De stora ryska förlusterna av ockuperade ukrainska områden i september har gjort ett nederlag i kriget till en möjlig utgång för Putin och hans regim. Under bara några veckor var den ryska armén tvungen att dra sig tillbaka från åtminstone 6 000 kvadratkilometer i östra och södra delen av Ukraina. Den ukrainska arméns snabba framryckning, ryska enheters nästan panikartade flykt på en del ställen och Natos fortsatta militära och finansiella stöd till regimen i Kiev har fått alarmklockorna att ringa i Kreml – och fått Putin och hans generaler att trappa upp sina åtgärder ytterligare.
Inkallelserna av reservister har fått många inkallade att fly över Rysslands västra och södra gränser. Kontrasten mellan ukrainska frivilliga som köar i mars, och de unga ryssar som köar vid gränserna för att komma undan i september är illustrativ för skillnaden mellan ett reaktionärt aggressionskrig, med en brutal fördrivning av miljoner människor, tusentals civila som mördas och förstörelsen av civil infrastruktur, och den ukrainska befolkningens motstånd mot ockupanterna.
Putins felbedömningar
Det står redan klart att Putin på flera sätt felbedömde invasionen. Målsättningen var att ta kontroll över landet, ockupera Kiev och tillsätta en pro-rysk regim, men det misslyckades inom loppet av några veckor tack vare den ukrainska arméns envetna motstånd – en armé som sedan 2014 omstrukturerats och upprustats i stor omfattning av Väst.
Det blev dessutom tydligt att den ryska invasionsstyrkan var dåligt förberedd. Försörjningslinjerna var överansträngda och man gick bara fram snabbt i landets södra delar, medan trupperna som omringade Kiev långsamt nöttes ner. Det stod dessutom klart att de ryska soldaterna under de första veckorna var unga rekryter, varav de flesta inte visste varför eller var de sattes in. Den ryska ledningen hade, kort sagt, underskattat den ukrainska armén och överskattat sina egna trupper.
Man missbedömde dessutom Västs reaktion. Ryssland hade i åratal anklagat USA och andra imperialistmakter i väst och deras östeuropeiska vasaller för att utvidga Nato och dess intressesfär allt närmare Ryssland, och för att ha fört in Ukraina i sitt kretslopp i och med Majdan-kuppen 2014. Den ryska imperialismen hade goda skäl att anklaga Väst för intrång i dess intressesfär i Georgien och Ukraina.
Det skiljer sig inte mycket från hur andra imperialistiska makter behandlar sin ”bakgård” – särskilt Förenta staterna, men det berättigar inte Rysslands agerande. Putin räknade felaktigt med att endast en förebyggande militär aktion, det vill säga en invasion, skulle kunna stoppa Ukrainas annars oundvikliga ekonomiska och politiska integration i Väst genom EU och Nato. Den ryska regimen utgick också, helt felaktigt, från att ett USA och EU ”på nedgång” inte skulle ge Ukraina något väsentligt stöd.
Putins aggressionskrig, som inledningsvis presenterades som en ”speciell anti-fascistisk operation”, påskyndade ironiskt nog alla dessa oönskade utfall. Putin kunde vidare inte föreställa sig Västs massiva ekonomiska och militära hjälp till Ukraina, eller det ekonomiska krig med drastiska sanktioner mot Ryssland som skulle följa. Om den ryska armén hade vunnit en snabb seger, vilket dess politiska ledning hoppades, skulle Putins kallhamrade plan ha kunnat fungera.
Men det borde inte ha kommit som en överraskning för Putin hur snabbt de imperialistiska staterna i Väst antog utmaningen. Ända sedan den så kallade orangea revolutionen 2004, och speciellt sedan Majdan-kuppen 2014, har Ukraina varit i centrum för kampen mellan USA, EU och Ryssland om hur världen ska omfördelas.
Genom Rysslands reaktionära krig fick imperialisterna i USA och EU en chans att ge sin egen maktpolitik, såsom Natos utvidgning österut, upprustningen och de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland, demokratisk legitimitet. Västs åtgärder kunde därmed framställas som ett oegennyttigt stöd för demokrati och självbestämmande.
