Världen står inför en kris som är allvarligare än den stora recessionen 2008–2010. Kriget i Ukraina har inlett en ny period i vilken ekonomisk krigföring, katastrofer orsakade av klimatförändringar, ökad militär upprustning och pandemins effekter tillfogar världsekonomin stora chocker. Svält, arbetslöshet och flyktingströmmar undan krig och fattigdom pressar enskilda länder, FN och frivilligorganisationer till bristningsgränsen.
Ropen på åtstramning och nedskärningar hörs redan från ekonomer och politiker. Inflation innebär sänkta löner, men också nedskärning inom sjukvård, socialtjänst och utbildning, för att inte tala om löftena om att ta itu med klimatförändringarna.
Det krig som den ryska imperialismen inledde mot Ukraina i februari 2022, och Natos och G7-imperialisternas svar – vapenleveranser utan motstycke och omfattande ekonomiska sanktioner – har destabiliserat de globala leveranskedjorna av livsmedel och bränsle och hotar miljoner människors levnadsstandard.
Ukraina hade 2020 den lägsta BNP per capita i Europa och landets ekonomi förutspås, enligt Världsbanken, sjunka med 35 procent. 14 miljoner invånare har fördrivits från sina hem och 7,5 miljoner har flytt från landet.
Det kommer att ta åratal att bygga upp de hem, fabriker, sjukhus, transportkedjor, kraftstationer och energinätverk som förstörts. Vladimir Putin försöker genom kriget säkra Rysslands status som stormakt, och hans diktatoriska regim bär huvudansvaret för situationen. Men Nato har länge strävat efter att dra in Ukraina i sin inflytelsesfär genom löften om EU- och Nato-medlemskap. Ukraina är offret för denna imperialistiska rivalitet.
Eftersom Ukraina är källan till mycket av världens väte, majs och korn och en ännu större del av den globala gödselproduktionen, har kriget och även blockaden av leveranser från Ryssland, plus leveranser av olja och gas, åstadkommit en enorm inflation i hela världen. Ukraina är också en av huvudkällorna för vete för World Food Programme, som tillhandahåller mat till 115,5 miljoner människor i mer än 120 länder. Detta kan leda till svält i delar av Afrika som redan drabbats av torka p.g.a. klimatförändringarna.
Svält har ofta varit gnistan till revolter och revolution. Hungerupplopp har lett till strejker och sammanbrott för regeringar i länder som Sri Lanka och Haiti.
Kriget och de globala sanktionerna upptar också resurser som behövs för att ta itu med den växande klimatkrisen, vilken visat sig mest akut i de katastrofala översvämningarna i Pakistan, i torka och svält i Afrika och allt fler extrema väderhändelser i Europa, Asien, Australien och Nordamerika. Dessutom har covid-pandemin satt press på sjukvård och ekonomier, som i Kina, där BNP förväntas falla med 3,2 procent 2022.
Dagens kriser har sina rötter i den kapitalistiska ekonomins grundläggande lagar. Fabrikerna, deras arbetskraft, produktionsmedlen, logistiken och kommunikationerna, nya och gamla, finns i överflöd, liksom de vetenskapliga och teknologiska medlen för att ta itu med pandemier och klimatförändringar. Den globala planering som krävs för att bekämpa dem finns också i de multinationella företagen och de stora bankerna, men de är avskurna från varandra genom privat ägande och häftig konkurrens. Denna motsättning blev uppenbar under pandemin: å ena sidan utvecklades vaccin snabbt, å andra sidan kunde man inte distribuera vaccinet till jordens befolkning. På hösten 2022 har 31 procent ännu inte fått sin första dos.
Krisen har sin grund i massiv överackumulation av kapital och fallande profitkvoter i världsekonomins alla imperialistiska centra. Kapitalismen kan inte realisera profiter ur produktionen på samma eller högre nivå som under globaliseringens uppgång. Den kunde bara lösa sin kris genom att utplåna det överflödiga kapitalet. Alla stora imperialistiska spelare, som USA, Kina, de europeiska makterna och Japan, undvek emellertid det genom att försvara sitt kapital och dess ställning på världsmarknaden. Detta leder inte bara till protektionism och fragmentering av världsmarknaden utan reser också frågan om vems kapital som ska utplånas, en fråga som oupplösligt hänger samman med kampen för omfördelning av världen.
