Hur ska klimatrörelsen trappa upp kampen?

Andreas Malm skrev sin kontroversiella men effektiva stridsskrift How to blow up a pipeline 2019, så på så sätt utgör boken ingen snabb kommentar. Dock hann den inte komma ut förrän coronapandemin hade lamslagit världen, vilket Malm nämner i ett förord. Inte minst lamslogs klimatrörelsen, som med hänsyn till pandemin avstod från gatorna, och istället organiserade sina Fridays for future-aktioner online. Nu, när en stor del av befolkningen – i de rikare länderna, vill säga – är vaccinerade och pandemi förhoppningsvis inte kan komma i närheten av sina forna höjder har klimataktivismen börjat återkomma, om än än så länge inte i närheten av nivån 2019. Förhoppningsvis kan det nu pågående klimattoppmötet COP26 i Glasgow tjäna som en skjuts för att åstadkomma detta. På så sätt är det kanske först nu som How to blow up a pipeline blir verkligt aktuell.

Inte så att klimatlarmen inte har stått som spön i backen, med gigantiska skogsbränder i Australien och Kalifornien, glaciärkollapser på Antarktis, enorma översvämningar i Tyskland och Nederländerna och temperaturer på nästan 50 grader inte bara i Italien, utan även i Kanada (ni vet, det där landet med rykte om sig att vara ganska kallt) – för att bara nämna händelser från i somras i den rika västvärlden, och inte i de fattiga länder som drabbas och kommer att drabbas värst av klimatkrisen. Dessutom den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC visat upp ett ännu starkare och mer bestämt vetenskapligt konsensus i frågan. Nödvändigheten av att agera har på så sätt visats ännu tydligare sedan 2019. Men Malms förslag handlar om att agera som en del av stor och aktiv klimatrörelse, och på så sätt var de mindre aktuella under pandemins mörkaste dagar.

Behovet av eskalering
Utgångspunkten i How to blow up a pipeline är frågan: när ska klimatrörelsen eskalera? Det är jättebra med stora mobiliseringar för klimatet, men är det inte dags att trappa upp, ta kampen ett steg längre, inte nöja sig med att vara en påtryckningsgrupp, utan att även föra en verklig motståndskamp mot utsläppen av koldioxid? På en allmän nivå borde det vara uppenbart för varje kommunist, varje socialist, faktiskt alla som tar frågan på allvar utan att till varje pris vilja skydda det fossila kapitalets vinster och egendomar att svaret är: ja, givetvis måste klimatrörelsen trappa upp kampen och radikaliseras!

I början av boken berättar Malm om hur han var med i mobiliseringen vid första klimattoppmötet COP1 i Berlin 1995. Det var då en ganska liten skara som demonstrerade, men de insåg att något verkligen måste göras för att stoppa utsläppen av koldioxid, för att stoppa den globala uppvärmningen. Då, i april 1995, låg koldioxidhalten i atmosfären på 363 ppm (parts per million, miljondelar). I april 2018 översteg den 410. Koldioxidutsläppen minskade inte efter COP1, inte heller stabiliserades de, utan de fortsatte att öka – när Malm skrev boken var de omkring 60 % högre än 1995. Situationen är således mycket värre än den var då.

Detta betyder inte att ingenting positivt har hänt sedan 1995. Sol- och vindkraft har blivit mycket effektivare och mycket billigare än då, och kan nu producera den billigaste elen. Detta har skapat mycket entusiasm och många optimistiska reportage om att: ”titta, det håller på att lösa sig!” Problemet är att koldioxidutsläppen samtidigt har fortsatt att öka (med undantag för 2020, under pandemin, då en liten minskning skedde). Internationella energirådet går exempelvis i sin nya rapport, World Energy Outlook 2021, igenom hur världens länder ligger efter i förhållande till det som måste göras, för att ta en väldigt officiell källa.

I en rationellt planerad ekonomi skulle det faktum att den billigaste elen också är den med ojämförligt minst utsläpp av koldioxid innebära att all fossil elproduktion snabbt skulle fasas ut, samtidigt som fossila bränslen skulle avskaffas planmässigt på alla andra områden. Problemet är att vi inte har en rationellt planerad ekonomi. Vi har en kapitalistisk ekonomi, vars främsta drivkraft är privata vinstintressen, varav många gör sina vinster genom förbränning av fossila bränslen. Dessa starka intressen är ett stort hinder för att minska utsläppen. De är ett hot inte bara mot vår välfärd, utan mot vår existens.

