Rädda planeten från kapitalistisk utplåning

Följande resolution skrevs av våra internationella organisation, Förbundet för Femte Internationalen, 2009, men eftersom de fortfarande håller var det relevant att återpublicera den.

Den ekologiska krisen är en central fråga för vår tid. När vi nu går in i en världsomfattande recession, måste socialister förbinda kampen för att försvara jobb och arbetsförhållanden med det brådskande behovet av en global övergång till ett miljömässigt och socialt hållbart system. De följande teserna från Förbundet för Femte Internationalen identifierar det kapitalistiska systemet som den ekologiska krisens orsak och beskriver hur arbetarklassen kan lösa den.

Miljöfrågan
1. Global uppvärmning, nedsmältning av stora delar av polernas istäcke, klimatförändringar, öknarnas utbredning, urbanisering och utplåning av regnskogen…
2. Det råder ingen tvekan om att vi genomlever en period i vilken förändringar i mänsklighetens naturliga miljö hotar med omedelbar utplåning av miljoner människors eller hela mänskligheten levnadsvillkor under en längre tidsperiod.
3. Den här faran erkänns nu av hela samhället. Inte ens de mest okunniga delarna av de härskande klasserna kan längre strunta i den. De måste åtminstone medge att det finns en miljöfråga. För första gången äger den här kvalitativa vändningen inte rum på lokal eller regional nivå utan på den högsta, globala nivån i form av klimatförändringar, tillsammans med en hel rad andra snävare och ofta med varandra förknippade kriser i det globala fiskbeståndet, utplåning av regnskogen och massutrotning.
4. Även de som i slutändan bär ansvar för systemet, som hotar hela mänskligheten med en katastrof för både miljö och samhälle, måste medge att något måste göras. Ingen generalförsamling i FN, inget möte med G8, inget regeringsprogram är fullständigt utan påståendet att ha prioriterat frågan och löften om handlingsplaner – men deras resultat är patetiska.
5. Faran för utplåning av det mänskliga livets naturliga grundvalar har sannerligen blivit en global fråga. Varje politisk och social kraft måste föra fram, och de gör det i allt högre grad, ett program som svar på ”miljöfrågan”.
6. Hela rörelser har utvecklats kring den här frågan. De började som rörelser och politiska strömningar i mellanskikten, inom intelligentsian och stora delar av ungdomen i de imperialistiska och stalinistiska staterna under 1970- och 1980-talet. Under den perioden bemöttes de inte bara med fullständig fientlighet av bourgeoisierna i den imperialistiska och halvkoloniala världen utan också av de stalinistiska, socialdemokratiska och fackliga byråkraterna. De bemöttes också med fullständigt förnekande och okunnighet om själva existensen av de frågor de reste från extremvänsterns organisationer.
7. Idag kan ingen längre förneka dessa faror. Miljöfrågor har blivit frågor för alla partier. Huvudfåran i den tidigare radikala småborgerliga rörelsen har blivit ett ”ekoreformistiskt” eller till och med ”ekomarknadiserande” parti med ”gröna” företag som tillverkar ”gröna” varor.
8. Andra delar av miljörörelsen förespråkar fortfarande olika former av småborgerliga, bakåtsträvande och i slutändan reaktionära lösningar baserade på en återgång till olika former av småskalig varuproduktion och samhällets ”avindustrialisering”.
9. Det är en historiens ironi att det ögonblick som markerade de grönas största framgångar, när alla partier och hela samhället tagit upp deras frågor, har uppenbarat den utopiska och borgerliga, eller småborgerliga karaktären av deras lösningar. Uppvisandet av tomheten i deras svar har också uppenbarat den inkorrekta förståelsen av miljöfrågan i den gröna rörelsens huvudströmningar, inklusive dess vänsterflygel, ekosocialisterna.