Kapitalismen har utvecklats till ett globalt system med miljö-imperialism. Utsugningen av de halvkoloniala länderna ökar systematiskt, utan hänsyn till ekologiska och sociala konsekvenser, för att öka profiterna i imperialismens centrum.
Klimatförändring och miljöförstöring kan bara mildras och rullas tillbaka om kontrollen över produktionen tas ifrån de stora kapitalformationer som har fört mänskligheten till katastrofens rand. De många ”miljörörelser” som uppstått måste gå bortom att försöka övertyga, eller tvinga, kapitalistiska regeringar att vidta de nödvändiga åtgärderna. Kapitalistiska länder kommer aldrig att expropriera kapital i den omfattning som krävs för att vända den huvudstupa rusningen mot klimatkatastrof. Det är en uppgift som kräver handling av arbetarklassen i alla länder, att de arbetande massorna tar över den politiska makten.
Imperialistisk rivalitet
Förbundet för Femte Internationalen har varnat för att en ny period av rivalitet mellan de gamla imperialistiska makterna och nykomlingarna på arenan skulle vändas till öppen konflikt. Tiden för den välvilliga samexistensen mellan USA och Kina, som utmärkte 1990-talet och början av 2000-talet, och som underbyggde Washingtons anspråk på att ha skapat en ny världsordning, är för länge sedan över. Nu ser vi inte bara knivskarp konkurrens utan handelskrig, ett kallt krig och ”varma” krig via ombud.
Utöver detta finns risk för krig mellan stormakterna, med ”krutdurkar” i Östeuropa, Mellanöstern och Fjärran Östern. Nya allianser ingås (AKUS) och gamla uppgraderas (Nato, Quad). De omfattande vapenleveranserna till Ukraina ska förödmjuka Putin och få honom på fall, medan militärövningar i haven runt Kina ska få Xi Jinping att inte försöka införliva Taiwan med Kina med våld.
Härskarna i Washington, Berlin, Paris och London, men också i Beijing och Moskva, leker med elden. USA:s roll som ”världsordningens” polisman vänds till sin motsats, och landet underblåser i stället konflikter.
Varken Biden eller Putin, som båda försöker visa att deras stater är ”tillbaka” som ”stormakter”, har någon rätt att klaga om ”starka män” i Delhi, Ankara, Brasilien, Jerusalem eller Riyad härmar dem. Mellanöstern har länge varit en krutdurk, i Irak, Syrien, Jemen. Krig har spritt sig till Afrikas horn, där ett brutalt krig sedan 2022 härjat i Tigray. Saudiarabien för ett dödligt krig i Jemen, Israel ett permanent krig mot palestinierna och Turkiet får fria händer att bombardera den kurdiska regionen Rojava eller till och med förbereda en invasion och ockupation. I det Ryssland vill ska vara dess inflytelsesfär har strider blossat upp i Kaukasus, mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach, och i Centralasien, mellan Kirgizistan och Tadjikistan.
Despoterna i dessa territorier försöker lätta på internt tryck genom krig och etnisk rensning av det slag som slet sönder Jugoslavien under 1990-talet. Potentiella ”fridstörare” uppträder även i Europa, där högerpartier nu har makten i Ungern, Polen och potentiellt i Sverige, Italien och Spanien. Globalt sett växer listan.
Donald Trumps maktövertagande i Republikanerna och partiets omvandling till högerpopulism var en stor framgång för extremhögern. Trumps högsta domstol förverkligar redan ett reaktionärt program med udden riktad mot kvinnorna (Roe mot Wades avskaffande). Förr eller senare kommer USA:s HD att börja angripa de medborgerliga rättigheter som landets svarta tillkämpat sig.
Bakom dessa auktoritära ledare har reaktionära, ofta rasistiska, massrörelser som riktar sig mot minoriteter växt fram. De kan utvecklas till genuint fascistiska rörelser vid djupare, utdragna samhällskriser.
