Bland Tidölagets – förlåt, Tidöavtalets – mest uppmärksammade formuleringar finns den om bristande vandel, och att den ”utlänning” som uppvisar en sådan ska kunna utvisas. Själva uttrycket låter som något som konservativa använde för 100 år sedan, vilket förvisso inte är så förvånande när det kommer från en uppgörelse mellan den etablerade politikens mest reaktionära krafter: KD, ett åter mer konservativt M samt SD som största parti. Så här står det:
”Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svensk gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen. En utredning ska därför uppdras att analysera förutsättningarna att återinföra möjligheten att utvisa utlänningar av bristande vandel.” Som exempel på ”bristande vandel” lyfts bristande regelefterlevnad, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer, missbruk och prostitution.
Att utvisa våldsbejakande eller extremistiska personer kanske många inte tycker låter så farligt. Förutom att detta vore att dra en mycket skarp linje mellan hur svenskar och ”utlänningar” ställs till svars för sina handlingar är det dock nödvändigt att ha i åtanke vilka den blåbruna regeringen anser är våldsbejakande extremister. Anhängare till IS och andra liknande terrorgrupper givetvis, och de är ju utan tvekan våldsbejakande extremister, och ytterligt reaktionära. Nazister förstås, men de är mestadels tillräckligt svenska för att inte riskera att drabbas av detta (förutom att högern brukar prata ganska lite om den nazistiska terrorn).
Men vi ska komma ihåg att för Tidölagspartierna är även den radikala vänstern extremistisk och våldsbejakande. Vi som tar strid mot vinster i välfärden, för att återförstatliga allt som har privatiserats och för återinförd förmögenhetsskatt har gång på gång kallats extremister av högern. För att inte tala om oss som dessutom vill konfiskera de rikas egendomar och planera ekonomin efter våra och klimatets behov. Detta i synnerhet när vi förespråkar utomparlamentariska metoder som politiska strejker och annat. Vapenexport till Saudiarabien och andra reaktionära diktaturer, att utvisa barnfamiljer till krigshärdar, förneka klimatkrisen, stöd till USA:s invasion av exempelvis Irak, Israels militär eller IMF:s krav på fattigare länder att skära ned i den offentliga sektorn anser de däremot inte som varken extremistiskt eller våldsbejakande. Men allt den radikala eller revolutionära vänstern gör riskerar att klassas så.
Det kommer säkerligen att göra det lättare att utvisa kurder till Turkiet – fjäskandet för Erdogan kommer ju inte att upphöra, vilket den nya regeringen redan har hunnit visa. Men det finns också radikala flyktingar från många andra länder än Turkiet. Jag har exempelvis samarbetat med många revolutionära flyktingar från Iran och Chile, i allmänhet med en i det stora hela mycket bra vandel, enligt mitt sätt att se det. Men de blåbruna ser det annorlunda. Mina iranska och chilenska kamrater kanske får börja se sig om? Liksom socialistiska och kommunistiska flyktingar från andra länder. Det skulle knappast heller skada de blåbrunas sak att börja skicka ut vänsterflyktingar. Detta vore utan tvekan i sig tillräcklig anledning att avvisa Tidölagets reaktionära fokus på vandel. Likaså att missbrukare också nämns. Det är inte oväntat att SD och KD har detta primitiva, konservativa synsätt, men vi som har en lite mer upplyst syn på missbruksproblematiken kan bara förkasta detta sätt att ”lösa” sociala problem med repression.
Kanske värst av allt är emellertid att deltagande i prostitution också är med i uppräkningen. När den svenska sexköpslagen antogs 1999 var en progressiv utgångspunkt att de som är indragna i prostitution sågs som utsatta för sociala eller andra omständigheter – förutom dem som direkt utsätts för trafficking. Av denna finns inte ett spår i Tidöaavtalet. Istället är det enligt den nya regeringen tillbaka till gamla tider där prostituerade helt enkelt sågs som omoraliska och hade sig själva att skylla.
