IPCC:s rapport och nödvändigheten av kamp mot det fossila kapitalet

Photo by Markus Spiske on Unsplash

9 augusti släppte, som de flesta säkert har sett, den nya rapporten om klimatet från IPCC – Intergovernmental Panel on Climate Change, eller FN:s klimatpanel. Rapporten slår fast, i mer definitiva ordalag än tidigare, att jordens klimat håller på att värmas upp, att uppvärmningen sker på grund av mänsklig aktivitet, att klimatkriser redan har börjat och att den kommer att bli värre och värre och att det är helt nödvändigt att snabbt dra ned på sedan helt upphöra med utsläppen av koldioxid.

Rapporten innehåller egentligen inte så mycket nytt för dem som har hängt med någorlunda i frågan. Det var redan väl känt att den pågående uppvärmningen kommer att leda till svår torka i stora områden, till översvämningar i andra (eller i samma områden vid olika tidpunkter), fler och extremare oväder och dödliga värmeböljor, ändrade mönster för nederbörden som kommer att slå hårt mot jordbruket i internationell skala, havsnivåhöjning som på lite sikt kommer att göra många av världens största städer obeboeliga – för att göra en mycket kort sammanfattning. Denna sommar har sett både absurda temperaturer på nästan 50 grader i både Italien och – ännu värre – i Kanada, väldiga översvämningar i Tyskland och Nederländerna, och mycket mer, och det har inte varit någon brist på enskilda forskningsrapporter. Vi har också vetat länge att för att begränsa uppvärmningen och därmed katastrofen är det nödvändigt att snabbt skära ner på utsläppen av koldioxid. Det IPCC:s nya rapport gör är att konstatera detta med större säkerhet och i mera detalj än förut.

IPCC har tidigare kritiserats för att uttrycka sig för försiktigt. Rent vetenskapligt är detta förståeligt, eftersom det alltid finns grader av osäkerhet, men det finns ett uppenbart pedagogiskt problem med att försöka övertyga människor om en hotande katastrof genom att framhålla det osäkra i all vetenskap. Den nya rapporten är betydligt mer kategorisk. Det finns numera ingen tvekan om de grundläggande sambanden. Vi måste helt enkelt sluta släppa ut koldioxid om vi inte vill få en massiv global katastrof. Från ett helt annat håll finns de som hävdar att den globala uppvärmningen bara är en enda stor bluff, där IPCC är själva konspirationen. Denna ”kritik” kan vi givetvis helt bortse ifrån, för detta kommer från förvirrade, okunniga eller galna konspirationsteoretiker (oftast alla tre samtidigt) som är fullt i klass med dem som tror att jorden är platt. Det finns ingen mer omfattande sammanställning av alla existerande forskningsrapporter kring dessa frågor än den som görs av IPCC.

Då de främst gör sammanställningar av de punkter de flesta vetenskapsmännen är överens har IPCC tidigare också fått kritik för att vara för försiktiga, och tona ned de potentiellt värsta konsekvenserna. Det kan invändas att det trots allt finns en styrka i att IPCC:s rapporter håller sig på säker mark och undviker spekulationer – men vi måste åtminstone vara medvetna om att det finns åtskilliga forskare och rapporter som väntar sig att konsekvenserna blir mer allvarliga vid varje given temperaturhöjning, och att temperaturhöjningarna blir större vid varje given mängd utsläppta växthusgaser. Johan Rockström, en av Sveriges mest kända klimatforskare och som tillsammans med andra forskare skrev rapporten Hothouse earth är ett exempel på experter som varnar för att problemet är ännu mer akut än vad IPCC tror. Här skulle man också kunna framhålla att följderna av den globala uppvärmningen kommer att vara långt mer förödande än kostnaderna för att begränsa eller förhindra den, och att vi därför gör klokare i att utgå från en värre prognos än den störst antal vetenskapsmän kan enas kring. Men i vilket fall måste vi betrakta IPCC-rapporten som ett minimum av hur det kan gå, och vara medvetna att det kan bli ännu värre – inte minst när vi diskuterar vilka åtgärder som måste vidtas, och vilka kampmetoder som bör tillgripas.

