Marie Nielsen, revolutionär socialist och antistalinist

Recension av Marie Nielsen och revolutionen av Morten Thing (Röda rummet, 2021)

Marie Nielsen var en av den tidiga danska arbetarrörelsens, och lite senare den kommunistiska rörelsens, mest framstående representanter. Hon stod upp för sina principer i alla lägen, vilket också ledde till att hon bröt sedan med stalinismen, efter att för tredje gången ha blivit utesluten från kommunistpartiet. Hon avslutade sin politiska bana som en högljudd försvarare av Trotskij.

Att hon skulle bli känd var lite otippat med tanke på hennes uppväxt. Marie Nielsen föddes 1875 i ett fattigt torparhem i Herlev, och jobbade från 14 till 25 års ålder som piga. Efter detta slet hon i tre år som städare, och lyckades trots sin usla lön spara ihop tillräckligt med pengar för att bekosta sin egen lärarutbildning. Vid 32 års ålder tog hon till slut lärarexamen, och fyra år senare, 1912, även ämneslärarexamen.

Detta var dock ingen klassresa som skulle göra några borgare tårögda över samhällets möjligheter för även de fattigaste, som är så populärt i våra dagar. Hon passade istället på att gå med i både det socialdemokratiska partiet och ungdomsförbundet, och skulle hålla sig på dess vänsterkant. Detta skulle hon inte sluta men – istället innebar första världskriget och ryska revolutionen att även Marie Nielsen, som många andra, radikaliserades.

Liksom i andra länder skulle den socialdemokratiska rörelsen splittras, och ett kommunistiskt parti bildas. Denna skulle dock få en svagare start än i exempelvis Sverige, där vänstersplittringen 1917 var betydande. I Danmark var den mindre, och dessutom var den redan från början splittrad i två. Delarna förenades till slut, men inte förrän 1923, och det var långt ifrån någon flygande start.

Marie Nielsen utesluts
Lite tidigare, men i samband med den processen uteslöts Marie Nielsen för första gången från partiet, på vad som tycks ha varit lite oklara grunder, och där personliga konflikter verkade ha spelat en roll. Efter en tid blev hon åter insläppt i det nu enade partiet. Hon var ju en populär föredragshållare, agitator och skribent, som hade även varit på Kommunistiska Internationalens andra kongress 1920, där hon bland annat hade träffat Lenin och Trotskij. De hade båda gjort ett stort intryck på henne, och hon skulle fortsätta att respektera dem högt, vilket skulle få stor betydelse senare.

Några år senare blev hon utesluten igen, nu på lite tydligare grunder. I det sovjetiska partiet hade en fraktionskamp rasat sedan hösten 1923, där vänsteroppositionen under Trotskij tog strid mot den växande byråkratiseringen. 1926 gick de ihop med den så kallade Leningradoppositionen under Kamenev och Zinovjev och bildade den förenade oppositionen. Denna uteslöts en masse inför den 15 partikongressen i december 1927. Zinovjev och Kamenev kapitulerade nästan direkt och gjorde avbön för att åter få upptas i partiet, medan Trotskij och de andra som stod på sig snart började fängslas eller förvisas.

Detta ledde till Marie Nielsens andra uteslutning. I en situation där allt självständigt tänkande rensades ut ur den Kommunistiska Internationalen och de olika kommunistpartierna, och speciellt alla sympatier för Trotskij var helt tabu – inom tio år skulle Trotskij anklagas för lika groteska som lögnaktiga missdåd, som att samarbeta med Nazityskland för att störta Sovjetunionen – tog Marie Nielsen honom i försvar. Hon vände sig till Röda hjälpen, en organisation som kontrollerades av det kommunistpartiet och frågade:”Vad kommer ’Röda hjälpen’ att göra för Trotskij och de andra idealistiska bolsjevikerna som har förvisats eller kastats i fängelse, och vars liv är hotade…?”

Svaret var förstås ingenting, men själv kastades hon åter ut ur partiet. Trots detta, i stalinistiska ögon ett grovt brott, blev hon några år senare åter tagen till nåder. Anledning var att hon var ett så pass känt och populärt namn, den kommunistiska rörelsens utan tvekan mest framstående kvinna. Från 1925 arbetade hon intensivt med kvinnofrågor i ett fackligt sammanhang. Tillsammans med andra i Kvinnliga Arbetarförbundet bildade hon Arbetarkvinnornas Upplysningsförbund, en samlingspunkt för oppositionella kvinnliga socialister och aktivister. Under ledning av Marie Nielsen, redaktör för föreningens tidning Kvindernas Oplysningsblad, drev de krav som information om preventivmedel från 13 års ålder och rätten till abort.

