Ett uppmärksammat fall de senaste åren har varit det åtal om förtal med hatbrottsmotiv mot det dåvarande socialdemokratiska kommunalrådet i Göteborg, Ann-Sofie-Hermansson, som väcktes av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK). Efter att tingsrätten och hovrätten frikände Hermansson har nu Högsta domstolen (HD), som väntat, beslutat sig för att inte ta upp åtalet, och juridiskt sett är fallet därför avslutat. De frågor som växts av fallet och debatten om det gör det dock angeläget att kommentera.
Frågan om huruvida Hermansson borde ha fällts är ganska lätt avklarad: det borde hon givetvis inte, vilket jag kommer att kommer att komma in på nedan. Samtidigt är det värt att nämna att de socialdemokratiska topparna, liksom byråkrater på lägre nivåer, inte så förtjusta i kritik, vilket inte minst vi som tillhör den radikala vänstern har kunnat konstatera ett flertal gånger. Ett märkbart exempel av många är att det har blivit allt mindre utrymme för den radikala vänstern på Socialistiskt forum, som inte ens styrs av sossarnas högsta eller mer konservativa toppar. (Däremot verkar just MMRK ha haft lätt att få utrymme på Socialistiskt Forum, av någon anledning). I den här historien finns också ett exempel på ett förhindrat möte med Anarchist Black Block. Vi bör därför inte ha en lättvindig inställning till när de socialdemokratiska företrädarna förhindrar möten. Självfallet skulle vi inte invända om exempelvis nazistiska NMR inte fick tillgång till kommunens lokaler, eller för den delen jihadister. Frågan om socialdemokratiska byråkrater har vi dock skrivit åtskilligt om genom åren, och den här artikeln kommer inte att upprepa allt detta. Fokus kommer istället att vara på MMRK, och frågan om det vore så klokt att överlåta rätten att avgöra vad som är rasism på dem.
Händelseförloppet
Upprinnelsen till det rättsprocessen var en visning av filmen Burka Songs 2.0 – en dokumentär med utgångspunkt i det franska förbudet mot heltäckande slöja – med efterföljande panelsamtal, som var planerad att hållas på Blå stället i Göteborg 14 mars 2018. Panelen skulle bestå av filmens regissör, Hanna Högstedt, och Fatima Doubakil, med Maimuna Abdullahi som samtalsledare. Efter att att evenemanget hade kritiserats i bland annat Göteborgs-Posten, beslutades det att det skulle ställas in. Beslutet togs officiellt av stadsledningskontorets avdelning för mänskliga rättigheter enligt ett pressmeddelande, som kommenterade beslutet med:
Den planerade filmvisningen på Blå stället har fått kritik och många har hört av sig med synpunkter. Det finns relevans i den kritiken utifrån inriktningen på arrangemanget och sammansättningen av samtalsledare. Vi har tagit till oss av synpunkterna. Frågorna blir inte belysta på ett allsidigt sätt med den planeringen som är gjord. Nu ser vi över om och i så fall hur vi ska genomföra evenemanget senare.
Från Ann-Sofie Hermanssons motståndare upprepas det vanligen att det var hon, då ordförande i Göteborgs kommunstyrelsen, som stoppade evenemanget. Detta ges visst stöd i en debattartikel från 8 mars 2018, där Hermansson skriver att hon ”var involverad i processen för att sätta stopp för arrangemanget och välkomnade tydligt när så gjordes”. Det måste dock sägas att artikeln var ett svar till kritiker som tyckte att Hermansson och S i Göteborg inte hade agerat tillräckligt resolut i frågan, och kan vara färgat av att hon ville försvara sig mot den kritiken. I övrigt har Hermansson beskrivit det som ett tjänstemannabeslut som hon sedan försvarade offentligt. Jag har ingen informationen från bakom kulisserna om hur det gick till, och med hennes tydliga försvar av agerandet kanske det spelar mindre roll, men det kan redan nu påpekas att det inte är alla gånger som detaljerna i frågan är helt glasklara, vilket dock inte nödvändigtvis har bekymrat deltagarna i debatten.
Efter beslutet försvarade Hermansson det på sin personliga blogg – enligt vad hon själv uppgav var det för att att stötta tjänstemännen som tagit beslutet, då dessa ibland utsätts för press efter kontroversiella beslut. Hennes första kommentar kom 4 mars 2018, och 11 mars (samtliga hänvisningar till bloggen gäller 2018) motiverade hon beslutet lite mer utförligt:
Förra veckan ställdes arrangemanget ”Burka Songs 2.0 – Film och samtal” in av Göteborgs Stad. Det var inte p g a filmen som sådan. Huvudanledningen var i stället att extrema röster – som försvarat terrorister och avfärdat anti-terrorinsatser mot bland annat IS-krigare – ensidigt skulle leda det samtal som ingick i konceptet. Detta riskerade att bryta mot stadens värdegrund.
30 mars nämnde hon specifikt MMRK för första gången, då hon citerade följande stycke ur DN:
”MMRK är en organisation som försvarar muslimers rättigheter – och som även anklagas för att försvara terrorister. 2010 bjöd MMRK in den terrordömde imamen Ali Berzengi som talare. Även Munir Awad, som strax därpå skulle gripas och dömas till tolv års fängelse för att ha planerat ett attentat mot Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn, bjöds in till samma seminarium.”
Motiveringen var alltså att frågan skulle ha blivit ensidigt belyst då inga motståndare till slöjan skulle ha funnits med i samtalet, utan bara vad Hermansson beskrev som extrema röster. Hermansson har vid flera tillfällen sagt att problemet var panelsamtalet, inte filmen. Det ska också nämnas att det här inte var ett förbud mot varken filmen eller panelsamtalet inom Göteborgs gränser. Hermansson argumenterade på bloggen för att statens yttrandefrihet ger dem rätt att tala, men att kommunerna för den skull inte har någon plikt att upplåta sina lokaler till extremistiska och odemokratiska krafter.
Att kommunledningen vill stoppa ett evenemang från att äga rum i deras lokaler eller på deras evenemang är givetvis ett praktiskt hinder för att nå ut, men det ska samtidigt sägas att flera filmvisningar och panelsamtal ägde rum enligt det planerade upplägget, både före och efter 14 mars. Martin Aagård, som är oense med Hermansson om det mesta förutom om huruvida hon skulle ha fällts för förtal, skrev i en intervju med Doubakil och Abdullahi att samtalets hållits ett tjugotal gånger sedan dess. Bland annat ägde det rum på Reclaim Pride. Förmodligen. I motiveringen till den stämning mot Hermansson som Doubakil och Abdullahi lämnade in står det visserligen att det ställdes in, men i ett pressmeddelande från Reclaim Pride sägs det att kommunledningen uppmanade arrangörerna att ställa in filmvisningen och panelsamtalet, men att de trots detta beslöt sig för att genomföra det som planerat, något Hermansson upprepar på sin blogg.
Detta gör givetvis ingen skillnad för Hermanssons och kommunledningens agerande – de försökte ju stoppa evenemanget – men påståendet att visningen och samtalet på Reclaim Pride ställdes in har upprepats ett flertal gånger i debatten, och det är lätt att få intrycket av att både filmen och panelsamtalet helt undertrycktes och inte förekom alls. Hermanssons agerande försvårade utan tvekan filmens och panelsamtalets spridning, men vi bör ändå klargöra vad det handlade om.
Efter kritik mot beslutet att ställa in filmvisningen och samtalet försvarade alltså Hermansson agerandet på sin blogg, och kallade MMRK för ”extremister”. Doubakil och Abdullahi polisanmälde detta som förtal. Den utredningen lades nästan omgående ned, varpå de istället istället själva åtalade Hermansson under enskilt åtal, vilket fick till följd att de fick betala rättegångskostnaden när de förlorade i tingsrätten och sedan i hovrätten, som det fungerar när man driver ett enskilt åtal men förlorar.
Kan det förutsättas att Hermanssons agerande handlade om rasism?
En nyckelfråga är vad som låg bakom Hermanssons och kommunledningens agerande. MMRK:s företrädare hävdar bestämt att det handlar om antimuslimsk rasism, en beskrivning som deras försvarare inom vänstern godtar. Och själva åtalet gällde alltså förtal med hatbrottsmotiv.
Jag känner inte Hermansson, och tänker inte uttala mig och huruvida hon har några hemliga åsikter som hon inte uttrycker offentligt, eller kanske inte ens är medveten om. På sin blogg, och allt annat jag har hört från henne, låter hon dock precis en vanlig liberal eller reformist som ser extremism som den stora faran, och anser att den kommer i tre former: nazism och fascism, vänsterextremism och religiös fundamentalism, där extrem islamism är den mest framträdande i den religiösa varianten. Själv anser jag att den ”analysen” är erbarmligt ytlig. Självfallet förnekar jag inte att det finns fascister, nazister och religiösa fanatiker och att dessa utgör ett hot, men att på detta sätt likställa dessa med ”vänsterextremister” – och med det mena alla som på allvar vill förändra de rådande maktstrukturerna – innebär att man sluter upp bakom vårt politiska system som skyddar de rikas klassintressen. Att stödja invasionen av Irak, att sälja vapen till Saudiarabien, Pakistan, Israel och USA, att lägga ner miljoner på att i eget vinstintresse sprida lögner om att den globala uppvärmningen inte existerar, att sälja ut vård, skola och omsorg till giriga riskkapitalister, att föra en politik som gör de rika rikare och de fattiga fattigare, att utvisa barnfamiljer till krigshärdar eller att utförsäkra sjuka brukar enligt den synen inte klassas som extremism – att vilja förbjuda vinster i välfärden eller att förespråka politiska strejker kan dock mycket väl göra det. Här är exempelvis en artikel jag skrev som diskuterar hur klimatrörelsen bör trappa upp kampen för att i möjligaste mån undvika en global katastrof. Jag tvivlar inte alls på att den skulle klassas som extrem i överväldigande delar av de liberala, konservativa och även socialdemokratiska kretsarna. Att stå för en eländigt ytlig liberal uppfattning är dock inte samma sak som att man drivs av rasism (även om det givetvis inte heller utesluter rasism, men om det handlar om rasism borde det väl ändå underbyggas i varje enskilt fall?).
