Nej till Nato – på vilken grund?

Arbetarmakts banderoll på 1 maj 2022. Foto: Arbetarmakt

Följande artikel är en lätt redigerad och senare utökad version av ett diskussionsinlägg som gjordes på det öppna möte Arbetarmakt höll under rubriken ”Nej till imperialism, nej till Nato”.

En kamrat frågade mig nyligen hur Arbetarmakt ”ska stoppa Nato-medlemskapet”. Med tanke på styrkeförhållandena kan man så klart småle lite åt formuleringen, men det är ändå en bra fråga. Med vilka metoder vill vi kämpa mot ett svenskt Nato-medlemskap, och i förlängningen för Nato-alliansens upplösning? Och hur borde en bredare rörelse kämpa för att vara framgångsrik?

Svaret måste komma ur den politiska linje vi förespråkar i frågor om anti-imperialism, militarism och internationalism. För att förklara var vi står skulle jag vilja säga något om vilka argument vi revolutionära kommunister inte använder i kampen mot Nato-medlemskapet, och varför.

För att krigshotet inte är reellt
Ett vanligt argument mot Nato-medlemskapet är att peka på att en sådan militär upprustning är ”onödig” eller egentligen inte behövs, eftersom Ryssland knappast står redo att invadera. Det är så klart korrekt i sak, och är ett argument som bör framföras mot krigshetsarnas och -profitörernas skräckpropaganda om motsatsen. Men som argument mot Nato-medlemskap i sig håller det inte, eftersom den logiska följden då blir att Nato-medlemskap däremot skulle vara aktuellt om krigshotet ökade. Vi motsätter oss inte ett svenskt och finskt medlemskap i Nato primärt för att det skulle vara ett överflödigt skydd mot ett militärt anfall på Sverige, utan för att det skulle stärka ”vårt” imperialistiska block. Även i händelse av ett militärt anfall måste svensk arbetarklass staka ut ett eget klassförsvar, till skillnad från och ofta i motsats mot överklassens försvar av nationen och dess kapitalistiska system.

För att socialister borde förespråka ett starkt svenskt försvar i stället
Detta har blivit en populär linje i vänstern. Idén är att Sveriges ”militära alliansfrihet” (vilket vi ska återkomma till nedan) kan försvaras och stärkas endast genom ett starkt inhemskt försvar. Så argumenterar till exempel Vänsterpartiet och krafter i deras omloppsbana.

Som exempel kan vi ta ett inlägg i V-tidningen Flamman av en skribent från Allt åt alla-podden Eld och rörelse (Anpassning till Nato gör Sveriges försvar svagare, 16 maj) I artikeln beklagas Vänsterpartiets ”låga trovärdighet i försvarsfrågor” med anledning av partiets tidigare fläckvisa motstånd mot militarism, och vidare att svenskt insatsförsvar och kustartilleri försvagats eller lagts ned, samt att ”vi” (den svenska borgarklassen/borgerliga statens våldsmonopol) inte ”fokuserat på en billig och generell” statlig militärmakt. Argumentet blir här att den Nato-anpassning som redan skett av försvaret försvagat dess motståndskraft och att Sverige genom Nato-medlemskapet knyts för nära USA och en fortsatt sådan utveckling. ”Nato är alltså inte endast en moralisk fråga”, heter det i avslutningen, ”utan riskerar också att rent praktiskt förhindra oss (den borgerliga staten, min anm.) från att stärka vårt (sitt, min anm.) försvar”.

Skribenten är av allt att döma kunnig i försvarsfrågor och hans bedömning av svensk försvarsförmåga är säkert korrekt. Det som dock saknas är frågan: är ett stärkande av den borgerliga statens militära makt, vilket alltså ett nej till Nato skulle leda till enligt resonemanget, något socialister bör eftersträva?

Som revolutionära marxister är vårt svar på den frågan ett entydigt nej. ”Inte en man, inte ett öre åt militarismen” är vår paroll även nu – svenska arbetare ska inte behöva betala en krona för ett imperialistiskt ”försvar” som, i motsats till det som hävdas i artikeln, faktiskt inte är ”vårt”, utan som har som sin huvudsakliga uppgift att, med vapen i hand, beskydda och säkra överklassens välde i det här landet, liksom i alla kapitalistiska stater.

Om argumentet är att ett Nato-medlemskap ”försvagar” borgarstatens armé, och kanske t.ex. skulle göra det omöjligt med insatser som den mot strejkande arbetare i Ådalen 1931, skulle det alltså snarare, för socialister, vara ett argument för Nato – men nu blir det snurrigt.