10. Samtidigt som miljöfrågor har blivit var och ens angelägenhet, har också de rörelser som kämpar mot miljöförstöringens effekter förändrats. Exempelvis innebar de jordlösa böndernas och ursprungsbefolkningarnas kamp för jordrättigheter och mot stora multinationella bolag, frågorna om kampen för mänskliga villkor för massorna i megastädernas kåkstäder i halvkolonierna, frågorna om transportsystem och energisystem i alla deras aspekter, att arbetarklassen, bönderna, ungdomen och de fattiga blev aktiva och centrala delar av kampen mot utplåningen av den mänskliga miljön – men under ledning och inflytande av småborgerliga eller borgerliga krafter och ideologier.
11. Sådana ledningar kunde dominera på grund av den politiska okunnigheten hos de reformistiska byråkratierna, de socialdemokratiska och stalinistiska partierna eller borgerliga nationalister i tredje världen. De kunde få överhanden även på grund av extremvänsterns anpassning till ”miljöaktivism” som en distinkt småborgerlig ideologisk strömning.
12. Det problemet kan bara övervinnas om arbetarklassen för fram sitt eget program, sin egen revolutionära lösning på det tjugoförsta århundradets miljöfrågor. Kampen mot utplåningen av de naturliga grunderna för mänskligt liv, och för ett rationellt, medvetet förhållande mellan mänskligheten och naturen, är en central fråga i dagens socialistiska revolution, en central fråga i uppbyggandet av ett klasslöst, kommunistiskt samhälle.
13. Därför är det revolutionärers uppgift att föra fram och kämpa för ett program med övergångskrav för att rädda planeten, ett program som förbinder den dagliga kampen med kampen för socialistisk revolution.

Mänsklighet – natur
14. Det kapitalistiska produktionssättet är inte det första som ingriper i naturen och så kallade ”naturliga jämvikter” i en massiv omfattning. Varje begrepp eller idé om att mänskligheten en gång hade ett ”sant harmoniskt” förhållande till naturen som utplånats är helt igenom en illusion. Det mänskliga samhället har alltid ingripit, och var tvunget att ingripa, i naturen – och naturen själv har alltid förändrats.
15. Endast ständig förändring, materians rörelse, är en verklig konstant i naturhistorien. Alla arter var tvungna, och är tvingade, att anpassa sig och klara det. Det som emellertid skiljer mänskligheten från alla andra arter är att förhållandet mellan människan och naturen är ett samhälleligt förhållande redan från början, ett förhållande som förmedlas genom samhälleligt arbete.
16. Mänskligheten har redan från början försökt att garantera reproduktionen av sin egen tillvaro, vilket av nödvändighet inbegriper att göra villkoren för överlevnad, tillfredsställandet av behov, permanenta och att skydda dem mot den naturliga utvecklingens ständiga osäkerheter och faror (så långt det är möjligt).
17. I början av mänsklighetens utveckling var allt detta förvisso mycket primitivt, mycket begränsat, men det satte igång en social utvecklingsprocess som också skulle utveckla samhällets kollektiva kunskap beträffande villkoren för dess naturliga utveckling, naturens rörelselagar, dess avsiktliga förändring, tekniska och teknologiska ingripanden i naturen, vilka tillät mänsklighetens utveckling till en högre nivå på grundval av en samhällelig arbetsprocess. Samhällets och civilisationernas utveckling, och deras reproduktion, var bara möjlig på detta sätt.
18. Men förhållandet mellan människan och naturen är alltid grundat på en mer eller mindre begränsad kunskap om naturliga förlopp och lagbundenheter och har lett till katastrofala resultat under mänsklighetens historia, inklusive sönderfallet för hela civilisationer.
19. Alla samhällen har ingripit i naturen. Alla samhällen förstörde och formade den mänskliga miljön, skapade den, precis som deras egen utveckling också bestämdes av de konkreta, lokala eller regionala miljöförhållanden i vilka de växte fram.
20. I och med klassamhällenas framväxt differentierades förhållandet mellan människan och naturen inte bara längs regionala linjer, utan även längs klasslinjer.
