Arbetarklassen hållet ihop mot rasism och borgarpolitik – en ständigt aktuell banderoll från Arbetarmakt. Foto: Arbetarmakt
Valrörelsen går nu in i sitt febriga slutskede. Var man än vänder sig finns löften och hot från smilande politiker, och på arbetsplatser och i hem lyfts frågan: vad ska man rösta på, då?
Oavsett hur riksdagsvalet slutar och vilken regeringsbildning det till slut resulterar i – om någon stabil sådan alls kan sättas samman – tyder inget på att valresultatet på något avgörande sätt kommer att bryta den serie av nederlag och demoralisering som präglat arbetarrörelsen och vänstern under de senaste decennierna. Ansvaret för detta ligger i första hand hos ledningarna för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som troget har traskat högerut i sina fåfänga försök att ”visa ansvar” gentemot ett ekonomiskt och politiskt system som i grunden är fientligt mot arbetarklassen. Därför har framförallt S underminerat sig själva och indirekt hjälpt t.ex. Sverigedemokraterna.
Vänsterpartiet
Många som är missnöjda med högerpolitiken ser det de vill se i Vänsterpartiet just nu – ett parti som tar strid. Verkligheten är egentligen den motsatta. Bakom den konfrontativa inställning mot Socialdemokraterna som partiet då och då uppvisat under den gångna mandatperioden döljer sig en påtaglig förskjutning högerut från Vänsterpartiets ledning och det började redan innan Dadgostars tillträde.
Om det är någonting Vänsterpartiet har varit tydliga med sedan förra valet så är det hur gärna de vill ses som ett regeringsdugligt parti vars politik inte på något sätt borde betraktas som stötande av partier som S och C.
På den retoriska nivån stod Sjöstedt bland annat på första maj i Stockholm 2018 och prisade den positiva utvecklingen i Sverige med hänvisning till några små åtgärder V hade lyckats få igenom här och där. Dessa ska i sig inte föraktas men de definierar inte den politiska och sociala situationen i Sverige för arbetande människor. Sanningen är att Sverige blir ett hårdare klassamhälle för varje år som går med en permanentad hög arbetslöshet, en hopplös bostadssituation för alla utan feta plånböcker och kontakter, kaos och bedrägerier istället för service inom vård, omsorg och utbildning till följd av privatiseringshelvetet (med dödlig utgång under pandemin), förorter i förfall där gängkriminaliteten bara är ett av problemen, normalisering av rasism och chauvinism i spåren på SD:s framgångar, rasprofilering och snutvåld och våld mot kvinnor och barn, för att bara nämna några problem.
Situationen är alltså inte positiv för arbetarklassen och den förvärras ständigt. Att påstå motsatsen, som V har gjort för att visa sig lojala och duktiga gentemot makthavarna, är i politisk mening rent brottsligt. Det innebär att aktivt motarbeta det nödvändiga motståndet underifrån.
Dadgostar har tagit vid efter Sjöstedt och fortsatt och även fördjupat högerkursen. Hon har på ett tydligt sätt klargjort att V är ett parti som är bra för näringslivet, ja att V till och med har den bästa politiken för tillväxt och entreprenörskap. I ett försök att återuppväcka det keynesianska liket har hon haft träffar med kapitalister och diskuterat om hur staten (skattebetalarna i det här fallet) ska kunna gå in och gynna viss verksamhet på samma sätt som under efterkrigsuppsvinget. På samma gång har hon gång på gång markerat avstånd mot allt som heter socialism eller ens förstatligande från Vänsterpartiets håll, ofta i strid med det egna partiprogrammet. De upprepade uttalandena i den stilen från Dadgostar tydliggör att det inte rör sig om olycksaliga formuleringar, utan en uttänkt strategi från partiledningens sida. Det handlar om att anpassa retoriken efter verkligheten – det var länge sedan Vänsterpartiet hade några ärliga anspråk på något som skulle kunna kallas socialism.
Inför valet har V klargjort att man gärna sitter i samma regering som Centerpartiet. Ingen socialist med självaktning borde ens kunna tänka den tanken. Extremliberala partier som Centern är till för att bekämpas. Med tanke på målsättningen att bli accepterade av C framstår det som logiskt att V inte tog strid mot en enda punkt i januariöverenskommelsen fram till frågan om marknadshyra blev aktuell genom en utredning.