Att ett starkt svenskt försvar, och alltså miljardrullning till ”våra egna”, svenska krigsprofitörer i stället för till Washington, nödvändigtvis skulle stå i motsats till Nato-anpassning är också i sig tveksamt. Se exempelvis på Vänsterpartiets agerande i våras, då partiet rättade sig i ledet och röstade för en historisk ökning av försvarsutgifterna. Om V-ledningen får bestämma ska tre miljarder av arbetarklassens skattepengar gå till försvaret, och på sikt ska försvarsutgifter om två procent av BNP årligen uppnås. Upprustningen är något högern och krigsprofitörerna har krävt i årtionden, men med Ukraina-kriget fick man alltså också med sig också Vänsterpartiet (och Miljöpartiet). Motiveringen, från V:s försvarspolitiska talesperson, är att ett starkt försvar ”gör att vi kan fortsätta vara alliansfria” – man låtsas inte om att kravet om två procent av BNP också är Natos formella anslutningskrav. Krav på upprustning av ett svenskt försvar kan alltså mycket väl gå hand i hand med internationell militarism, och i det skenet blir argumenten om ett ”stärkt svenskt försvar” snarare ett slugt sätt att locka vänstern att ge upp sina sista anspråk på anti-militarism.

Men förespråkar då inte socialister något försvar? Jo, ett anfallskrig på Sverige – om än osannolikt i nuläget – skulle så klart främst drabba arbetarklassen. Det är vi ingalunda neutrala inför. Men i ett sådant läge, exempelvis ett inom-imperialistiskt krig mellan Sverige eller Sveriges sida och den ryska imperialismen, blir det socialisters uppgift att organisera soldater och arbetare för egna försvarsgrupper, som till en början kan verka inom armén och ställa krav på demokratiska rättigheter där, men som i längden måste utmana även ”vårt” ”försvar” och ersätta det med en demokratiskt förankrad arbetarmilis, som kan göra slut på kriget. Det är ett försvar av våra liv och våra hem, som för all del kan behöva föras inom den reguljära arméns ramar, men med helt andra mål. Överklassens ”försvar” försvarar alltid det rådande systemet.

En sådan kamp måste föras sida vid sida med klasskampen, som inte gör uppehåll under krig, och det även om det leder till nederlag för ”vårt” land. I en imperialistisk konflikt vet klassmedvetna arbetare att det egna landets nederlag är det minst dåliga.

För att Nato hotar svensk ”alliansfrihet”
Från Kommunistiska partiet heter det att svensk säkerhetspolitiskt tankesätt ”i över 200 år har varit alliansfrihet i fred” (Proletären, 10 maj), och från Allt åt Alla Göteborg att ett Nato-medlemskap skulle ”innebära slutet för den svenska alliansfriheten” (Mittskifte.org, namninsamling).

Myten om den svenska alliansfriheten och neutraliteten är stark. Det visar inte minst den förvåning och besvikelse som uttryckts i breda lager efter Socialdemokraternas vändning i Nato-frågan. Men när vi förklarar vårt motstånd mot Nato får vi inte, även om det är lockande, göra det genom att underblåsa sådana myter. Vi måste säga som det är till arbetarklassen, och det är ju ett väl belagt faktum att Sverige sedan åtminstone mitten av 1900-talet varit tydligt på USA:s sida i det världsimperialistiska systemet.

”Alliansfriheten” och ”neutraliteten” har varit en chimär, något politiker under kalla kriget ibland kunde använda för att manövrera fram ett visst handlingsutrymme för svensk imperialism mellan USA och Sovjetunionen, men bakom kulisserna har det varit klart vilken sida Sverige står på. Myten om neutralitet tjänade sitt syfte, men på senare år (som efter medlemskapet i Nato-projektet Partnerskap för fred från starten 1994 och undertecknandet av Värdlandsavtalet 20 år senare) har den mer eller mindre spelat ut sin roll också för härskarklassen. Då bör inte socialister heller hålla liv i den. I bästa fall tjänar det bara till att ytterligare förleda de arbetare som lyssnar på oss.

Man kan tillägga att inte heller ett sant neutralt, imperialistiskt Sverige, som alltså agerade som imperialistisk stormakt utan anslutning till något block – om än mest en hypotetisk tanke – skulle vara något för socialister att sträva efter.

För att socialister är mot krig och för fred
Det här är nästa argument som ”låter bra” men som, om man skrapar lite på ytan, i bästa fall döljer en skönmålning av verkligheten och i värsta fall ett avsteg från marxismen.

Som exempel kan vi ta Socialistisk politik (SP) och deras veckotidning Internationalen, där man under våren kunnat läsa argument efter argument för fred, pacifism och mot krig. Mycket av det kan vi så klart rakt av instämma i, som kraven på nedrustning och mindre/inga pengar till försvaret (att SP-kamraterna gått med i ett parti som just röstat för en historisk upprustning är i det sammanhanget lite mer märkligt). Men vårt nej till vapen och krig och det pacifistiska nejet kommer från två olika håll.

Marxismen har, sedan sin uppkomst, tydligt tagit avstånd från pacifism och allmänna appeller till ”fred” i största allmänhet som en väg inte till fred utan till nederlag. Vi lever i en imperialistisk värld av krig, där motståndarsidan är väl beväpnad. Att då avsäga oss vårt eget, demokratiska försvar eller vår rätt att kämpa mot förtryckets försvarare är lika med att för alltid garantera kapitalets välde.