21. ”Naturen” och den ”naturliga” miljön var aldrig den samma för de arbetande klasserna, för de som kämpade med naturen, som den var för de härskande klasser som levde under säkrare och bättre ”naturliga” förhållanden och först utvecklade en kontemplativ uppfattning om naturlig skönhet.
22. Å andra sidan var faktisk kunskap om naturen och naturens processer koncentrerad till de arbetande klasserna, oavsett om de var bönder, gruvarbetare, hantverkare och så vidare. Samtidigt var de härskande klasserna tvungna att tillägna sig, kontrollera och centralisera den kunskapen i sina egna händer (eller åtminstone vissa av dess funktioner).

Kapitalism
23. I och med det borgerliga samhällets och det kapitalistiska produktionssättets utveckling ägde viktiga förändringar rum. Alla tidigare produktionssätt hade också i stor omfattning ingripit i den naturliga utvecklingen, utvecklat nya tekniker i jordbruket, ingripit i det naturliga urvalet och det hade lett till utrotningen av hela arter eller främjat andras utveckling. Det som utmärkte kapitalismen var och är den omfattning i vilken den ingriper. Kapitalismen är sannerligen global, ett världssystem. Den utplånar tidigare produktionssätts lokala särdrag.
24. På samma gång revolutionerar den också ständigt sin produktiva grund, men den gör det på grundval av generaliserad varuproduktion, dvs. i en anarkisk form. Kapitalismens effekter på miljön är därför inte bara kvantitativa utan också kvalitativa.
25. Den materiella grunden är produktivkrafternas utveckling – utvecklingen och kombinationen av storskalig industri och vetenskap. Storindustrin går hand i hand med industrialiseringen av jordbruket och utplånar tidigare klassamhällens sista tillflykt. Den tvingar bort bönderna från jorden och till staden eller förvandlar bonden till jordbruksarbetare. Därmed ökar den emellertid också landsbygdens separation från staden. Den utvecklar jordbruket genom att förstöra jordmånen och undergräver därigenom förutsättningarna för sina egna framsteg. Det tillhandahåller inte bara medlen för att skapa ett urbant proletariat, utan utvecklar dem också på ett sätt som undergräver arbetarnas levnadsförhållanden och hälsa. Den gör det genom att driva producentens främlingskap inför produktionsmedlen till sin yttersta gräns.
26. Den kapitalistiska produktionen utvecklar därför den samhälleliga produktionsprocessens teknik och förening genom att undergräva grundvalarna för hela dess rikedom: jorden och arbetaren. Den storskaliga industrin, industrialiseringen av jordbruket och vetenskapens framsteg förvärrar inte bara problemet. De tillhandahåller också grunden för lösningen – en rationell kombination av industri och vetenskap på en miljömässigt hållbar grund.
27. I förkapitalistiska samhällen utvecklades förhållandet mellan stad och landsbygd, förhållandet mellan människa och natur, under naturligt skapade förhållanden. Under kapitalismen är produktionen, när generaliserad varuproduktion blir dominerande, dessutom samhällelig produktion, men under privat tillägnelse. Den utplånar därför inte bara landsbygdens traditionella band utan också deras lokala eller regionala särdrag.
28. Utplåningen av dessa band innebär också att skapandet av ett rationellt och medvetet förhållande mellan industri och jordbruk, mellan jordbruksproduktion och tillverkning, blir en nödvändighet, om man vill undvika eller reparera den samhälleliga produktionens destruktiva effekter under ett anarkiskt system som är baserat på privat egendom.
29. Under kapitalismen är det omöjligt att skapa ett rationellt, varaktigt förhållande mellan människan och naturen, ett förhållande som skulle kunna göra det möjligt med en hållbar och varaktig reproduktion av mänskligheten och dess naturliga levnadsförhållanden. Det framgångsrika och rationella i all ekonomisk aktivitet mäts, som generaliserad varuproduktion, post festum (i efterhand), oavsett om en produkt finner en köpare, dvs. ett behov på marknaden. Allt som inte överensstämmer med det hotas ständigt med eliminering från den samhälleliga eller naturliga reproduktionen.