I valkampanjen framställer sig V som kaxiga och upproriska, med hänvisning till kampen mot marknadshyrorna. Men de som tror att V då tog sitt förnuft till fånga och morskat upp sig misstar sig gruvligt. Det handlade inte om att inleda en kamp mot högerpolitiken. Däremot insåg V-toppen att de inte skulle uppnå den efterlängtade alliansen med marknadsfundamentalisterna, hur mycket dörrmatta de än gör sig till, snarare tvärtom.
Med sin totala kapitulation i januariavtalet signalerade V att S, MP, C och L kunde göra vad de ville, inklusive att förolämpa V offentligt, och ändå räkna med V:s stöd. Till slut bestämde sig V-toppen för en annan taktik till sitt eftertraktade mål. Man tog oförsonlig parlamentarisk strid på en konkret fråga i syfte att visa att januariöverenskommelsens partier faktiskt behöver V.
Det centrala att förstå är att V inte inledde en kamp mot denna arbetarfientliga allians utan att de bedrev ett taktiskt spel för att få bli medlemmar i eller åtminstone tas på allvar av det som då var Löfvens gäng.
Vänsterpartiets projekt är att ta den politiska plats som blivit ledig efter att Socialdemokraterna slutat bedriva socialdemokratisk politik vilket betyder att V placerat sig något till höger om SSU årgång 1980. Dadgostar har som sagt varit tydlig med att hon vill föra en politik för kapitalets bästa men att även arbetaren ska få en liten andel.
Budskapet inför valet är att Vänsterpartiet är beredda på att acceptera en långtgående högerpolitik, bara de kan få ett köttben emellanåt att kasta till sina medlemmar och väljare. Denna kohandel, och inte klasskamp, är Vänsterpartiets svar på det klasskrig ovanifrån som vill ta Sverige hundra år tillbaka i tiden, till ett samhälle där arbetaren ska stå med mössan i handen och krökt nacke framför en arrogant chef.
En framgång i valet skulle ge V en lite starkare hand, som de skulle försöka använda som hävstång för att äntligen få S-toppen att acceptera dem som fullvärdig partner och släppa in dem i regeringsunderlaget, något som har varit V-ledningens strategiska mål sedan åtminstone Lars Ohlys dagar. Förmodligen skulle de inte uppnå detta, utan få fortsätta att vara ett stödparti utan inflytande, ungefär som nu. Men även om V skulle släppas in skulle detta knappast ändra mycket. Det är mycket osannolikt att den parlamentariska situationen skulle ändras så mycket att en S-ledd regering inte skulle vara beroende av marknadsfundamentalisterna i C, något som givetvis skulle utesluta varje politik i arbetarnas intresse – oavsett om V skulle få igenom någon liten reform här eller där.
Kamp underifrån
Det som behövs för att ändra något är kamp underifrån, på arbetsplatser, gator, skolor och i bostadsområden. Detta är inte V:s inriktning, även om det finns medlemmar som uppriktigt önskar det. Varje konsekvent inriktning på kamp mot högerpolitiken utesluts av inriktningen på att bli accepterade av S-toppen, och villigheten att skönmåla deras högerpolitik, som V-ledningen gång på gång har visat. Det förekom exempelvis utan tvekan vänsterpartister på torgmöten i kampanjen mot marknadshyror, men det var långt ifrån någon konsekvent inriktning från partiet. Efter misstroendeomröstningen mot Löfven skröt V om hur många nya medlemmar de hade fått. De gör ofta det, utan att det någonsin gör V mera synligt. Om dessa nya medlemmar någon gång skulle mobiliseras på gatorna skulle ett helt annat tryck kunna skapas.
Kampen mot högerpolitiken, för våra fackliga rättigheter, för den nödvändiga klimatomställningen och, i förlängningen, mot hela det kapitalistiska systemet, kommer dessutom att kräva mer än vad vi såg i kampen mot marknadshyror under förra året. Vi behöver en konsekvent kamp mot högerpolitiken och dess försvarare, även när dessa är byråkrater som formellt tillhör arbetarrörelsen, på arbetsplatser, i fackföreningarna, hyresgästföreningen, skolor, bostadsområden och gator – och då menar vi inte bara små torgmöten.
