Artikeln är tidigare publicerad i Neue Internationale 271, februari 2023 av våra tyska kamrater.
Kriget i Ukraina utspelar sig vid en historisk vändpunkt. Även om vänsteraktivister som Die Linkes Sahra Wagenknecht betonar det bara är ett av många krig – och att de flesta av dem leds eller stöds av ”västerländska värderingar”. Faktum är att de flesta stormaktskrig sedan andra världskriget har varit ”asymmetriska” (förutom Koreakriget eller de två Vietnamkrigen), där den ena sidan hade fullständig militär överlägsenhet.
Ukrainakriget är ett grymt ”konventionellt” krig, lika destruktivt som andra världskriget, med fasansfulla artilleri- och stridsvagnsstrider, skyttegravskrigföring, bombardemang, veckolånga belägringar och inringningsstrider. Bakom detta ligger dessutom konfrontationen mellan de viktigaste stormakterna i Europa, och därmed trappas den industriella massproduktionen av mördarmaskiner på båda sidor upp mer och mer – med risk för mycket lång varaktighet och växande upptrappning, oavsett typen av vapen, inklusive kärnvapen. Denna konflikt är en del i en kritisk utveckling av det imperialistiska världssystemet, där en försvagad kapitalistisk världsekonomi driver på för en ny uppdelning av världen mellan stormakterna, särskilt Kina och USA. Oavsett om kriget i Ukraina är kopplat till en intensifiering av Taiwankonflikten eller inte, har vi gått in i en ny period av ökad, även militär, konfrontation mellan de imperialistiska stormakterna, vilket lyfter den rent ekonomiska konkurrensen till en ny nivå.
Problematiska jämförelser
Olika jämförelser har redan gjorts med de två världskrigen och deras föregångare. I den borgerliga debatten dominerar den med andra världskriget, i synnerhet att knyta an till den ”antifascistiska kampen” eller de ”historiska lärdomarna” av ”eftergiftspolitikens misstag”. Den dominerande historien är historien om den ”galna” autokraten Putin, som liksom Hitler täckt sitt land med en fascistisk diktatur och vars vansinniga fara länge hade gått obemärkt förbi av de ”naiva” demokratiska regeringarna, särskilt i Europa. Ur marxistisk synvinkel är Putins regim naturligtvis inte fascistisk, utan en auktoritär regim som har varit fast etablerad i åratal och som ur en svag position med alla medel försöker säkra en plats bland stormakterna för den ryska imperialism som växte fram efter kapitalismens återupprättande. ”Putinsystemet” är därför inte knutet till hans speciella person, utan innefattar ett politiskt ledarskap som är tätt sammanflätat med de stora rustnings- och råvaruföretagen, vars imperialistiska extravinster är nära kopplade till bevarandet av inflytandesfärer och militär styrka. Natos och USA:s expansion i Östeuropa och Centralasien, liksom dess ökade ekonomiska svaghet, fick Ryssland att frukta för sin ställning som världsmakt. Närmare bestämt upprätthölls ett slags dödläge i Ukraina mellan pro-ryska och pro-västliga krafter under lång tid efter 1990, vilket tippade över med Majdan-rörelsen 2014 och som ledde till konflikten om östra Ukraina och Krim. Att glida in i kriget, inklusive den roll som de olika stormakterna och nationalistiska krafterna spelat i Ukraina, påminner mer om prologen till första världskriget och den ”sömngångaraktiga” upptrappningen runt Balkan.
Omvänt finns det också ett missbruk av fascismetiketten i delar av vänstern. Junge Welt [tysk vänstertidning] gillar att beskriva Zelenskyi-regeringen som en ”fascistisk fogde åt NATO”, som skulle ha etablerat en nazistisk diktatur i Ukraina med ”Majdan-statskuppen” 2014. Även om ukrainska nazister spelade en viktig roll i det omedelbara maktskiftet 2014, räcker det inte på något sätt för att på ett lämpligt sätt karakterisera det västorienterade system med oligarkisk kapitalism som efteråt växte fram i Ukraina. Den permanenta ekonomiska krisen tvingar regimen att använda nationalismen som ett socialt cement, och att använda extrema högerkrafter, särskilt inom säkerhetsapparaten. Men det är ganska underordnade aspekter jämfört med en allmän västerländsk inriktning, som förknippas med stora illusioner om ”västerländsk demokrati och välstånd” bland massorna i Ukraina.