Det finns givetvis, vilket ofta framförs, problem också med dessa energikällor, som att sol och vind inte alltid är tillgängliga. Teknikerna för att transportera och lagra energi måste förbättras, och åtminstone under den närmaste framtiden behövs kompletterande energikällor. Detta är dock ingen anledning till att fortsätta använda kolkraft, eller fossila bränslen överhuvudtaget. Klimatutsläppen drivs också av många andra faktorer än elproduktion. En stor del av utsläppen av koldioxid sker vid tillverkning, byggnationer, transporter, skogsavverkning och överhuvudtaget markanvändning (kol finns lagrat i mark och inte bara i skog, om det kolet bryts ner eller förbränns släpps det ut som koldioxid – eller, ännu värre, som metan). Det finns alternativa sätt att göra mycket av detta. Dessa är inte alltid i sig nödvändigtvis sämre för industrierna: stålindustrin verkar entusiastisk över metoden att tillverka stål med vätgas och elektricitet, utan koldioxidutsläpp; att bygga mer med trä eller återvunnet material är inte nödvändigtvis ett hot mot byggindustrin, bilindustrin förlorar inte nödvändigtvis på att producera elbilar – eller vätgasbilar, om den produktionen kommer igång – etc. Men i många fall kommer de nya teknikerna att hota att undergräva vinsterna – och för det kapital som är nedplöjt i utvinning av kol, olja och gas är en omställning till förnybar energi givetvis förödande. Dessutom kommer bilindustrin alltid, även om de förlikar sig med att tillverka bilar som ger mindre koldioxidutsläpp per styck, att ha som sitt intresse att sälja så många bilar som möjligt, samtidigt som vi måste minska privatbilismen och satsa mer på kollektivtrafik. Vi har ingen anledning att lita på att byggindustrin kommer att anamma de mest klimatvänliga metoderna – där, som i alla andra fall där stora mängder koldioxid står på spel, kan vi helt enkelt inte låta vinstmaximering vara den princip som avgör.

Den radikala vänstern måste ingripa
Med en rationell, arbetarstyrd ekonomi som planerades efter våra och klimatets behov – med andra ord socialism – skulle vi snabbt kunna styra om all produktion, transporter osv. till de mest koldioxidsnåla och -fria metoderna, utan att hindras av giriga kapitalistiska intressen som bokstavligen är beredda att gå över lik, stora högar av lik, för en så gynnsam kvartalsrapport som möjligt. Detta är något alla socialister behöver framhålla och upprepa som ett av våra allra starkaste argument mot kapitalismen. Problemet är att den socialistiska revolutionen inte verkar stå runt kröken, samtidigt som koldioxidutsläppen måste minskas nu. För varje år som de tillåts fortsätta öka hamnar vi i en allt sämre situation. Om business as usual (d.v.s. att vi fortsätter som nu och pratar om att koldioxidutsläppen måste minska, samtidigt som det fossila kapitalet kan fortsätta att se till att detta inte sker) tillåts fortsätta skulle även en socialistisk världsrevolution, om den kom om 10-15 år – något som tyvärr inte heller kan garanteras – befinna sig i en pressad situation. Slutsatsen av detta är inte att vi ska lägga ner kampen och propagandan mot kapitalismen och för den arbetarstyrda socialistiska planekonomin – tvärtom har vi större anledning än någonsin att betona detta. Däremot är den enda rimliga slutsatsen att vi inte kan nöja oss med att abstrakt påpeka att kapitalismen är problemet och socialismen lösningen, utan vi måste även stödja och delta i verklig, konkret kamp för att minska koldioxidutsläpp här och nu.

Delar av den radikala vänstern nöjer sig dock med att säga: om vi bara avskaffar kapitalismen så kommer vi att lösa klimatkrisen också! Ett problem med detta, i en läge när vi inte har någon massrörelse för en socialistisk revolution, är att detta innebär att stå bredvid och nöja sig med ett abstrakt svar på frågan hur vi ska kämpa mot klimatkrisen, istället för att ingripa för att göra klimatkampen så omfattande och radikal som möjligt. Detta är dessutom att försitta möjligheten att det är just klimatkampen som kan vara den kamp som leder till en radikalisering som kan växa till en radikal antikapitalistisk rörelse. För att ha några utsikter att lyckas med detta måste de revolutionära socialisterna ingripa i kampen och förklara nödvändigheten av att avskaffa kapitalismen, samtidigt som vi visar i praktiken hur de kapitalistiska vinstintressena vid varje steg är ett hinder. Vi lär inte uppnå tillräckligt trovärdighet bland de ungdomar som radikaliseras av klimatfrågan genom att bara stå bredvid och säga: först avskaffar vi kapitalismen och sen tar vi itu med det där!

Hur bör vi trappa upp kampen?
Det var en utvikning som inte finns i How to blow up a pipeline, som utgår från nödvändigheten av kamp här och nu, men det kändes befogat att ta med den. Men åter till Malm. Hur ska klimatrörelsen trappa upp kampen?