Ett kämpande arbetarparti
Vi behöver ett kämpande arbetarparti för att leda och organisera en sådan kamp. Socialdemokraterna och inte heller Vänsterpartiet är ett sådant parti som vi behöver – de är istället hinder för denna kamp. S har gladeligen fört högerpolitik i många år nu, och V har visat sig undergivet villiga att acceptera denna högerpolitik, bara de får igenom några små reformer – utan att det på flera årtionden någonsin har bildats några oppositioner som har varit i närheten av att kunna utmana partiledningarna. Om vi vill slå tillbaka högerpolitiken och flytta fram arbetarklassens positioner är det nödvändigt att skapa ett nytt arbetarparti, ett kämpande, revolutionärt arbetarparti. Till alla som menar allvar med att bekämpa högerpolitiken säger vi: kom med och hjälp till att bygga ett sådant parti.
Detta är vårt huvudbudskap inför valet. Det är skapandet av ett verkligt kämpande alternativ som kan förändra situationen, inte parlamentariska manövrar och ”samarbetsvilja”. Vilket parti man röstar på är i förhållande till detta sekundärt.
Kritiskt stöd
Arbetarmakt har hittills, i alla riksdagsval sedan 1994, tillämpat kritiskt stöd till S och V. Detta har inte byggt på några illusioner om dessa partiers politik eller ledningar, utan på att de har en bas i arbetarrörelsen med ett objektivt och ofta subjektivt intresse av en verklig kamp mot högerpolitiken. Att uppmana till kritiskt stöd till de reformistiska, borgerliga arbetarpartierna har varit ett sätt att säga till denna bas: vi tror inte att dessa partier kommer att kunna leda någon verklig kamp för förbättring, men så länge ni fortfarande tror på det bör ni organisera er för att förändra partierna och byta ut deras högerorienterade och kompromissvilliga ledningar. Samtidigt har vi förklarat att det vi verkligen behöver är ett nytt, revolutionärt arbetarparti, men för dem som tror att deras parti ska kunna ta verklig strid kan det behövas ett sådant test för att verkligen dra slutsatsen att ett nytt alternativ måste skapas.
Men allt har pekat på att utsikterna för en sådan kamp och en verklig opposition inom dessa partier har minskat år efter år, och att det blir mindre och mindre kvar av dem, förutom ett tomt, parlamentariskt skal. De som fortfarande verkligen tror att något av partierna med bas i arbetarrörelsen kan bli ett kämpande alternativ bör förstås försöka hitta likasinnade och ta strid för detta, men vi säger, med än mer emfas än tidigare: det är dags att lämna dessa parlamentariska skepp och bygga ett nytt alternativ.
Samtidigt finns det idag inga alternativ att rösta på. Det finns vänstergrupper som ställer upp i riksdags-, region- eller kommunval, men som är för små för att vara relevanta, och med en politik som vi inte har något förtroende för. I processen att bygga ett nytt arbetarparti kan vissa av dessa grupper komma att ingå, men i nuläget ser vi ingen anledning att uppmana till en röst på dem.
Då återstår att rösta blankt, eller att bojkotta valet. En uppmaning till bojkott av val har den revolutionära rörelsen tillgripit när det har funnits en allvarlig möjlighet att ifrågasätta dess legitimitet, eller att ersätta det med alternativ som arbetarråd. Den situationen har vi inte idag.
Att uppmana till en blankröst är en möjlighet, det vore ett sätt att säga: det finns inget alternativ i valet, vi bryr oss inte om hur det går, och det borde inte ni heller göra. Med den villighet att låta sig förnedras, istället för att på allvar mobilisera till kamp, som Vänsterpartiet har visat, kan vi inte annat än att ha förståelse för dem som reagerar på detta sätt.
Vi får dock vidhålla ännu en gång att en kritisk röst är den mest rimliga uppmaningen. Den här gången finns det inom delar av vänstern en glädje över att Vänsterpartiet äntligen satte ned foten, och en tro på att de nu har visat att de är ett allvarligt alternativ. Obefogat, som vi argumenterar för ovan, men de som verkligen tror på V bör åtminstone kräva att de verkligen tar strid mot högerpolitiken.
Vår uppmaning denna gång är en kritisk röst på Socialdemokraterna och/eller Vänsterpartiet – men vi betonar igen att det som verkligen är viktigt är den direkta kampen på arbetsplatser, gator, i skolor och bostadsområden, och att bygga ett nytt, kämpande och revolutionärt arbetarparti. I förhållande till detta är vilket av de nuvarande partierna klassmedvetna arbetare och revolutionärer röstar på helt och hållet sekundärt, och vi uppmanar alla socialister, alla som avskyr högerpolitiken och alla som vill försvara arbetarklassen att överge S och V och istället hjälpa till att bygga detta parti.
Arbetarmakt