30. Eftersom kapitalistisk produktion är inriktad på att skapa mervärde, kommer de konkurrerande kapitalens rationella beslut för att förbättra sin konkurrenskraft och lönsamhet med nödvändighet att krocka med varje slags rationellt och varaktigt förhållande till miljön.
31. Samtidigt som exempelvis ”smal produktion” minskar kostnaderna för lagerhållningens fasta kapital och därmed höjer vinstnivån – är ökad användning av transporter och därför av förgiftning – kostnader som måste betalas av samhället – en uppenbar effekt.

Miljöfrågan och den imperialistiska epoken
32. Ett drag hos den kapitalistiska produktionen som samhällelig produktion är dess ökade införlivande av vetenskapen i produktionen. I och med det kapitalistiska produktionssättets utveckling blev vetenskapen allt mer en del av industrin och även en vara i sig själv. Det gick hand i hand med det enorma språnget i centraliseringen och koncentrationen av kapital i slutet av 1800-talet, bildandet av det moderna monopol- och finanskapitalet.
33. Inledningen av den imperialistiska epoken innebar också en omfattande koncentration av naturvetenskapens forskning och utveckling i händerna på stora monopol, stiftelser eller i statliga institutioner som av den imperialistiska staten blev mer eller mindre direkt inriktade på kapitalistklassens intressen.
34. Den vetenskapliga forskningen och dess resultat har blivit privat egendom, en del av affärsplaner och affärshemligheter. Monopolisering har ofta inte bara inneburit att framsteg inriktats på ökade vinster, den innebar också oundvikligen att framsteg motarbetades, att forskning inte genomfördes eller undertrycktes när den hotade vinsterna.
35. Detta återspeglar produktionens samhälleliga karaktär och å andra sidan den boja som privategendomen alltmer blir på produktionen.
36. Under imperialismen ägde ytterligare omfattande språng rum i revolutioneringen av jordbruket och omvandlade jordbruksländer till industriländer där jordbrukare eller bönder bara utgjorde en minimal del av befolkningen.
37. Omfattande jordbruksmonopol och vetenskapliga förändringar vände också upp och ner på jordbruket i halvkolonierna: de gamla produktionsformerna utplånades, bönderna exproprierades från deras skördar och sedan från sin jord. Det innebar emellertid också i många fall att nya odlingsmetoder förstörde jordmånen och lämnade kvar förödelse, fattigdom, hunger och flykt från jorden.

Kapitalismens destruktiva effekter förvärras av monopolkapitalet
38. Åtgärderna för att förbättra vinstnivåerna under globaliseringen, exempelvis privatisering av tidigare statsägda energiföretag, skapandet av stora monopolmarknader för energi, vatten och transportindustrin, krediter som styrs mot dem, själva mängden av fast kapital som är förkroppsligat i dem, innebär att de härskande klasserna i alla större kapitalistiska stater inte kan tillåta några effektiva medel för att bekämpa klimatförändringar eller global uppvärmning, eftersom det skulle innebära omfattande ingripanden i den imperialistiska bourgeoisiens och de stora finanskapitalens privata egendom.
39. De kommer dessutom oundvikligen att kollidera med en annan central motsättning som utmärker den imperialistiska epoken och speciellt globaliseringen – å ena sidan produktionens och utbytets internationella karaktär och å den andra den fortsatta nationalstatliga form i vilken den äger rum. ”Miljöfrågan” och de viktigaste hot som den representerar är uppenbart internationella frågor och kan bara lösas på internationell nivå.
40. Samtidigt som alla staters borgerliga regeringar är patetiska redan i sina inhemska åtgärder mot miljöförstöringen, är det ännu mer så på en internationell nivå.
41. För det andra har alla åtgärder från det nationella, liksom från det internationella ”samfundet”, karaktären av åtgärder från borgerlig och imperialistisk ”miljöaktivism”. De överför kostnaderna på de arbetande klasserna och halvkolonierna. Handeln med ”miljöcertifikat”, utplåning av regnskogen för att odla skördar till ”biobränsle” (och därmed ännu fler vräkningar av jordlösa i länder som Brasilien) är bara perversa, men mycket lönsamma, former av den ”miljöaktivismen”.