Malm konstaterar att en fråga som måste ställas är varför inte klimatrörelsen i väst har tagit till mer radikala metoder. Sociala uppror är sällan så försiktiga och väluppfostrade som klimatrörelsen hittills har varit. De massiva protesterna i Chile hösten 2019 använde omfattande materiell förstörelse, som inte på något sätt hindrade massrörelsens tillväxt, under Black lives matter 2020 stormades bland annat en polisstation, vilket av allt att döma bara gav rörelsen ytterligare fart. Det stämmer att klimatrörelsen inte har sitt ursprung i sociala uppror på samma sätt, men den är å andra sidan en reaktion mot att tiotals och hundratals miljoner människors levnadsbetingelser och själva liv hotas av att vi låter den fossila ekonomin fortgå.

Vi har nu ett överväldigande vetenskapligt stöd, senast från den nyaste IPCC-rapporten, att fortsatt global upphettning kommer att leda till att stora delar av världens matförsörjning kommer att hotas genom förändrade nederbördscykler, torka, översvämningar, extremhetta etc. Mångas vattenförsörjning kommer att hotas av samma orsaker, och inte minst av att glaciärer (vars smältvatten hundratals miljoner människor helt eller delvis är beroende av) försvinner, att viktiga områden kommer att bli obeboeliga på grund av havsnivåhöjning eller att det helt enkelt kommer att bli för varmt att bo där. I en värld av konkurrerande nationalstater och privata ekonomiska intressen som dessa stater slår vakt om, med åtskilliga reaktionära, nationalistiska regeringar, eller rörelser som kan göra anspråk på regeringsmakten, skulle det dessutom få förödande politiska effekter. Vi kan räkna med att få se auktoritära åtgärder för att hålla klimatflyktingar borta och att överklassen kommer att göra sitt bästa för att sno åt sig resurser för att överleva på vår bekostnad – och rena krig om resurser kan bli inte bara möjliga, utan sannolika. Klimatkrisen hotar, om vi fortsätter som nu, alltså hundratals miljoner, rent av miljarder människors liv, och kan bli den i särklass största katastrof som har drabbat mänskligheten. Det är i det perspektivet vi måste se diskussionen om metoder i kampen.

Är våld alltid fel?
Klimatrörelsen Extinction rebellion (XR) antog till en början en helt fredlig och ickevåldslinje, och motsatte sig även all materiell förstörelse. Malm polemiserar i sin bok mot några av deras ledares och teoretikers försök att leda i bevis – påstå är väl ett bättre ordval – att våld alltid är dåligt i all kamp och utan undantag leder till sämre resultat än strikt ickevåld. Det ville sig dock inte riktigt med deras exempel, som suffragetterna, USA:s medborgarrättsrörelse, kampen mot apartheid i Sydafrika, och förstås Gandhi. Gandhi förespråkade förvisso ickevåld när det gällde kampen mot den brittiska överhögheten i Indien, däremot förespråkade han vid upprepade tillfällen våld på det brittiska imperiets – världens största kolonialvälde – sida i exempelvis Boerkrigen och första världskriget, för att därigenom bevisa att Indien förtjänade självständighet. Det stämmer att den ickevåldsrörelse han ledde var imponerande och satte avsevärd press på britterna, men vad Gandhi och hans anhängare än påstår var detta bara en del av sanningen. Britterna mötte också motstånd i form av massiva strejker, upplopp, myterier och väpnad kamp, som också de bidrog till att britterna till slut drog sig tillbaka, försvagade av andra världskriget och med en reträtt för alla kolonialvälden. Vi kan också tillägga att Indiens självständighet – något som internationalister världen över stödde – genast ledde till delningen med Pakistan, omfattande etnisk rensning med nära 20 miljoner som tvingades fly, och över en miljon människor som dödades, samt att kastväsendet fortfarande finns kvar. Med tanke på hur många kolonier som också blev självständiga är det lite märkligt att framhålla just Indien som ett sådant lysande exempel, bara för att Gandhi var duktig på att låta munlädret gå med sina fina ord om ickevåld. Hans uppmaning till Nazitysklands judar att modigt fördra förtrycket, utan motstånd, även om de blev dödade (citerat i Malms bok) får en dessutom att må direkt illa.

Suffragetterna är också ett ganska dåligt exempel på principfast ickevåld, med tanke på att de, efter åratal av helt fredlig kamp som inte gav något resultat – om man inte räknar stryk av polisen och häktningar – slog in på en helt annan linje. De kunde exempelvis gå på en affärsgata i London och krossa samtliga skyltfönster, angripa Churchill med en piska, spränga och bränna upp hus och klippa av telegrafledningar. De var noga med att inte spränga eller bränna hus med människor i, så denna metod resulterade inte i förluster av människoliv, men att spränga premiärministerns semesterhus med dynamit är inte direkt att sky alla våldsmedel.