På sin blogg verkar Hermansson ganska konsekvent i hur hon ställer sig till ”extremism”, som hon förstår det, och hon backade upp det med att stödja stadsförvaltningens krav på att Reclaim Pride skulle ställa in Anarchist Black Cross workshop om antirepression, liksom hon knappast skulle ha velat att kommunen upplät sina lokaler till ett möte med NMR – och jag misstänker starkt att hon inte heller skulle ha välkomnat Arbetarmakt.
17 mars skrev hon exempelvis på bloggen:
Det som händer när extrema grupper får spelrum är att friheten begränsas för vanligt folk. Nazister och andra högerextremister sprider oro och rädsla. Detsamma gör vänsterextremister. Antisemiter förstör mycket med sina hot. Religiösa extremister kan i värsta fall ta ett väldigt restriktivt grepp om ett lokalsamhälle. En effekt blir då som regel att livsmöjligheterna för unga människor ganska drastiskt beskärs. På senare år har IS-resenärer och -supportrar skapat en särskilt allvarlig hot- och riskbild.
Detta inlägg fick f.ö. Doubakil och Abdullahi, och deras sida i debatten, att hävda att hon jämförde dem med nazister. Det kan man väl på sätt och vis säga att hon gjorde, det vill säga på samma sätt som hon jämförde ”vänsterextremister” – dit räknas uppenbarligen Anarchist Black Cross, och vi kan nog utgår från att Arbetarmakt och den radikala vänstern i övrigt riskerar att klassas dit – med nazister. Däremot inte på så sätt att hon skrev: Doubakil och Abdullahi är typ som nazister. Så att vi håller isär dessa saker. Och utifrån den ståndpunkt som hon tydligt och konsekvent argumenterar för på sin blogg var det ganska givet att hon inte skulle vilja upplåta kommunens lokaler varken till nazister, ”vänsterextremister” eller religiösa extremister, och dit räknar hon ju MMRK.
Jag kan hålla med om att det faktum att hon upprepade gånger på bloggen argumenterade mot rasism inte i sig är ett bevis mot att hon faktiskt drevs av detta, medvetet eller omedvetet, men det bör nämnas. Det kan också tilläggas att hon på sin blogg 1 juli argumenterade mot alla former av slöjförbud, båda för vuxna och för barn. Jag är inte för ett slöjförbud, eller på andra sätt ge den borgerliga staten ökade repressiva befogenheter att bestämma över människors kläder, men jag anser inte heller att de som kräver ett sådant måste vara drivna av rasism – däremot måste det vara ganska ovanligt att de som i sitt handlande drivs av glödande rasism mot muslimer (vilket Hermansson ju gör enligt MMRK och dess anhängare) motsätter sig ett sådant förbud.
Öppnar frikännandet slussportarna till extremismanklagelser?
En sak som många av dem som har stött åtalet mot Hermansson oroade sig över är att ett frikännande av henne skulle innebära att slussportarna till att brännmärka meningsmotståndare som extremister kommer att öppnas. Som våra läsare förmodligen vet har emellertid påståenden och anklagelser om extremism haglat ganska frikostigt i åtskilliga år nu. Många liberaler, ständigt redo att flytta sina gränser för vad som är oacceptabelt i takt med att mainstreamvänstern tonar ned sina krav, tycker nu att det är extremt att vilja förbjuda vinst i välfärden – för att inte tala om att vilja konfiskera storföretagen, bankerna och miljardärernas tillgångar och införa en internationellt planerad ekonomi utifrån våra behov och miljöns krav. Det är därför inte helt lätt att se varför just det här fallet skulle vara den stora brytpunkten. Uppenbarligen var det redan innan fritt fram för att strö påståenden om extremism omkring sig likt konfetti (i den mån någon upprätthåller den töntiga traditionen), så jag har lite svårt att se hur det gröna ljuset skulle ha kommit i och med frikännandet av Hermansson. Det stämmer säkerligen, som Doubakil och Abdullahi med flera har påpekat, att konsekvenserna av att kallas extremist blir större för muslimer med brunare hudfärg än för exempelvis mig – de har gett flera exempel på rasistiska attacker de har utsatts för efter detta – men skulle det inte bli lite svårt att anpassa lagarna efter detta? Det är fritt fram att torgföra er extremismanalys, men inte när ni pratar om rasifierade?
Saknas det anledning att betrakta MMRK som extremister?
Nu var ju kritikernas poäng att Hermansson agerade utifrån rasistiska bevekelsegrunder – enligt själva åtalet handlade det om förtal med hatbrottsmotiv. Eftersom detta delvis grundar sig på Hermanssons uttalanden om Doubakil och Abdullahi som extremister ställs vi inför frågan om det finns någon anledning, annat än muslimhat, att anse det. Doubakil och Abdullahi själva, och deras försvarare, ser det som självklart (så självklart, måste jag sluta mig till, utifrån vad de skriver, att det inte behöver bevisas) att så inte är fallet: den enda tänkbara anledningen till att någon skulle anse att de är extremister är att den personen själv drivs av antimuslimsk rasism – och således, får vi förmoda, är det bevisat att det var just rasism som var drivkraften i det här fallet.
Den grundläggande poängen i hela Doubakils och Abdullahis case, är detta: Hermanssons agerande handlar om ett antimuslimsk drev, hon kränkte dem på grund av deras religion och hennes uttalanden skulle lika gärna ha kunnat riktas mot vilka aktivt troende muslimer som helst, och allt annat är otänkbart. Men är det så?
Det går nämligen att resa vissa invändningar mot påståendet. MMRK – en liten organisation av vars framträdande medlemmar Doubakil och Abdullahi utgör en stor del – har exempelvis bjudit in Ali Berzengi och Munir Awad till ett seminarium och beskrivit dem som offer för terrorlagstiftningen. Berzengi hade vid tiden för seminariet dömts till ett långt fängelsestraff för finansiering av terrorism, och Awad skulle ett halvår senare gripas för att ha deltagit i planeringen av terrordådet mot Jyllands-Posten, och dömas till 12 års fängelse. När predikanten Anwar al-Awlaki – enligt Magnus Ranstorp andlig ledare och en tongivande rekryterare inom Al-Qaida på arabiska halvön – dödades i en USA-ledd drönarattack under 2011 delade MMRK ett av hans tal på sin Facebook-sida och kommenterade att man kan vara för eller emot al-Awlaki, men protesterade mot att USA hade mördat honom för hans åsikters skull. (Det bör nämnas att Doubakil och Abdullahi säger att de inte hade något med denna delning att göra, men som tingsrätten påpekade är MMRK en organisation med ett fåtal medlemmar, och det är ganska rimligt att betrakta dess Facebook-sidas delningar som representativ för deras mest framträdande offentliga företrädare ståndpunkter). MMRK har även samarbetat med Cage UK, som av flera bedömare sägs försvara terrorism. Och Sveriges förenade muslimer, som Abdullahi i några sammanhang har företrätt, har exempelvis bjudit in Michael Skråmo, som snart skulle bli känd som IS-terrorist, och imamen Ahmed Suleman, som försvarat stridande islamistiska grupper i Syrien, som föreläsare. Detta var exempel som tingsrätten tog upp i sitt frikännande av Hermansson.
Jag har själv inte granskat allt detta närmare. Det kanske går att hävda att Berzengi är oskyldig, liksom Awad – något MMRK gjorde – och att Ranstorp och andra bedömare har haft fel, men samtidigt är det väl inte alldeles konstigt om någon utifrån detta får uppfattningen att Doubakil och Abdullahi stödjer terrorism? Det är väl åtminstone inte så att den enda tänkbara anledningen till att någon skulle ha den uppfattningen är att vederbörande drivs av antimuslimsk rasism?
En del av det Hermansson och andra har anfört mot MMRK är att de inte stödjer svensk terrorlagstiftning. Detta ser jag inte i sig som något starkt argument för att de stödjer terrorister. Det finns utan tvekan många anledningar till att vara kritisk till lagstiftningen, även om den i Sverige inte har gått lika långt som lagarna som antogs i USA under Bush.
Kritik mot den rådande terrorlagstiftningen har rests av bland andra Svenska advokatförbundet, som enligt vad jag vet aldrig har beskyllts för att stödja extremistisk terrorism, och enskilda debattörer som Jan Guillou. Det är utan tvekan så att muslimer har drabbats hårdast av terrorlagstiftningen, och vidare skulle varje ytterligare befogenhet som polisen, åklagarna eller Säpo får kunna användas även mot en pånyttfödd och radikaliserad vänster och arbetarrörelse som har beslutat sig för att äntligen ta strid mot högerpolitiken. Som för att bekräfta detta gick Säpochefen Charlotte von Essen ut och föreslog att det ska bli straffbart att demonstrera sitt stöd till PKK och andra terrorstämplade grupper. Var skulle i så fall gränsen gå, måste man fråga sig. Kommer det att vara lagligt att delta på stöddemonstrationer för Rojava? Jag tror att det har förekommit Öcalan-flaggor på samtliga som jag har varit med på. Vi vet dessutom att det inte bara saknades några konkreta misstankar mot många av dem som satt i åratal på Guantanamo, utan att flera bara hade blivit angivna av någon som fick en belöning för att ha lämnat in en ”terrorist”, liksom att Ahmed Agiza och Mohammed Alzery i december 2001 med den svenska regeringens godkännande skickades till tortyr i Egypten på synnerligen lösa grunder, i hemlighet och utan stöd i lagen. Det finns helt enkelt inget i sig pro-terroristiskt med att motsätta sig den gällande terroristlagstiftningen.
