på en bro vid festivalområdet. Denna bro ockuperades som ett försvar mot ett planerat angrepp från polisen mot festivalen. Polisen vågade aldrig angripa ockupationen utan avblåste sin räd. Anledningen var att tusentals disciplinerade demonstranter signalerade sin beredskap att försvara det fria ordet utan att förfalla till skadegörelse och omotiverade angrepp på polisen. Aktionen förflöt helt fredligt, och uppnådde ett mer konkret resultat än svarta blockets agerande vid samma tidpunkt.

Arbetarmakt och Revolution deltog inte på den stora demonstrationen på fredags-kvällen, då vi anser att dess krav på ”Sverige ut ur EU” är nationalistiskt. Enligt vår mening bör revolutionärer inte ta ställning mellan svensk och europeisk imperialism. På demonstrationen deltog ett hopkok av organisationer, allt från stalinistiska grupper till reaktionära organisationer som Ny Framtid.

Vi deltog däremot på Göteborgsaktionens demonstration på lördag förmiddag, som trots brister mer riktades mot EU:s politik snarare än för den svenska nationalstaten. I FRKI:s och Revolutions block deltog nästan 60 personer. På World Revolutions offentliga möte efter demonstrationen, vilket handlade om polisvåldet, No-Sweat-kampanjen och kampen mot rasismen, deltog nästan 50 personer. På mötet berättade Edo om sin bror Mario som i försvar av sin familj dödat en nazist och därmed riskerar fängelse. Båda är slovakiska vänsteraktivister med romskt ursprung. Arbetarmakts syn är att Mario omedelbart måste friges.

På lördagskvällen deltog FRKI, Arbetarmakt och Revolution på den spontana och fredliga demonstrationen riktad mot polisskjutningarna, vilken omringades av 500 poliser. De flesta demonstranter satte sig ner och började ropa ”icke-våld”. Våra medlemmar valde dock att stå upp, trots kritik från övriga demonstranter, eftersom vi inte anser det är en bra taktik att självmant göra sig mer försvarslös mot polisen.

Bemöt reaktionens offensiv!
Borgarklassen och polisen har tillfälligt lyckats använda den initiala chocken för att piska upp en massiv reaktionär opinion. Men den kommer förhoppningsvis att blåsa bort ju mer det avslöjas om polisens beteende, och ju mer borgarklassen visar sitt rätta ansikte och vilka intressen den försvarar. Åtminstone måste vi se till att detta sker. Vi kan vända opinionen, eller åtminstone en stor del av den, till vår sida, om vi kämpar hårt.

Detta är historiskt sett inte något nytt, och har gång på gång upprepats i både stora och små sammanhang. När exempelvis första världskriget bröt ut var opinionen massivt på nationalismens sida, men vände ju längre kriget gick. När Thatcher satte hårt mot hårt i början av 80-talet lyckades hon däremot med sin strategi att över en lång tidsperiod vinna opinionen, och samtidigt demoralisera och pressa tillbaka arbetarrörelsen.

Vi får inte lamslås av att reaktionen har visat framfötterna. Det är precis just nu, då det är som svårast, som vi inte får vika oss, utan tvärtom gå på ideologisk offensiv, och avslöja det borgerliga samhällets hyckleri.

Arbetarmakt uppmanar hela vänstern och arbetarrörelsen att massivt agera mot polisvåldet. Vi måste anordna demonstrationer och protester på så många orter som möjligt! Kräv att alla arresterade omedelbart friges utan några rättsliga påföljder! Kräv avväpning av polisen! Uppmana alla de organisationer som deltog i manifestationerna att ta initiativ till en oberoende undersökningskommission med uppgift att undersöka uppgifterna om polisvåld! En sådan undersökning skulle kunna bli ett kraftfullt svar på försöken att ge polisen ökade befogenheter att övervaka och kontrollera demonstrationer. Bombardera media med insändare för att avslöja reaktionens argument! Anordna presskonferenser! Producera flygblad och affischer och sprid dem massivt! Inte minst måste vi försöka vinna fackföreningar och delar av arbetarrörelsen på vår sida. Skriv uttalanden mot polisvåldet och försök få undertecknare för dessa!