USA:s strategiska rival är, trots konflikten med Ryssland om Ukraina, Kina. Kinas ekonomiska framgångar och framträdande som en ny imperialistiska makt under 00-talet blev till en utmaning av USA:s anspråk på global hegemoni. Under Xi Jinping gör Kina öppet anspråk på en egen inflytelsesfär. Det får stöd av stater som drabbats av USA:s ”hegemoni” genom IMF och andra amerikanska finansiella institutioner, för att inte tala om de som utsatts av USA:s sanktioner och blockader.
USA, och allierade som Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland, försöker skapa ett Nato för Stilla havet. Det är tänkt att förhindra kinesisk hegemoni i området. Man söker nu allierade bland de sydostasiatiska staterna, där Japan, Sydkorea och Taiwan redan står bakom alliansen. ”Fredens hav” kan mycket väl bli en krigsskådeplats under de närmaste tio åren.
På hemmaplan är Xis hårda behandling av delar av bourgeoisien (som Jack Ma, grundare av det gigantiska tech-bolaget Alibaba) ett tecken på att delar av storbourgeoisien börjar motsätta sig hans restriktiva inrikespolitik. Därmed öppnas en större motsättning mellan den statliga KKP-byråkratin, som fortfarande har stor ekonomisk makt i den statskapitalistiska sektorn liksom i Folkets Befrielsearmé, och en klass av privat kapital som leds av miljardärer. Denna motsättning kan övergå i öppen konflikt, och därmed tillhandahålla en komponent i en revolutionär situation – en härskande klass som inte kan fortsätta att härska på det gamla sättet. Det finns också tecken på missnöje med banksystemet på landsbygden.
Om de arbetande massorna visar sig ovilliga att fortsätta på det gamla sättet, om systemet inte kan fortsätta att leverera den förbättrade levnadsstandard man fick från 1980-talet till 2010-talet, kan Kinas ”store ledare” komma att ställas inför sin egen ”perfekta storm” inom detta stora land. De senaste årtiondenas kapitalistiska tillväxt har oundvikligen också fört med sig kapitalistiska kriser. Profitkvotens fallande tendens och överackumulationen av kapital driver Kina mot en explosion. De ekonomiska och sociala kostnaderna för nollcovidpolitiken, som förlamade stora delar av landet, förvärrar läget ytterligare, liksom krisen i den finansiella sektorn och en spekulationsbubbla i den viktiga byggsektorn.
Under några år har konflikter och strider skakat arbetsplatser i Kina, och flera gånger har små nätverk med arbetaraktivister uppstått. De omfattande och vitt spridda protesterna mot Xis hårda covid-politik har tvingat fram en förödmjukande reträtt på det området, bara någon månad efter att Xi kröntes på KKP:s kongress. Protesterna runt om i kinesiska städer och parollerna mot Xi och KKP visar att övervakningsregimens allsmäktighet kommer att sättas på prov under kommande år.
Detta kan skapa rum för en ny revolutionär arbetarrörelse, ett parti, som erkänner kinesisk imperialism som sin huvudfiende och som kämpar för en socialistisk revolution på ett program för permanent revolution.
Motståndet och dess ledning
Den stora recessionen 2008 ledde till en våg av ”demokratiska revolutioner”, där arbetarstrejker, som i Egypten och Tunisien, spelade en avgörande roll för att störta de gamla diktatorerna. Men eftersom de inte blev ”permanenta”, i betydelsen att sättas under arbetarklassens politiska ledning och leda till en arbetarregering, misslyckades de även som demokratiska revolutioner. I stället kom islamistiska och militära krafter till makten. Den USA-ledda, långa ockupationen av Afghanistan slutade med en reträtt som påminde om Saigon 1975. Offer för det blev landets kvinnor, vars medborgerliga rättigheter och tillgång till utbildning ännu en gång begränsats eller avskaffats.
Lärdomarna för alla progressive krafter i det så kallade globala syd är återigen att inte förlita sig på, eller sätta sina mänskliga rättigheter eller sina liv i händerna på, de ”demokratiska imperialisterna”. Och det är precis lika meningslöst att tro att Xi Jinping, Vladimir Putin eller deras regionala efterföljare står för någon anti-imperialism. Kinas investeringar i den nya sidenvägen, liksom Rysslands Wagner-grupp visar att de inte är intresserade av att försvara självständigheten hos någon som mottar deras hjälp.