Det är också korrekt, som Doubakil och Abdullahi har skrivit, att USA, genom sitt stöd till mujahedin i Afghanistan och genom invasionen av Irak har skapat förutsättningarna för al-Qaida och IS. Arbetarmakt inte bara fullständigt motsatte sig invasionen och krävde ett slut på USA:s ockupation, utan stödde motståndet mot den, för att de imperialistiska makterna, med USA i spetsen, har varit förödande för hela regionen, och att deras tillbakadragande och minskade förmåga till liknande katastrofala insatser därför skulle vara något bra. Däremot anser vi självfallet att religiös fundamentalism – speciellt i den blodiga fascistiska form som al-Qaida och IS representerar – är ett dödligt hot och måste bekämpas. Och det är på just den sista punkten jag måste ifrågasätta om det är alldeles konstigt ifall någon tycker att MMRK svävar på målet.
Har MMRK en tydlig inställning till terrorister?
Ett belysande exempel på MMRK:s inställning till terrorister och terrorresor är diskussionen om en ledare i Dagens Arena, skriven av Evin Ismail. I ledaren, som publicerades i januari 2015, diskuterar Ismail att Sverige då hade flest jihadister i Syrien och Irak per capita, och tar upp vilka insatser som krävs för att motverka detta.
Ledarartikeln fick mothugg av MMRK:s Maimuna Abdullahi, som tillsammans med journalisten Sara Bessa gick i svaromål på SVT Opinion.
Abdullahis och Bessas svar innehöll det bevingade uttrycket ”politiserade svenska muslimer” som en beskrivning av dem som rest ned från Sverige för att slåss för Islamiska staten (IS) och andra grupper. Det första vi kan konstatera att svaret utmärks av en direkt oärlig argumentation (en alternativ förklaring skulle kanske vara bristande läsförståelse, men jag tycker nog att en journalist borde klara av att läsa och förstå den ganska lättlästa texten):
”Evin Ismail målar upp bilden av utlandsstridande muslimer som en avpolitiserad homogen grupp bestående av psykiskt sjuka, självmordsbenägna och/eller religiösa fanatiker i avsaknad av källkritik och demokratiska värderingar”, skriver Abdullahi och Bessa upprört.
Som alla som läste Ismails artikel kunde se, med möjligt undantag för just Abdullahi och Bessa, och kanske deras försvarare, handlar dock Ismails ledare om jihadister, specifikt dem som åkte för att döda för och, vid behov, dö för IS. Inte ”utlandsstridande muslimer” i allmänhet eller så, inte exempelvis muslimer som åkte till Bosnien för att skydda Bosniens muslimska majoritetsbefolkning från massmord och etnisk rensning under kriget i det forna Jugoslavien på 1990-talet. Om så vore fallet vore det inte alls konstigt att invända: men stopp och belägg, på vilka grunder utgår ni från att dessa utlandsstridande muslimer saknar demokratiska värderingar? Det fanns förvisso jihadister – det vill säga mycket aktiva motståndare till allt vad demokratiska värderingar heter – som åkte dit för att slåss för sin sak, men försvar av Bosniens muslimer mot folkmord och etnisk rensning kunde göras på de bästa demokratiska grunder. Men nu handlade alltså ledaren, även om det inte framgår av Abdullahis och Bessas svar, om dem som sökte sig till IS. Ni vet Islamiska staten, den ultrareaktionära och massmördande fanatiskt religiösa terrorgruppen som är 100 % motståndare till samtliga demokratiska värderingar och som inte tvekar att fängsla, massakrera eller ta sexslavar för att understryka detta.
I sin artikel kallar förvisso Abdullahi och Bessa IS för en terrorgrupp, men de ger inte intryck av att de anser att det finns någon speciell anledning att ifrågasätta de demokratiska värderingarna hos den ärkereaktionära terrorgruppens medlemmar. Det är därför faktiskt inte så konstigt om någon uppfattar det som att Abdullahi och Bessa slirar lite på sin inställning till IS.
Säkerligen fanns det bland dem som reste för att ansluta sig till IS individer som inte helt hade förstått vad terrorgruppen stod för eller som bara var förvirrade. Vissa var väldigt unga, drogs med av en pojkvän eller vänner – men det är väl ändå inte underligt om man misstänker att de som reste till terrorsekten är religiösa fanatiker med värderingar som inte är helt och hållet demokratiska?
Vissa av dem kan också ha ändrat sig sedan dess, exempelvis efter sina erfarenheter, liksom vissa nazister slutar att vara nazister – men tills det finns goda grunder att tro att så är fallet är det knappast uppseendeväckande att vilja se upp med dem som frivilligt åkte ned till terrorsekten.
En självklar utgångspunkt måste vara att de som är skyldiga till reaktionära terrorbrott, som att massakrera yazidier, ha tagit sexslavar etc lagförs där så är möjligt, helst där brotten begicks (ofta är detta givetvis väldigt svårt i praktiken), och att samtliga återvändare från dessa sammanhang får genomgå ett avradikaliseringsprogram, precis som Ismail föreslår.
Jag har inte samma syn på precis vad ett avradikaliseringsprogram borde innehålla som moderater eller de flesta poliser, och jag skulle verkligen inte vilja att moderater ansvarade för det, men jag kan inte invända mot att ett sådant i någon form skulle vara nödvändigt (mitt preliminära förslag är att exilvänstergrupper från de berörda regionerna får ansvara för avradikaliseringsprogrammen, men jag tror tyvärr inte att detta kommer att gå igenom under nuvarande politiska situation).
Låt oss påminna om att det handlar om personer som reste ned till en av de mest reaktionära mördarsekterna som har skådats. I Abdullahi och Bessas svarsartikel finns inget som tyder på att de alls håller med om detta. I stället fokuserar de på att dra Ismail över samma kam som Lars Adaktusson (KD), brittiska regeringen och neokonservativa tankesmedjor:
”Det finns få skillnader i de populistiska förslag som framförs på Dagens arenas ledarsida och de idéer som basuneras ut av företrädare för regeringen såväl som oppositionen i olika medier”, skriver de, och börjar genast jämföra med bland annat Project for a new American Centrury.
Då kan det kanske vara på sin plats att gå in lite på vad Evan Ismail skrev, då Abdullahi och Bessa föredrar att inte återge något av det på ett rimligt sätt. Ismail visar nämligen tydligt att hon inte står på högerhökarnas ståndpunkt.
”Insatser krävs från många olika håll”, skriver Ismail, ”Först och främst behöver fokus vara på att förebygga resorna. I ett första steg handlar det om att i människors närmiljö bekämpa grupperingar som främjar våldsbejakande extremism. I nästa steg, och mer långsiktigt, handlar det om att bryta segregationen och att utöka välfärden.” Hon utvecklar det sistnämnda något:
”Demokratifrämjande verksamhet behöver även handla om att bekämpa segregationen, klasskillnaderna, rasismen och diskrimineringen i samhället.” Ismail står utan tvekan en bra bit ifrån Arbetarmakts ståndpunkter, men betoningen på att bekämpa klasskillnader och diskriminering och utöka välfärden är väl inte direkt vad som har kännetecknat högern – om man nu ska ta det här med att analysera på allvar.
Ismail skriver vidare: ”Muslimska samfund spelar en viktig roll i att fånga upp ungdomar som är i riskzonen och arbeta med dem genom att lära ut teologisk kunskap om islam – kanske inte direkt så USA:s neokonservativa skulle ha uttryckt saken.
”I samma veva målade man upp de typer som radikaliserades som personer som saknar förståelse för demokratiska värderingar, vars hjärtan och sinnen var viktiga att vinna”, skriver dock Abdullahi och Bessa, och om det syftar på USA:s neokonservativa tankesmedjor, som ofta dryper av antimuslimsk rasism, kan man kanske tänka att de beskriver ett verkligt problem, då radikalisering, enligt dessa, kan röra sig om betydligt mindre än om att ansluta sig till IS. Men om det riktas mot Ismails ledare – som ju debattartikeln både börjar och slutar med att kritisera – eller med andra ord handlar om dem som reste ned för att slåss för IS är det mycket svårt att inte läsa det som: att komma och antyda på att IS-resenärerna saknar förståelse för demokratiska värderingar är ren islamofobi!
Samma intryck får man i en debattartikel från 2014, publicerad i Aftonbladet och den gången signerad Doubakil och Abdullahi:
De orsakssamband som liberala debattörer, “terrorexperter” och politiker drar mellan att strida utomlands och att återvända hem och utföra våldshandlingar saknar empiriskt stöd. Det finns inget som tyder på att personers deltagande i så kallade ”terrorismutbildningar” utomlands varit en orsak till beslut att genomföra politiskt våld ”hemma”. Oss veterligen finns ingen empiri i Sverige som säger att personer som befunnit sig i beväpnade konflikter utomlands skulle utgöra ett säkerhetshot mot Sverige när de återvänt hem.
Med andra ord: det är ingen fara om IS-resenärer har varit med och massavrättat folk som medlemmar i en av de mest reaktionära och mordiska terrorgrupperna som har skådats, vi kan tryggt utgå ifrån att de är precis som vem som helst alla fall! Men det torde väl ändå finnas en del empiri som säger att vissa anhängare och medlemmar i exempelvis IS och al-Qaida har utfört terrordåd i Europa?