Vi motsätter oss alltså inte Nato främst för att det i allmänhet innebär mer krig och vi i allmänhet är för mer fred – även om det självklart är ett argument för oss, vi socialister är ju fredsvänner – utan för att Nato innebär en upprustning av motståndarsidan – imperialismen – och att vi står på motsatt sida i klasskriget.

För att Sverige borde ingå andra militära allianser i stället
Ett av de märkligare argumenten mot en Nato-anslutning är, från Flammans chefredaktör (17 februari), att det ”enda trovärdiga alternativet” är ”det som Frankrike och andra länder föreslog på 1990-talet, nämligen en europeisk militärallians som Ryssland bjuds in att delta i. Som kan samarbeta med USA och andra länder, men i vilken de europeiska staterna tar ledningen. Svaret finns varken i Moskva eller Washington, men inte heller i isolering.”

Varken Moskva eller Washington, alltså – utan Paris. I EU-länderna finns säkert på sina håll stöd för en sådan strategi, med en ny, av USA oberoende imperialistisk allians, men man undrar varför socialister skulle eftersträva uppbyggandet av en sådan. Vad skulle de arbetare och fattiga som kämpar mot fransk nykolonialism i Afrika tycka om saken, tro?

För att beslutet inte är demokratiskt förankrat
Ännu ett argument som inte är fel i sig, men som inte får bli det socialister lutar hela sin argumentation på. Det är naturligtvis helt korrekt att peka på hyckleriet i att en så här stor förändring genomförs ovanför vanliga människors huvuden, utan ens ett riksdagsval emellan. Det bör alla de partier som skrivit under på Nato-medlemskapet aldrig få glömma.

Men vårt motstånd mot svensk Nato-anslutning står inte heller och faller med en folkomröstning. I så fall skulle en folkomröstning lätt bli till ett sätt att snabbt godkänna något en enig politikerkår och media redan propagerat hårt för och hetsat människor att tro är den enda vägen. Så kan man t.ex. se på Nooshi Dadgostars uttalanden om folkomröstningskravet, där hon gjort det tydligt att en sådan endast skulle hållas för att ge beslutet demokratisk legitimitet. Håll en folkomröstning, så kan V glatt acceptera ett Nato-medlemskap.

För kommunister är inte Nato-medlemskapets legitimitet helt avhängigt sådana tillfälliga stämningar, allra minst under en extremt uppiskad krigshets som den som råder nu. Därför är det rent otaktiskt att, som Allt åt Alla, gå ut med krav på folkomröstning. Och till skillnad från Vänsterpartiet, som nu godtagit medlemskapet och backat från tidigare formuleringar om att Nato bör upplösas, skulle vårt principiella motstånd mot Nato inte förändras även om en majoritet i en folkomröstning godkände det.

Hur stoppar vi Nato-medlemskapet?
Det var många exempel på vilka argument vi inte använder mot Nato. Och det finns en del – från krav på att stärka borgarstatens försvar eller mytbildning om svensk alliansfrihet, Vänsterpartiets massiva upprustning och vikande Nato-motstånd, till SP:s pacifism, K:s tilltro till statens säkerhetsdoktrin och Flammans vimsigheter om att underordna Sverige fransk imperialism.

Den här förvirringen, pro-imperialismen och pacifismen är faktiskt också något av ett svar på varför Nato-motståndet är så svagt. Den kommunistiska traditionen av anti-imperialism, anti-militarism och för ett arbetarklassens eget försvar har gått förlorad, delvis genom direkt bistånd från marxismens dödgrävare i Vänsterpartiets stalinistiska föregångare.

Jag sa tidigare att vi måste säga som det är. Mitt svar till den kamrat som frågade mig hur vi ska stoppa ett svenskt Nato-medlemskap blev därför också att vi – med tanke på styrkeförhållandena och de problem med arbetarrörelsen och vänstern som jag redogjort för här – med största sannolikhet inte kommer att göra det.

Det vi kan göra, och har gjort i vårens och sommarens protester, är dock att föra ut ett annat perspektiv för Nato-motståndet, och försöka vinna anhängare till den. Nog om vad vi inte ska säga, vad ska vi säga då?

Vi bör lyfta fram Natos historia som ett projekt för att stärka USA-imperialismen. Vi bör avvisa lögnerna om svensk alliansfrihet eller förhoppningar om andra imperialistiska allianser. Vi bör poängtera att motståndet mot Nato måste handla om att sätta in medlemskapet i sitt sammanhang – en värld uppdelad mellan imperialistiska block, där Sverige är en liten, men aktiv spelare. Våra paroller bör vara: Nej till Nato! Upplös Nato! Kamp mot all krigshets och imperialism! Inte en krona, inte ett öre till borgarstatens armé!

Nato-medlemskap eller inte – vi vet att världen präglas av krig och konflikter på grund av ett världsomfattande, imperialistiskt system där olika block kämpar om ”sina” områden att exploatera. Så länge det systemet består kommer vi att ställas inför fortsatt militarism, nya krig och arbetare som skickas ut att döda varandra på fronten. Vår uppgift är att samla de som inser detta och som vill kämpa mot det, även om vi förlorar den här striden.

S. Persson