Regeringskris och ett eventuellt extraval: Vi behöver ett nytt revolutionärt arbetarparti

Måndag den 21 juni 2021 har redan gått till historien som den dag då en svensk statsminister för första gången fälldes i en misstroendeomröstning i riksdagen. Från ett socialistiskt arbetarklassperspektiv är det emellertid en annan omständighet som är viktigare. Den politiska kris som öppnats upp skapar möjligheter för den pånyttfödelse av arbetarrörelsen som är nödvändig för att den framgångsrika kapitalistiska och nyliberala krisen ska kunna slås tillbaka. Men för det måste rätt mått och steg vidtas.

Ingen klassmedveten arbetare kan sörja januariavtalet och konstellationen S+MP+C+L med V som dörrmatta. Januariavtalet innebar inte bara högerpolitik när det kom till marknadshyror. Tack vara januariavtalet myglades en försämring av Las igenom. Nu kommer det bli enklare för bossarna att göra sig av med folk efter eget tycke. Värnskatten avskaffades d.v.s. den skatt på 5 procent på de högsta inkomsterna som från början infördes för att underlätta saneringen av statsfinanserna efter 90-talskrisen. Notera att den avskaffades i ett läge när ett av favoritargumenten för högerpolitik är att ”det saknas pengar”. I budgetpropositionen för 2021 föreslogs att maxbeloppet som berättigar till RUT-avdrag skulle höjas från 50 000 kr per år till 75 000 kr. Med andra ord ska det bli ännu förmånligare för välbeställda att anlita arbetskraft i hemmet och sen slippa skatta för det. Januariöverenskommelsens partier har månat om de sina och då får inte de stackars höginkomsttagarna slita ut sig för mycket där hemma. Sammantaget har januariöverenskommelsen inneburit en politik på Centerns och Liberalernas villkor. Det var priset S fick betala för att klamra sig fast vid makten.

Januariavtalet borde aldrig ha blivit verklighet eftersom det inte är något annat än en organiserad högerattack mot arbetarklassen. Det kom till stånd bland annat på grund av Vänsterpartiets svek när avtalet skulle röstas igenom. Vänsterpartiet hade chansen att rösta emot avtalet och fälla regeringen redan i januari 2019 men gjorde inte det. Detta trots att det reaktionära innehållet stod klart och trots den berömda ”förnedringsklausulen” som skulle hålla V borta från allt inflytande. (Vi analyserade V:s väg till att släppa igenom januariavtalet här). Dåvarande partiledaren Jonas Sjöstedt hänvisade i vaga termer till ett hemligt löfte som Löfven skulle ha gett honom om att V ändå skulle få lite inflytande. Detta var en uppenbar nödlögn från Sjöstedts sida för att lugna missnöjda vänsterpartister. Något som bekräftades av 2 ½ års konstant förnedring av det hundlikt lojala Vänsterpartiet där de fick exakt noll inflytande (det mystiska ”hemliga löftet” blev det inget med).

Inget parti kan i längden överleva en så tillplattad position som den V har gått med på. Till slut var partiet tvunget att bita ifrån för att inte bli helt irrelevanta. Misstroendeomröstningen, att Löfven fälldes och den efterföljande krisen var en välkommen utveckling därför att den skapade en möjlighet att bli av med den arbetarfientliga januariöverenskommelsen.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är dock inte de partier som behövs för att ta strid mot högerpolitiken, kapitalet och deras partier, vare sig i ett extraval eller i något annat sammanhang. Att Socialdemokraterna är fullkomligt odugliga som arbetarparti behöver vi inte slösa utrymme på att förklara i det här sammanhanget. Vänsterpartiet, och i synnerhet dess nya partiledare, har däremot lyckats framställa sig som hjältar i kampen mot marknadshyra och i samband med misstroendeomröstningen. Den framtoningen behöver synas närmare.

