Vad mer vill en kvinna ha?
Friheten att klä mig som jag vill
Friheten att tänka vad jag vill
Friheten att vara den jag vill
Friheten att vara i säkerhet
En kvinna är död. Mahsa (kurdiskt namn Jina) Amini blev bara 22 år gammal. ”Moralpolisen” grep henne först för att hon skulle ha burit fel kläder. Jina dog i polisens häkte efter att ha fallit i koma, mördad av polisen. I oppositionella kretsar tror man att det var skallfraktur. Polisen kontrade med en video som påstås visa hur Jina ramlar av sig själv.
Protester och repression
Sådana frågor är nu ovidkommande. Människor är inte längre beredda att acceptera att det är rätt att gripa en ung flicka därför att hon var felaktigt klädd i statens ögon. Upprördheten är desto större eftersom det kunde ha drabbat så många andra. Denna ilska, sorg och rädsla har fört ut både kvinnor och män på gatorna. Deras protester riktar sig mot diktaturen och har spritt sig till många städer, trots den brutala repressionen. För att visa solidaritet tog kvinnor av sig sina huvuddukar och klippte sitt hår, som ett eko av protesterna mot klädkoderna mellan 2017 och 2019.
Statens reaktion har varit aggressiv, brutal, despotisk. Videor på nätet visar vattenkanoner och grupper av poliser som öppnar eld mot demonstranter. Den 23 september uppgavs 35 människor ha dödats.
Regeringen försöker, å andra sidan, att återgå till det ”normala”, mobilisera reaktionära demonstranter som är lojala mot regimen och agitera mot demonstranterna. President Raisi reste till FN:s generalförsamling och allt han kunde säga var att flickans död skulle undersökas. Han fördömde massprotesterna som ett verk av människor som vill skapa kaos, medan militären och säkerhetstjänsten öppet går ut med hot mot ”fienderna” och ”olagliga folksamlingar”.
Kris och förtryck
Protesterna handlar nu om så mycket mer än mordet på Jina Amini. Den ekonomiska situationen i landet är förödande. Förutom sanktionerna, som pågått i åratal och vars inverkan har förvärrats av pandemin och svårigheterna med att skaffa vaccin, har människor i åratal drabbats av en massiv inflation. Enligt officiella siffror uppskattas den till åtminstone 50 procent i år.
Även om regimen höjde löner och pensioner efter sommarens arbetar- och pensionärsprotester var det inte mer än en droppe i havet efter åratal av tillbakagång – och alla vet att prishöjningar snabbt kommer att äta upp varje förbättring. På samma sätt som dagens kvinnodemonstranter fördömdes blev de som gick ut på gatorna i juni betecknade som ”utländska fiender”.
Iranier vill dessutom ha större frihet, vilket återspeglas gång på gång i unga människors protester. I Jinas fall är kurderna nationellt förtryckta och de från andra länder tolereras vanligtvis bara. Toleransen åtföljs ofta av trakasserier och ännu snabbare användning av våld från statens sida.
Ayatollornas styre – värsta förtryck av kvinnor
De ärkereaktionära ayatollorna har styrt Iran sedan revolutionen 1979, vilken snabbt utvecklades till en kontrarevolution. Shahens fall innebar att USA förlorade en centralt placerad politisk vasall i regionen, och man var fientligt inställd mot den nya regimen. Samma bemötande fick Iran från regionala makter som Saddams Irak, Saudiarabien och Israel. Ännu idag använder den islamistiska regimen denna konflikt för att framställa sin diktatur som ett slags ”alternativ utvecklingsväg”, utom imperialistisk kontroll. ”Kritiken” av det imperialistiska systemet reducerades till kritik av ”väst” eller till och med ”moderniteten” och jämställdheten mellan könen.
Rättfärdigandet av kvinnoförtrycket på religiösa grunder började förstås inte med mullorna. Det systematiska kvinnoförtrycket är baserat på tusentals år av patriarkal samhällsordning, som bevarades under borgerligt styre och reproducerades i kapitalistiska förhållanden. Det är därför väsentligt att inte bara kämpa för likvärdiga demokratiska rättigheter, utan också för att förändra produktionsförhållandena för att uppnå den slutliga jämställdheten för kvinnor i fabriken, familjen och samhället.
De miljonhövdade massprotesterna, där modiga kvinnor, och män i solidaritet, tagit till gatorna utgör ett första steg mot att skaka om detta system, för att ifrågasätta klädkoden och regeringen. Men kravet på mullaregimens fall, stormandet av statliga institutioner och byggnader och gatustriderna med repressionens styrkor, reser samtidigt frågan om ett större perspektiv.
Kampperspektiv
På senare år har arbetarklassen i Iran upprepade gånger organiserat protester och strejker. Kampen för kvinnors rättigheter kan bli den gnista som tänder ett nytt uppror och för samman dessa rörelser.
För att förena motståndet mot kvinnoförtrycket med protesterna mot prishöjningar och utarmningen av arbetarklassen och folkets massor måste protesterna slå rot i fabrikerna och på kontoren. En masstrejk i landet skulle kunna frigöra en kraft som inte bara skakar mullornas regim, utan störtar den, en kraft som kan bryta sönder ”moralpolisens” och alla repressiva styrkors apparater en gång för alla.
En sådan rörelse behöver samordnas av strejk- och aktionskommittéer och skyddas av organiserat självförsvar. De kan samtidigt bli basen för ett nytt samhälles maktorgan som gör sig av med mullaregimen, men inte låter sig bindas till intressena och planerna hos västs imperialistiska krafter.
Den rörelsen måste göra slut på den iranska kapitalismen, expropriera kapitalisterna och ta itu med landets ekonomiska och sociala problem genom en katastrofplan som kontrolleras av arbetarråden. En sådan kamp, förd i ett land, kan givetvis inte leda till ett annat, socialistiskt samhälle. Men rörelsen i Iran kan ta ett viktigt steg i den riktningen. Det är därför den behöver solidaritet från hela den internationella arbetar-, kvinno- och hbtq-rörelsen och hela vänstern.
- För kvinnors fulla jämställdhet, avskaffande av alla religiösa tvångslagar! Separera staten från all religion!
- Förena rörelsen med kampen mot inflation och fattigdom! Upprätta aktionskommittéer och organ för självförsvar!
- Ner med den islamiska diktaturen i Iran! Ner med imperialismen!
- Nej till västs imperialistiska inblandning! Stoppa sanktionerna, de skadar folket, inte regimen!
- Solidaritet med de kämpande kvinnorna och arbetarna i Iran!
Resa Ludivien
Neue Internationale 268, oktober 2022
Foto, förstasida: Artin Bakhan, Unsplash