Arbetarmakts banderoll på första maj 2022
I och med Ukrainakriget har det återigen börjat pratas om risken för ett tredje världskrig. Representanterna för västimperialismen har ägnat sig åt chauvinism, krigshets och hyckleri på en nivå som vi inte har sett på många år. Enligt den berättelse som nu pumpas ut finns det bara en odemokratisk och krigsälskande stormakt här i världen och det är Ryssland. Nato beskrivs som en fredsälskande organisation av änglar och alla barns bästa vän.
Den nuvarande reaktionära vågen, med en imperialistisk stat som bedriver ett kriminellt anfallskrig, och rivaliserande imperialistiska makter som utnyttjar situationen för att flytta fram sina positioner och öka konfliktnivån, illustrerar varför det behövs ett kommunistiskt avantgarde – för att bemöta imperialistpropagandan, lägga fram kampstrategier och för att organisera och mobilisera.
Den nuvarande världskrisen kanske kommer som en överraskning för naiva anhängare av kapitalismen som har trott på sin egen propaganda om den eviga freden och den liberala demokratins slutgiltiga seger efter stalinismens kollaps 1989–91. Från Arbetarmakts sida har vi hela tiden tillbakavisat sagorna om den eviga kapitalistiska och humanistiska freden som just sagor. Vårt internationella förbund, som vi är svensk sektion av, skrev så här i sitt internationella program från 2003:
”Vålnaden av ännu ett världskrig – ännu avlägset – framträder vid det nya århundradets horisont.”
Långt före de borgerliga charlatanerna till ”politiska kommentatorer” pekade vi alltså på att tendensen inom den kapitalistiska världsordningen pekar mot nya imperialistiska storkrig.
Förbundet för Femte Internationalen har sedan länge definierat Ryssland som en imperialistisk stat, d.v.s. som ett kapitalistiskt land som ekonomiskt, politiskt och militärt dominerar andra länder på världsmarknaden snarare än tvärtom. Bland annat skrev vi om det i en resolution från 2014. I den drog vi de logiska slutsatserna av Rysslands ställning som imperialistisk makt när det gäller de internationella relationernas utveckling. Resolutionen konstaterade att det finns tydliga motsättningar mellan USA och EU å ena sidan och Ryssland och Kina å andra sidan och att det handlar om en ekonomisk och politisk maktkamp mellan kapitalistiska rivaler:
De övriga imperialistmakterna vill inte låta Ryssland inta en framskjuten plats i världsordningen. USA och EU vill vara ensamma om profiterna, särskilt från olja och gas, och de vill begränsa den ryska militärmakt som landets politiska och diplomatiska styrka vilar på. Rysslands nya imperialistiska granne står inför samma hinder på ett internationellt plan, och därmed finns möjligheten att ett rivaliserande block bildas här.
I dag har ovanstående analyser bekräftats till fullo. Det imperialistiska Ryssland bedriver ett skoningslöst krig mot Ukraina för att säkra sina ekonomiska, politiska och militära intressen i närområdet. USA och EU utnyttjar den svaga ukrainska borgerligheten för att flytta fram sina positioner. Ukraina är ett halvkolonialt land som måste slåss för sitt nationella oberoende men som har hamnat i ett skruvstäd mellan de imperialistiska stormakterna där det mest påtagliga hotet just nu såklart kommer från den ryska ockupationsmakten.
I sammanhanget måste vi påpeka att Nato är en organisation för krigsförbrytare som själva har gjort sig skyldiga till exakt den typ av brottslighet som de ryska imperialisterna nu ägnar sig åt. Irak, Libyen och Afghanistan är bara några exempel.
Den socialdemokratiska och stalinistiska vänstern har avslöjat sig fullständigt som pro-imperialister. Oavsett om Socialdemokraterna kommer att gå över till en öppen linje för att gå med i Nato eller hålla fast vid en förljugen ”alliansfrihet”, har de klart och tydligt slutit upp bakom den amerikanska imperialismen. Stora delar av det stalinistiska lägret att anslutit sig till en pro-rysk position, som kan vara mer eller mindre tydligt uttalad.
De som ansluter sig till en pro-rysk linje gör ofta det samtidigt med en läpparnas bekännelse till antiimperialismen. Men antiimperialism betyder i den leninistiska traditionen inte att vara emot den ena eller andra imperialistmakten som kan beskrivas som extra dålig, exempelvis i kraft av att vara den mest dominerande. Antiimperialism betyder i den leninistiska traditionen att vara emot det imperialistiska systemet som sådant, inte bara vissa av dess aktörer. De stalinistiska grupper som stödjer Moskva är precis lika chauvinistiska och socialimperialistiska som Socialdemokraterna någonsin har varit d.v.s. de är socialister i ord men är i praktiken lakejer åt en imperialistmakt.
Kriget mot Ukraina markerar en vändning i världsläget mot ytterligare inom-imperialistiska konflikter, instabilitet och fördjupade motsättningar på alla nivåer. Detta kräver att de som är revolutionära socialister svarar upp mot situationen. När systemet destabiliseras på grund av krig och kriser finns möjligheten att breda sektorer av arbetarklassen och ungdomen börjar ifrågasätta de styrande.De socialdemokratiska och stalinistiska traditionerna är bankrutt och kan bara erbjuda desorientering och politisk kapitulation i form av pacifism eller socialimperialism.
Arbetarmakt kommer att gå mot strömmen i den här situationen av imperialistisk aggression och socialdemokratiskt och stalinistiskt förräderi. Vi kommer att brännmärka den ryska imperialismen utan att framställa Nato som demokratins försvarare. Vi kommer att avslöja Natos imperialistiska expansionsplaner och vi kommer att betona att västimperialismen, inom vars sfär vi befinner oss, är vår huvudfiende. Vi gör det utan att framställa Ryssland som en progressiv motkraft. Vi kommer förespråka Ukrainas rätt att försvara sig utan att vi ger politiskt stöd till regimen i Kiev. Vi kommer att föra fram perspektivet på att enbart arbetarklassens socialistiska revolution är det som i grunden kan stoppa de imperialistiska krigen.
Redaktionen