Arbetarmakts arbetsutskott
Stockholm, 010621


Slå tillbaka den reaktionära hetsen efter händelserna i Göteborg!

Ursprungligen i Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 98, 2001-07-03

Samla vänstern och arbetarrörelsen till försvar av demonstrationsfriheten, nedlagda åtal för alla häktade och en sann bild av demonstrationerna i Göteborg!

Att se verkligheten som den är; att inte följa minsta motståndets lag; att tala om sanningen för massorna, hur bitter den än må vara; att inte frukta svårigheterna; att vara ärlig i små som stora ting; att bygga sitt program på klasskampens logik; att väga, när handlingens stund kommer – det är reglerna för Fjärde Internationalen.

Ur Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter (Övergångsprogrammet) 1938.

Händelserna i Göteborg är en vändpunkt i många avseenden. Bland annat därför att de på ett sedan länge oemotsvarat sätt har tvingat alla politiska krafter att bekänna färg i en tillspetsad situation. Reaktionens aggressiva attacker, fysiskt i Göteborg, politiskt och juridiskt efteråt, har skrämt och desorienterat den svenska vänstern. En grov indelning ger tre huvudkategorier vid handen; de som deltar i hetsen, de vacklande och tveksamma elementen, samt de som inlett en politisk motoffensiv.

Välj sida!
Under omständigheter som de nuvarande, är det nödvändigt för revolutionärer att återvända till rörelsens grunder för att få kompassen rätt. Kommunister utgår inte från tillfälliga sinnesstämningar, den så kallade allmänna opinionen eller än mindre från bourgeoisiens och reformismens diktat.

I anslutning till militära krig brukar marxister säga att det väsentliga inte är vem som sköt den första kulan, utan vilka de inblandade klasskrafterna är. I den ständigt pågående kampen mellan exploatörerna och exploaterade tvekar vi aldrig om vilken sida vi står på. Detta oavsett vilka incidenter som kan ha utlöst den senaste rundan av konflikter. Vi måste se till de stora perspektiven, det allmänna sammanhanget och inte förirra oss i detaljer eller låta oss påverkas av den officiella propagandan. Det här resonemanget gäller också för händelseutvecklingen i Göteborg som förvisso inte var ett krig men en markant eskalering av motsättningarna mellan de styrande och den antikapitalistiska rörelsen. För att hamna rätt i ställningstagande måste vi alltså påminna om vad dessa två respektive sidor representerar socialt och politiskt.

1980-talet, speciellt den senare hälften, såg en framgångsrik imperialistisk ekonomisk och politisk offensiv. vänstern och arbetarrörelsen trängdes otvivelaktigen tillbaka. 1989 var en triumfartad vändpunkt för imperialismens del. Under 1990-talet kunde kapitalet befästa den nyliberala politiken i global skala. Men ingenting är bara svart eller vitt. Jämsides med kapitalets tilltagande hegemoni började en förnyad radikal opposition att växa fram. Rörelsen är inte homogen på något sätt och är mest utvecklad i de fattiga före detta koloniala länderna. Där har vi sett stora strejk- och ockupationsrörelser. Betydande skikt av arbetarklassen och de fattiga har börjat att agera på den politiska scenen. I de imperialistiska länderna handlar det än så länge huvudsakligen om en ungdomsrörelse tillsammans med de mer kämpande delarna av den traditionella vänstern. Den gemensamma nämnaren mellan rörelsens olika komponenter är ett motstånd mot globaliserad och förstärkt nyliberalism, samt mot de internationella organ som i dag fyller en central strategisk funktion för det nyliberala projektet; IMF, Världsbanken, Världsekonomiskt Forum med flera. Den antikapitalistiska rörelsen finns även i Sverige och den växer! Ett av de mest progressiva dragen i rörelsen är dess internationella karaktär. Tusentals unga aktivister rör sig självklart över gränserna för att delta i manifestationer mot den globala kapitalismens institutioner. Precis som för 30 år sedan spelar världsfrågorna en avgörande roll i radikaliseringen. Kapitalismens politiska dominans som för några är sedan framstod som solid och ointaglig är idag ifrågasatt och utmanad på ett sätt som borde vara tydligt för alla.