ANC i Sydafrika tillämpade till en början en strikt ickevåldslinje. Efter Sharpvillemassakern 1960, när kravet på att överge de enbart fredliga metoderna spred sig som en löpeld, skapade de även en väpnad gren, för övrigt ledd av en viss Nelson Mandela. Denna inriktade sig då och senare mestadels på materiell förstörelse, men vapen och sprängmedel är inte heller i Sydafrika en ickevåldsmetod. Kampen mot apartheid var en väldig massrörelse som innehöll mycket annat – men också våld, vilket inte hindrade den för att förbli en massrörelse. Faktiskt fortsatte den att växa.

USA:s medborgarrörelse tillämpade ickevåldsmetoder – samtidigt organiserade de beväpnade vaktstyrkor för att skydda sig från angrepp från våldsamma rasister. Ännu mer relevant är kanske att samtidigt som Martin Luther King förespråkade ickevåld fick rörelsens argument och aktioner ytterligare tyngd genom kravaller. Det var inget som rörelsens ledning hade planerat eller förespråkat, men när medborgarrättsrörelsen fortsatte att mötas av våld, inklusive mord och bombdåd, och Martin Luther King fängslades, utbröt det omfattande och kraftiga kravaller 1963. En stark, fredlig medborgarrättsrörelse var illa nog för de styrande, men en stark, fredlig medborgarrättsrörelse och dessutom utbredda upplopp och egendomsförstörelse var ännu värre – denna kombination ledde fram till The Civil Rights Act 1964. Samma sak hände några år senare, när upploppen nådde städerna i norr 1967 och 1968. Samtidigt som den officiella medborgarrättsrörelsen fortsatte sitt arbete förekom de första åtta månaderna av 1968 uppskattningsvis 313 upplopp, och städer brann. 1968 antogs också en mer radikal Civil Rights Act.

Poängen här är inte att medborgarrättsrörelsens ledning i hemlighet skulle ha organiserat upploppen, den är inte ens vad de tyckte om dem. De kan ha varit helt emot dem, det hindrar inte det faktum att upploppen mot den rasistiska diskrimineringen, fattigdomen, eländet, polisvåldet var den radikala flank som fick medborgarrättsrörelsen att framstå som de förnuftiga företrädarna för det svarta USA och som hjälpte till att övertyga de styrande om att göra eftergifter. Det här är också det historiska exempel som ligger närmast det Malm har tänkt sig för klimatrörelsen.

Det finns inget tvivel om att Malm har rätt gentemot XR:s teoretiker i den grundläggande frågan om dessa historiska rörelser och vilken roll våld spelade i dem. Han gör faktiskt en riktigt bra genomgång, och en effektiv vederläggning av pacifismen.

Vad Malm föreslår
Givetvis finns det viktiga skillnader mellan dess kamprörelser och dagens klimatrörelse. De svarta i Sydafrika och i USA slogs för grundläggande rättigheter och diskriminering och förtryck som specifikt drabbade dem som en del av befolkningen, suffragetterna slogs för politiska rättigheter och indierna bekämpade en utsugande och våldsam kolonialmakt. Det måste vi förstås ta hänsyn till – men en grundläggande lärdom är att masskamp mot förtryck i regel har använt våld i olika utsträckning även när våldet har legat långt ifrån inbördeskrigets nivå och varit en underordnad metod.

Vad föreslår då Malm? Han hänvisar till ett forskarteam med bl.a. Dan Tong, som skrev att det fortfarande är möjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5 grad under två förutsättningar. Den första är ett globalt förbud mot alla nya enheter som släpper ut koldioxid.

Så det en massrörelse borde göra till att börja med är, enligt Malm, att förkunna och genomdriva det förbudet. Skada och förstör nya koldioxidutsläppande enheter. Låt kapitalisterna som envisas med att fortsätta att investera i elden veta att deras egendomar kan komma att förstöras. Ende Gelände, som genomför aktioner med civil olydnad i Tyskland, hade en paroll som löd ”Vi är investeringsrisken”, men Malm påpekar att den risken måste vara högre än en till två dagar av avbruten produktion om året. Om vi inte kan få ett förbud på annat sätt behöver vi genomdriva ett.