42. Miljöskatter, uppmaningar till konsumenterna att sortera de sopor som först har framställts av de stora monopolen är alltihop mer eller mindre utsiktslösa och cyniska sätt att få de fattiga att betala för, och ta ansvar för, att reparera de skador som åsamkas av den irrationella karaktären av ett system som mänskligheten inte har råd med mycket längre.
43. Idag står vi inför resultaten av de senaste århundradenas kapitalistiska produktionsprocess och dess effekter på den mänskliga miljön. Vi står inför faror som hotar själva mänsklighetens framtida existens. Nyliberal globalisering, imperialismens senaste fas, påskyndar dramatiskt den tendensen. De olika åtgärderna för att förbättra vinsterna, för att motverka profitkvotens fallande tendens under de senaste årtiondena, har lett till en omfattande ökning av det produktionssättets destruktiva effekter på den naturliga miljön. Detta är en nödvändig produkt av nyliberalismen vilken går hand i hand med dess ökade angrepp på arbetarklassen, bönderna och de fattiga.
44. Miljöfrågan har varit en central fråga som rests av den antikapitalistiska rörelsen redan från början, speciellt i den halvkoloniala världen.
45. Den har mobiliserat kring frågor om klimatförändring, transporter, jordfrågan och privatisering och kommersialisering av naturresurser.

Ett program för att återerövra den mänskliga miljön
46. Även de försiktigaste beräkningarna förutsätter en ökning av den genomsnittliga temperaturen på jorden på mellan 1 och 1,5 grader under de kommande 20 åren. Andra beräknar det upp till 4,5 grad. Under de senaste 100 åren har andelen CO2 i atmosfären ökat med 20 procent. Allt större delar av polernas istäcke smälter, tidvatten kan förändras dramatiskt och havsnivåerna kommer att stiga. Det kommer att leda till omfattande förändringar, inklusive översvämningar av hela kustområden och stora delar av en del länder. Det är inte längre fråga om huruvida dessa dramatiska förändringar kommer att inträffa – utan bara huruvida, och hur, mänskligheten kan anpassa sig till förändringarna och snabbt och beslutsamt förändra utvecklingens gång för att undvika att förvärra dem ännu mer genom omfattande minskningar av utsläppen.
47. Det skulle vara dåraktigt att tro att ”marknaden” och kapitalistklassen skulle kunna lösa dessa frågor. De har redan visat att de är oförmögna att göra det. Samtidigt som de viktigaste medlen för en rationell omorganisering av det Marx kallade ”metabolismen” (ämnesomsättningen) mellan mänskligheten och naturen – storskalig industri och vetenskap – redan finns, kan de endast bli ett sådant medel om de fråntas den härskande klassen, dvs. exproprieras av arbetarna.
48. Endast under en global planekonomi kan ett system utvecklas som inte bara tillfredställer och utvecklar mänsklighetens behov utan också är hållbart och dynamiskt, dvs. en metabolism mellan samhällelig produktion och natur som kan anpassa sig till förändringarna i själva miljön. Kampen för det målet måste börja med att tala om, föra fram och generalisera dagens brännande frågor.
49. Mot hotet om global uppvärmning och för att motverka dess utveckling och förbereda för dess ökade inverkan, kämpar vi för globala och nationella krisplaner för att minska utsläppen, omorganisera energi- och transportsystem, men också tillhandahålla de medel med vilka hela regioner kan vara så väl förberedda som möjligt för att överleva effekterna av klimatförändringarna. Kapitalistiska företag och regeringar kommer inte att kunna utveckla eller genomföra de radikala åtgärder som behövs, endast en massrörelse baserad på arbetarklassens organisationer och aktioner kan utveckla en sådan plan och kämpa för att genomföra den mot kapitalisternas motstånd.