Under de senaste fem åren har vi också sett arbetarkamp och social kamp från etniskt och socialt förtryckta. I USA har Black Lives Matter-rörelsen gått fram flera gånger, ofta efter polismord, främst det på George Floyd 2020. Där fanns också rörelserna Me Too och Ne Una Menos, mot våldtäkter och sexuella trakasserier.
Det mest inspirerande exemplet på kvinnors motstånd är månaderna av massprotester i Iran efter moralpolisens mord på 22-åriga Jina Mahsa Amini. Demonstranternas genomsnittsålder var sexton år. Alltmedan protesterna spred sig kastade unga kvinnor av sig sina hijaber och skrek: ”kvinna, frihet, liv” och ”död åt diktatorn!” Trots brutala repression och hundratals döda, där många dödades av ligister från Basij-milisens, fortsatte rörelsen i oktober, november och in i december. I ett försök att lugna massorna tillkännagav Irans justitiekansler Montazeri att moralpolisen skulle avskaffas och att lagen om den obligatoriska huvudduken skulle överses. Inrikesministeriet förnekade detta genom de statliga medierna, vilket tyder på splittring inom regimen.
Precis som demonstrationerna mot restriktionerna i Kina, vilka har fått regimen att lätta på dem, visar detta att även de mest totalitära regimer kan skakas av folkliga massprotester. För att störta dessa regimer krävs dock oavbrutna arbetaraktioner, alltså en generalstrejk, och att vinna över de repressiva styrkorna kombinerat med bildandet av en alternativ statsmakt, arbetarklassens och de förtrycktas maktorgan.
Den 2 september 2016 deltog mellan 150 och 180 miljoner indiska offentliganställda i en dygnslång nationell generalstrejk. Ännu en generalstrejk, den 26 november 2020, organiserad av tio fackföreningar, samlade 250 miljoner arbetare.
I drygt ett år har vi sett tecken på att motståndet återhämtar sig i de gamla imperialistiska kärnländerna, i Europa och Nordamerika, inom utbildning och sjukvård. Ett exempel är protesterna mot förslaget om anti-fackliga lagar i Ontario i Kanada, i år. Och i USA har en våg av strejker brutit fram i fabriker, skolor och logistik, tillsammans med fackliga värvningskampanjer i de nya it-företagen som Amazon och den så kallade gig-ekonomin.
Lärarstrejker har blivit ett utmärkande drag i den amerikanska arbetarrörelsen. Under 2018 och 2019 ägde framgångsrika mobiliseringar rum för högre löner eller andra förbättringar för lärare i Arizona, Colorado, Kentucky, North Carolina, Oklahoma och West Virginia. Därefter kom den berömda lärarstrejken i Chicago i mars 2022.
I Storbritannien har inflationen, som tog fart på allvar 2022, gett upphov till en rad strejker på järnvägarna och i postväsendet. Sjukvårdsanställdas fackföreningar förbereder vad som kan bli den första nationella strejken med sjuksköterskor och ambulanspersonal sedan 1980-talet. Även i Frankrike har fackens protester mot höjda levnadsomkostnader och pågående aktioner från järnvägsanställda blivit svaret på inflationen och kapitalisternas och regeringarnas försök att få de arbetande klasserna och de fattiga att betala priset för krisen.
I Argentina organiserade fackföreningarna i CGT och vänsterpartier massaktioner under augusti och september som tvingade regeringen och arbetsgivarna att höja lönerna och ersättningen till arbetslösa efter stigande priser på 70 procent per år och 7,4 procent enbart i juli, samt en devalvering av valutan, vilket urholkat lönerna ännu mer.
Gemensamt för alla dessa konflikter är en pånyttfödd stridbarhet bland de fackliga gräsrötterna, efter ett decennium av lägre kampnivåer. Efter nederlagen, besvikelserna och förräderierna från nya eller förnyade socialdemokratiska eller vänsterpopulistiska partier, som Syriza, Podemos, Jeremy Corbyns Labour och Die Linke, föder en pågående kris ett motstånd från fackföreningar världen över.