V – fortfarande inte ett kämpande alternativ
Många som är missnöjda med högerpolitiken ser det de vill se i Vänsterpartiet just nu – ett parti som tar strid. Verkligheten är egentligen den motsatta. Bakom den konfrontativa inställningen mot Löfven & Co döljer sig en påtaglig förskjutning högerut från Vänsterpartiets ledning och det började redan innan Dadgostars tillträde. Om det är någonting Vänsterpartiet har varit tydliga med sedan förra valet så är det hur gärna de vill ses som ett regeringsdugligt parti vars politik inte på något sätt borde betraktas som stötande av partier som S, C och L. För att understryka hur nära V ligger dessa marknadsfundamentalistiska representanter för kapitalet så har man lagt sig platt under hela perioden och låtit sig trampas på. ”Vi är inte så vänsterradikala som ni tror” har V-ledningen snyftat fram och tittat på Löfven, Lööf och Sabuni med ledsna hundögon. På den retoriska nivån stod Sjöstedt bland annat på första maj i Stockholm 2018 och prisade den positiva utvecklingen i Sverige med hänvisning till några små åtgärder V hade lyckats få igenom här och där. Dessa ska i sig inte föraktas men de definierar inte den politiska och sociala situationen i Sverige för arbetande människor. Sanningen är att Sverige blir ett hårdare klassamhälle för varje år som går med en permanentad arbetslöshet på strax under 10 procent, en hopplös bostadssituation för alla utan feta plånböcker och kontakter, kaos och bedrägerier istället för service inom vård, omsorg och utbildning till följd av privatiseringshelvetet (med dödlig utgång under pandemin), förorter i förfall där gängkriminaliteten bara är ett av problemen (som högerkrafterna älskar att tjata om för att skuldbelägga folket i förorten istället för sitt eget miserabla samhällssystem), normalisering av rasism och chauvinism i spåren på SD:s framgångar, rasprofilering och snutvåld, våld mot kvinnor och barn, för att bara nämna några problem.

Situationen är alltså inte positiv för arbetarklassen och den förvärras ständigt. Att påstå motsatsen som V har gjort för att visa sig lojala och duktiga gentemot makthavarna är i politisk mening rent brottsligt. Det innebär att aktivt motarbeta det nödvändiga motståndet underifrån.
Dadgostar har tagit vid efter Sjöstedt och fortsatt och även fördjupat högerkursen. Hon har på ett tydligt sätt klargjort att V är ett parti som är bra för näringslivet, ja att V till och med har den bästa politiken för tillväxt och entreprenörskap. I ett försök att återuppväcka det keynesianska liket har hon haft träffar med kapitalister och diskuterat om hur staten (skattebetalarna i det här fallet) ska kunna gå in och gynna viss verksamhet på samma sätt som under efterkrigsuppsvinget.

Strax innan regeringskrisen gick Dadgostar ut i media och deklarerade att V gärna sitter med i samma regering som Centerpartiet. Ingen socialist med självaktning borde ens kunna tänka den tanken. Extremliberala partier som Centern är till för att bekämpas. Med tanke på målsättningen att bli accepterade av C så framstår det som logiskt att V inte tog strid mot en enda punkt i januariöverenskommelsen fram till frågan om marknadshyra blev aktuell genom en utredning.

De som tror att V har tagit sitt förnuft tillfånga och morskat upp sig misstar sig gruvligt. V har inte inlett en kamp mot högerpolitiken. Alla memes som framställer Dadgostar som en kämpe är totalt missvisande. Däremot har V-toppen insett att hur mycket dörrmatta de än gör sig till så leder det inte till den efterlängtade alliansen med marknadsfundamentalisterna, snarare tvärtom. Med sin totala kapitulation signalerade V bara att S+MP+C+L kunde göra vad de ville, inklusive förolämpa V offentligt, och ändå räkna med V:s stöd. Till slut bestämde sig V-toppen för en annan taktik till sitt eftertraktade mål. Man tog oförsonlig parlamentarisk strid på en konkret fråga i syfte att visa att januariöverenskommelsens partier faktiskt behöver V. Det centrala att förstå är att V inte har inlett en kamp mot denna arbetarfientliga allians utan att de bedriver ett taktiskt spel för att få bli medlemmar i eller åtminstone tas på allvar av Löfvens gäng. Dadgostar har tagit en megafon och ställt sig en halv centimeter från Löfven och Lööv och vrålat rätt upp i deras ansikten ”släpp in mig, jag vill vara med vid köttgrytorna”.

Det som ser ut som en vänstergir är egentligen en fortsatt vandring högerut. Vänsterpartiets projekt är att ta den politiska plats som blivit ledig efter att Socialdemokraterna slutat bedriva socialdemokratisk politik vilket betyder att V placerat sig något till höger om SSU årgång 1980. Dadgostar har som sagt varit tydlig med att hon vill föra en politik för kapitalets bästa men att även arbetaren ska få en liten andel.