50. Sådana planer fordrar att medlen för att uppnå dessa förändringar – storskalig industri inom energiproduktionen, jordbruket, transporter, vetenskap och de ekonomiska resurserna för att uppnå dem – måste centraliseras och vridas ur händerna på de stora monopolen.
51. Det är inte bara så att storkapitalet inte ”gör något”. De storkapitalistiska krafterna för aktivt fram sina egna planer, vilket innebär att ännu mer påskynda utplåningen av den mänskliga miljön, för att göra vinster på ”ekobusiness” eller finansiella företag som ser möjligheter till kapitalackumulation i den pågående miljökrisen.
52. Arbetarkampen startar ofta med kravet på att affärsplanerna, räkenskapsböckerna och forskningsplanerna görs offentliga för de företag som förstör miljön. Vi kräver öppnande av dessa böcker, öppnande av forskningen, dess resultat, och avskaffande av affärshemligheterna. All vetenskaplig forskning måste slitas ur händerna på det privata kapitalet och ställas under arbetarkontroll. Vi kräver en oberoende undersökning av regeringens och storbolagens planer för investeringar vilken organiseras av arbetarna och de rörelser som bekämpar klimatförändringarna
53. Under kapitalismen blir vetenskapen en ”tjänare” åt kapitalismen. Det innebär också att forskning och utveckling inriktas på kalkyleringar om kortsiktig vinst. Många forskningsprojekt, vidare prövning och bevisning av hypoteser, liksom ”ren vetenskap”, dvs. teoretisk forskning om vetenskapens grundvalar, skärs ned, eftersom de för kapitalet som helhet bara är extra kostnader bland andra.
54. Utifrån vår ännu mycket begränsade kunskap om den naturliga miljöns utveckling och rörelselagar, effekterna av vår ständiga omformning av den och så vidare, behövs det en drastisk vändning i forskningen. Det är nödvändigt att öppna den, generalisera och byta resultat, liksom en omfattande ökning av själva forskningen.
55. Vi kräver expropriering utan ersättning av de stora energiproducenterna, alla de industrier som monopoliserar basvaror (som vatten), de stora jordbruksföretagen och de stora transportföretagen som järnvägar, flygbolag och vägtransporter. De måste förstatligas eller återförstatligas under arbetarkontroll.
56. Vi kämpar för omorganiseringen av energi- och transportsystem för att göra dem så energieffektiva som möjligt. Det kommer att innefatta en plan för att fasa ut det nuvarande energisystemets beroende av fossila bränslen. I en del fall – såsom brunkol – kräver vi omedelbart stopp för produktionen.
57. Vi kräver en plan för att fasa ut och ersätta fossila bränslen och kärnkraft inte bara av miljöskäl, utan också därför att de begränsade reserverna av dessa resurser gör det nödvändigt att de ersätts med hållbara och förnyelsebara energiresurser under detta århundrade. Vi kräver inte omedelbar stängning av alla dessa anläggningar, utan en planerad stängning/utfasning – vars tempo måste ta hänsyn till de olika nationella förhållandena och deras relation till andra samhälleliga mål (exempelvis elektrifiering av landsbygden, kamp mot hunger och fattigdom).
58. Åtgärderna i en krisplan kommer inte bara att påverka producenterna av energi. Det kommer också att innebära att hela transportsystemet måste omorganiseras under arbetarkontroll och offentligt ägande. Vi kräver en dramatisk vändning från den individuella bilen till effektiva offentliga system för transporter. Det innebär en stor investering och utbyggnad. De måste erbjudas utan kostnad på alla nivåer.
59. Under den nyliberala globaliseringen utvecklas systemen för transporter i motsatt riktning – en övergång till flygplan och bevarandet av bilen som det viktigaste transportsystemet. Vi ger, som en del av kampen för ett rationellt system, stöd till kampen mot ännu fler ”megaflygplatser” som Heathrow. Det innebär givetvis inte att vi motsätter oss byggandet av varenda flygplats i världen, men det innebär att arbetarklassen inte bara kan utan också måste vara beredd på att kämpa för ett stopp för projekt som bara ökar de miljöfaror som den härskande klassen skapar.