Båda sidors kamp mot ”Putin-fascismen” eller Majdan-nazisterna döljer krigets verkliga natur. Åberopandet av den andra sidans förment fascistiska karaktär tjänar uppenbarligen till att rättfärdiga partitagande för ”demokratisk” eller ”antifascistisk” imperialism, det vill säga öppet stöd för Nato eller Ryssland i den ”antifascistiska kampen”. Den ”antifascistiska folkfronten” överger som alltid klasspolitiken till förmån för politisk underordning under de reaktionära målen för ett av de krigförande borgerliga lägren. Karaktären av detta krig bör först och främst förstås bortom detta felaktiga spår.
Susan Watkins ger en användbar uppdelning av krigets olika nivåer i ”Five Wars in One” i New Left Review. I analogi med Ernest Mandels välkända analys av andra världskriget presenterade hon fem konfliktnivåer för detta ”krig om världsordningen”. Med hjälp av detta kan problemen med att hitta en vänsterposition och farorna med förenkling klargöras.
1. Imperialistiskt angreppskrig
Den första och absolut mest uppenbara aspekten är att det är ett brutalt imperialistiskt anfallskrig från Rysslands sida mot Ukraina. I motsats till den borgerliga allmänheten hänvisas inte till Putin-regimens ”imperialistiska” ideologi, utan till den imperialistiska världsordning som existerar i världskapitalismens nuvarande epok. Imperialismen är ett uttryck för den globala kapitalismens oförmåga att ersätta nationalstatens historiskt förlegade form med ett politiskt system som är lämpligt för globala problem. I dess ställe finns ett system av stormakter och deras inflytandesfärer, som med nödvändighet måste komma i konflikt med principerna för nationell suveränitet. I det mest gynnsamma fallet säkrar de västerländska imperialistiska makterna sin ställning genom ”mjuk makt”.
Västvärldens halvkolonier verkar frivilligt välja ”demokrati och mänskliga rättigheter” som sedan ”skyddas” (och alltför ofta med militära medel) av Nato och liknande makter. Om man nu säger till Ryssland att försvaret av dess ”inflytandesfär” skulle vara ”förlegat tänkande”, är det bara för att dölja det faktum att exempelvis Natos expansion österut eller EU:s utvidgning naturligtvis också handlar om att säkra deras intressen. Men till skillnad från ”väst” har Ryssland allt färre ekonomiska och politiska fördelar att erbjuda och framstår absolut inte som ett mindre förtryckande och mer demokratiskt alternativ. Historien visar att en försvagad imperialism tenderar att säkra sin inflytandesfär militärt.
Naturligtvis är denna förklaring av det ryska angreppet inte på något sätt ett rättfärdigande. Framför allt är det ett argument för att det imperialistiska systemet som helhet är omänskligt och kantat av kriser och som sådant måste övervinnas. Framför allt betyder detta också att arbetarklasserna i de imperialistiska staterna måste slå vapnen ur händerna på sina ledare och själva vända dem mot sina krigsherrar. Socialisternas inställning i den ryska federationen måste vara intensifierad klasskamp mot den reaktionära, nationalistiska Putin-regimen. Här förespråkar vi revolutionär defaitism och omvandlingen av kriget till revolutionärt inbördeskrig för att störta den ryska imperialismen.
Vi förkastar därför också de skenlösningar som företräds av Vänsterpartiet (Linkspartei) och DKP (Tyska Kommunistiska Partiet) för att lösa konflikten: en fredsordning måste etableras som garanterar ”Rysslands legitima säkerhetsintressen”. Denna ståndpunkt inkluderar både en berättelse om Natos expansion österut, bland annat att ”brist på lyhördhet” mot Ryssland ledde till kriget. Men den innehåller också ”planen” att en fredslösning med Ryssland via en överenskommelse med västmakterna om ”säkerhetsarkitektur” i Europa på lång sikt skulle kunna reda ut konflikten. Å ena sidan ignorerar den här typen av lösningar det faktum att det som faktiskt står på spel är kampen om imperialistiska makters inflytandesfärer, vilket inte är helt olikt uppgörelserna i Potsdam efter Nazi-Tysklands nederlag 1945.