Detta vore dock bara början, för det andra villkoret är en betydande minskning av den fossila infrastrukturens livslängd. Med andra ord: inte bara ett förbud mot all ökning av utvinningen av fossila bränslen. Den redan existerande utvinningen av fossila bränslen, bensinbilar e.d. måste också avvecklas i förtid, långt innan de skulle göra det av tekniska eller marknadsmässiga skäl – vilket givetvis skulle innebära en massiv kapitalförlust för ägarna.

Det omedelbara syftet med en sådan kampanj mot koldioxidutsläppande egendom skulle därför vara att avskräcka från att investera i detta, och visa att investeringarna kan förstöras. Det skulle göra den produktion och den resursförbrukning som ökar på den globala upphettningen dyrare, och göra investeringarna mer riskabla, med det vidare målet att pressa staterna till att snabbare genomdriva ett förbud.

Självfallet skulle det vara nödvändigt att vara betydligt mera selektiv än suffragetterna när de exempelvis krossade varje skyltfönster på en gata. Poängen skulle vara en riktad förstörelse mot just dem som förstör klimatet, och därmed våra levnadsbetingelser. Där inkluderar Malm de rikas skrytkonsumtion med absurda yachts, privatflygplan med mera, och betonar vikten av att inte göra arbetare och fattiga till måltavlor, utan att istället mobilisera vrede mot överklassen och den fossila industrin. I en ny intervju i New Scientist är Malm kluven till Insulate Britains aktion att blockera vägar, då även arbetare drabbades, och önskade att de istället hade gett sig på de ultra-rika, som också är de värsta förövarna mot klimatet, exempelvis genom att utlösa stinkbomber i Londons dyraste bostadsområden, eller slänga dynga i de rikas trädgårdar eller något liknande. Detta är inget han utvecklar i boken, och illaluktande substanser utgör inte grunden för hans förslag, med det var ett exempel på hur vi måste rikta in oss på de rika, vid sidan av de skyldiga företagen, och akta oss för att stöta bort sektorer av arbetarklassen.

Malm är också noga med att framhålla att han bara förespråkar förstörelse där inte människor skadas. Så för att klargöra: han föreslår inte att vi ska skada, än mindre döda dem som i årtionden medvetet har förstört vårt klimat trots de förödande effekter detta har för miljontals människor, utan bara skada en del av dess egendom, som ett ytterligare sätt att förmå dem att sluta med sin i praktiken massmördande verksamhet för sina egna privata vinster. Det kan knappast betvivlas att åtskilliga borgerliga tyckare kommer att yla om ”terrorism”, men det medvetna våld som Malm föreslår är oerhört mycket mindre än det som olje-, kol-, gas-, och bilbolagen har utsatt och fortsätter att utsätta jorden, speciellt jordens fattiga, för.

Poängen är inte att detta ska ersätta den fredliga klimatrörelsen, demonstrationerna, agitationen och folkbildningen. Malm trycker på dessa som helt nödvändiga. Frågan Malm ställer är: behövs det inte något mer? Har föreslår inte att Fridays for future ska organisera egendomsförstörelse, att merparten av alla klimataktivister ska börja med det eller att Greta Thunberg ska agitera för detta i sina tal. Precis som i fallet med medborgarrättsrörelsen i USA krävs det inte ens att ledningen för de fredlig mobiliseringarna uppskattar att en gren av rörelsen tar saken i egna händer för att det ska få effekt som ett påtryckningsmedel. Hur gärna vi än vill att nivåerna av växthusgasutsläpp inte ska få bestämmas av lönsamhetskalkyler så är det ett faktum att dessa i nuläget och för den närmaste framtiden har en stor betydelse. Att göra förstörelsen av vår planet dyrare är därför viktigt i sammanhanget, och om inte regeringarna vill göra det i tillräcklig grad måste det komma underifrån.

Givetvis är inte materiell förstörelse det enda sättet att göra detta. I boken diskuterar Malm civil olydnad, exempelvis den som utförs av Ende Gelände i Tyskland. Han är en stark anhängare av detta, och berättar om aktioner han själv har deltagit i, men hans argument är samtidigt att det behövs någonting mer, en upptrappning som sagt. Inte alls en ersättning, utan ett komplement.

Facklig kamp
Något som inte diskuteras i boken är facklig kamp för klimatet. Det borde vara en självklarhet för socialister att kämpa för att göra fackföreningar till kamporganisationer även i politiska frågor, och inte minst för en klimatomställning, med metoder som politiska strejker. Ett stort problem är den mycket låga nivån av fackliga strider, för att inte tala om politiska strejker, på senare år. Socialister bör självklart förespråka detta – som vi exempelvis gjorde i den här artikeln – men vi bör samtidigt inte begränsa oss till detta.