Doubakil och Abdullahi har också en poäng i den sistnämnda debattartikeln, då de kritiserar Reinfeldts dåvarande alliansregering för att bara oroa sig för muslimer som stridit utomlands, och inte för dem som åkte för att ansluta sig till IDF (Israel Defense Forces), eller nazistiska miliser i Ukraina. Men att den svenska staten och terrorismlagarna för ensidigt pekar ut muslimer är en sak – det är korrekt att påpeka – men det Doubakil och Abdullahi gör är inte bara detta. Om deras poäng hade varit att nazister som har rest ned för att kriga i Ukraina inte borde behandlas så släpphänt skulle jag inte höja på ögonbrynen. Det är dock svårt att inte få intrycket, utifrån det de själva skriver eller säger, att det de vill få fram är att det inte är någon fara med muslimer som stridit utomlands, även om detta skett i IS – och att det är islamofobt att påstå något annat.
Den kanske mest kända av dem som har försvarat Doubakil och Abdullahi, Mathias Gardell, kommenterade fallet såhär:
”Som forskare har jag under flera år följt Doubakil och Abdullahi och hört dem problematisera den rättsosäkerhet som under det globala kriget mot terror kommit att underminera den liberala rättsordningens grundläggande principer.”
Jag har som jag nämnde inte alls något emot att ”den rättsosäkerhet som under det globala kriget mot terror kommit att underminera den liberala rättsordningens grundläggande principer” problematiseras, eller överhuvudtaget att helt förkasta detta globala krig mot terror (med viktiga milstolpar som invasionerna av Afghanistan och Irak, stöd till Saudiarabiens förödande krig i Jemen och otaliga drönarattacker som har dödat betydligt fler civila än ens misstänkta terrorister). Men det som Doubakils och Abdullahis försvarare vägrar att se är att de gör mer än detta: de svävar även på målet vad gäller IS, al-Qaida och de som rest ned för att slåss och döda för dem. Jag tänker inte spekulera i om detta har någon grund i sympatier, eller om de ”bara” anser att det är principiellt fel att vita västerlänningar kritiserar muslimer (även om dessa råkar vara ultrareaktionära medlemmar i en ytterst blodbesudlad terrorgrupp) – men faktum kvarstår att precis utifrån vad Doubakil och Abdullahi säger och skriver är det inte konstigt om någon får intrycket att de hyser sådana sympatier. Antimuslimsk rasism är inte den enda tänkbara förklaringen, och jag tycker kanske att någon av deras försvarare, exempelvis någon universitetslektor från det akademiska upprop som antogs till Doubakils och Abdullahis försvar inför hovrättsprocessen 2021, skulle kunna vika åtminstone en eftermiddag åt att belägga sina påståenden, istället för att bara hävda: det här handlar bara om rasism, allt annat är otänkbart.
Är islamistisk extremism en rasistisk myt?
En förklaring till hur MMRK uttrycker sig skulle kunna vara att MMRK anser att själva begreppet islamistisk extremism är en rasistisk myt, och att det således är rasistiskt att tala om saken.
De skriver inte detta tydligt, vilket för övrigt oftast är fallet med deras uppfattningar, men detta är intrycket som ges i flera av deras artiklar. I exempelvis den debattartikel i Fria tidningen där de motiverade varför Hermansson anmäldes för förtal, skrev Doubakil och Abdullahi om att den högst uppsatta politikern i Göteborgs stad lånar samma språkbruk och analys som bygger på samma antimuslimska konspirationsteorier om dolda extremistiska agendor.
Det råder utan tvekan ingen brist på faktiska antimuslimska konspirationsteorier, om att muslimska sammansvärjningar håller på att ta över, eller redan har tagit över västerlandet. (vilket vi skrev om exempelvis här). Lika sant är dock att det finns islamistiska extremister. Några av de mest uppenbara är givetvis IS, al-Qaida och ledningarna i Saudiarabien och Iran. Sedan finns det vissa lite mer nedtonade, som Muslimska brödraskapet och andra. Det räcker därför inte med en vit person anklagar vissa specifika muslimer för att vara extremister för att slå fast att detta görs med rasistiska motiv – vissa muslimer är ju extremistiska fundamentalister, liksom vissa kristna, hinduer, judar och buddhister är det.
Antimuslimska rasister försöker dra ickeextremistiska muslimer över samma kam som de fundamentalistiska, eller åtminstone framställa skillnaderna mellan dem som mindre än de är. Jag måste dock fråga om inte Doubakil och Abdullahi gör samma sak. Det är möjligt att de uppfattar det som att alla angrepp på extremistiska och fundamentalistiska muslimer bara är förtäckta angrepp på alla muslimer, men genom detta förnekar de ett verkligt problem – och det blir inte speciellt långsökt att i och med detta uppfatta dem som åtminstone de facto försvarare av extremisterna.
Hedersförtryck
MMRK uttrycker sig vanligtvis försiktigt och oftast inte så utförligt. Det är därför svårt att analysera deras ståndpunkter i någon större detalj. Inte desto mindre ger deras uttalanden vissa fingervisningar. Första gången jag blev uppmärksam på organisationen var i samband med att debatten om fundamentalistiskt kvinnoförtryck i svenska förorter bröt ut sommaren 2015, efter att Zelia Daghli skrivit en debattartikel. Denna följdes av flera andra vittnesmål.
Ett exempel på ett något kritiskt, men sansat, svar på Zelia Daglis artikel kom från det förortsbaserade kvinnonätverket StreetGäris, i artikeln Förtrycket finns inte bara i Husby, som publicerades i Aftonbladet 3 juni. StreetGäris välkomnade Daglis artikel, skrev att vissa av deras medlemmar höll med helt, andra inte alls, och betonade att det var en viktig debatt. Däremot ansåg de att det finns en fara i att den enbart fokuserade på muslimsk fundamentalism i förorten, och ville lyfta debatten till att också se kvinnoförtrycket i samhället utanför dessa förorter. Givetvis är det helt korrekt att vi inte bara kan fokusera på kvinnoförtrycket i förorterna, men Dagli och andra kan knappast klandras för att de reagerar specifikt på det de ser framför sig, utan att i sin debattartikel presentera en mer komplett samhällsanalys.
Ett långt ifrån sansat svar kom däremot i en debattartikel av Manijeh Mehdiyar, Miljöpartiet och Maimuna Abdullahi, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén med rubriken Hatkampanjen mot förorten är rasistisk.
Långt ifrån att som StreetGäris medge att det finns ett problem med fundamentalism i vissa förorter, och att detta måste diskuteras, slår de helt ifrån sig. De påstår att diskussionen helt enkelt är en rasistisk hatkampanj mot förorten. Speciellt pekades Amineh Kakabaveh ut för att medvetet sprida rasism och peka ut muslimer som den främsta orsaken till patriarkala strukturer. Dock ger de inte något belägg för detta: de nöjer sig med hävda att det är så och att leverera några allmänna akademiska fraser som de svepande hävdar förklarar varför de debattörer de kritiserar medvetet svartmålar muslimer och förorten. Något konkret exempel på vad dessa debattörer har sagt saknas, vi får helt enkelt ta Mehdiyars och Abdullahis ord på att de deltar i en rasistisk hatkampanj och att denna beror på kolonialismen, och att de – alla som talade ut för man förmoda, även om Kakabaveh var den enda som namngavs – ”främjar förtryck, islamofobi och rasism mot sin egen grupp”.
Det finns dock en annan möjlig förklaring till att kvinnor som Dagli, Kakabaveh och andra gick ut offentligt, som Mehdiyar och Abdullahi inte ger minsta sken av att överväga: att de faktiskt reagerade mot ett kvinnoförtryck, rent av ett växande sådant, just i de miljöer de talar om. Mehdiyar och Abdullahi diskuterar dock inte med utgångspunkten att det finns ett sådant problem, men att det, då rasismen i Sverige så ofta tar sig uttryck i hat mot muslimer och förorten, är extra nödvändigt att undvika att falla in i rasistiska stereotyper. De medger faktiskt inte med ett enda ord att det problem dessa kvinnor tar upp är verkligt, om man inte räknar några till intet förpliktigande formuleringar om att det finns patriarkala strukturer överallt.
Jag vill inte spekulera i onödan om något jag inte har någon grund för, men med tanke på att de i sin artikel får plats med upprepade angrepp på Amineh Kakabaveh och åtskilliga och likartade abstrakta påståenden, men inte ger minsta tecken på att medge att det Zelia och Kakabaveh tar upp är ett verkligt problem är det svårt att inte dra slutsatsen att de antingen förnekar att hedersförtrycket överhuvudtaget är ett problem, eller anser att det är ett problem som det inte ska talas om offentligt. Och om någon drar slutsatsen att debattörerna, utifrån vad de själva skriver, försvarar hedersförtryck så ser jag inte det som speciellt konstigt eller något man måste postulera antimuslimsk rasism för att förklara. Oavsett hur de tänker kan jag bara konstatera att de rent faktiskt – genom att angripa dem som talar ut emot det, utan att på något sätt medge att det handlar om ett faktiskt problem – hamnar i ett försvar av hedersförtryck.
Visste Hermansson inte vilka Doubakil och Abdullahi var?
En poäng som Doubakils och Abdullahis försvar gjorde är att även om tingsrätten kom fram till att den information som Ranstorp och de andra som vittnade till Hermanssons fördel lämnade gjorde det förståeligt att hon hade uppfattningen att de hade försvarat terrorister – en slutsats som de givetvis tillbakavisar – så hade hon i vilket fall inte den informationen när hon när hon skrev på sin blogg. Och således måste hon ha drivits av rasism. I exempelvis den här försvarsvideon på Facebook-sidan Nej till extremisering (en kampanjsida för åtalet mot Hermansson) hävdas t.o.m. att Hermansson inte ens visste vilka Doubakil och Abdullahi var.