En sak måste stå klart: imperialismen och deras byråkratiska lakejer inom arbetarrörelsens ledning är skräckslagna över de senaste årens utveckling. Detta grundar sig på noggranna observationer från deras sida. Historien har visat att borgarklassen tyvärr har en mer klassmedveten och förutseende ledning än vad proletariatet förmått att skapa. Vi kan vara säkra på att de borgerliga strategikerna noggrant har analyserat den skiftning som har skett i stämningarna bland vissa skikt av ungdomen och de breda massorna. Masskampen i tredje världen, Seattle, Prag och Nice har inte gått dem obemärkt förbi. De stora demonstrationerna i Göteborg visade också att vänstern kan gå en ny vår till mötes.

Dialog och repression
Staten och kapitalet har redan utvecklat en taktik för att handskas med protesterna som är gemensam åtminstone för de imperialistiska länderna. Målsättningen är tydlig: det gäller att skilja agnarna från vetet. Aktivisterna ska isoleras från de bredare folklagren. De styrande vill till varje pris förhindra att radikalerna och arbetarklassen blir ett med varandra. Tillvägagångssättet är i nuläget tudelat: kombinera ”öppenhet” och ”dialog” med våld och repression. De båda respektive tillvägagångssätten är givetvis anpassade för olika kategorier av aktivister. Med hjälp av den öppna handens taktik hoppas bossar och politiker kunna knyta upp och neutralisera de mer moderata krafterna som till exempel Attac. De revolutionära och kämpande delarna ska krossas eller stigmatiseras genom våld och lögnaktigt förtal. Denna taktik är inte på något sätt svensk eller ens europeisk, det är en global kapitalist- och polistaktik mot antiglobaliseringsrörelsen. Händelserna i Göteborg måste förstås i det perspektivet. Den svenska polisen verkställde bara en linje som har utarbetats på annat håll.

Ett av de mer graverande inslagen i den internationella polistaktiken mot antiglobaliseringsrörelsens demonstrationer är användandet av polisprovokatörer i aktivisternas egna led. I skrivandets stund har det klarlagts att polisinfiltratörer användes under demonstrationerna mot Världsbankens (inställda) möte i Barcelona. En av de som startade kravallerna har identifierats som polis, utklädd till autonom med huva och allt! Flera olika uppgifter tyder på att samma taktik användes även i Göteborg.

Makthavarna vill kväva den framväxande radikaliseringen redan i sin linda. Även om den antikapitalistiska rörelsen i dag inte är konsekvent revolutionär har den en inneboende möjlighet att utvecklas i den riktningen. 1970-talets radikalisering började också med en mjukare fas innan hundratusentals drog mer långtgående slutsatser. Detta historiska faktum är förstås ytterst oroande för bourgeoisien. Socialism, marxism, arbetarkamp och oberoende radikala protester står för det som vår klassfiende hatar och fruktar mest; ett genomtänkt ifrågasättande av deras privilegier och makt – i handling.

Den politiska kampen är bara uttryck för en av kapitalismens grundläggande motsättningar; den mellan arbetarklassen och borgarklassen. Socialistiska idéer i olika former är en reflektion av arbetarnas historiska strävanden efter värdighet och ett mänskligt samhälle. Marxismen i sin tur är en metod för tanke och handling för att förverkliga socialismen. Framgångar för vänsteridéer i någon form, men särskilt för marxismen, betraktas således med rätta som ett dödligt hot av kapitalisterna (och deras reformistiska hejdukar som lever gott i symbios med sina herrar). De kommer att reagera med kraft och hat mot varje framgång för en kämpande vänster ! De kommer att besvara vår expansion med attacker och förföljelse, i sista hand med fascism och diktatur. Vår fiende är mäktig och skyr inga medel. Detta är fundamentala historiska lärdomar som inte för glömmas bort! Den svenska kapitalismen och imperialismen är inget litet provinsiellt undantag från kapitalismens allmänna mönster. Om inte annat så fick vi ett smakprov på det i Göteborg.