60. Men lika viktig är vändningen av varutransporterna. I slutändan kan detta, liksom alla andra problem, bara lösas i en planerad ekonomi, som en del av uppbyggandet av ett socialistiskt samhälle. Men det innebär också att vi kämpar för att tvinga kapitalister att genomföra omedelbara åtgärder, exempelvis en minskning av utsläppen från motorfordon, och vi kämpar för beskattning av dessa kapitalister för att betala de skador de orsakar på miljön.
61. Ett program för miljön får inte begränsas till bara de delar av kapitalistklassen som gör vinster på energi eller transporter eller de som är förbundna med dem. I alla länder kräver vi ett program för offentliga arbeten för att införa ett mer hållbart transportsystem, för att reparera och förbättra bostäder till den mest effektiva användningen av energi, så att samhället är bättre utrustat för att ta itu med de klimatförändringar som redan är oundvikliga.
62. I de halvkoloniala länderna kommer det ofta att vara omöjligt att få fram de nödvändiga resurserna inom länderna själva. Vi kräver expropriering av imperialistiskt kapital och företag i dessa länder utan kompensation, och fullständig avskrivning av de halvkoloniala ländernas skulder till de imperialistiska bankerna. Men vi kräver också att de imperialistiska regeringarna tvingas tillhandahålla medlen för att bygga och anlägga bostäder och anläggningar som kan möta effekterna av klimatförändringar, såsom översvämningar i hela regioner. Vi avvisat gröna skatter och andra åtgärder som slutar med att tvinga arbetarklassen och de fattiga att betala för dessa program och initiativ. De måste betalas genom att beskatta de rika och storföretagen. Vi kräver ett omedelbart förbud mot överflödiga, slösaktiga former av transporter och där det är nödvändigt ransonering efter behov, vilken organiseras under arbetarnas och brukarnas kontroll inom industrin och i slutändan av en arbetarstat.
63. Jordfrågan är en central del av miljöfrågan, vilket redan Marx påpekade. Speciellt i den halvkoloniala världen ledde kapitalistiskt jordbruk till utplåning av regnskogar, utbredning av öknar, förgiftning, utplåning av arter och variationer i det odlade och monopolisering och utplåning av bördigheten som resultat av jordbruksproduktionens kortsiktighet under de stora monopolen.
64. Urbanisering och katastrofala levnadsförhållanden i megastäder är den andra sidan av samma process, och den påskyndas av utarmningen och privatiseringen av basvaror (vatten osv.).
65. Vi kräver förstatligande eller återförstatligande av dessa industrier och ett program med offentliga arbeten för anständiga bostäder, elektricitet, hälsovård – allt betalat genom beskattning av de rika.
66. En del industrier och transportformer kommer att behöva omstruktureras, minskas eller också helt läggas ned (exempelvis kolgruvor, företag som skickar ut skräppost) till förmån för hållbara, förnyelsebara alternativ. Marxister kräver att kapitalisterna betalar för uppröjning och omvandling av dessa industrier, med program för omskolning som övervakas av arbetarna och med garanterade jobb utan förlust av lön, villkor eller pensioner för arbetsstyrkan. Med hjälp av sådana krav kommer vi att sträva efter att vinna arbetare i sådana industrier för rörelsen mot klimatförändringar, medan vi inom den rörelsen och under tiden som en krisplan utarbetas bekämpar alla former av sektionalism som placerar speciella arbetargruppers intressen, och som försvarar deras nuvarande arbeten och industrier, framför det globala klimatets kritiska situation. Vi fördömer den fackliga byråkratin när den ställer sig bakom greenwash av regeringen eller arbetsgivaren (exempelvis det brittiska pilotfackets stöd till regeringens planer för att bygga ut flygplatser, eller det brittiska gruvfacket NUM:s argumenterande för expansion av kol på grundval av hittills oprövad lagring av kol), och därmed sätter lojaliteten med kapitalismen före mänsklighetens behov.