Detta bygger på en intervju i P4 Göteborg, gjord 2018 och i samband med polisanmälan av Hermansson, där reportern frågade Hermansson om hon kan peka på någon speciell artikel eller dokumentation som stödjer henne i sitt påstående om Doubakil och Abdullahi. Hermansson svarade då att hon är övertygad om att den informationen finns en googling bort, men att hon inte själv har gjort den researchen, och tillägger: ”Men jag har läst artiklar och sett hur de har uttalat sig innan.”
Det blir lite märkligt att använda det svaret för att försöka visa att Hermansson inte visste vilka Doubakil och Abdullahi var – hon säger ju att hennes uppfattning när hon skrev byggde på artiklar hon hade läst och att hon sett hur de hade uttalat sig. Det är kanske inte så konstigt att försvaret lyfter fram detta för att hävda att Hermansson inte var så insatt vid tiden för sitt bloggande, men det är svårt att se att det skulle vara så övertygande.
Artikeln i Mana
Doubakils och Abdullahis kanske mest teoretiska – om än fortfarande inte speciellt klargörande – inlägg i debatten kom i Tidskriften Mana. Där skriver de att i ”det mediala landskapet präglas majoriteten av berättelserna om muslimer av problem: våld, terror och kvinnoförtryck”, och hänvisar till debatten i Frankrike, Storbritannien och Danmark. ”Retoriken om universella värderingar”, fortsätter de, ”är, som vi uppfattar det, raskod för en vit moral”. De hänvisar till Franz Fanon och konstaterar att det koloniala förtrycket motiverades med prat om civilisation, demokrati, sekulära, universella värderingar.
Det råder inget tvivel om att mycket av det koloniala förtrycket, liksom förödande imperialistiska krigståg i detta sekel, motiverades med bland annat prat om civilisation och universella värderingar. När Kung Leopold II av Belgien motiverade sitt ytterst blodiga skräckvälde i Kongo med floskler om humanitär omsorg och att avskaffa slaveri, eller när Frankrike försvarade sin terror i Algeriet med högtravande fraser om mänskliga rättigheter förtjänade detta givetvis bara att avfärdas med förakt. Innebär detta att man inte ska vara för humanitära omsorg eller emot slaveri?
USA:s invasion och ockupation av Afghanistan motiverades bland annat med att befria kvinnorna. Har detta blivit följden? Nej, talibanerna är tillbaka och det styre som USA byggt upp föll som ett korthus – USA:s och andra stormakters interventioner i landet sedan det sena 1970-talet har helt enkelt varit förödande för landet. Innebär detta att prat om kvinnors befrielse bara är en kod för imperialistiska interventioner?
Självklart inte. Vi behöver universella värderingar – det enda verkliga alternativet är att sjunka ned i en fullständig kulturrelativism och bara bedöma en kultur efter sina egna värderingar (något som för övrigt med nödvändighet blir godtyckligt då alla kulturer innehåller både progressiva och reaktionära drag och krafter).
Hur ska man undvika att landa i bedömningar som: ”jaha, ni utövar könsstympning, slaveri, änkebränning, barnäktenskap och kastväsende, kul för er, det vore fel av mig, som kommer från en annan kultur, att ta avstånd från det”? Givetvis genom att slå fast att könsstympning, slaveri, änkebränning, barnäktenskap och kastväsende, och alla liknande förtryck, är fel helt oavsett vad en kultur eller religiösa skrifter e.d. säger om saken.
Imperialister och deras stödtrupper liberaler och reformister har, mycket riktigt, många gånger använt prat om universella värderingar till rent hyckleri eller som förevändning för militära ockupationer och stöd till förtryck. Socialisters svar kan inte vara att förkasta universella värderingar, utan att förkasta hyckleriet, det imperialistiska förtrycket och kapitalismen med alla dess följder och ta strid för universella värderingar som skapar verklig frigörelse.
Här kanske man kan invända att artikeln inte uttryckligen säger att konceptet med universella värderingar ska förkastas, men jag har samtidigt svårt att se hur någon rimligare tolkning av det Doubakil och Abdullahi skriver skulle göras – om de inte vill förkasta konceptet universella värderingar är det faktiskt lite oklart vad de egentligen vill ha sagt.
Artikeln fortsätter, och det är då den kommer in på frågan om Hermansson:
Och vår ställning i samhället är värderad utifrån om vi svär trohet till detta system. När vi, bruna och svarta människor, höjer våra röster mot de orättvisor vi ser i samhället ses detta som en provokation och ett svek mot just detta system som ständigt envisas med att kontrollera vilka frågor vi får engagera oss i och hur mycket kritik vi får artikulera /…/ Det är mot den här bakgrunden som vi förstått händelseförloppet som utspelade sig under våren och sommaren 2018. Egentligen inget unikt utan ett bekant spel för gallerierna om demokratiska värderingar. Ett händelseförlopp som egentligen ekar av kolonial arrogans, kontroll och disciplinering. Om vilka som egentligen har rätt att yttra åsikter om vad som får betraktas som mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och demokratiska värderingar.
Visst, det finns en sammanhållen berättelse här, det rasistiska, koloniala förtrycket var ett faktum, liksom det faktum att rasismen har fortsatt och gör sig påmind såväl i Sverige som i andra länder. För Doubakil och Abdullahi bevisar detta uppenbarligen att alla anklagelser om extremism som riktas mot dem också är ett uttryck för samma rasism. Någon annan möjlighet verkar överhuvudtaget inte finnas. Samma sak med, så vitt jag har kunnat se, alla som försvarade dem i åtalet mot Hermansson. Det fanns rasism, det finns rasism, således är detta också ett utslag av rasism, och det finns verkligen inget behov av några ytterligare belägg.
Självfallet är det relevant med både historiska och nutida exempel på rasism och koloniala och nykoloniala övergrepp för att förstå det som händer här och nu. Samtidigt kan dessa inte vara tillräckligt för att visa att varje givet utfall mot muslimer från en vit person sker på grund av rasism. Ett parallellt exempel, som jag har mött åtskilliga gånger är att det är nödvändigt att studera USA-imperialismens invasioner, bombningar, stöd till reaktionära diktaturer och åtskilliga andra brott för att förstå hur världen fungerar, men dessa exempel är ändå inte tillräckligt för att bevisa att USA-imperialismen är inblandad i varje enskild händelse – det finns utan tvekan många händelser som inte sker genom USA-imperialismens försorg. Det behövs därför belägg även i det konkreta fallet för att kunna visa att USA-imperialismen hade sin hand även i detta. Andra exempel kan på sin höjd räcka till en misstanke. Vissa personer inom vänstern, företrädesvis i den med stalinistiska rötter, har inte förstått detta.
I det fall vi diskuterar: det faktum att rasism har funnits länge och fortfarande är en realitet, och att den i våra dagar ofta riktas mot muslimer, kan inte bevisa att varje enskild anklagelse om extremism, eller stöd till terrorism, från en vit person riktad till brunhyade muslimer framkallas av just rasism – eftersom islamistisk extremism och terrorism faktiskt existerar, något progressiva personer endast kan fördöma. För Doubakil och Abdullahi kanske det framstår som att varje anklagelse om extremism från en vit person till en muslim är ett utslag av rasism. Det kan dock här vara klokt att hålla i minnet att Abdullahi drog samtliga rasifierade kvinnor som talade ut om hedersförtryck i vissa förorter 2015 över en kam som deltagare i en rasistisk kampanj. Jag skulle därför föreslå att vi inte gör henne till någon auktoritet på vad som är rasism och inte, oavsett om hennes personliga upplevelse säger att det är så.
Tolkningsföreträde?
En förklaring till att MMRK:s försvarare nöjer sig med att upprepa att frågan handlar om rasism utan att belägga det skulle kunna vara teorin om tolkningsföreträde. Jag har visserligen inte sett någon hänvisa till det i just detta fall – vilket i och för sig skulle kunna hänga ihop med att det tydligen inte krävs någon bevisning – men det har varit ett flitigt använt begrepp på senare år. Det är dessutom lite svårt att se vad som skulle ligga bakom det stöd MMRK har fått inom vänstern annat än att de är uttalade muslimska kvinnor med rötter i Mellanöstern och Afrika, och att det är därför de utgår från att de har rätt i det aktuella fallet.
Det finns utan tvekan en rationell och viktig kärna i begreppet tolkningsföreträde. Det är exempelvis mer relevant ifall personer med afrikanskt ursprung anser att n-ordet eller vissa stereotyper är rasistiska än om Alexander Bard eller andra vita personer gör det. De vet bättre hur det är att utsättas för rasism än vad exempelvis jag gör.
Dock har det i vissa kretsar varit lite på modet att utsträcka detta till en princip om att de som utsätts för ett givet socialt förtryck är de enda experterna på allt som rör det förtrycket och hur det ska bekämpas, och att vi som inte tillhör den gruppen inte har något att tillföra, utan bara har att ta in vad de faktiskt förtryckta säger.
Detta omöjliggör dock någon samlad, rationell analys av hur samhället och förtryck fungerar, och vägen framåt, det vi brukar kalla ett politiskt program. Istället får vi personer eller grupper som är experter på sitt eller sina områden, men inte kan uttala sig om andra. Du kan uttala dig om det, men inte om det, och du kan uttala dig om det och det, men inte om det, allt utifrån vilket ursprung du har. Om man förespråkar detta med någon konsekvens omöjliggörs exempelvis ett samlat revolutionärt program för att ta makten och omdana samhället. Och vad händer om den socialt förtryckta gruppen är djupt oense i en fråga – något som kanske inte uppstår i fråga om tydliga rasistiska stereotyper, men som ofta kommer att vara fallet när det gäller mer komplexa analyser, och där mer än ett intresse är inblandat? Då bryter hela ansatsen att avgöra frågan genom tolkningsföreträde samman helt.