Framför allt talas det tyst om att detta också är en fråga om självbestämmande för länder som Ukraina, som faktiskt är underkuvade av det ena eller andra halvkoloniala systemet inom ramen för en sådan ”säkerhetsarkitektur”. Frågan är inte huruvida det skulle vara en utväg att gå med i en allians eller ”neutralitet” som följs av säkerhetsgarantier. Endast en antiimperialistisk rörelse i Ukraina och i Europas arbetarklass kan få slut på den påtvingade integrationen i olika inflytelsesfärer, militärallianser och ekonomiska sammanslutningar. Inte vilken överenskommelse som helst mellan EU, Ryssland och USA om den framtida ordningen i Europa kan skapa en verklig fredsordning på denna kontinent, utan bara kampen för ett förenat socialistiskt Europa genom social revolution underifrån.
2. Självförsvarskrig
Den andra aspekten är ett nationellt självförsvarskrig från Ukrainas sida. Det är ett av de fattigaste länderna på kontinenten, som också är rikt på mineraler och jordbruksprodukter. Över hela Europa utnyttjas ukrainsk arbetskraft. I själva landet finns en extremt korrupt oligarkkapitalism som döljer sitt exploaterande ansikte bakom demokratiska fraser och försvar av nationen.
Allt detta är inte ovanligt för exploaterade halvkolonier runt om i världen. I händelse av ett angrepp av en imperialistisk makt som vill annektera detta land, har massorna, trots främlingskap inför sina ledare, en tydlig impuls att försvara den demokratiska rätten till självbestämmande i sin egen stat. I synnerhet hade Ukraina varit underkuvat av sina grannstater i århundraden – inte bara av Ryssland, utan också av Polen/Litauen och den habsburgska monarkin. Även om de nu förlöjligas av både Putin och de ukrainska nationalisterna, var det Lenin och bolsjevikerna som först kopplade kampen mot tsarismen och habsburgarna inte bara med den internationella klasskampen utan också med den för Ukrainas självbestämmande.
En ukrainsk stat bildades alltså för första gången på århundraden efter inbördeskriget i Ryssland – även om dess självständighet i det stalinistiska Sovjetunionen blev mer än osäker. Men det var det enda sätt på vilket Ukraina kunde bli en självständig nationalstat i kaoset efter Sovjetunionens upplösning. Även om det i sig är en multietnisk stat finns det en stor majoritet av befolkningen som delar en ukrainska identitet och inte vill vara underordnade en annan nationalstat. Socialister måste respektera denna demokratiska önskan om nationellt självbestämmande – precis som de alltid har gjort i kampen för frihet i Irland eller Kurdistan.
Trots alla klassklyftor i Ukraina kommer arbetarna knappast att vinnas för den sociala kampen om man inte samtidigt kämpar med dem mot nationell underkuvande, som de ser som en förutsättning för att kunna föra även sin egen klasskamp i en bekant terräng. Trots all kritik av det korrupta, proimperialistiska genomförandet av försvarskriget, uppmanar vi, åtminstone tills oberoende förband har upprättats, att gå in i de befintliga försvarsstrukturerna (förutsatt att det inte är öppet fascistiska förband). Även där måste vi påvisa den politiska ledningens förrädiska och klassfientliga karaktär, liksom faran för missbruk av försvarskriget för västerländska imperialistiska intressen – det vill säga också för kampens fortsättning efter att det ryska anfallet slagits tillbaka. Men denna kritik kan inte leda till att man bara accepterar Ukrainas nederlag. Detta skulle förvärra de ukrainska arbetarnas stridsförhållanden många gånger om och samtidigt göra det praktiskt taget omöjligt att bryta deras illusioner om den provästliga regimen.
I detta avseende avvisar vi pacifistiska ståndpunkter om den legitima kampen för självförsvar samt försök att beskriva försvarsstyrkorna i Ukraina som helhet med bilden av Azov-regementet. Även om vi förkastar enheterna kopplade till Stepan Banderas nazistiska kollaboratörer och inte accepterar dem som ”vapenkamrater”, vägrar vi att likställa dem med den ukrainska kampen som helhet. Även i det palestinska motståndet är det oundvikligt, exempelvis att stå på samma barrikader som Hamas. Det betyder att revolutionärer försvarar ukrainarnas rätt: internt att motsätta sig den ryska ockupationen, men utan att ge någon form av stöd till Zelenskyis regering.