67. Inom jordbruket kämpar vi för expropriering av de stora multinationella bolagen inom jordbruksproduktionen och kemiska industrier. Vi kämpar för kontroll över forskning om nya gödningstekniker och genetisk modifiering och ett stopp för deras tillämpning utan föregående tester. Vi år, å andra sidan, medvetna om att genmodifiering kan vara en potentiell förbättring av produktiviteten och utvecklingen av jordbruket. Därför kräver vi omfattande forskning under producenternas, jordbruksarbetarnas (arbetare och bönder) och konsumenternas kontroll. Där regeringar eller företag har genomfört osäkra tester av genmodifierade grödor eller sått dem utan tester, stöder vi aktioner för att utplåna dessa grödor.

Arbetarrörelsen måste förändras
68. Kampen för att rädda planeten har redan väckt många arbetare och bönder – oavsett om det är genom att kämpa för kontroll av sin jord, mot förgiftning, osv.
69. Miljöfrågan visar också begränsningarna och i slutändan även otillräckligheten inte bara i borgerlig och småborgerlig miljöaktivism, utan också i ”renodlad facklig aktivism”, nationalism och reformism. För det första är begränsningarna i facklig aktivism tillräckligt tydliga. Allt för ofta använder de fackliga byråkraterna snäva arbetarintressen (exempelvis arbetare i kolindustrier) som ett medel för att främja okunnighet om klassens allmänna och långsiktiga intressen. Det är ett viktigt medel genom vilket fackliga byråkratier binder dessa arbetare till ”deras” kapital.
70. För det andra har den borgerliga nationalismen i halvkolonierna och reformismen, och även en flygel av den gröna rörelsen, utlovat ”miljöförändringar” genom att ingå i eller bilda borgerliga regeringar, och utsår därmed illusionen att man kan genomföra en sådan politik utan att ifrågasätta den härskande klassens makt, dvs. själva den borgerliga statsapparaten.
71. Det innebar inte bara att deras ”reformer” var omöjliga att särskilja från de som fördes fram av den imperialistiska bourgeoisiens ”miljöflygel”, utan också att de använde statsapparaten, som förutsattes genomföra deras reformer, mot rörelser som bekämpar utplåningen av deras mänskliga miljö (exempelvis koalitionen i Tyskland mellan socialdemokratiska SPD och de Gröna eller Lula i Brasilien gentemot jordockupationerna och protesterna mot storgodsägarna och jordbruksbolagen).
72. Samtidigt som vi avvisar borgerliga påståenden att den av företagen styrda konsumtionen är naturlig, insisterar vi gentemot de gröna att levnadsstandarden för majoriteten av mänskligheten kan fortsätta att stiga på ett hållbart sätt genom demokratisk planering av ekonomin och frivilliga, kollektiva livsformer för att skapa ett harmoniskt förhållande mellan naturen och mänskligheten. Kantiner, barntillsyn, tvättstugor och mer gemensamma former av bostäder och fritid som tillhandahålls av staten kan socialisera det slösaktiga mångfaldigandet av det privata hushållsarbetet, vilket samtidigt kan befria kvinnorna från deras ”andra skift”.
73. Den destruktiva uppdelningen mellan stad och land, förgiftningen och överbefolkningen tillsammans med en oplanerad utbredning, kan bara vändas med en demokratisk planering av ekonomin i händerna på en arbetarstat som tar grepp om och börjar omforma den mänskliga miljön.
74. Kampen i miljöfrågan är därför nära förbunden med arbetarklassens och böndernas kamp för organ för självorganisering, för kontroll, för självförsvar. Frågan om utplåningen av den mänskliga miljön innebär också att ett program för en krisplan måste vara en central del av kampen för arbetarregeringar, skapandet av arbetarklassens makt och för övergången till socialism genom världsrevolution.

Tidigare publicerad i Arbetarmakts teoretiska tidskrift Revolutionär marxism november 2009