Ukrainas motståndskraft mot invasionen gav Väst chansen att tillfoga den ryska rivalen ett tungt nederlag – militärt i Ukraina, men framför allt politiskt och ekonomiskt. I gengäld var och är Västmakterna – särskilt USA och Storbritannien – villiga att betala ett högt pris för egen del, och acceptera en förvärrad global ekonomisk kris, inflation och problemen med energi- och matförsörjning i många länder. För USA var det också ett tillfälle att åter ta ledningen över Nato-lägret, en roll som blivit ifrågasatt under Trump. EU och dess ledande makter, Tyskland och Frankrike, kommer att tvingas inta en underordnad roll i världspolitiken den närmaste tiden. De betalar också det högsta priset för de kapade ekonomiska banden till Ryssland, och för sanktionerna.
Västalliansen, med USA i spetsen, räknar med att Ryssland ska fortsätta försvagas – och vill därigenom också uppnå en geostrategisk försvagning av Kina. Krigets kostnader kan bli enorma, men en konfrontation längre fram skulle bli ännu mer kostsam, givet USA:s fortsatta nedgång, i över ett decennium nu, och ett EU i permanent kris.
Anledningen till att Ukraina backas upp och beväpnas för miljarder är att landet för ett krig som ombud för Väst, vilket är konfliktens avgörande drag, och där landets självbestämmande är underordnat. Hur långt Ukraina slutligen kan nå militärt beror inte så mycket på den egna regimen som på Väst, mer exakt på USA. Den ryska arméns nederlag i september har också fört en militär seger för Ukraina inom räckhåll.
Logiken bakom upptrappningen
De ukrainska framgångarna har, hur som helst, oroat Kreml. Putin och hans närmaste anhängare har sedan länge slutat tala om en ”specialoperation”. Kriget benämns nu tvärtom som ett krig – med Väst och om världsordningen. Utrikesminister Lavrov ser ett Ryssland omringat av fiender som vill utplåna Ryssland, dess nation, dess kultur men, framför allt, dess ställning i världen. Den ukrainska nationens existens och rätt till självbestämmande förnekas och ”avslöjas” av Putin som varande en bolsjevikisk konstruktion. Men bortom det rysk-nationalistiska, folkliga dimridåerna handlar det om en omfördelning av världen. Ryssland vill ändra uppdelningen till sin fördel, även om utsikterna för det inte ser ljusa ut.
Invasionen av Ukraina har blivit ett politiskt vågspel där Kreml dras in allt djupare. Försöken att ta sig ur situationen gör den bara värre. I de fyra administrative distrikt i Ukraina som kontrolleras av Ryssland – Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson – hölls i slutet av förra månaden folkomröstningar om att ansluta sig till Ryssland. Och i själva Ryssland har regimen beordrat en partiell mobilisering av 300 000 reservister.
Folkomröstningarna i Donbas och i sydöstra Ukraina är en blandning av symbolpolitik och annektering. Symbolpolitiken består i försöken att, inför den ryska offentligheten, vinna viss legitimitet för erövringarna genom en skendemokratisk fars. Valresultatet, med 90-100 procent ja-röster, som framtvingats med vapenmakt, och efter att hundratusentals människor fördrivits från framför allt Zaporizjzja och Cherson, kan kortsiktigt presenteras som en framgång i Ryssland. Men det är tveksamt om det röner någon framgång utanför nationalistiska kretsar, med tanke på det breda missnöjet mot mobiliseringen för att försvara de nya områdena.
Även om många vill att Ryssland ska vinna och vara starkt vill de inte betala för det med sina liv. Den partiella mobiliseringen har lett till att tiotusentals flytt från landet till Georgien, Kazakstan eller Väst, eftersom de förståeligt nog inte vill dö i Putins krig. Trots den massiva repressionen, trots polisens misshandel och tusentals gripanden, har den partiella mobiliseringen utlöst den största proteströrelsen sedan angreppet i februari.
