Sri Lankas enorma proteströrelse har slutligen tvingat Gotabaya Rajapaksa att avgå. Efter att ha sagt att han skulle avgå på onsdag sköt han upp sin avgång tills han hade använt sin diplomatiska immunitet som statschef för att fly från landet till Singapore.
Hans avgång är utan tvekan en seger för demonstranterna som bokstavligen tvingade honom att lämna landet genom att ockupera hans officiella residens. Efter ett triumfartat firande på den huvudsakliga protestplatsen, Galle Face Green i Colombo, började folkmassorna snabbt skingras, vilket i praktiken innebar att initiativet lämnades tillbaka till de konstitutionella myndigheterna.
Det stod omedelbart klart att dessa myndigheter var fast beslutna att se till att de inte förlorade kontrollen igen. Inom några timmar svors Ranil Wickremasinghe, Rajapaksas premiärminister, in som tillförordnad president och en tidsplan för att slutföra valet av en ny president inom en vecka tillkännagavs.
Förfarandet kommer att understryka de verkliga begränsningarna för vad proteströrelsen har uppnått: den nya presidenten kommer att väljas av parlamentsledamöter, av vilka den stora majoriteten är medlemmar i Rajapaksas parti och har stött honom och hans regering ända till det bittra slutet. Revolutionärerna kommer med viss rätt att dra slutsatsen att allt har förändrats – och ingenting har förändrats.
Framför allt har statens viktigaste institutioner, armén, polisen och administrationen, stått emot folkets angrepp, och de har inte förändrats. De underliggande problem som det sri lankesiska samhället står inför har inte heller förändrats. Landet har fortfarande inga finansiella reserver, det finns praktiskt taget ingen diesel eller bensin, så varor kan inte transporteras, grödor lämnas oskördade, medicinska förnödenheter har minskat till nästan ingenting och gas till matlagning är omöjlig att få tag på.
För miljontals människor på ön kommer kampen för att överleva att fortsätta, oavsett om regeringen byter några ansikten. Den enorma proteströrelsen drevs fram av den hårda verkligheten med fattigdom och hunger. Den såg Rajapaksa-gänget som det omedelbara problemet och gav sig själv uppgiften att avlägsna dem. Och den vann. En sådan rörelse och ett sådant resultat kommer inte bara att passera spårlöst in i historien.
Men nu måste rörelsen själv förändras och sätta upp nya mål. Istället för att kräva en ny regering med hederliga politiker som tar över och löser folkets problem måste den organisera sig för att själv börja lösa dessa problem.
Många vänstergrupper har uppmanat till att bygga upp lokala råd eller kommittéer. Frontline Socialist Party, till exempel, efterlyser ”folkets kampkommittéer” för att organisera proteströrelsen och vidta åtgärder för att säkerställa fördelningen av knappa resurser. Lokala organisationer är förvisso nödvändiga, men socialister måste vara tydliga med att det vi föreslår är arbetarorganisationer, som i möjligaste mån är baserade på de viktigaste lokala arbetsplatserna.
Där fackföreningar finns kan de ta initiativ till sådana organisationer, men även utan fackföreningar utgör arbetsplatserna i sig en organisatorisk ram att bygga vidare på. Deras vägledande politik bör vara krav på arbetarkontroll och arbetarinspektion.
Under de kommande veckorna och månaderna kommer troligen någon form av ”övergångsregering” att tillsättas. För att undvika en fullständig social kollaps kommer internationella organ som IMF och Världsbanken och ”givarländer” som Indien och Japan att organisera ”nödhjälpsleveranser”. Dessa kommer oundvikligen att vara förenade med villkor, krav på en ekonomisk politik som garanterar återbetalning av lånen och privatisering av det som återstår av den offentliga sektorn.
Alla arbetarorganisationer, fackföreningar, arbetsplatskommittéer och arbetarnas aktionsråd, kommer att behöva organisera och mobilisera sig, inte bara för att stå emot en sådan politik utan också för att ta kontroll över distributionen av det bistånd som levereras. Det är detta som massrörelsen nu måste fokusera på. I denna kamp måste arbetarorganisationerna ta ledningen och dra in de förtrycktas organisationer, de nationella minoriteternas, kvinnornas och ungdomarnas organisationer genom att ta upp deras kamp som sin egen.
Vad som står klart är att en sådan rörelse som omfattar hela ön behöver ledarskap och ansvarstagande, kort sagt, Sri Lankas arbetare och förtryckta behöver ett nytt politiskt parti som hänger sig åt deras intressen och åt att störta inte bara vissa korrupta politiker utan hela det system som har gett upphov till dem.
Ingenting har förändrats – men allt måste förändras!
Peter Main