Nödvändigheten av kamp mot kapitalistiska intressen
När vi som inte är IPCC utan är socialister diskuterar frågan måste vi dessutom betona att världens sociala, politiska och ekonomiska förhållandena i världen kommer att göra konsekvenserna av upphettningen ännu mera förödande. Genom att studera den naturvetenskapliga sidan av saken – vilket förstås är IPCC:s uppgift – kan det konstateras att stora delar av världens matförsörjning kommer att hotas genom förändrade nederbördscykler, torka, översvämningar, extremhetta etc., mångas vattenförsörjning kommer att hotas av samma orsaker, och inte minst av att glaciärer (vars smältvatten hundratals miljoner människor helt eller delvis är beroende av) försvinner, att viktiga områden kommer att bli obeboeliga på grund av havsnivåhöjning eller att det helt enkelt kommer att bli för varmt att bo där. Att tiotals eller hundratals miljoner måste flytta eller fly permanent vore katastrofalt nog under vilka sociala omständigheter som helst – men i en värld bestående av konkurrerande nationalstater, med ständig kamp om resurser, med gigantiska klyftor mellan fattiga och rika och med starka reaktionära rörelser eller regeringar i många länder kan katastrofen nå helt andra nivåer.

Det var givetvis inte väntat att IPCC skulle peka ut kapitalismen och dess härskande klass och styrande eliter som den verkliga boven i dramat, men detta är något alla socialister måste göra. Fossilindustri (olje- kol- och naturgasindustrin) och bilindustrin har en stor del av skulden, och de har dessutom medvetet vilsefört allmänheten. Deras egna undersökningar visade redan för 40-50 år sedan att deras aktivitet håller på att värma upp jorden. Som väntat reagerade de inte genom att utbrista: hoppsan, vi håller visst på att förstöra jorden och miljontals människors levnadsbetingelser, bäst vi slutar! Istället drog de igång massiva desinformationskampanjer för att övertyga folk eller åtminstone få dem att tvivla. Med slipade och vältaliga pr-killar påstod de att problemet med den globala uppvärmningen inte existerar, att det inte har med deras aktivitet att göra, att mera koldioxid bara är bra för då växer det mer etc. Andra kapitalistiska företag har glatt skövlat regnskogar och andra skogar för sin egen vinnings skull eller slösat enormt med begränsade sötvattensreserver för andra ändamål – allt medan korrupta eller bara giriga regeringar har låtit dem hållas.

Vi behöver en socialistisk planerad ekonomi
Som socialister kan vi lätt peka på behovet av en ekonomiska som planeras utifrån våra och miljöns behov. Utan bromsklossar i form av storföretag och banker som gladeligen går över lik för att maximera sina vinster, och om inte en allt större del av de samlade förmögenheterna vore samlade i händerna på ett fåtal rika – som även när de inte är direkt inblandade i att skövla planeten verkligen inte vill betala för de nödvändiga åtgärderna för att snabbt ställa om till en fossilfri industri – skulle vi befinna oss i en ojämförbart bättre situation.

Om vi idag hade en internationellt planerad, arbetarstyrd ekonomi skulle vi snabbt kunna mobilisera alla nödvändiga resurser för att snabbt bygga ut och utveckla den förnyelsebara energin – i första hand sol- och vind, men även andra – betydligt snabbare än vad som görs idag, genomföra massiva satsningar på kollektiva transporter, utveckla metoder och material som inte släpper ut koldioxid vid tillverkning och byggning, stoppa skogsskövlingen och återplantera skogar, och mer allmänt se över och optimera markanvändningen. Dessa är bara några punkter, som täcker långt ifrån allt, men som tillsammans snabbt skulle kunna minska koldioxidutsläppen och få ned dem till noll.

För samtliga dessa åtgärder finns det dock under nuvarande förhållanden stora hinder i form av privat vinstmaximering. Storföretagen som utvinner kol, olja och naturgas, skövlar skog, tillverkar apparater och maskiner som drivs av eller använder fossila bränslen i sin tillverkning tänker på hur de ska göra sin vinst så stor som möjligt, inte på hur klimatet ska räddas så att minst antal människor – företrädesvis fattiga människor – ska drabbas och dö. Även om regleringar och incitament införs drivs de fortfarande av omsorg för sina vinster, oavsett hur det påverkar klimatkatastrofer. Det är dags att vi säger som det är: dessa företag och dess ägare är ett dödligt hot mot miljontals, tiotals och hundratals miljoner människors liv och överhuvudtaget mot vår framtid. Samma sak, i lite mindre grad, kan sägas om resten av de besuttna vars förmögenheter kanske inte direkt eller företrädesvis består av klimatkatastrofens blodspengar, men som inte heller är beredda att lätta på plånboken för att bidra till en lösning, och vars absurda lyxkonsumtion gör dem till en mycket synlig del av problemet.