Den till synes allsmäktige Putins makt haltar. Så länge en seger kan utlovas må det reaktionära kriget vara populärt eller åtminstone tolereras. Men vad ska seger innebära, särskilt för den ryska befolkningen? Tiotusentals ryska soldater har dött för nationens och världsmaktens sak, och tiotusentals reservister hotas av samma öde om det blir ett utdraget ställningskrig mot en allt starkare ukrainsk armé.
Militärt sett kan den ryska armén i bästa fall behålla det som erövrades i början av invasionen. ”Folkomröstningarna” blir i bästa fall ett sätt att beskriva kriget som ett försvar av det utvidgade ”fosterlandet” och att motivera de allt mer drastiska hoten mot Ukraina och världen, inklusive användandet av kärnvapen till försvar för nationen.
Ryssland är ekonomiskt sett i djup recession. Man har, i tio års tid, tappat mark till sina imperialistiska konkurrenter. Höga priser på olja och gas håller statens budget flytande, men betydande delar av industriproduktionen står stilla eller utnyttjar bara till en del av sin kapacitet. BNP har sjunkit ordentligt sedan andra kvartalet 2022 och förväntas för hela året sjunka med åtminstone 6 procent i genomsnitt. Åtminstone i det avseendet fungerar Västs sanktioner, och det är befolkningen som måste bära bördan, genom förlorade inkomster och brist på konsumtionsvaror. Även om kriget skulle ta slut betyder det inte heller att sanktionerna eller den ekonomiska isoleringen upphör.
Ryssland kommer också försvagas geostrategiskt även om man behåller alla de fyra annekterade administrativa distrikten och Krim och inkorporerar dem i Ryska federationen, vilket i sig är mycket tveksamt. Ryssland har visat sig vara oförmöget att upprätthålla ordningen i den halvkoloniala miljö man redan kontrollerar. Inte bara i Ukraina utan också i Kaukasus riskerar Ryssland att förlora greppet, vilket den uppblossade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan visar. Ryssland försöker givetvis behålla sina ställningar i Syrien och Mali, men ett nederlag i Ukraina skulle försvaga den ryska imperialismen världen över, just för att man inte har mycket att erbjuda på det ekonomiska området.
Medan Ryssland helt har förlorat sitt inflytande i västra Ukraina och Östeuropa till Väst, har dess allierade Kina, tack vare sin enorma ekonomiska överlägsenhet, utvidgat sitt inflytande i de asiatiska före detta sovjetrepubliker som fortfarande kontrolleras av Ryssland, som Kazakstan. Men Kreml kan inte göra mycket åt den utvecklingen, eftersom kriget har gjort Ryssland mycket mer beroende av Kina än tidigare, och om Putins regim överlever kriget kommer det att bli ännu större.
Den svagaste länken
I den imperialistiska kedjan visar sig Ryssland för närvarande inte bara vara den mest aggressiva länken, utan också den svagaste. Som en mörbultad boxare som försöker slå sig fri sätter Ryssland sina reserver på spel. Det finns tveklöst ytterligare militära resurser att sätta in. Men till vilken nytta är en stor armé, vad kan ett stort antal reservister bidra med, om människor inte vill gå ut i krig, om de hellre flyr från landet eller till och med gör motstånd? En växande andel av befolkningen vägrar att ta till vapen – delvis som en medveten protest, delvis av instinkt, eller helt enkelt för att de ”själviskt” nog inte vill dö eller mörda.
De problem och haverier som präglat mobiliseringen ökar motståndet och känslan av att vem som helst kan drabbas. Samtidigt tycks regimen vara medveten om att entusiasmen för kriget är begränsad, trots indoktrineringen genom media. Därför rekryteras inte reservisterna från urbana centra som Moskva eller S:t Petersburg, utan huvudsakligen från regioner som Jakutien (nordöstra Sibirien) eller Dagestan (norra Kaukasus). Den ”ryska nationens” kanonmat ska företrädesvis tillhandahållas av nationella minoriteter. Detta uttrycker också krigets djupt reaktionära karaktär, ett krig där målen dikteras av finanskapitalets och den imperialistiska världsordningens intressen.
