Foto: Gabriel McCallin, Unsplash
I juli 2013 övertog beväpnade kurdiska krafter den politiska kontrollen i regionen Kobanê, Afrin (Efrin) och al-Hasaka i norra Syrien. Det är dags för en kortfattad balansräkning över landvinningarna i Rojava.
Makten övergick från den syriska regimen och i händerna på kurdiska organisationer i samband med den syriska revolutionen 2011. I juli 2012 hade regimen förlorat kontrollen över den tredje största staden Homs. Den 18 juli 2012 tilldelade rebeller i Damaskus det dittills mest framgångsrika direkta slaget mot den syriska regimen, vilket kostade den tjänstgörande och ställföreträdande försvarsministern livet.
I Aleppo bröt det öppna upproret ut den 19 juli. Baathpartiets regim tycktes vid den tiden vara svagare än någonsin. Natten den 18 till 19 juli övertog kurdiska kämpar, understödda av obeväpnade civilister, oblodigt kontrollen i Kobanê.
Regimens säkerhetsstyrkor avväpnades och skickades hem. Liknande händelser utspelade sig på otaliga andra platser under de följande dagarna. Assads polis och militär gjorde isolerat motstånd. De tvingades inse att förstärkningar från andra landsdelar inte var att vänta. Regeringens våldsapparat var på andra håll i Syrien under massivt tryck och kunde inte ingripa. För den syriska regimen var frågan om makten i Damaskus, Homs och Aleppo avgörande – men för PYD (den syriska grenen av PKK:s rörelse) enbart i Rojava. Att PYD kunde ta på sig den politiska ledarrollen i omvälvningen i Rojava berodde inte minst på styrkan hos de väpnade förband man hade ställt upp, vilka, med tanke på det ständiga hotet om våldsam förstörelse, var definitivt viktigare än någon av de utopiska idéer som formulerades.
Den autonoma administration som upprättades i Rojava är idag den syriska revolutionens sista demokratiska landvinning. Rojava blev känt i hela världen under Islamiska statens belägring av Kobanê i slutet av 2014. Staden var tidvis genom IS och den stängda turkiska gränsen avskuren från all försörjning. IS kontrollerade redan östra delen av staden. Att man i detta hopplösa läge till slut lyckades slå tillbaka angreppet, förskaffade den syriska PKK-rörelsen ett högt anseende bland befolkningen. Försvaret av Kobanê lyckades också tack vare en våg av solidaritet. Framför allt kurder från Turkiet gav stöd, men även från Europa gavs betydande materiellt stöd genom insamlingar. Ur den amerikanska regeringens synvinkel var striden om Kobanê elddopet för dess framtida allierade, som man satsade på för att begränsa fiaskot från den misslyckade ockupationen av Irak och för att stoppa upplösningen av statsordningen som ett resultat av IS framryckning.
Försvara Rojava!
Det sedan tio år ständiga hotet om att Rojava ska slås sönder med våld visar hur bräcklig självförvaltningen är inom de nuvarande gränserna, samtidigt som man erkänner den statliga ordning som införts av imperialistiska makter.
Segern över IS tog inte bort hotet mot Rojava, utan öppnade ett nytt krig där USA-imperialismen visade betydligt mindre intresse för den kurdiska sidan. De kurdiska styrkornas avgörande bidrag i den USA-ledda militärkampanjen skyddade dem inte från de turkiska attacker som följde. Trots PYD:s upprepade försäkringar om att erkänna de syriska gränserna ställer autonomin i Rojava sig till förfogande, vilket framgår av de upprepade turkiska anfall som ledde till förstörelsen av Afrin 2018 och till upprättandet av en ”buffertzon” längs med den turkiska gränsen 2019. Turkiet har upprepade gånger uttalat sin avsikt att utöka sin kontroll längs gränsen.
Rojava måste försvaras mot den turkiska statens angrepp. Kampen mot Turkiets militära maskineri, mot förbudet av PKK i Europa, för alla befrielserörelsers legala aktiviteter och, när det är möjligt, materiellt bistånd för försvaret av Rojava, är för närvarande nödvändigt och kan vara avgörande.
För det behövs inte någon romantiserad bild av de kurdiska frihetskämparna. Erkännandet av de arabiska, kurdiska och arameiska språken som jämlika, garantin för olika befolkningsgruppers politiska representation, beväpning av kvinnorna och deras lika rättigheter i juridiska frågor och avskaffandet av religiös lagstiftning markerar ett brott med Baathpartiets styre, som i decennier styrt över de kurdiska regionerna som en kolonialmakt med systematisk ekonomisk försummelse, omflyttningar, expropriering och repressalier.
Anledningen till att Turkiet ännu inte har gjort verklighet av de hot de under de senaste månaderna har riktat mot Rojava är att den amerikanska och ryska imperialismen, var och en av sina egna skäl, hittills inte har gett sitt stöd för ytterligare militära insatser. USA fruktar en återkomst för IS och en ny omgång av destabilisering i regionen till följd av Rojavas försvagning. Ryssland argumenterar för den irakiska modellen, återintegrering i den syriska staten. Båda ståndpunkterna har i slutändan som mål att genomföra en ordnad avveckling av varje seriöst kurdiskt självbestämmande, en kontrarevolutionär stabilisering. Turkiet arbetar för att dess medlande roll i den nuvarande imperialistiska huvudkonflikten i Ukraina ska återgäldas med en gåva på den sekundära arenan i Syrien.