Vi bör dessutom i stor skala utveckla metoder för att dra koldioxid ur atmosfären – vid sidan om att utöka skogsarealerna och på andra sätt optimera markanvändningen för kollagring. Dessa metoder har mötts av stor skepsis inom klimatrörelsen, eftersom de kan användas som förevändning att fortsätta använda fossila bränslen. De har utan tvekan använts på detta sätt, och vi måste vara väldigt tydliga med att de inte kan kompensera för en fortsatt användning av fossila bränslen, som måste fasas ut snabbt, och helt och hållet inom ett fåtal decennier. Men med tanke på hur bråttom det är, med tanke på att varje tiondels grads uppvärmning kommer att få stora effekter på jorden, samt att det även under de bästa omständigheterna skulle en viss tid att helt strypa koldioxidutsläppen bör vi ändå vara för att använda de mest lovande av dem som ett komplement.

Den enklaste metoden är att fånga upp koldioxiden vid själva tillverkningen, något som i viss utsträckning görs även idag. För de industrier som inte snabbt kan ställas om till att inte släppa ut koldioxid är detta en bra idé och bör utökas – under förutsättning att vi inte accepterar detta som en förevändning för att låta bli att ställa om dessa industrier. Något som givetvis kan bli svårt, men eftersom det finns industrier som vi behöver och som vi inte kommer att klara att göra koldioxidfria de närmaste åren är detta ändå något som behövs. En metod som faktiskt kan minska koldioxidhalten är att fånga den direkt ur atmosfären. Här måste vi genast sägas att denna metod är underutvecklad och har bara testats i liten skala, och har således inte under den närmaste framtiden den minsta chans att kompensera för fortsatta utsläpp. Det finns inte heller några större ekonomiska motiv att utveckla metoden. Koldioxid kan användas kommersiellt i liten skala till att kolsyra läsk, växthus och några andra områden, vilket, förutom att det inte skulle avlägsna någon koldioxid, inte heller skulle röra sig om några stora mängder. För att avlägsna koldioxiden helt får man istället komprimera den och spruta ner den långt nere i berggrunden, där den med tiden reagerar med omgivningen och mineraliseras. Det finns förstås inga kommersiella motiv att göra detta, så det lär bli svårt att motivera storföretagen till att utveckla tekniken. Det vore dock en kostnad värd att betala för, om man sätter mänsklighetens framtid högre än vinsterna vill säga. Som tur är finns det också en naturlig källa att hämta finansieringen för detta, och för övrigt alla andra nödvändiga åtgärder för klimatet: de som har blivit rika på att skapa den klimatkris vi befinner oss i. Fossilindustrin måste konfiskeras och avvecklas. Bilindustrin bör också konfiskeras, och tillverkningen av bensindrivna bilar, liksom onödigt energislukande modeller oavsett hur de drivs, läggas ner snarast, och i övrigt bör framtiden för industrin – hur stor del som helt ska ställas om till annan tillverkning, hur mycket fordon som ska tillverkas och av vilka sorter – bestämmas rationellt och demokratiskt utifrån våra och klimatets behov, och inte efter någras vinstkalkyler. Vidare bör byggindustrin konfiskeras, för att se till att allt framtida husbyggande gör på ett klimatvänligt sätt, och för att den ska inriktas på att ge människor bra och billiga bostäder, inte för skrytbyggen för de rika eller som handelsvaror. Samma sak med skogsindustrin och alla större jordbruksföretag, liksom samtliga industrier som har bidragit oproportionerligt till utsläppen av växthusgaser, eller vars ägares intressen står i konflikt med den nödvändigt omvandlingen till mera klimatvänlig produktion. Och alla som har blivit förmögna på dessa industrier ska få betala sin del av notan, eller få förmögenheterna konfiskerade helt om de befinns mera skyldiga – däribland exempelvis samtliga vinster som kommer från fossilindustrin.