Hittills har klimatrörelsen inte utgått från den organiserade arbetarklassen, utan från ungdomen. Att få den organiserade arbetarklassen att ställa sig bakom kampen är ett självklart mål, men samtidigt måste klimatrörelsen bygga vidare på det den har: stora mängder oroliga och upprörda människor, företrädesvis ungdomar. Vi anser att klimatrörelsen behöver ta strid mot samtliga kapitalistiska intressen som står i vägen för en klimatomställning, vilket, när det görs på ett medvetet plan, innebär att bli antikapitalistisk, men detta är ett förslag för rörelsen, inte en anledning att stå utanför den. På samma sätt som vi förespråkar en större politisk medvetenhet, samtidigt som vi deltar i befintlig kamp, kan och bör vi förespråka mer radikala metoder.

Samtidigt som vi måste försöka vinna fackföreningarna och arbetarklassen för en klimatomställning finns det ytterligare hinder. Vissa arbetargrupper kan uppfatta sina intressen som hotade. Bilfabriker kan ställas om till att tillverka exempelvis solpaneler och vindturbiner – och ofta kommer det förestås att fortsätta tillverka bilar, men eldrivna sådana (och möjligtvis drivna av vätgas eller något annat längre fram) – men det kan vara svårare att ställa om jobb inom den direkta utvinningen av fossila bränslen. De som jobbar på oljeriggar kan säkert börja montera upp vindkraft till havs istället, och oljebolagens infrastruktur kan användas till att lagra koldioxid långt under marken. Det kommer dock att vara lite knepigare för kolgruvearbetare. Det är inget oöverstigligt problem, eftersom det redan nu jobbar många fler inom förnyelsebar energi än i kolgruvor. Detta garanterar dock inte i sig att just de arbetarna kommer att erbjudas eller ha möjlighet att ta de jobben. Ett nödvändigt krav är att alla arbetare inom fossilindustrin ska erbjudas omskolning, nya jobb inom klimatomställningen, eller vissa fall tidig pension. Vi måste göra vad vi kan för att vinna dessa arbetargrupper, men det utesluter inte att det inom de sektorerna kan förekomma missnöje, och vi kan i vilket fall inte vara säkra på att det är de som går i täten. Vi kan dock inte ge dessa arbetargrupper något slags veto över vad som måste göras för allas och planetens bästa. Det är nödvändigt att vi försöker vinna dessa arbetare, men vi kan samtidigt inte se dem som det enda medlet för förändring. Som marxister ska vi givetvis ha en inriktning på fackföreningarna, men det måste inte därför vara vår enda inriktning.

Den avgörande frågan är vilken effekt detta får på den nuvarande klimatrörelsen. Det vore givetvis förödande om materiell förstörelse skulle innebära en kraftig nedgång för massrörelsen. Malm vill på intet sätt byta den nuvarande rörelsen mot en mindre men mer välorganiserad sabotagerörelse – han är tydlig med att om hans föreslagna taktik skulle innebära en sådan nedgång skulle den taktiken behöva avbrytas. Men måste vi utgå från att den skulle det? Vissa skulle säkert bli upprörda, men skulle det inte också kunna ses som ett sätt att visa att det verkligen är allvar? Det är utan tvekan dags att klimatrörelsen trappar upp och breddar sina metoder, vore inte detta värt att testa? Effekterna måste givetvis utvärderas, och det behöver överhuvudtaget en diskussion om vilka metoder som leder framåt. Det kan inte uteslutas att det visar sig att det inte var en bra idé, men ska vi – i den globala klimatkris som vi redan är inne i, som kommer att bli allt värre och som kommer att hota tiotals och hundratals miljoner människors levnadsbetingelser och själva liv – verkligen på förhand utesluta att dessa metoder kan komma att behövas?

Det måste upprepas att Malm inte föreslår något som går utöver andra viktiga kamprörelser och sociala uppror. Ungdomsrevolten i Chile som verkligen lyckades pressa regeringen innehöll en betydande del materiell förstörelse, liksom Black Lives Matters, och de tidigare historiska exemplen som nämns ovan. Det står givetvis var och en fritt att tycka att det hade varit bättre att hålla protesterna helt fredliga, men det är fortfarande ett faktum att förstörelsen inte hindrade dem från att antingen bli eller förbli – lite olika i olika fall – massrörelser. I flera fall visade den snarare att det var allvar, och eggade på rörelsen. Detta ska inte alls uppfattas som ett argument för att våld och materiell förstörelse alltid är bra, som vissa har gjort så länge det har funnits revolutionära rörelser. Att göra en fetisch av våldsanvändning och tycka att materiell förstörelse alltid är bra är enfaldig ultravänsterism, men att alltid motsätta sig våld är att missförstå hur sociala uppror fungerar. Det är klimatrörelsen som, med tanke på dess storlek och vilket akut hot den bekämpar, har varit exempellöst fredlig.