Facklig klasskamp är alltså viktig. Frågan är om den kan bli avgörande för att vända massan av arbetare till klasskampspolitik, till nya arbetarpartier, som Power Loom Workers’ Union i Faisalabad i Pakistan försöker göra. Den arbetarkamp skulle göras än mer effektiv med en tydlig plan om att upprätta arbetarpartier som står oberoende från alla borgerliga krafter och som är beväpnade med ett revolutionärt program. Det skulle också ge den kamp som förs av nationellt, etniskt och sexuellt förtryckta en skjuts framåt.
Därför måste det revolutionära avantgardet, både i fackföreningarna och i revolutionära organisationer, föra kampen för att skapa oberoende arbetarpartier. På vägen dit måste fackföreningarnas allianser med borgerliga partier brytas, som den mellan Demokraterna och AFL-CIO/Change to Win i USA, eller som i Argentina, där CGT och andra fackföreningar måste brytas från peronismen.
På varje kampfront hålls vi tillbaka av partiernas otillräcklighet och av förräderier från de gamla ledarna i fackföreningarna och partierna, och även de ”spontana” rörelserna. Socialdemokratin, Labourpartierna, stalinismen liksom de nya vänsterpopulisterna och anarkisterna ger oss bara nya nederlag. Vi behöver kämpa för en tydlig revolutionär strategi och organisering, partier och klassmedvetna fackföreningar och, vid intensifierad ekonomisk och politisk kamp, råd med delegater som väljs på arbetsplatser och i bostadsområden. Ett revolutionärt parti är väsentligt även i dessa organ.
Klassoberoende, militanta aktioner och gräsrotsdemokrati är väsentliga under den kommande perioden. De kan bidra till framväxten av revolutionära partier internationellt och en femte international.
Nej till imperialistiska krig
Kriget i Ukraina är det mest dramatiska uttrycket för kampen om omfördelning av världen. Revolutionärer fördömer den ryska imperialismens reaktionära angrepp på och invasion av Ukraina. Vi stödjer landets försvar mot Putins försök att ta över landet, vilket var hans första mål, liksom mot delmålet om att klyva landet itu. Men att Ukrainas imperialistiska vänner förser landet med stora mängder vapen, gåvor och lån beror inte på någon omsorg om dessa demokratiska mål. Putin vill göra Ukraina, eller delar av landet, till en rysk koloni. Biden och de europeiska ledarna strävar å sin sida efter att göra Ukraina till en halvkoloni åt väst, en utpost för Nato. Putin vill försvaga och splittra EU och Nato, medan Biden och de andra vill krympa Ryssland som stormakt och förhindra sabotage av västs planer i länder som Syrien eller i Afrika söder om Sahara.
Ukraina för ett nationellt försvarskrig mot imperialismen, men har också intagit huvudrollen i den nuvarande kampen för omfördelning av världen. Trots att Nato inte officiellt deltar i kriget är den imperialistiska konflikten mellan Ryssland och västmakterna en avgörande faktor i kriget. Se till exempel på västimperialisternas historiskt stora ekonomiska sanktioner mot Ryssland, och hur man beväpnar och tränar Ukraina för att uppträda som ett ombud för väst.
Därför måste revolutionärer motsätta sig Natos krigsmål, sanktioner, upprustning och Natos utvidgning till hittills neutrala stater som Sverige och Finland. Även om vi stödjer ukrainarnas kamp mot den ryska invasionen, innebär det inte att vi stödjer för Zelenskyjs västvänliga regering eller dess ambitioner att gå med i Nato eller underordna sin ekonomi EU. Inte heller kan vi stödja den ukrainska statens försök att påtvinga Krim, Luhansk eller Donetsk sin regim. Dessa områden har inte demokratiskt uttryckt någon önskan om att vara en del av Ukraina (och inte heller Ryssland). Befolkningen i regionerna måste ha rätt till självbestämmande utan ryska eller västukrainska ockupanters inflytande, och utan förfalskade folkomröstningar eller val.
Vi måste även motsätta oss det imperialistiska västblockets konfrontation med den ryska och kinesiska imperialismen, även om en sådan konflikt motiveras med en falsk uppdelning mellan demokrati och ”auktoritära stater”. Upptrappningen mot ett nytt kallt krig kan föra oss närmare ett tredje världskrig, vilket skulle bli det sista. Samma principer gäller om Kina skulle invadera Taiwan. Både Xi Jinping och krafter i USA:s kongress rör sig i den riktningen. Det är avgörande att kämpa mot att arbetarrörelsen och anti-imperialistiska krafter världen över ansluter sig till det ena eller andra imperialistiska lägret. Vi måste i stället sträva efter band med arbetarna i Ryssland och Kina, liksom med arbetarna och demokratikämparna i de många diktaturer som är allierade med väst.