Riktigt illa blir det om den som åberopar tolkningsföreträde istället försvarar ett annat förtryck, vilket inte alls är ovanligt. Liberala kvinnliga feminister kan exempelvis tycka att vägen framåt för kampen mot kvinnoförtrycket är att ge privata profitörer – förlåt, kvinnliga entreprenörer – ännu friare händer inom vård och omsorg, och förklara att det är sexistiskt att som man motsätta sig denna väg till kvinnofrigörelse. Om man ska vara konsekvent med tolkningsföreträdet, åtminstone som det många gånger har använts, kan man tycka att jag som man inte har någon talan i frågan. Men jag skulle istället säga att den liberala feministen företräder borgerlighetens klassintressen och verkligen inte arbetarkvinnornas – hennes åsikter gynnar de rika och missgynnar arbetarklassen och de fattiga, d.v.s. också de mest utsatta kvinnorna. När det gäller synen att bekämpa kvinnoförtrycket kan jag därför bara förkasta hennes eventuella anspråk på tolkningsföreträde (vilket givetvis inte motsäger att den liberala kvinnan vet bättre än jag hur det är att utsättas för sexism på exempelvis jobbet eller krogen).
Antisemitism är ett stort problem, men om man anser att bara judar kan uttala sig om vad som är antisemitism stöter man strax på det problemet att rabiata Israel-anhängare tenderar att se all kritik av Israel som antisemitism. Om man ger tolkningsföreträde till de judar som är av denna uppfattning skulle man komma fram till att ingen, åtminstone ingen som inte själv är jude, har någon rätt att kritisera Israel, oavsett vad dess väpnade styrkor gör. Vi behöver inte betvivla att deras mål faktiskt är att bekämpa antisemitismen för att konstatera att det de gör då är att bli apologeter för Israels förtryck av palestinier. Här kanske någon invänder att det finns andra judar som inte försvarar Israels förtryck. Ja, absolut gör det det – liksom det alltid finns olika ståndpunkter hos alla socialt förtryckta grupper, vilket i sig gör det hopplöst att lämna åt en hel grupp att ansvara för en analys. Men för att jag ska kunna välja att lyssna på judar som inte försvarar Israels förtryck snarare än på dem som gör det måste jag själv göra ett val – jag kan inte helt enkelt ge tolkningsföreträde åt gruppen judar. Jag klarar mig inte utan en egen analys om jag överhuvudtaget ska tycka någonting.
På samma sätt tänker jag inte låta någon som helt slår ifrån sig om frågan om hedersförtryck och hedersvåld få något tolkningsföreträde om vad som är rasism, även om de själva utsätts för rasism. Jag blir istället snarare ointresserad av att höra vad Maimuna Abdullahi anser är rasism. Kanske reagerar hon mot verklig rasism när hon säger någonting, kanske angriper hon bara någon som talar ut om ett annat förtryck, hedersförtryck, och gör sig därmed – utan att ens behöva spekulera om detta är hennes medvetna syfte – till försvarare av det förtrycket. Detta innebär inte att allt Abdullahi säger nödvändigtvis är ointressant, hon skulle fortfarande kunna komma med tänkvärda argument och välunderbyggd information, men mitt förtroende för henne är utan tvekan naggat i kanten, och jag ser ingen anledning till att ge henne något tolkningsföreträde heller när hon hävdar att Hermansson angrep MMRK bara för att de är maktkritiska muslimer. Om Abdullahi skulle ha belägg och skarpa argument kan jag absolut titta på dem, men då återkommer vi till frånvaron av de beläggen och argumenten.
Hur ska osakligheter och förtal bäst bemötas?
Givetvis är Doubakil och Abdullahi i sin fulla rätt att tycka att de har blivit utsatta för grovt förtal. Liksom många av dem som har stött dem tycker de uppenbarligen att det naturliga svaret på en förolämpning och grovt osakliga påståenden är att gå till polisen och göra en anmälan om förtal, och sedan gå vidare med ett enskilt åtal. Doubakil och Abdullahi kanske helt enkelt menar det när de säger att de inte hade något val. Vi får dock hoppas att deras anhängare inom vänstern inte tänker försöka göra det här till ett vanligt sätt att bemöta osakliga påhopp.
Vänstern har andra metoder, som utgår från ett politiskt svar, något slags kampanj för att bemöta påståendena, vare sig det sker med insändare, debattartiklar, affischer, flygblad, demonstrationer, manifestationer och tal – och vi skulle givetvis önska att strejker och blockader vore en vanligare kampmetod. Något sådant tycktes dock inte vara aktuellt i det här fallet, istället var det bums till polisen som gällde.
Doubakil och Abdullahi har hävdat att de har utestängts från det offentliga samtalet, som det exempelvis står i pressmeddelandet om att de stämde Hermansson. Det skulle kunna invändas att de har haft debattartiklar inne i Aftonbladet, Expressen, svt.se med flera publikationer, liksom den tidigare nämnda artikel i Fria tidningen som kommenterade just deras anmälan mot Hermansson. Duon fick också en stort uppslagen intervju i Aftonbladet när de bad om en, och enligt redaktören för SVT:s kulturnyheter tillfrågades de om att bli intervjuade i SVT Nyheter men avböjde. Artiklar och debattartiklar som talar för deras sak har inte heller saknats.
Intrycket är ändå inte att de är mer utestängda från det offentliga samtalet än de flesta andra. Det är möjligt att det känns så, och de kan utan tvekan peka på personer som har större tillgång till massmedias kanaler än vad de själva har – liksom de flesta av oss kan göra. Enligt de själva osynliggörs de för att de är muslimer. Jag tänker verkligen inte förneka att det existerar diskriminering på rasistisk grund, men samtidigt företräder de en organisation med ett fåtal medlemmar, och det flesta företrädare för små organisationer har ingen självklar dörr till medieutrymmet efter egna önskemål, hur mycket vi som företräder små organisationer än skulle önska det.
En naturlig fråga blir dock: försökte de nå ut, men stoppades? Det skulle vara bestickande, men det verkar ju inte så. Talande här är Abdullahis svar i Allan Stutzinskys förhör i tingsrätten, som refereras i Helene Bergmans bok Den politiska rättegången (Vulkan, 2021), som behandlar processen.
Stutzinsky, alltså Hermanssons advokat, frågade i förhöret varför Doubakil och Abdullahi inte hade försökt bemöta de i deras tycke orättvisa påståendena genom media, en ganska rimlig fråga. Om alla tidningar vägrade att ta in deras ståndpunkter skulle de ju ha visst fog för att säga att de inte tilläts svara offentligt. Men om det istället är så att de aldrig riktigt försökte få in sina ståndpunkter blir detta genast mera tveksamt. På detta svarade Abdullahi att det borde ha varit tidningarna som gav henne genmäle, tydligen på eget initiativ, och att det inte var deras uppgift att själva få tidningarna att ta i deras version.
Det här att ditten eller datten, vanligen att förklara något specifikt, eller att upplysa någon ”inte är min uppgift” har blivit populärt inom vissa kretsar. Det finns exempelvis framträdande kvinnliga feminister som har berättat att ganska många, företrädesvis män, skriver till dem och ber dem förklara begrepp och andra saker. I sådana fall kan man givetvis ha förståelse för om de inte ser det som sin uppgift att upplysa var och en som skriver till dem, men som en mer allmän hållning är det värdelöst, om det nu är förändra något man vill. Exempelvis har man under senare år kunnat se åtskilliga exempel på personer som har gett sig in i debatter på t.ex. sociala medier för att förklara att det inte är deras uppgift att förklara det ena eller det andra, och det kan vara svårt att se vad meningen i så fall är med att överhuvudtaget debattera. Om du vill förändra något är det precis din uppgift att förklara vad du vill förändra och varför. Alltså inte nödvändigtvis för varje person som kräver din uppmärksamhet, men den som i allmänhet inte är så sugna på att förklara sina ståndpunkter och varför de är nödvändiga kanske borde ägna sig åt annat än att försöka förändra något – åtminstone om de vill göra det genom att debattera.
I det aktuella fallet kan man så klart man kan tycka att det borde ha varit tidningarna som självmant skulle ha bett om att få återge Doubakils och Abdullahis åsikter, men att avstå från att försöka nå ut med dem eftersom det inte är ens ”uppgift” är att avstå från att föra fram sin ståndpunkt och göra sitt eget case sämre. Det var kanske detta, mer än något annat, som fick mig att undra om Doubakil och Abdullahi, snarare än att vara sluga konspiratörer, som det har påståtts, kanske snarare är naiva, lite förlästa på akademiska teorier men utan förståelse för hur politisk kamp bedrivs, eller ens hur samhället verkligen fungerar. I det förhöret är det framför allt naiv som Abdullahi framstår som – även om naiv i vissa avseenden förstås inte utesluter att man har en reaktionär dagordning som man inte uttalar.
Hermanssons anklagelser framfördes på hennes personliga blogg. Det var ganska givet att hon inte skulle erbjuda Doubakil och Abdullahi något genmäle där, givet hennes egna ståndpunkter. Personliga bloggar är inga tidningar med publicistiskt ansvar. Men än sen då? För en hopplös formalist kan det säkert tyckas väldigt viktigt att svaret kom i samma publikation – och hade det varit i någon etablerad tidning hade det varit självklart att kräva genmäle där – men om det man vill är att bemöta påståenden om en själv är det viktigaste väl ändå att nå ut i kanaler med så stor spridning som möjligt.
Men tydligen inga försök till debattartiklar (förutom i Fria tidningen alltså), inget försök en omfattande kampanj med flygblad, manifestationer, affischer, upprop, insändare, debattartiklar etc. Utan istället var den första och dominerande tanken tydligen att de måste gå till polisen. Det är inte så att jag tycker att det är förvånande, de tillhör ju inte vänstern, även om vissa tycks anse det. Men jag hoppas att den metoden inte får genomslag inom de skikt inom vänstern som har stött dem.