I korthet måste vårt ledord nu vara en arbetarstyrd, planerad ekonomi för att snabbt ställa om till en fossilfri ekonomi, på bästa sätt motverka de effekter den globala upphettningen kommer att få, och redan har fått, och även lösa alla andra brännande sociala problem, som utslagning, fattigdom, bostadsbrist, vattenbrist etc. För att vara maximal effektiv måste det göras på internationell skala, men självklart skulle även en planerad ekonomi på ett mindre område, som enskilda länder, vara en bra början.

Men vi behöver också kamp här och nu
Att måste vi framhålla nödvändigheten av en socialistisk planerad ekonomi för att göra övergången till en fossilfri ekonomi så snabb och smidig så möjlig, för att så få som möjligt ska drabbas – kom ihåg att människor redan dag dödas av klimatkrisen, och har gjort så i åratal, och det kommer bara att bli värre de kommande åren – och för att uppvärmningens offer ska få största möjliga hjälp borde därför vara självklart för varje verklig socialist. Däremot kan vi inte nöja oss med att bara konstatera detta, vilket en stor del av den radikala vänstern gör. Det blir lite som att stå med armarna i kors och säga: kom med oss i kampen för den socialistiska revolutionen som kommer att lösa allt, men i övrigt inte göra någonting. Vänstern och arbetarrörelsen måste ta ställning i enskilda fall, delta i och leda kamp i enskilda frågor: stoppa ny och lägga ner befintlig olje- eller kolutvinning, stoppa skogsskövling, för en massiv satsning på förnybar energi, för utbyggd och gratis kollektivtrafik, för omställning av skadlig produktion, för konfiskering av olje-, gas- och kolbolag och hela fossilindustrin, etc. Olika möjligheter kommer att erbjuda sig på olika platser och i olika länder. Självfallet vill vi att den organiserade arbetarrörelsen tar täten, med strejker, massdemonstrationer och -blockader, men med tanke på svårigheten att få igång en sådan kamp i många länder – Sverige inte minst – kan det inte vara den enda möjligheten vi ser.

Hittills har det mesta av kampen utgått inte från arbetarklassen utan från ungdomen. Vi kan kritisera den kampen när den är för opolitisk, inte tillräckligt radikal, inte använder de mest effektiva metoderna, men vi måste stödja och delta i den. Hittills har den, inte minst i Sverige, mestadels förts i form av demonstrationer från Fridays for future. De är givetvis bra, men det behövs mer av konkret, resultatinriktad kamp. Preem la ned planerna på ett nytt raffinaderi i Lysekil, vilket var en seger. De visade sig dock vara ganska lätta att övertala om detta, kommande strider kommer att bli svårare och hårdare. Ende Gelände i Tyskland har i åratal fört en kamp mot kolgruvorna med blockader. Extinction rebellion har under de senaste åren blivit en av de mer framträdande grupperna, och det finns saker vi kan kritisera i deras strategi, men samtidigt behövs det mer, och inte mindre av denna kamp. Dessa är bra exempel, men vi kommer att behöva mer och större aktioner, och kommer att behöva tillgripa mer radikala metoder. Vi måste komma ihåg att det är miljontals – inom en inte speciellt avlägsen framtid tiotals och hundratals miljoner – människors liv och levnadsbetingelser som står på spel. Om kapitalistiska företag och egendom är ett hinder för att vända utvecklingen – och de är ett hinder – måste vi behandla dem som ett sådant, som något som riskerar många miljoner människors liv. Vilka medel som är godtagbara i kampen måste avgöras i förhållande till detta.

I den här kampen är det självklart att vi som kommunister inte bara ska delta, utan också måste föra fram vår syn på vad som behöver göras, i mindre taktiska frågor liksom i de större strategiska – som att vi framhåller nödvändigheten av att direkt attackera kapitalistiska intressen och har som mål dess störtande och uppbyggandet av en socialistisk planerad ekonomi. Lika självklart borde det vara att vi inte bara kan peka på det sistnämnda som en abstrakt nödvändighet, utan deltar i kampen här och nu . Varje strid är en möjlig seger i kampen mot klimatkrisen, och därmed viktig i sig, men den är också en möjlighet att slå tillbaka de kapitalistiska intressenas dominans i politiken och åter föra upp antikapitalismen på dagordningen.

Jens-Hugo Nyberg