Den tredje vägen?
PYD:s neutrala ställning gentemot den syriska revolutionen stärkte regimens beslut att dra sig tillbaka från Rojava 2012. Den innehåller emellertid en grundläggande politisk motsägelse: att objektivt sett vara en del av en bredare revolutionär omvälvning, men att politiskt förhålla sig likgiltig. I stadskärnorna, där maktfrågan avgjordes, stod de mellan fronterna och försökte skydda de kurdiska stadsdelarna från den syriska revolutionens förlopp.
En konsekvens av detta var att den syriska arbetarklassen – inklusive den stora kurdiska minoriteten med kopplingar till Rojava – inte mobiliserades för att försvara Rojava. Bland de arabiska oppositionsstyrkorna rådde samma chauvinistiska förnekande av den kurdiska rätten till självbestämmande som präglade Baathpartiets styre. Klassbasen för ett autonomt Rojava reducerades därmed till landsbygdens småbourgeoisie och småbönderna i dessa regioner. Under dessa förhållanden, och på grund av grannländernas omfattande handelsembargo, hamnade Rojavas självförsörjning med mat och basförnödenheter, bildandet av kooperativ och en begränsad jordreform av statens jord i fokus. Oavsett om detta beskrivs som förverkligandet av en social utopi eller som ren nödvändighet i en region som varit hårt förtryckt i decennier – förändrar det inte verkligheten.
I delar av vänstern verkar sympatin för revolutionen i Rojava ha sin grund i magin i dessa motsättningar: en stat som inte är en stat (även om den förfogar över armé, polis, regering och rättsväsende), att övervinna kapitalismen utan att expropriera kapitalet, att besjunga en nation som redan anses vara övervunnen, att besitta makt och förakta den på samma gång, att övervinna gränser genom att dra sig tillbaka till byn, att bekämpa patriarkatet genom att minnas traditionerna.
De delar av vänstern i väst som uppskattar Rojava som en inspirationskälla, ser bara i en spegel sitt eget frihetliga trams: vikten av ”ren demokrati”, vägen som mål, all objektiv sannings falskhet och subjektets sanning. Den egna isoleringen i befriade vänstercentrum verkar vara den gyllene vägen. Med de rätta utopiska idéerna kan det bli ett andra Rojava.
Den under 1990-talet ”omvända” PKK-rörelsen gick, liksom delar av globaliseringsmotståndarna i slutet av millenniet, politiskt till höger genom att förkasta de förtrycktas makt som ”utopisk” som revolutionär potential mot staten och ersätta den med den verkligt utopiska föreställningen att helt enkelt göra staten överflödig genom att börja bygga det nya, vackra livet.
I PKK:s fall inkluderade detta också en anpassning av programmet till det faktum att deras väpnade kamp för en självständig stat i den turkiska delen av Kurdistan hade misslyckats. Det framstår som mer realistiskt att kämpa för gradvisa förbättringar inom ramen för den befintliga ordningen, utan att gå i konflikt med den befintliga statsordningen. Det är historiens ironi att PKK-rörelsen oväntat skulle snubbla in i en situation där den skulle behöva ställa frågan om makt. Att den gick utöver sitt eget program för maktförsakelse kan inte vara en grund för kritik.
Inför hotet om våldsam förstörelse av självstyret måste förstås förverkligandet av gräsrotsdemokrati vara underordnat den militära nödvändigheten. Den förra reduceras till organisationen av en lokal behovsekonomi. Svagheterna i PKK:s nya, i frihetliga moln dolda, reformistiska program, tenderade på detta sätt att fördunklas.
Dessa svagheter förändrar inte den progressiva karaktären av de demokratiska landvinningarna i Rojava, som borde få allt stöd från arbetarrörelsen och demokratiska rörelser i andra länder. De hotar dock att åsidosättas i utbyte mot officiell autonomistatus i den syriska staten. En överenskommelse mellan den syriska och den turkiska regimen kommer förmodligen att behövas som första förutsättning för att avväpna Rojava. Rojava är idag isolerat och skulle inte ha mycket att sätta mot en sådan reaktionär uppgörelse. Försvaret av Rojava från hotande förstörelse eller införlivande i Syrien kan också vara startpunkten för att bryta igenom och förbinda det med kampen för demokratiska och sociala frågor i Turkiet, Syrien och Irak.
I ett bredare sammanhang kan det kurdiska självbestämmandet bara vidareutvecklas och försvaras med den permanenta revolutionen i Mellanöstern. Det främsta hindret är framför allt en ledarskapskris, avsaknaden av ett revolutionärt parti som kan vinna massorna för denna generalisering av befrielsekampen. Två programmatiska ståndpunkter borde vara centrala lärdomar från de senaste tio åren: erkännandet av alla förtryckta nationers rätt till självbestämmande för att vinna dem som allierade för revolutionen, och skapandet av en socialistisk federation av stater i Mellanöstern, som länkar samman den demokratiska revolutionen med omvälvningen av de kapitalistiska egendomsförhållandena, som står i motsättning till varje demokratisk landvinning.
Robert Teller
ur Neue Internationale 267, september 2022