När de styrande attackerar vänsterrörelsen går de inte det primärt på grund av våra ”misstag”, ”överdrifter” eller dylikt. Återigen, den fundamentala orsaken ligger i vårt ifrågasättande av den rådande ordningen och det eventuella stöd som dessa idéer får. Det är dock fullkomligt sant att aktivisternas egna handlingar ofta är den utlösande faktorn bakom samhällets angrepp, men detta är som sagt inte lika med den djupare bakomliggande orsaken. (Detta oavsett om dessa utlösande handlingar är korrekta och nödvändiga eller oövertänkta dumheter som staten drar nytta av).

Hur som helst, får de ingen ursäkt så kommer de att hitta på en för att motivera sina provokationer och förtryck. I Göteborg såg vi prov på båda företeelserna. Stormningen av Hvitfeldska skedde på basis av fabrikationer om vapen inne på skolan. Till dags dato har polisen inte kunnat visa upp några av dessa påstådda vapen. Flera av polisens senare aktioner underlättades av det svarta blockets felaktiga taktik på avenyn. Polisen fick ett opinionsmässigt och politiskt utrymme för ”hårdare tag”. Det är däremot nonsens att påstå att fönsterkrossning och några uppbrända stolar skapade EU:s, regeringens och polisens attacker. Autonomernas aktioner hade betydelse för reaktionens exakta utformning av sin kampanj, varken mer eller mindre.

Göteborg har bekräftat att det inte finns någon harmonisk radikalisering längs en rak linje. En radikal rörelse, än mindre en revolutionär, kommer inte att kunna mogna fram utan erfarenheter från reaktionens piskrapp. frågan är inte hur man undviker det etablerade samhällets fientligheter, utan hur man besvarar dem. Det i sin tur handlar om förberedelser som i första hand måste vara politiska.

Den legalistiska vänstern inbillar sig att de kan blidka reaktionen genom att hålla med den, alternativt att slingrande försöka retirera. Vad opportunisterna aldrig har förstått är att svaghet inbjuder till fientlighet! Det borgerliga etablissemanget försöker just nu flytta fram sina positioner genom bland annat skärpt lagstiftning. Det politiska utrymmet till det har de fått i och med den hysteri som har piskats upp. En antal vänster grupper, för att inte tala om flera enskilda prominenta vänster debattörer, har förstärkt hysterin genom att flyta med strömmen. Dessa grupper och individer kommer emellertid också att drabbas negativt av ökade befogenheter för polisen, mindre utrymme för vänstern i den offentliga debatten och så vidare. Med sitt agerande saboterar de för alla progressiva krafter inklusive sig själva. Att de till på köpet inbillar sig att just deras skinn ska skonas genom denna lägliga anpasslighet gör bara hela skådespelet desto mer tragikomiskt.

Arbetarmakt menar att det är nödvändigt med ett beslutsamt politiskt motangrepp för att kontra hetsen som pågår. Vänstern borde inte ge en millimeters utrymme åt dem som bedriver häxjakt. I situationer som denna måste socialister kunna gå mot strömmen och våga stå fast vid principer och en sanningsenlig verklighetsuppfattning. Det är möjligt att det taktiska värdet av det på kort sikt är begränsat. I längden kommer ett sådant förhållningssätt dock att betala sig. så småningom kommer andra versioner om Göteborg än de officiella att spridas, staten kommer att begå övergrepp som för Göteborg att blekna, protester mot högerpolitiken att växa, den officiella propagandans grepp att försvagas. Vad ska opportunisterna då säga?