Bör domstolar få mer makt över vad som får sägas?
Det finns en punkt som jag inte har sett någon som stödjer åtalet mot Hermansson gå in på: är det så lyckat att ge domstolar mer makt över vad som sägs? Bör politiska analyser och uppfattningar om verkligheten som uttrycks i högre grad underkastas en domstol? Skulle det verkligen vara ett effektivt sätt att bekämpa rasistiska åsikter och uttalanden?
Doubakil är uppenbarligen och uttryckligen av den uppfattningen, vilket framgår av den alternativa rapport till FN som hon var medförfattare till, och som jag går inte på lite närmare nedan. Detta känns dock som en smula naiv inställning till den svenska borgerliga statsapparaten, och överhuvudtaget till hur det fungerar i ett samhälle med stora skillnader i resurser mellan olika grupper. Verkar det inte dessutom troligare att vi skulle få se SD:are som stämmer sina motståndare för att ha kallat dem rasister, högerpolitiker som åtalar vänsteraktivister för att ha kallat M-KD-SD för de blåbruna, eller arbetsköpare som har blivit kallade utsugare? Ett aktuellt exempel är att en 78-åring åtalas för en karikatyr på en SD-politiker.
Finns det verkligen så mycket som talar för att det är vår sida som skulle ha något att vinna på att i högre grad än nu låta domstolar avgöra vad man kan säga till andra och inte, om man nu överhuvudtaget tycker att det låter som en bra idé? Det är väl knappast någon tvekan om vilken sida som har råd att riskera flest nederlag i personliga åtal och därmed få betala rättegångskostnaderna. Jag förmodar att Doubakil och Abdullahi kände sig säkra på att de skulle kunna få ihop pengarna i händelse av förlust – hovrätten beslutade att de ska ersätta Hermansson med 376 000 kr, och med de egna rättegångskostnaderna handlar det enligt uppgift sammanlagt om omkring en miljon – men många av oss skulle verkligen ha svårt att få ihop till de pengarna, och skulle kunna pressas till eftergifter, oavsett hur det såg ut i sakfrågan.
Doubakil och Abdullahi gav Hermansson ett ultimatum innan de drog igång sitt enskilda åtal. Deras pressmeddelande berättar:
”Ansökan skickas in idag, den 24 september, efter att Ann-Sofie Hermansson erbjudits att undvika en stämning genom att ta ner blogginläggen och istället publicera en offentlig ursäkt, ett erbjudande om förlikning som är kutym i den här typen av mål.”
Kutym kan man kalla det om man vill. Emellertid är det nog svårt att undvika att det känns som ett hot. Radera det du skrev och be om ursäkt offentligt, annars har du en stämning att vänta.
Det känns kanske lockande att kunna klämma åt rasisters och sexisters reaktionära utgjutelser på detta sätt, men vore detta ett verkningsfullt sätt att mota rasism och sexism? Och, som sagt, skulle det inte lika gärna kunna slå tillbaka på alla som uttryckte några väl valda ord om borgarna (inklusive SD) och arbetsköparna? Låter det verkligen så troligt att det som kommer att kunna slå tillbaka den reaktionära våg som har svept över en stor del av världen de senaste åren är mera av: ”Radera det du skrev och be om ursäkt offentligt, annars har du en stämning, en uppslitande rättsprocess och en möjlig stor ekonomisk förlust att vänta”?
Den alternativa rapporten till FN
I brist på systematiska redogörelser för vad MMRK eller dess ledande företrädare vill, kan det vara relevant att nämna en alternativ rapport riktad till FN 2015. En av huvudförfattarna till rapporten, Swedish Muslims in Cooperation Network Alternative Report, var nämligen Fatima Doubakil. Dessutom är några av rapportens förslag belysande för just åtalet mot Hermansson. En av förslagen var:
The government through its various branches, such as the Chancellor of Justice, must ensure that the freedom of speech and freedom of the press is balanced by respect for the rights and reputations of others. In particular the Chancellor of Justice must use its discretion to prosecute offences against the freedom of the press and freedom of expression targeting Muslims. Special attention also needs to be paid to the commentary fields of Internet media outlets.
De krävde således mer kontroll över vad pressen får skriva: det står uttryckligen att yttrande- och pressfriheten ska balanseras av respekt för andras rättigheter och anseende, och att det är speciellt är när muslimer drabbas som staten ska ingripa.
Det finns förvisso inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten redan nu. Exempelvis är det inte tillåtet med barnporr, vilket jag inte alls tänker invända emot. Det finns också lagar mot olaga hot, vilket också är rimligt. Vidare är förtal förbjudet, vilket man kan förstå, men där måste det finnas ganska hårda krav, då det skulle givetvis bli helt absurt om alla som sa något negativt om någon, dissade en politiker eller företagsledare för dess gärning e.d. skulle kunna bli fälld i domstol.
Som bekant var det just för förtal som Doubakil och Abdullahi anmälde Hermansson, förtal med hatbrottsmotiv närmare bestämt. De vill uppenbarligen göra det lättare att fälla någon för förtal, speciellt när det drabbar muslimer (Abdullahi var inte medförfattare till rapporten, men jag tror nog att vi tryggt kan utgå från att hon har samma syn på detta). Hur mycket lättare? Var skulle de lägga ribban? Det kan vi inte säga riktigt, då de sin vana trogen inte är så tydliga med det, men vi har deras offentliga uttalanden att utgå ifrån.
Skulle inte alla som talar ut om hedersförtryck i muslimska sammanhang kunna drabbas? Vissa invänder säkert: ”Det menar de väl ändå inte!” Fast när flera kvinnor 2015 talade ut om hedersförtryck som de upplevde eller såg klassade Abdullahi detta som en rasistisk hatkampanj. Är det inte i själva verket ganska sannolikt att de vill stoppa allt som de skulle klassa som rasistiska hatkampanjer? Vore det tillåtet att diskutera problemet med att IS-krigare rekryteras i Sverige? Om Evin Ismails ledare i Dagens Arena (se ovan) föranleder ett upprört svar är det svårt att låta bli att undra vad som i så fall vore okej att skriva i frågan enligt dem. Läsaren kanske tycker att det här blev lite spekulativt, och jag medger att jag inte i detalj vet hur de menar. Dock vet jag att jag verkligen inte vore beredd att överlåta åt Abdullahi, Doubakil eller Doubakils medförfattare till rapporten att bestämma vad som får och inte får sägas i offentligheten.
Det minsta man kan utgå ifrån är väl att det rapporten syftar på är ett blasfemiförbud, det vill säga ett förbud mot att häda. Ett sådant har givetvis ingen plats i ett sekulärt samhälle, och om någon utifrån religiösa ståndpunkt förespråkar ett sådant är det faktiskt inget konstigt ifall vederbörande misstänks för att vara fundamentalist.
En annan punkt rapporten tar upp är att banker lånar ut pengar till ränta, och att muslimer på religiösa grunder inte kan ta emot eller betala ränta:
Another structure in Swedish society that is causing problems for Muslims is that banks and mortgage companies lend money at interest. Many Muslims cannot, on religious grounds, receive or pay interest which makes it difficult for them to get loans and they therefore have less opportunity to buy a home.
Kapitalismen (att banker lånar ut pengar mot ränta är som ni kanske känner till inget specifikt svenskt fenomen, utan gäller kapitalistiska länder i stort) orsakar onekligen problem för oss alla. Om rapportens författare vill göra något åt det problem de påtalar kommer de att landa i särlagstiftning för muslimer: just muslimer ska slippa betala ränta för lån.
Vi kommunister har självfallet inget emot att bryta mot kapitalismens grundläggande sätt att fungera, men vi skulle föredra metoder som att konfiskera bankerna och storföretagen, en radikal omfördelning av de privata förmögenheterna och – i just det här fallet – att göra samtliga lägenheter till allmännyttans hyresrätter där alla kan bo till rimliga hyror. För alla som – i brist på hyresrätter till skäliga hyror, eller lurade av myten om bostadsrättens förträfflighet – har känt sig manade att köpa sin bostad, och som får slita för att ha råd med räntorna (något som blir ett allt större problem om räntorna fortsätter stiga) skulle det utan tvekan kännas både orättvist och absurt om just och enbart muslimer skulle slippa de kostnaderna och den pressen. Det vore det också.
Nu kommer det knappast att hända att en särlagstiftning som så står i strid med banker och företags vinstintresse som att undanta muslimer från att behöva betala ränta genomförs. Frågan om särlagstiftning är dock större än så, och skulle i en annan politisk situation kunna genomföras i viss omfattning. Vi bör dock avvisa det. Alla människor ska ha rätten till vilken religion de vill. Detta gäller rätten till religionsutövning för egen del, inklusive rätten att uttrycka sin religion öppet. Religiösa ska dock inte ges någon större rätt än andra att bestämma över andra människor, inklusive sina barn, än människor utan eller med annan religiös uppfattning, och överlag inga specialrättigheter som andra människor inte har. Utan tvekan finns det religiösa som ser detta som en kränkning av sina religiösa rättigheter – överhuvudtaget finns det religiösa som ser en sekulär stat som en kränkning av deras religion. Det är inget vi kan ta hänsyn till. Samma lagar ska gälla religiösa som icke-religiösa. Vi har självfallet inget emot lagar som skyddar mot kapitalismens avigsidor, men de ska i så fall gälla alla människor, inte bara en viss religiös grupp.
Hur ska vi bedöma MMRK?