Att klimatrörelsen började så fredligt är antagligen bra, något även Malm skriver. Om det hade börjat med egendomsförstörelse är det troligt att det inte hade lett till lika stora mobiliseringar. Men skulle förekomsten av sabotage mot giriga bolag som borrar olja, bryter kol eller skövlar regnskogar utan att nämnvärt bry sig om hur detta påverkar vår framtid – som faktiskt har lagt ned åtskilliga miljoner på rena lögner för att kunna fortsätta sin verksamhet, allt för att kunna maximera sina egna vinster – få folk att sluta engagera sig för klimatet? Malm föreslår inte att Fridays for future-demonstrationer ska börja gå loss på oljebolag. Stora breda manifestationer skulle fortfarande behövas. Däremot föreslår han att de kompletteras.

Det måste också sägas att graden av beredskap till eller tolerans för våldsamma metoder inom breda samhällsskikt varierar, och i hög grad hänger ihop med hur stor mottaglighet det finns för revolutionära idéer och andra radikala metoder, som politiska strejker för att påverka eller fälla en regering e.d. Detta i avsevärt högre grad än hur våldsamt ett samhälle är. En talande jämförelse är Frankrike och USA. Av de två finns det en betydligt större acceptans för radikala metoder, inklusive våldsamma hos arbetarklassen och ungdomen i Frankrike – även om Black Lives Matter-demonstrationerna som sagt visade att den skillnaden ändå kan vara mindre än vad den har verkat. Detta beror inte på att Frankrike skulle vara ett våldsammare samhälle än USA – det omvända är uppenbarligen fallet – utan på att det finns en helt annan tradition av radikal kamp och idéer. Samtidigt är detta inte skrivet i sten. Nya idéer och kamperfarenheter kan förändra detta, liksom det har gjort det flera gånger tidigare. Alla verkliga socialister borde hålla med om att vi behöver mer radikal kamp mot högerpolitik i alla dess former (även från en ”röd-grön” regerings håll) än att bara demonstrera, debattera och rösta. Arbetsköparna har sin enorma ekonomiska makt, och sina utpressningsmetoder som att skära ned på personal, lägga ned produktion, eller flytta produktionen och andra tillgångar utomlands (på laglig väg, eller i hemlighet, något som sker i mycket stor skala), som de ständigt kan använda för att pressa politiken åt det håll de vill. Om vi inte åter börjar möta detta med våra egna utomparlamentariska metoder – politiska strejker, blockader och annat som ju i Frankrike uppenbarligen kan innehålla betydligt mer militanta metoder än våra liberaler kan tåla utan att samhället kollapsar – kan vi lika gärna hissa den vita flaggan och meddela de rika att de vann och hädanefter får bestämma hur samhället ska utformas. Det som krävs för att börja försöka vända den utvecklingen är mer radikala kampmetoder än vi har sett i annat än i liten skala på senare år. Det finns ingen anledning till att inte klimatkampen kan vara en bra arena för att börja förändra spelplanen.

Individuell terrorism?
En beskrivning av det vi diskuterar ovan, som kan ligga nära till hands för många marxister, är ”individuell terrorism”. Detta är en gammal debatt från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, när revolutionärer, främst narodniker i Ryssland och anarkister i flera andra länder, dödade kungar och andra makthavare. Tsar Alexander II av Ryssland dödades exempelvis 1881. Marxister, inklusive Lenin och bolsjevikerna, har i allmänhet tagit avstånd från detta. Inte för att våldsamma metoder alltid är fel i kampen mot förtrycket, utan för att det krävs masskamp för att störta förtryckarna, och i synnerhet för att bygga upp ett annat, socialistiskt samhälle. Enskilda dåd leder inte dit. Det kan därför vara lätt för marxister, åtminstone marxister som i alla lägen hyser en instinktiv motvilja mot våldsamma metoder, att slentrianmässigt avfärda Malms förslag som individuell terrorism – men det han föreslår faller knappast inom det Lenin och Trotskij argumenterade emot i den debatten.

Under en tid på hösten 1905 uppmanade Lenin exempelvis Rysslands arbetare till att organisera sig i mindre grupper och bland annat beväpna sig, anfalla polisstationer och döda polisspioner, exempelvis här. Detta var förstås inte bara under tsarens blodiga diktatur, utan också i en revolutionär situation som var nära att utvecklas till ett allmänt uppror, och ingen har föreslagit metoder som dessa i vår nuvarande situation – eller åtminstone inte Malm, som ju bara förespråkar aktioner mot viss egendom, inte mot personer, hur mycket de än bidrar till att förstöra planeten.