Vänsterns förvirring
Socialdemokratins och Vänsterpartiets respektive ledningars roll är skamlig. Det finns inget annat ord trots att revolutionärer förstås var förberedda på deras svek. Socialdemokratiska byråkrater gav blommor till polisen som tack för sin insats (efter att de ljugit, begått övergrepp i masskala och skjutit skarpt). Gudrun Schyman var snabbt ute för att ensidigt kritisera ”huliganernas” verksamhet men lät regeringen och polisen löpa fria. Ledande företrädare för Vänsterpartiet har vidarebefordrat rena lögner om Ya Basta!, att de skulle ha organiserat kravallerna på avenyn. De två stora borgerliga arbetarpartiernas ledningar har valt att helt och fullt sluta upp bakom det svenska kapitalet och deras stat. Vad tycker medlemmarna och väljarna om det?

Många hade säkert förväntat sig en grundläggande skillnad mellan KPML(r) och de två ovannämnda partierna. KPML(r) har dock valt att öppet och ogenerat repetera borgarpressens mest vulgära påhopp. De koncentrerar sin huvudsakliga eldgivning på ”huliganer” och ”ligister”, kryddat med lite gamla 30-talsformuleringar om ”anarkistiska och trotskistiska provokatörer”, allt för att slippa kritik i media.

SP vet som vanligt inte riktigt vilket ben de ska stå på. De blandar tongångar från KPML(r) (det vill säga borgarpressen) med progressiva anmärkningar.

Båda grupperna försöker plocka lättförtjänta poäng bland de mest efterblivna skikten inom den halvbyråkratiserade fackliga mellankadern inom LO. Deras politik är en klar reflektion av att de saknar all inriktning till de kämpande skikten i samhället. Den är också ett utslag av bristen på marxistisk teori från deras sida.

Något till vänster om SP återfinns SAC. De har gjort ett mycket betydelsefullt arbete bland annat när det gäller de häktade och i att sprida en alternativ bild av händelsernas gäng i Göteborg. De saknar dock förklaringar och perspektiv, attityden är den kritiska journalistens snarare än revolutionärens.

AFA har inte presterat mycket till förklaringar eller perspektiv efter Göteborg. De har i alla fall trotsigt förklarat att de ”inte tar avstånd från något”. Därmed får väl kanske diskussionen om autonom teori, strategi och taktik anses vara avslutad för deras del? Arbetarmakt anser dock att Göteborg visat att de autonomas teoretiska och strategiska utgångspunkter leder till fatala taktiska misstag som tyvärr för konsekvenser utanför den autonoma miljön. Strategin med avantgardistiska smågrupper som försöker ersätta massornas verksamhet med sina egna desperata manövrer har återigen gjort bankrutt. Att polisens infiltratörer delvis väljer samma taktik för att misskreditera rörelsen, som autonomerna väljer för sin kamp (förstörelse av egendom) borde stämma till eftertanke.

Våld i kampen mot imperialismen och kapitalismen är oundvikligt. Men seriösa revolutionärer förespråkar och tillämpar det våld som på allvar skadar den borgerliga staten och kastar tillbaka borgarklassens positioner.

Rättvisepartiet får väl sägas ha tagit en relativt bra linje efter Göteborg. De upprätthåller en tydlig huvudkritik mot imperialismen och polisen. De kritiserar det svarta blocket utan att imitera borgarpressens förtal. Däremot saknar de en fortsatt strategi. De misslyckas med att orientera till basen i de existerande borgerliga arbetarpartierna. De misslyckas med att ge ett hållbart svar på den viktiga frågan om självförsvar. Polisen har visat sig vara beredda att använda hundar, stenkastning, stålbatonger, hästar, stormning, belägring, misshandel och skarpa skott. Mot detta hävdar RS på allvar att armkedjor är det bästa?! RS visar återigen upp sin oförmåga att fullfölja en logisk tankegäng till slutet. De är för självförsvar men är inte beredda att förespråka de metoder som under vissa extrema situationer är nödvändiga för att göra självförsvaret effektivt och meningsfullt, till exempel stenkastning. RS har till och med kategoriskt dömt ut stenkastning som felaktigt under alla omständigheter!