Bekämpa inflation, svält och fattigdom!
Den globala recessionen, som trädde fram samtidigt som pandemin 2020 och 2021, har lett till utarmning av arbetarklassen och de fattiga, speciellt i den halvkoloniala världen. Även före kriget i Ukraina led 800 miljoner människor av svält, och miljoner hotas av svältdöd.
Det tar tyvärr inte slut där. Inflationen, som aldrig ”försvann” i det globala syd, har återkommit i de imperialistiska kärnländerna. Nästa globala recession är redan på väg.
Miljarder arbetare, bönder, fattiga på landsbygden och i städerna blev satta på ransoner. I halvkolonierna fick de flesta knappt sjukvård eller något statligt stöd under pandemin, utan fick välja mellan arbete under osäkra och extremt prekära villkor eller svält. Även i de imperialistiska länderna ställdes massorna inför stora inkomstförluster, trots permitteringsstöd och andra statliga skyddsåtgärder. Samtidigt kompenserades storföretagen och andra kapitalsektorer med miljarder under pandemin, liksom nu, under kriget och sanktionerna.
Regeringarna i väst utlovar stöd till de som hotas av svält, men tvingar samtidigt på halv-koloniala länder drastiska nyliberala åtgärder. Det är länder som redan hotas av hyperinflation, valutakriser och en allt större skuldbörda.
Vi behöver en global arbetar- och fattigrörelse för ett nödprogram som kan garantera lön, livsmedel, bostäder, elektricitet och sjukvård för alla. Vi kämpar för avskrivning av skulder och åtstramningsprogram som framtvingats av IMF eller av de gamla eller nya imperialistmakterna.
Vi behöver stödja och generalisera kampen för att prishöjningar ska kompenseras med höjda löner. Kampen för rörliga löneskalor, villkor och pensioner kommer att vara nyckeln, krav som måste länkas till arbetarkontroll över priser och löner.
I länder där prisökningarna antar formen av hyperinflation, som äter upp löneökningar dagligen eller varje vecka, och där pengarna förlorar i värde så snabbt att de inte längre går att använda betalningsmedel, räcker inte kampen för lönekompensation. Det som då behövs är inte bara kommittéer för priskontroll utan att arbetare och konsumenter direkt tar över distributionen av för folket nödvändiga varor.
Med tanke på den inflation och de angrepp på arbetstillfällen och villkor vi står inför i den kommande krisen, måste vi också konfrontera krisens grundläggande orsak: att privategendomen är koncentrerad i kapitalisternas händer. Om vi vill bekämpa arbetslöshet, brist och svält, om vi vill reorganisera samhället i enlighet med mänskliga behov och skapa socialt nyttigt arbete åt alla, måste vi expropriera de stora kapitalägarna, deras fabriker, stora serviceföretag, banker och finansföretag utan kompensation. Bara då kan vi frigöra de resurser som behövs för en krisplan som kan möta behoven hos alla som står inför svält, hunger och extrem fattigdom.
Bekämpa klimatkatastrofen och miljö-imperialism
Miljöförstörelsen fortsätter obehindrat. Extremväder blir allt vanligare, liksom stormar, översvämningar och skogsbränder och torka. Smältande isberg och glaciärer kommer att leda till höjda havsnivåer och hotar regioner eller hela länder med översvämning. Allt detta visar på klimatförändringarnas effekter.
Samtidigt visar sig de härskande klasserna i alla länder fullständigt oförmögna att ta itu ens med de mest brännande och brådskande frågorna, vilket COP27 än en gång visade. Det är inte någon överraskning. Den hårdnande globala konkurrensen och kampen för omfördelning av världen ökar kapitalismens tendens att utplåna det mänskliga livets naturliga förutsättningar. Utsugningen i de halvkoloniala länderna intensifieras utan hänsyn till ekologiska och sociala konsekvenser för att öka vinsterna i de imperialistiska kärnländerna. Miljö-imperialismen som globalt system måste hanteras här och nu.