3. Inbördeskrig
Den tredje aspekten är den med ett ukrainskt inbördeskrig. Den bräckliga balansen mellan pro-västliga och pro-ryska ekonomiska och politiska eliter i Ukraina samt balansen mellan nationaliteterna i den multietniska staten Ukraina rubbades med Majdan 2014. Vid den tiden ersattes den vacklande, åt Ryssland lutande presidenten Janukovitj av en tydligt pro-västlig regering. För att säkra makten använde den många av de extrema högerextrema och nationalistiska Majdan-grupperna i sin administration och säkerhetsstyrkor och gjorde även politiska eftergifter till dem. Detta förprogrammerade den eventuella väpnade sammandrabbningen med befolkningsgrupper vars minoritetsrättigheter var hotade, särskilt i östra Ukraina och Krim. Kampen för minoriteters rättigheter och autonomi som började där var verkligen berättigad och måste försvaras av socialister i betydelsen av rätten till självbestämmande. Men den missbrukades i slutändan av den ryska imperialismen för dess interventions- och annekteringspolitik.
Därför är denna fråga i den nuvarande situationen underordnad frågan om Ukrainas rätt till självförsvar. Å andra sidan kommer ingen lösning på konflikten att kunna undvika statusen för Donbas, Luhansk och Krim. Därmed blir hyckleriet tydligt hos alla ”försvarare av internationell rätt”, som betonar att Ukraina till varje pris måste återställas till sina ursprungliga gränser, inklusive erövringen av Krim. I de nämnda regionerna finns det historiska och etniska skäl som talar för att befolkningen där själva ska kunna bestämma inom vilka gränser de vill bo i framtiden – oavsett om det är i Ukraina, Ryssland eller som en autonom region i den ena eller andra staten.
Att göra befintliga gränser till en fetisch har aldrig visat sig vara en fredsstiftare i gränsregioner som drabbats av nationalitetskonflikter. Det är också ett hyckleri när folkrätten i dag används mot en separation av Krim från Ukraina, men inte i det (lika motiverade) fallet Kosovo mot Serbien. I slutändan visar detta att västerländsk imperialism inte bryr sig om de drabbade folkens självbestämmande, utan om segern för deras allierade nationalistiska regimer, samtidigt som den accepterar det brutala förtrycket av den ryska minoriteten. Därför måste revolutionärer i Ukraina också göra klart att framtiden för de så kallade folkrepublikerna och Krim inte får avgöras av den ukrainska nationalistregimen, Ryssland eller Nato. Vi förespråkar därför ett erkännande av Ukraina som stat och ett fullständigt tillbakadragande av ryska trupper! Samtidigt försvarar vi rätten till självbestämmande för Krim och ”folkrepublikerna”.
4. Västerländsk imperialism
Den fjärde aspekten av kriget är den västerländska imperialismens massiva stöd till Ukraina, vilket de facto gör det till ett proxykrig. Med början i USA talar alla deras allierade om ett ”demokratiskt krig” mot ”auktoritära krafter”. Även om det av vissa skäl inte finns någon direkt inblandning av enheter från Nato, är både det ekonomiska kriget mot Ryssland och omfattningen av det ekonomiska, logistiska och vapentekniska stödet av en aldrig tidigare skådad omfattning i en sådan konflikt.
Ukraina var så gott som bankrutt före kriget men har fått biståndspaket och vapen värda två tredjedelar av nationalprodukten under krigets första år – praktiskt taget samma bistånd som investerades per år i Afghanistan när det var som störst. Det överskrider till och med USA:s stöd till Israel. Det handlar inte bara om att leverera vapen. Den ukrainska armén har utbildats och utbildas systematiskt i nya vapensystem, både tekniskt och taktiskt, och de modernaste systemen för kommunikation som stöd i striderna görs tillgängliga utan problem.
Information från underrättelsetjänsterna om fienden vidarebefordras omedelbart till Ukraina helt öppet, och taktik och strategi samordnas med militära rådgivare från Natos staber. Beväpningen av Ukraina ingår också tydligt i alla Nato-staters upprustningsprogram. I kombination med de ekonomiska sanktionerna, som ska ha en effekt som liknar den gamla krigstaktiken med ”kontinentalblockad”, kan man med fullt fog säga att västimperialismen använder det ukrainska försvarskriget för att på ett avgörande sätt försvaga den ryska imperialismen med hjälp av proxykrig. Detta är i linje med USA:s långsiktiga globala strategi, som har utvecklats mot Kina och Ryssland som de främsta globala konkurrenterna. Kriget i Ukraina togs som ett bra tillfälle att även inordna EU-imperialisterna i denna konfrontation och att förvisa Ryssland, som Kinas främsta allierade, till en andra rangens makt.