Dadgostar var tydlig med Vänsterpartiets intentioner under presskonferensen hon höll precis efter att regeringen fällts i misstroendeomröstningen. Hela presskonferensen var en enda lång vädjan till S men kanske framför allt C om att låta Vänsterpartiet vara med i förhandlingar och beslut om politiken. Dadgostar nästan tjatade om hur hon beklagade att regeringen hade fallit och hur beredda på kompromisser och samtal Vänsterpartiet är. Budskapet var att Vänsterpartiet är beredda på att acceptera en långtgående högerpolitik bara de kan få ett köttben emellanåt att kasta till sina medlemmar och väljare. Denna kohandel, och inte klasskamp, är Vänsterpartiets svar på det klasskrig ovanifrån som vill ta Sverige hundra år tillbaka i tiden, till ett samhälle där arbetaren ska stå med mössan i handen och krökt nacke framför en arrogant chef.

Trots att Vänsterpartiets gränsdragning mot januariöverenskommelsens partier bara var ett taktiskt spel så var det givetvis rätt att skadeskjuta en regering som bedrev tydlig högerpolitik därför att det öppnar upp ytor som arbetarklassen och socialister kan intervenera på. Ett extraval är en sådan yta.

Ett extraval 2021 kommer knappast att göra slut på högerpolitiken. Vänsterpartister hoppas på att deras parti ska gå framåt, och det kan det mycket väl göra. Detta kommer dock inte att göra att högerpolitiken försvinner. En framgång i valet skulle ge V en lite starkare hand, som de skulle försöka använda som hävstång för att äntligen få S-toppen att acceptera dem som fullvärdig partner och släppa in dem i regeringsunderlaget, något som har varit V-ledningens strategiska mål sedan åtminstone Lars Ohlys dagar. Förmodligen skulle de inte uppnå detta, utan få fortsätta att vara ett stödparti utan inflytande, ungefär som nu. Men även om V skulle släppas in skulle detta knappast ändra mycket. Det är mycket osannolikt den parlamentariska situationen skulle ändras så mycket att en S-ledd regering inte skulle vara beroende av marknadsfundamentalisterna i C, något som givetvis skulle utesluta varje politik i arbetarnas intresse – oavsett som V skulle få igenom någon liten reform här eller där.

Det som behövs för att ändra något är kamp underifrån, på arbetsplatser, gator, skolor och i bostadsområden. Detta är inte V:s inriktning, även om det finns medlemmar som uppriktigt önskar det. Varje konsekvent inriktning på kamp mot högerpolitiken utesluts av inriktningen på att bli accepterade av S-toppen, och villigheten att skönmåla deras högerpolitik, som V-ledningen gång på gång har visat. Det förekom utan tvekan vänsterpartister på torgmöten i kampanjen mot marknadshyror, men det var långt ifrån någon konsekvent inriktning från partiet. Efter misstroendeomröstningen mot Löfven skröt V om hur många nya medlemmar de hade fått. De gör ofta det, utan att det någonsin gör V mera synligt. Om dessa nya medlemmar någon gång skulle mobiliseras på gatorna skulle ett helt annat tryck kunna skapas.

Kampen mot högerpolitiken, för våra fackliga rättigheter, för den nödvändiga klimatomställningen och, i förlängningen, mot hela det kapitalistiska systemet, kommer dessutom att kräva mer vad vi såg under våren och sommaren i kampen mot marknadshyror. Vi behöver en konsekvent kamp mot högerpolitiken och dess försvarare, även när dessa är byråkrater som formellt tillhör arbetarrörelsen, på arbetsplatser, i fackföreningarna, hyresgästföreningen, skolor, bostadsområden och gator – och då menar vi inte bara små torgmöten.