De globala miljörörelserna har gång på gång avslöjat cynismen och hyckleriet hos världens ledare. Miljoner människor gick ut i globala klimatstrejker och demonstrationer, och modiga aktivister försökte genomdriva förändring med radikala direkta aktioner.
Revolutionärer måste solidarisera sig med dessa rörelser, men samtidigt måste de utmana de reformistiska, småborgerliga och anarkistiska idéer som dominerar dem. Oavsett hur militanta eller störande protesterna är, kommer vi aldrig att övertyga våra härskare att vidta de åtgärder som behövs om de hotar deras vinster eller dominansen över deras länder eller försvagar dem gentemot deras ekonomiska eller militära konkurrenter. Vi måste vinna ungdomen för arbetarklassens svar på miljökrisen, arbetarmakt och en planerad ekonomi. Unga människor måste utmana självgodheten och passiviteten hos fackföreningarnas och de reformistiska partiernas byråkratiska ledare och varje underordning av åtgärder som krävs för att ta itu med miljöfrågan under kapitalets intressen.
Klimatförändring och miljöförstöring kan bara mildras och stoppas om kontrollen över produktionen tas ifrån de stora kapitalformationer som har fört mänskligheten till katastrofens rand. Demokratiska kontrollorgan som består av anställda, konsumenter, de som påverkas av storskaliga projekt, unga människor som kämpar för sin framtid osv, måste bildas och ges makt att besluta om projekt, risknivåer, tröskelvärden, ekologiska åtgärder med mera. Mot de socio-ekologiska effekterna av kapitalets framfart i miljön måste vi ställa samhällelig kontroll. I slutändan kan bara den socialistiska revolutionen utmana miljö-imperialismen och möjliggöra en optimal resursförbrukning, under folkflertalets kontroll världen över.
Sammanfattning
Den allt djupare ekonomiska krisen, klimatkatastrofen och hotet om globalt krig visar att kapitalismen är ett döende system. Frågan är om en revolutionär omvälvning kan segra i tid, eller om mänskligheten kommer att beträda vägen till barbari och samhällets tillbakagång.
Redan hörs ekonomer och politiker predika åtstramningar och budgetnedskärningar. Inflationen innebär inte bara sänkta löner utan också minskade statliga budgetar för sjukvård, socialvård och utbildning, för att inte tala om miljötoppmötenas löften om att ta itu med klimatförändringarna.
Medan miljarder människor lever i fattigdom lever en liten minoritet i ofattbar lyx. Mellan 2016 och 2021 ökade antalet miljardärer från 1 810 till 2 755. Dessa finansiärer och industrialister kan med sina beslut tvinga hela länder på knä. Strax under miljardärerna lever hundratusentals mångmiljonärer i skamlös lyx på vår bekostnad, medan 852 miljoner människor svälter och över tusen barn varje dag dör av svält och svältrelaterade sjukdomar.
I de förtrycktas kamprörelser, liksom i nationella uppror, måste revolutionärer alltid betona behovet av en ny international. I en sådan förespråkar vi från början ett revolutionärt program, dock utan att göra det till ett villkor för att stå upp mot kriser och krig här och nu.
Vi uppmanar alla som bekämpar kriser, krig och förtryck att arbeta för ett gemensamt handlingsprogram med omedelbara krav och övergångskrav som leder i riktning mot socialistisk världsrevolution. Vi uppmanar alla socialistiska, kommunistiska, trotskistiska strömningar som instämmer i detta perspektiv att förenas för ett internationellt program med ett revolutionärt svar på de kommande angreppen.
I land efter land som slagits sönder av kriser måste vi organisera oss för att förpassa kapitalismen till historiens sophög. Våra principer är klassoberoende, internationell solidaritet och handling, anti-kapitalism, anti-imperialism, anti-rasism och motstånd mot allt socialt förtryck. Sådana principer förkroppsligas ett världsparti för social revolution, som förenar arvet från de fyra tidigare internationalerna.
Världsrevolution – och inget mindre än det – måste vara Femte Internationalens uppgift.
Antagen vid Förbundet för Femte Internationalens kongress, november 2022