Ryssland hösten 1905 befann sig, förutom under tsarens blodiga diktatur, i en situation av avancerad masskamp och en fullständig konfrontation med tsarens väpnade styrkor närmade sig. Låt oss påminna om oss att även mensjevikerna ansåg att tsaren måste störtas – det finns annars en myt om att skillnaden var att bolsjevikerna ville ha en våldsam revolution och mensjevikerna trodde på en fredlig. Lenin ansåg i den situationen att välplanerade väpnade aktioner även från mindre grupper av arbetare och revolutionärer skulle hjälpa till att förbereda och beväpna arbetarklassen inför den kommande uppgörelsen med förtryckarna. Observera: i den situationen. Det har inte funnits någon brist på (åtminstone subjektiva) revolutionärer som anser att radikala eller väpnade aktioner alltid bidrar till att elektrifiera de förtryckta och göra dem redo för kamp. Denna inriktning tog Lenin alltid avstånd från. När det inte fanns en revolutionär situation var han för att skriva och sprida flygblad, studiecirklar, organisera strejker, organisera partiet, knyta närmare band till arbetarklassen etc., och när det fanns en helt annan revolutionär situation 1917, när tsarens diktatur var störtad, det fanns möjligheter till massagitation och massorganisering, hade han inte heller några tankar på att mindre grupper skulle anfalla polisstationer eller något sådan. I den specifika situationen under en del av hösten 1905 förespråkade han däremot detta. Man kan givetvis ifrågasätta Lenins position på denna punkt om man så vill, men oavsett så visar exemplet är att det för Lenin inte räckte med att mindre grupper själva planerar något våldsamt för att det ska kunna klassas som individuell terrorism.

Trotskij för sin del vidhöll senare att arbetare i ett imperialistiskt land som hade anfallit Sovjetunionen – han tog Nazityskland och Japan som exempel, vilket förstås var ganska rimligt – borde göra sitt bästa för att sabotera krigsproduktionen. Genom strejker om möjligt, men även genom direkt sabotage. Denna ståndpunkt ställde sig även av Internationella Kommunistiska Förbundets (föregångare till Fjärde Internationalen) Internationella sekretariat bakom när de antog (s. 13) Trotskijs teser om det kommande kriget 1934 Se även Trotskijs svar i förhöret med Dewey-kommissionen 1937, (s. 219 ). Trotskij förklarade även att under ett inbördeskrig vore inte attentat ens mot enskilda fiender – han tog exemplet Franco under spanska inbördeskriget – individuell terrorism.

Också det skiljer sig givetvis mycket från den situation som klimatrörelsen befinner sig i, men de båda exemplen visar att när Lenin och Trotskij tog avstånd från individuell terrorism så menade de inte varje fall av våldsanvändning som inte hade beslutats av arbetarklassens öppet valda representanter. Man kan diskutera om Malm har rätt eller fel, och överhuvudtaget vilka metoder som leder framåt (i det här fallet skyndar på omställningen till en koldioxidfri ekonomi), men det går inte att slentrianmässigt avskriva hans förslag som individuell terrorism.

Slutsatser
Så vad ska kommunister dra för slutsatser av detta? Vi befinner oss i en klimatkris som kan få förödande konsekvenser för oss alla, i synnerhet i världens fattigare länder. En snabb omställning till en fossilfri ekonomi är nödvändig och för att detta ska ske tillräckligt snabbt för att undvika en omfattande förödelse är ett massivt tryck underifrån nödvändigt. Omställningen kommer att drabba viktiga kapitalistiska intressen, och det kommer att krävas kamp mot dessa. Det enda som skulle kunna säkra en snabb och rationell omställning vore att helt vingklippa dessa kapitalistiska intressen genom att avskaffa kapitalismen genom socialistiska revolutioner, men så länge vi inte har uppnått sådana måste vi göra allt vi kan för att driva på en så snabb och konsekvent omställning som möjligt, även utan att ha avskaffat kapitalismen. Detta kommer att kräva kamp och massmobiliseringar, där vi kräver att inga privata vinstintressen får äventyra miljontals människoliv eller rent av hela vår framtid – en kamp som i sig är helt berättigad för att bekämpa utsläppen av växthusgaser, men som vi också måste göra vårt bästa för att göra till en kamp även mot kapitalismen. Som socialister har vi självklart en inriktning på att vinna den organiserade arbetarklassen för detta – men om de giriga intressen som har försatt oss i den nuvarande situationen och gör sitt bästa för att förhindra eller försena en lösning får ett ytterligare incitament att trappa ner nu, genast, i form av förstörd egendom, finns det ingen anledning att betrakta detta som något annat än en naturlig del i kampen mot det fossila kapitalet.

Jens-Hugo Nyberg