Försvarskampanj
Oavsett den övriga vänstern bedriver Arbetarmakt försvarskampanj mot reaktionens offensiv. För oss är grunden politisk. Det bästa svaret vi kan ge är att fortsätta bygga den antikapitalistiska rörelsen. Vi kommer att försöka mobilisera så många som möjligt till Genua den 20-22 juli mot G8-mötet. Vi kommer att göra vad vi kan för att bidra till stöddemonstrationer i Sverige.

Ideologiskt kommer vi att koncentrera oss på att återupprepa centrala delar av marxismens ABC; att staten är en våldsapparat i händerna på den härskande klassen, att den måste krossas, att detta bara kan ske genom ett beväpnat proletärt massuppror under ledning av ett kommunistiskt parti.

Vi kommer att bidra till att formulera en alternativ och mer korrekt bild av händelsernas förlopp i Göteborg. Vi kommer att visa på polisens kriminella attack mot Hvitfeldtska, deras oprovocerade anfall mot demonstrationen den 15 juni, de verkliga avsikterna med de vita overallernas aktion och så vidare.

Vi deltar efter förmåga i stödarbetet för de häktade. Vi kräver nedlagda åtal och omedelbart frisläppande av alla.

Vi kommer att fortsätta bygga vår organisation som en kämpande kommunistisk och trotskistisk propagandagrupp. De som vill bygga en organisation av marxistiska militanter, snarare än kommentatorer, har en naturlig plats i våra led.

Vi har redan i ett tidigare uttalande beskrivit de viktigaste händelserna i Göteborg och förklarat värt eget agerande samt föreslagit lämpliga handlingslinjer. Det behöver inte återupprepas igen. Däremot finns det ett behov av att kommentera några viktiga frågeställningar som dykt upp i debatten efteråt.

Anpassning eller kamp
Arbetarmakt stödde vita overall-aktionen och hade flera medlemmar som skulle ha deltagit i den planerade genombrytningen med vita overaller på sig. Från flera håll har det förts fram att detta var en överdrivet radikal aktion som provocerade fram polisens attacker. Detta är ett mycket farligt argument som inte får passera obesvarat. Konsekvensen är att vänstern alltid måste anpassa sig till vad statsmakten, i förlängningen kapitalet, definierar som legitimt och tillåtet. Var och en kan själva tänka sig in i situationen att inför varje planerad kampanj eller aktion behöva ställa sig frågan: vågar vi göra detta utan att makthavarna och lagens väktare tar illa upp? Eftersom vi kanske kommer att konfronteras med statsmakten så är det nog bäst att låta bli?! Det betyder att ingen socialistisk grupp någonsin kommer att kunna ta konkreta steg för att tillämpa sina program i praktiken, förutom de mest modesta avsnitten. Därmed är det inte sagt att en aktion inte kan vara för radikal, vara ultravänsteristisk. Men marxister definierar överdriven och malplacerad radikalism i förhållande till arbetarklassen, inte den härskande klassen och deras stat, som vi bekämpar. Handlingar och paroller som inte överensstämmer med klasskampens behov kommer att vara kontraproduktiva och är därför förkastliga. Bara de mest konservativa och försiktiga radikalerna skulle kunna hävda att de vita overallernas aktion var för ”ultra” och avancerad för kampnivån i dagens Sverige och Europa.

Låt oss påminna om vad de vita overallernas genomträngningsaktion egentligen handlade om. Den skulle ha skett under två huvudparoller: öppna gränserna och Stoppa nyliberalismen. Utöver det kunde deltagande grupper och individer ha fört fram sina egna specifika slagord. Genomträngningsaktionen var det enda internationalistiska initiativet mot toppmötet. De andra demonstrationerna fokuserade mer eller mindre på den svenska nationalstatens försvar mot EU, snarare än på perspektivet arbetarklassen och de förtryckta mot EU- och världsimperialismen. Tillvägagångssättet skulle ha följt de vita overallernas internationella taktik; att ta sig igenom polisens linjer genom ickevåldslig civil olydnad. Det betydde inga tillhyggen, projektiler, vapen eller försök att skada andra varelser. Styrkan skulle ha legat i den kollektiva sammanhållningen av vita overaller med skyddsutrustning på sig mot polisens våld.