Det hela blir ännu allvarligare då en stor del av att alla som ”deltar” i prostitution, även i Sverige, är direkta offer för trafficking. Många andra kommer från andra länder men försöker desperat att försörja sig och kanske sina barn och familjer. En progressiv utgångspunkt för sexköpslagen var att de som utsätts för prostitution inte ska straffas. Detta gör det lättare att exempelvis anmäla övergrepp. Men om de hotas av utvisning gäller inte detta. De drabbas kanske inte av dagsböter, men istället kan de utvisas, vilket för många är ett långt värre straff. Många skulle dessutom stå helt oskyddade mot de kriminella nätverk eller ligor som har sett till att de har kommit hit. Det är självklart att det blir svårare att anmäla övergrepp med ett sådant hot hängande över sig.
Tidöpartierna har varit väldigt tydliga med att de vill bekämpa brott – så till den grad att de ständigt använder detta som en förevändning för att inte prata om andra sociala problem. Vi visste redan att de inte menar rika skattefifflare, fossilindustrins brott eller i allmänhet överklassens vanemässiga brottslighet. Det är nu också uppenbart att de inte avser övergrepp som begås mot dem som är indragna i prostitution, en av samhällets mest utsatta grupper. Likt reaktionärer för hundra år sedan ser de istället de prostituerades bristande vandel som orsaken, och vill göra det lättare att utvisa dem av den gruppen som inte är tillräckligt svenska.
Det enda progressiva svaret är istället att stoppa alla utvisningar av dem som utsätts för prostitution. Detta skulle utan tvekan göra det lättare att bekämpa de allvarligaste brotten i sammanhanget: de övergrepp som de prostituerade själva utsätts för. Ingen prostituerad ska riskera att straffas med utvisning för att anmäla eller vittna om övergrepp. Nästa steg är att bekämpa de fördomar och dåliga bemötande hos polisen och inom rättsväsendet som många kvinnor som varit indragna i prostitution har vittnat om – detta i sig kommer dock inte att räcka för att hjälpa dem som utvisas på grund av det de har utsatts för. Ingen ska behöva välja: ska jag anmäla dem som utsätter mig för detta och därmed utvisas eller hålla tyst och åtminstone slippa utvisning?
Självfallet finns det också mycket annat som behöver göras för att hjälpa dem som är indragna i prostitution ur sin situation. Den kanske viktigaste orsaken till att människor fastnar i detta är ekonomiskt tvång. Detta torde i synnerhet gälla dem som kommer från andra länder, det vill säga de som skulle bli aktuella för utvisning, men även för många med svenskt ursprung. Det borde vara en självklarhet att samhällets uppgift är att ingen ska tvingas in i prostitution av ekonomiskt tvång, och att de får den hjälp de behöver för att ta sig ur det.
Tyvärr är det inte så det funkar. Flera som har försökt ta sig ur prostitutionen har vittnat om att såväl socialtjänsten som CSN har varit väldigt petiga med att alla deras krav ska vara uppfyllda innan några pengar betalas ut, utan att ta hänsyn till deras speciella situation. Överlag har årtionden av högerpolitik urholkat välfärden. Tryggheten på jobbet har försämrats, stressen och utslagningen har ökat, vården – inte minst relevant missbruksvården – har försämrats, hyrorna har ökat betydligt mer än prisökningarna i stort och antalet hyresrätter har minskat drastiskt. En utveckling som skulle kunna hjälpa prostituerade till ett annat och bättre liv skulle istället innehålla förstärka välfärden, inklusive missbruksvård för alla som behöver, arbetstidsförkortning med mindre stress i arbetslivet och höjda löner för låginkomsttagare, billiga hyresrätter – skyddat boende vid behov – och riktat stöd till dem som vill ta sig ur prostitution eller missbruk utan att för snävt hålla sig till allt hårdare krav för försörjningsstöd. Dessutom bör försörjningsstödet höjas. Högerregeringen är givetvis inte det minsta intresserad av detta. Istället vill den se problemet i de prostituerades vandel samt utvisa dem den kan. Det är ett kvitto så gott som något på hur reaktionär den blåbruna koalitionen är.
Jens-Hugo Nyberg