Samtidigt har omkring 200 000 människor flytt från en möjlig mobilisering, huvudsakligen till Kazakstan och Georgien men också till Finland, medan andra europeiska länder vägrar dem inresa. Ryssland kommer antagligen att reagera med utreseförbud och striktare gränskontroller.
Mobiliseringsoviljan kan bli ännu farligare för Putin om motståndet sprider sig, organiseras nationellt och kopplas till den explosiva sociala frågan. Medan reservisterna förväntas riskera livet som kanonmat för ett forsterland som kontrolleras av en liten oligargisk och byråkratisk elit med Putin i spetsen, är arbetarna i städerna och på landsbygden utblottade, förlorar sina jobb, sin inkomst och, om det går riktigt illa, sina liv.
Det är trots allt redan nu uppenbart att inte ens den nuvarande, partiella mobiliseringen kommer att räcka. Mobiliseringen bidrar inte heller till högre kampanda vid fronten, med tanke på att en följd av den är att de redan krigströtta soldaterna i Ukraina kommer att tvingas stanna kvar vid fronten även när deras tidsbestämda kontrakt går ut.
I denna situation måste den internationella arbetarrörelsen visa solidaritet med protesterna i Ryssland utan några om eller men, och kräva att alla politiska fångar friges. Även om vi förespråkar att medlemmar i oppositionen i Ryssland ska kämpa politiskt mot regimen i fabrikerna eller till och med i armén, kräver vi att regeringarna i Väst öppnar gränserna för alla som vill fly från tsar Putins imperium.
Vi avvisar kategoriskt de riggade folkomröstningarna i Ukraina, som bara hölls för att i efterhand rättfärdiga en erövring med ryska tanks och maskingevär. Vi försvarar Ukrainas rätt till självbestämmande och existens, liksom rätten för regionen Donbas och andra distrikt att själva besluta huruvida de vill bilda egna stater, tillhöra Ryssland eller Ukraina. Men folkomröstningar baserade på fördrivning och ockupation kan bara bli en fars. I stället för att vara till stöd för den ryska och den rysktalande minoriteten i Ukraina underminerar de deras möjligheter att utöva sin rätt till självbestämmande.
Revolutionärer i Ukraina måste stå fast vid att Krims och regionen Donbas öde ska beslutas varken av Ryssland eller ukrainska nationalister utan av de som lever där. Ett sådant fritt beslut förutsätter dock ett slut på ockupationen och samtidigt ett principfast motstånd mot den ukrainska nationalismen och dess finansiärer och rådgivare i Väst.
I Väst, i EU och USA, måste arbetarrörelsen framför allt mobilisera mot ”sina egna” imperialisters mål. Det innebär att bekämpa vapenleveranser och framför allt sanktioner, mot det ekonomiska kriget mot Ryssland. USA, Tyskland och andra västländers regeringar är inte besjälade av några demokratiska och humanitära intressen. De bryr sig inte om Ukrainas rätt till självbestämmande, för att inte tala om dess demokrati, vilket år av samarbete med den ukrainska ytterhögern visar. För dem är Ukraina främst en frontlinje på det geostrategiska slagfältet och även en källa till billig arbetskraft och resurser.
I dag äger den kampen konkret rum runt mobiliseringar mot prishöjningar, krigets kostnader och krisen. Men rent konkret måste också solidariteten med den ryska proteströrelsen ställas i förgrunden. En rörelse kan växa fram i Ryssland under de kommande månaderna som kan skaka Putins regim underifrån, och till och med störta den. En sådan utveckling blir ännu mer sannolik med tanke på den ryska imperialismens allt svårare situation och risken för ett fiasko i Ukraina. Det är fullt möjligt att regimens stöttepelare vill föregå Putins fall och placera en ”moderat” Bonaparte i hans ställe. Det är ännu en anledning till att solidariteten med proteströrelsen i Ryssland blir viktig, och till att kämpa för att bygga ett politiskt alternativ, ett revolutionärt arbetarparti.
Martin Suchanek
Neue Internationale 268, oktober 2022
Foto, förstasida: Karollyne Hubert, Unsplash.