Stoppa nyliberalismen och öppna gränserna är två paroller som både säger något väsentligt och samtidigt har en förankring i en bredare opinion. Parollen Stoppa nyliberalismen talar för sig själv. Parollen öppna gränserna formulerades som ett svar på flyktingsituationen och är ett krav på att låta Europa bli en fristad för förtryckta och förföljda människor. Parollen utmanar också tanken på nationalstaten som en okränkbar institution och visar på visionen om en gemensam värld utan gränser. Taktiken med en ickevåldslig genomträngning syftade till att visa på det absurda med isolerade beslutsfattare i ett lyxfort bakom en mur av beväpnade och maskerade vakter, talandes om demokrati och öppenhet. Om makthavarna kände sig hotade av vita overallaktionen så bekräftar det bara riktigheten i initiativet. Om denna ansågs som ”för radikal” av vänstern är det faktiskt dags att ifrågasätta denna vänsters existensberättigande. ”Med sådana vänner behövs inga fiender”.

Självförsvar
Faran av att låta staten sätta gränserna för vänsterns agerande visades om inte annat på morgonen den 15 juni. Polisen kunde inte ens acceptera en fredlig demonstration som marscherade i riktning mot toppmötet och gjorde halt vid avspärrningarna. Efter en relativt kort tid anföll de demonstrationen med hästar, hundar och batonger. Bristen på organiserat självförsvar gjorde att demonstrationen bröts upp. Spontant självförsvar, bland annat i form av stenkastning, förekom dock, vilket givetvis var helt legitimt i den situationen. Arbetarmakt har dock ett flertal gånger förklarat att om än legitimt, så är spontant självförsvar otillräckligt och måste i framtiden ersättas med organiserade självförsvarsstyrkor som kan mobilisera de andra demonstranterna. De autonoma och anarkistiska grupperna däremot höjer sig inte över den spontana protestens nivå. Det är därför deras aktioner alltför lätt övergår i irrationella handlingar med vandalism och angrepp till höger och vänster utan något seriöst syfte. Utan tvekan är det så att vandaliseringen på avenyn passade reaktionen som hand i handske. Den omotiverade förstörelsen av caféer och liknande har kunnat användas framgångsrikt i deras propaganda. påståendet att excesserna på avenyn på ett djupare plan skulle ha orsakat den nuvarande kampanjen mot vänstern är däremot löjeväckande.

Hursomhelst, polisattacken den 15 juni är inte en fråga om de gjorde ”rätt” eller ”fel.” Vissa kritiker har upprört pekat på det faktum att demonstrationen var fredlig. Detta är förstås ett för polisen prekärt faktum som bär visas upp. Huvudpoängen är emellertid att polisen fullgjorde sin bestämda roll i samhället – garanter för den bestående ordningen och mer konkret för de imperialistiska staternas representanters säkerhet inne på toppmötet. Bland dem som ensidigt betonar vinklingen polisattack på en fredlig demonstration, finns en underton av att polisen har ”rätt” att angripa ”våldsamma” demonstranter. Det skulle till exempel kunna vara blockader eller liknande mot fascistiska möten. Men marxister erkänner inte polisens ”rätt” att göra detta heller. Sakens kärna ligger i orsaken till demonstranternas närvaro vid polisavspärrningarna: vi var där för att opponera oss mot det katastrofala tillståndet i världen orsakat av kapitalism och imperialism. Polisens uppdrag var att stoppa oss och det lyckades de med tyvärr, trots att vi i stort följde det här samhällets juridiska spelregler (demonstrationen saknade tillstånd). Arbetarmakts främsta konstaterande och anklagelse efter den 15 juni är att kapitalisterna har byggt ett samhälle där de försvarar sin makt med en egen beväpnad skyddskår, mot rättfärdiga protester.