Detta arbete, eller snarare att hon håller fast vid principerna, skulle några år senare, när hon åter hade blivit insläppt i kommunistpartiet, visa sig bli en anledning till att hon uteslöts en tredje gång. 1936 avskaffade Sovjetunionen aborträtten, som hade instiftats efter revolutionen. Marie Nielsen protesterade mot detta, i en tid när kommunistpartiets medlemmar verkligen inte förväntades ha något kritiskt att säga om den sovjetiska politiken. Inte nog med detta. I augusti 1936 hölls den första Moskvarättegången, d.v.s. de skenprocesser där en stor del av det gamla bolsjevikiska garde som ledde revolutionen dömdes för att ha varit imperialistlakejer redan när de segrade i inbördeskriget (en mer utförlig kritik av Moskvarättegångarna hittar ni här). Marie Nielsen tog avstånd från anklagelserna, och kunde förstås inte annat än uteslutas. Denna gång för gott. Hon försökte inte heller bli återupptagen – istället stödde hon Trotskij offentligt, och försökte i resten av sitt liv samla den antistalinistiska revolutionära vänstern i Danmark. Exempelvis skrev hon denna skrift till Trotskijs försvar.

Som ni kan se var det verkligen inget fel på Marie Nielsens mod, hon försvarade sina principer i alla lägen, utan att ge efter för möjliga negativa personliga konsekvenser, eller för något annat. Hon skulle fortsätta med detta. Några år senare, 1940, blev som bekant Danmark ockuperat av Nazityskland. Samma år skulle hon fylla 65, men det var uppenbarligen ingen anledning att slå av på takten. Hon hjälpte motståndsrörelsen, och hade ett tag en av deras tryckpressar hemma hos sig, och hon gick vid några tillfällen till Gestapo för att bestämt kräva frisläppandet av fängslade kamrater.

Repression och fängelse
Morten Things bok Marie Nielsen och revolutionen ger en bra bild inte bara av Marie Nielsens liv och gärning, utan också av den socialistiska och revolutionära rörelsen i Danmark – något de flesta svenska revolutionärer har ganska luddiga begrepp om. Speciellt uppskattar jag att boken innehåller många brev, artiklar och annat primärmaterial som ger en fördjupad bild av detta. Den är därför en utmärkt introduktion till den danska revolutionära rörelsens historia, och vi kan bara tacka för att Bokförläggarna Röda Rummet nu har gett ut den på svenska (översättning: Per-Olof Mattsson). Som bonus får vi också ett utmärkt efterord av Eva Schmitz, Marie Nielsen och den internationella kvinnofrågan.

En av många saker som boken belyser är repressionen i Danmark, en av den kapitalistiska världens friare länder, och som stod utanför första världskriget . På första maj 1914 hade ungdomsförbundet en banderoll med texten ”Ner med kungadömet! Leve den sociala republiken!” På tok för radikalt tyckte polisen och konfiskerade banderollen, och passade på att ta med dess bärare också. Justitieministern förespråkade yttrandefrihet och ansåg att detta skulle få passera, och det blev inget åtal, men polisen fortsatte att gå i framkant för att inte tolerera radikalism i onödan. Nästa års första maj ingrep de mot parollen ”Knäck Sabeln! Bryt kronan! Störta kyrkan!” Ännu en gång utan att justitieministern tyckte att ett ingripande behövdes, och utan åtal. Samma sak de kommande åren. 1918 blev det ett åtal, men ett frikännande. Så staten var tillräckligt tolerant för att inte fälla socialister för att säga sin mening, men då hade polisen redan gång på gång visat att de inte godtog några revolutionära paroller på gatorna.

Statens attityd skulle, som väntat, hårdna i takt med att revolutionen flyttade fram sina positioner. 1917 segrade som bekant oktoberrevolutionen i Ryssland. Än mer skrämmande för överklassen var dock att revolutionen även nådde Tyskland hösten 1918. Trötta på krig och umbäranden gjorde matroser och soldater myteri i början av november, arbetar- och soldatråd bildades och kejsaren störtades.

I Danmark – granne med Tyskland – uppstod också demonstrationer. De organisationer som uppstått genom vänsterutbrytningar från socialdemokratin – Socialistiska arbetarpartiet, Fackoppositionens sammanslutning och den oavhängiga socialdemokratin – manade till demonstration 13 november, och hotade med generalstrejk om inte de kamrater som gripits vid den förra demonstrationen skulle frisläppas. De varnade polis och militär för att ingripa, och utlovade en fredlig demonstration om dessa höll sig borta. Givetvis höll de sig inte borta från den 30-40 000 starka demonstrationen, och ganska omfattande kravaller utbröt och fortsatte till långt in på natten, och upprepades de följande dagarna. Enligt uppgift skadades 150 demonstranter och 100 poliser.

Den här gången blev det rejäla rättsliga efterspel, med flera åtal. Även Marie Nielsen åtalades – inte för att hon skulle ha gjort något på plats utan för att innan ha skrivit uppviglande artiklar. Hon dömdes till 18 månaders korrektionsanstalt, vilket innebar isolering och med 14 timmars hårt arbete. Hon fick sitt straff mildrat något och slapp straffarbetet, men hon satt inlåst i över ett år för att ha använt sin yttrandefrihet på fel sätt. Hon frigavs till slut våren 1920 under en politisk kris, då fackföreningarna hotade med generalstrejk och bland annat drev genom amnesti för de politiska fångarna.

Mycket mera om både Marie Nielsen och händelseutvecklingen i Danmark finns att läsa i Morten Things väldigt intressanta bok Marie Nielsen och revolutionen. Den kan varmt rekommenderas.

Jens-Hugo Nyberg