Vi behöver ett kämpande arbetarparti för att led och organisera en sådan kamp. S är inte, och inte heller V är ett sådant parti som vi behöver – de är istället hinder för denna kamp. S har gladeligen fört högerpolitik i många år nu, och V har visat sig undergivet villiga att acceptera denna högerpolitik, bara de får igenom några små reformer – utan att det på flera årtionden någonsin har bildats några oppositioner som har varit i närheten av att kunna utmana partiledningarna. Om vi vill slå tillbaka högerpolitiken och flytta fram arbetarklassens positioner är det nödvändigt att skapa ett nytt arbetarparti, ett kämpande, revolutionärt arbetarparti. Till alla som menar allvar med att bekämpa högerpolitiken säger vi: kom med och hjälp till att bygga ett sådant parti.

Detta är vårt huvudbudskap inför ett eventuellt extraval. Det är skapandet av ett verkligt kämpande alternativ som kan förändra situationen, inte parlamentariska manövrar och ”samarbetsvilja”. Vilket parti ni röstar på är i förhållande till detta sekundärt.

Arbetarmakt har hittills tillämpad kritiskt stöd till S och V i val. Detta har inte byggt på några illusioner om dessa partiers politik eller ledningar, utan på att de har en bas i arbetarrörelsen med ett objektivt, och ofta subjektivt intresse av en verklig kamp mot högerpolitiken. Att uppmana till kritiskt stöd till de reformistiska, borgerliga arbetarpartierna har varit ett sätt att säga till denna bas: vi tror inte att dessa partier kommer att kunna leda någon verklig kamp för förbättring, men så länge ni fortfarande tror på det bör ni organisera er för att förändra partierna och byta ut deras högerorienterade och kompromissvilliga ledningar. Samtidigt har vi förklarat att det vi verkligen behöver är ett nytt, revolutionärt arbetarparti, men för dem som tror att deras parti ska kunna ta verklig strid kan det behövas ett sådant test för att verkligen dra slutsatsen att ett nytt alternativ måste skapas.

Samtidigt har allt pekat på att utsikterna för en sådan kamp och en verklig opposition inom dessa partier har minskat år efter år, och att det blir mindre och mindre kvar av dem, förutom ett tomt, parlamentarisk skal. De som fortfarande verkligen tror att något av partierna med bas i arbetarrörelsen kan bli ett kämpande alternativ bör förstås försöka hitta likasinnade och ta strid för detta, men vi säger, med än mer emfas än tidigare: det är dags att lämna dessa parlamentariska skepp och bygga ett nytt alternativ.

Samtidigt finns det idag inga alternativ att rösta på. Det finns vänstergrupper som ställer upp i Riksdags- eller kommunval, men som är för små för att vara relevanta, och med en politik som vi inte har något förtroende för. I processen att bygga ett nytt arbetarparti kan vissa av dessa grupper komma att ingå, men i nuläget ser vi ingen anledning att uppmana till en röst på dem.

Då återstår att rösta blankt, eller att bojkotta valet. Att uppmana till att bojkotta val har den revolutionära rörelsen tillgripit när det har funnits en allvarlig möjlighet att ifrågasätta dess legitimitet, eller att ersätta det med alternativ som arbetarråd. Den situationen har vi inte idag. Att uppmana till en blankröst är en möjlighet, det vore ett sätt att säga: det finns inget alternativ i valet, vi bryr oss inte om hur det går, och det borde inte ni heller göra. Med den villighet att låta sig förnedras, istället för att på allvar mobilisera till kamp, som V har visat, kan vi inte annat än att ha förståelse för dem som reagerar på detta sätt.

Vi får dock vidhålla ännu en gång att en kritisk röst är den mest rimliga uppmaningen. Den här gången finns det inom delar av vänstern en glädje över att V äntligen satte ned foten, och en tro på att de nu har visat att de är ett allvarligt alternativ. Obefogat, som vi argumenterar för ovan, men de som verkligen tror på V bör åtminstone kräva att de verkligen tar strid mot högerpolitiken, och inte bara en punkt av 73 i Januariöverenskommelsen. Så vår uppmaning denna gång, om det blir ett extraval hösten 2021, är en kritisk röst på V – men vi betonar igen att det som verkligen är viktigt är den direkta kampen på arbetsplatser, gator, i skolor och bostadsområden, och att bygga ett nytt, kämpande och revolutionärt arbetarparti. I förhållande till detta är vilket av de nuvarande partierna ni röstar på helt och hållet sekundärt, och vi uppmanar alla socialister, alla som avskyr högerpolitiken och alla som vill försvara arbetarklassen att överge S och V och istället hjälpa till att bygga detta parti.