Hur ska man då bedöma Doubakil, Abdullahi och MMRK? Mitt intryck tidigare – utifrån vad de har skrivit och sagt om hedersvåld, om stridande islamister i exempelvis IS – var att de var islamister som slängde sig med postkoloniala fraser. Efter att ha försökt sätta mig in i allt relevant material jag kunde hitta var jag inte längre lika säker. Det var svårt att utesluta möjligheten att det kanske framför allt är ganska ytliga anhängare av postkolonial teori de är. Kanske är det utifrån sin förståelse av postkolonial teori som de anser att alla åtgärder mot och allt prat om hedersförtryck från ett vitt majoritetssamhälle i sig är rasistiskt och därför måste motverkas (eller snarare allt prat om hedersförtryck så länge ett vitt majoritetssamhälle finns, då det uppenbarligen inte bara ser det som rasistiskt när det kommer från vita)? Och att det i sig vore rasistiskt med åtgärder mot muslimer, även om de råkar ha stridit för IS?
Jag säger nu inte att alla anhängare av postkolonial teori måste vara så ytliga, men ytlighet saknas sannerligen inte från det postkoloniala spektrumet, och det tycks inte saknas postkoloniala företrädare som ser Doubakil och Abdullahi som skarpa tänkare. Är de sluga islamister som lyckas dupera delar av sin publik med postkoloniala fraser, och som driver målet mot Hermansson som medveten lawfare med syfte att skrämma kritiker, eller är de ytliga och ganska naiva anhängare av den postkoloniala teorin (vilket förvisso inte utesluter att de vill skrämma kritiker)? I vissa avseenden framstår de som mer naiva än sluga – se exempelvis Abdullahis svar i tingsrätten på varför de inte hade försökt sprida sin version mer envetet.
Naiv utesluter givetvis inte reaktionär, men det måste nämnas att Doubakil och Abdullahi åtminstone inte har något emot att förknippas med vänstern. Den traditionella inställningen hos reaktionära islamister har annars varit att sky vänstern som pesten, och rent av slå ihjäl dess företrädare. Doubakil och Abdullahi företräddes dessutom juridiskt av Folkets juristbyrå, som har ett särskilt fokus på hbtq-personers livsvillkor. Knappast det mest logiska valet för traditionella islamister. Men å andra sidan rimligt, om man vill hitta stöd inom delar av vänstern genom att inte tala klarspråk om sina verkliga uppfattningar.
Det är dock också relevant att nämna att Nalin Pekgul – tidigare S-politiker som profilerade sig i kampen mot hedersförtryck – uppger att hon lämnade politiken efter en hatkampanj, anförd av bland andra Fatima Doubakil, där hot och även misshandel ingick (kortare olåst artikel här). Doubakil och hennes anhängare hävdar att Pekgul ljuger. Jag var inte där (liksom för övrigt de allra flesta som har uttalat sitt stöd för Doubakil) och kan inte säga precis vad som hände. Det skulle dock ligga ganska väl i linje med vad Doubakil sagt i andra sammanhang att hon skulle uppfatta Pekguls gärning som rasistisk och vilja att den upphörde. Utan att kunna avgöra om det gick till som Pekgul säger ser jag ingen anledning till att betrakta Doubakil som mer trovärdig än henne, och det Pekgul påstår är åtminstone oroväckande. Om det skulle stämma skulle det utgöra skäl för att klassa åtminstone Doubakil som reaktionär, vars uppfattningar om vem som får komma till tals vi inte skulle behöva fästa så stor uppmärksamhet åt. Och att helt förringa frågan om hedersförtryck och att de som åkt för att slåss och mörda för Islamiska staten skulle kunna vara något som helst säkerhetshot, upprepade gånger associeras med otvivelaktiga islamister och, vad det verkar, helt förneka att det överhuvudtaget finns någon islamistisk extremism, ligger utan tvekan i linje med vad islamistiska fundamentalister skulle göra. Man bör också komma ihåg att kritik mot kolonialism och västerländsk imperialism inte med nödvändighet görs utifrån en progressiv ståndpunkt. Al-Qaida har som bekant med visst eftertryck protesterat mot USA:s närvaro i Mellanöstern. Och jag har inte sett några postkolonialister som inte också är islamister ta IS-resenärer i försvar och invända mot att deras demokratiska värderingar ifrågasätts. Även om jag avstår från att fälla något slutgiltigt omdöme ser jag inget konstigt i om någon annan uppfattar MMRK som islamister (något som förstås inte måste innebär att de stödjer just IS, det skulle kunna vara t.ex. ”bara” Muslimska brödraskapet).
Slutsatser: hur ska kampen mot socialt förtryck bäst föras?
Så varför all denna fokus på MMRK, kanske någon undrar. Och varför ska jag ens uttala mig om vad som är rasism eller inte? Är det inte de som utsätts för rasismen som ska avgöra det? Jag gör inga anspråk på att vara den slutgiltiga auktoriteten på vad som är rasism eller inte, men samtidigt måste saken kunna diskuteras.
MMRK – en organisation med ett fåtal medlemmar – är inte så viktig i sig, men frågan om rasism och hur den bäst bör bekämpas är desto viktigare. Debatten har visat (om vi nu inte visste det förut) att de uppfattningar som MMRK:s företrädare torgför har ett visst genomslag i delar av vänstern. Om vi bortser från möjligheten att MMRK:s företrädare, eller vissa av dem, i själva verket drivs av reaktionär islamism – något som inte kan uteslutas – så handlar det om det vi brukar kalla identitetspolitik. I deras försvarares inom vänstern fall är det helt säkert så.
Begreppet identitetspolitik har använts flitigt i debatten, ofta på ganska olika sätt. För många av de mer identitetspolitiks sinnade mera till vänster har polemiken mot identitetspolitik bara betytt ett motstånd mot att grupper som drabbas av sociala förtryck – kvinnoförtryck, rasistiskt förtryck, förtryck mot hbtq-personer etc. – tar strid för sina intressen. I vissa konservativa debattörers händer har det väl också varit så. Det är dock aldrig så Arbetarmakt har använt begreppet.
Vi har alltid betonat att det är nödvändigt att de socialt förtryckta organiserar sig mot sitt förtryck. Som kommunister och marxister har vi dock alltid hävdat att detta för att i slutändan bli framgångsrikt måste ske inom ramen för ett gemensam kamp där arbetarklassen organiserar sig för att ta makten, avskaffa kapitalismen och bygger upp en socialism i internationell skala. Att varje enskild förtryckt grupp har ensamrätt på att analysera sitt förtryck och på att säga hur det ska bekämpas står därför i motsättning till vårt program, som vi, som kommunister, hävdar är det enda sättet att verkligen nå frigörelse. Detta handlar inte om att kvinnor, icke-vita, hbtq-personer etc. ska vänta med att driva sina krav, eller att de måste hålla tyst om dem för att inte skrämma iväg vita arbetarklassmän – att de socialt förtryckta grupperna driver sina krav, även mot förtryckande tendenser inom arbetarklassen och vänstern, är helt nödvändigt för att skapa ett verkligt revolutionärt alternativ. Men om det inte görs inom perspektivet för en enad och medveten kamp mot för ett revolutionärt omstörtande av kapitalismen är det i slutändan inte en socialistisk kamp. Det utesluter inte att den kan nå framsteg inom vissa områden, och att den kan vara värd att stödja, om det handlar om en verklig kamp, men vi vidhåller ändå att det är den enade, revolutionära kampen för socialismen som vi behöver för verklig frigörelse. Detta förklaras närmare i följande artikel.
Det finns således uppfattningar om hur kampen mot rasismen och andra förtryck ska föras som vi ser som felaktiga och skadliga för kampen, och som det därför är befogat att kritisera. Visst är det nödvändigt att lyssna på dem som drabbas av olika förtryck, men att göra alla dem som drabbas av ett förtryck, av detta blotta faktum, till auktoriteter på hur förtryck hänger samman och fungerar, och på hur de ska bekämpas, är att avhända sig varje verklig analys. Även i socialt förtryckta grupper finns det diametralt olika analyser, progressiva, reaktionära eller bara förvirrade strömningar, och vissa som – medvetet eller bara i praktiken – försvarar andra förtryck. Vi måste välja vilka vi lyssnar på och fäster tilltro till, annars kan vi hamna precis var som helst, även om vi föreställer oss att detta är det mest progressiva och medvetna att göra.
I aktuella fallet, och i förhållande till de frågor som reses av MMRK och deras försvarare, föredrar jag att lyssna på de av dem som utsätts för rasism som även bekämpar hedersförtryck och som inser att de som åker för att kriga för en ultrareaktionär massmördarsekt faktiskt är ett problem. Inte vilka som helst av dem givetvis – vissa av dem kanske stödjer SD eller M, vilket visar att de troligtvis inte har mycket att lära oss om kampen för frigörelse. Den som inte vill bli en vindflöjel för de medlemmar av förtryckta grupper som råkar korsa ens väg måste helt enkelt välja vilka som kan ges något förtroende – och jag ser ingen anledning att vi ska betrakta Doubakil, Abdullahi eller någon annan från MMRK som några vi bör sätta någon speciellt tilltro till.
Även om vi inte ger något klart och slutgiltigt svar på i vilken mån MMRK drivs av reaktionär islamism och i vilken mån de snarare vägleds av ytliga identitetspolitiska idéer kan vi konstatera att deras argument om inte annat kan användas som skydd för reaktionära islamister. Jag ser ingen anledning att organisera sig för att försöka stoppa dem – vilket det skulle vara korrekt att göra om de skulle vara direkta agenter för IS, det vill säga organiserade fascister, om än i en islamistisk form – men det de säger förtjänar likväl att bemötas med skepsis och kritiseras, och de bör verkligen inte bjudas in till Socialistiskt forum eller liknande vänstersammanhang. Och oavsett om man drar slutsatsen att MMRK är extremister bör man inse att de faktiskt själva ger visst fog för den uppfattningen.
Jens-Hugo Nyberg