Utåtriktad vändning
Tyvärr måste vi konstatera att vänster rörelsen har tappat en hel del mark efter Göteborg. Hetskampanjen har utan tvekan haft en inverkan. Det handlar nu om att få igång en politisk diskussion om EU, den svenska kapitalismen, staten, Schengen, arbetsrätten, arbetstiden, fackliga rättigheter, flyktingfrågan och så vidare. Det är också nödvändigt att tvätta bort terroriststämpeln från oss demonstranter. Vi måste överbrygga den uppkomna sprickan till ”vanligt folk”. Därför behövs en öppen och politisk kampanj som vänder sig till arbetsplatser, skolor och förorter. Media är en självklar kanal men kan inte tillåtas bli värt enda redskap och därigenom ett filter snarare än ett hjälpmedel.

Det bästa vore om så många aktivister som möjligt kunde framträda öppet och vittna om vad som hänt till exempel inne på Hvitfeldtska och den 14 juni. De uppkommande rättegångarna måste användas som plattformar för att inte bara i allmänna ordalag förklara vad som verkligen hänt, utan också för att verkligen anklaga regeringen och polisen för deras oemotsvarade provokationer i Göteborg.

En internationellt beprövad taktik som kan användas speciellt för de fall där rättssystemet har som svagast på fötterna moraliskt och juridiskt, är självanmälningar en masse. Ett stort antal människor anmäler sig själva kontinuerligt för påstådda brott som kommer behandlas och visar på så sätt solidaritet och kastar också grus i maskineriet. Formellt måste rättsapparaten gå vidare med varje nytt fall. Situationen blir dock absurd när det ständigt dyker upp nya ”skyldiga”. Inte minst politiskt blir det svårt att hantera. Denna taktik har använts med framgäng i länder med betydligt mer auktoritära förhållanden än Sverige.

Informationsmöten måste hållas i varje förort. Media har ett starkt grepp men det ska ändå inte överdrivas. Att media snedvinklar och rent av ljuger är en sprid uppfattning bland många människor. Vi tjänar på att synas ute i förorterna och arbetarområdena för att diskutera direkt med folk.

Kräv besked
Detta är något av sanningens minut för arbetarrörelsen. Arbetarpartier och fackföreningar skapades inte för att tjäna den bestående ordningen. När arbetarna ger sitt stöd till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är det fortfarande med ambitionen att de ska fungera som redskap för att blockera borgarna och hålla kapitalismen stången. Nåväl, då borde dessa partiers ledningar nu pressas på besked: är de beredda att ta avstånd från polisens provokationer och våld i Göteborg? Är de beredda att verka för en genuint opartisk utredning om händelserna i Göteborg? Är de beredda att försvara rätten och skyldigheten att manifestera mot imperialism och militarism när framförallt ungdomen tar till gatorna? Är de beredda att ifrågasätta att samma stat som rensade gatorna i Göteborg ska tillåtas rannsaka och döma demonstranterna? Speciellt SSU:s, Ung vänsters och LO:s ledningar måste avkrävas svar. Socialdemokratiska partiets och Vänsterpartiets ledningar har i dagsläget redan deklarerat sin inställning alltför tydligt. Vi uppmanar alla socialdemokrater och vänsterpartister att allvarligt ifrågasätta sina respektive ledningar i den här frågan. Det är dags för en uppgörelse med de missledare som alltför länge använt arbetarrörelsen för sina egna syften.

När antikapitalismen återigen på allvar blir en integrerad del av arbetarrörelsen kommer styrkeförhållandena på gatorna att bli annorlunda än vad de var i Göteborg 14-16 juni 2001.

  • Fördöm EU:s och regeringens användande av polisvåld mot vänstern!
  • Vi kapitulerar inte för den borgerliga statens våld, hot och trakasserier!
  • För en opartisk utredning om händelserna i Göteborg! vänstern och arbetarrörelsen kan inte passivt invänta en sådan. Göteborgsaktionen skulle redan nu kunna ta initiativ till en kommission med deltagande till exempel från fackligt och juridiskt håll.
  • Avskeda Jaldung!
  • Avväpna polisen!
  • För organiserade självförsvarskedjor vid demonstrationer!
  • Den etablerade arbetarrörelsen måste uttala sitt stöd för Göteborgsdemonstranterna och fördöma polisens våld!

Arbetarmakts arbetsutskott