Men det verkar också som att USA inte är redo att ge Ukraina obegränsat stöd. De kontroversiella uttalandena från USA:s stabschef (CJCS) Mark A. Milley om att Ukraina inte kan vinna kriget kan förmodligen förstås som att de avslöjar Pentagons strategi: Om USA ville så kunde de givetvis ge militärt stöd så att kriget för länge sedan skulle ha tagit slut – men det är nog inte meningen. De vill uppenbarligen inte göra Ryssland till en kandidat för sammanbrott på grund av dess geostrategiska betydelse, och å andra sidan inte skapa nya militära rivaler i Europa. I detta avseende accepterar Pentagon gärna ett utdraget, blodigt skyttegravskrig i Ukraina, vilket kommer att försvaga Europa och Ryssland som globala rivaler på lång sikt.
Därför måste vi i de imperialistiska staterna i väst protestera mot detta missbruk av det ukrainska folkets försvarskrig och dess blodiga fortsättning som ett proxykrig. Vi måste därför också ta ställning mot vapenförsörjningen till Ukraina och sanktionerna mot Ryssland, eftersom de inte kan skiljas från Natos upprustningsprogram och den globala konflikt som förs med hjälp av Ukraina. På global nivå är denna aspekt det dominerande inslaget, även om detta inte betyder att kampen för självförsvar i Ukraina inte är motiverad. Alla vapenleveranser, oavsett om det sker via ombud eller direkt, är tydligt kopplade till å ena sidan deras egna rustningsprojekt, expansionen av deras egen försvarsindustri och deras vinster, och å den andra USA:s strategi att krossa de kinesiska och ryska globala rivalerna. På samma sätt måste vi varna ukrainska arbetare för att den stora hjälpen från ”väst” inte kommer utan ett pris. Notan för detta kommer att presenteras för dem och de fattigaste, som kommer att betala för det med överexploatering i västimperialisternas speciella program för deras nya halvkoloni.
5. Risken för världskrig och förhållandet mellan krigets olika dimensioner
Den femte aspekten av kriget är, slutligen, att det hela tiden har potential att eskalera till en direkt konfrontation mellan Ryssland och Nato – det vill säga till ett öppet världskrig. På grund av arten av västvärldens stöd till Ukraina har detta ännu inte blivit verklighet. Den ukrainska ledningen och vissa östeuropeiska och baltiska stater är för en ”slutlig lösning på det ryska hotet” och gör mycket för att öka viljan att göra det i väst. Å andra sidan framställer den ryska ledningen redan västvärlden som en stridande part och antyder, om det går ogynnsamt, även möjligheten att använda kärnvapen – vilket sannolikt snabbt skulle leda till motangrepp.
Denna eventuella eskalering nämns också av några på vänsterkanten som en anledning att de facto råda ukrainarna att inleda en vapenvila så snart som möjligt. En cynisk ståndpunkt: I detta avseende, i varje konflikt med imperialistiska makter, skulle det faktiskt behövas en omedelbar kapitulation, annars kan ett världs- eller kärnvapenkrig hota. Med tanke på den globala intensifieringen av imperialistiska motsättningar och den inledande kampen för att omfördela världen, visar sig pacifismen vara hopplöst desorienterad. Endast internationell klasskamp för att krossa, avväpna de mordiska arsenalerna, avslöja och bekämpa alla sidors rovdrift kan faktiskt avvärja det förestående världskriget.
Att fastställa ett krigs karaktär oberoende av den internationella situationen vore ett allvarligt misstag. Många på vänsterkanten drar idag slutsatsen att invasionen av ett halvkolonialt land som Ukraina av en imperialistisk makt i syfte att göra det till en rysk koloni, eller åtminstone annektera stora delar av dess territorium, är reaktionär och därför måste Natos stöd också vara motiverat och progressivt i form av ett ekonomiskt och militärt bistånd utan motstycke.
Detta bortser emellertid från det faktum att Natos ingripande inte motiveras av demokratiska ideal utan av en önskan att försvaga Ryssland som imperialistisk rival på världsscenen och därmed göra det oförmöget att utmana USA i Mellanöstern och Afrika söder om Sahara. Andra motiv för Washington är att sabotera EU:s ekonomiska förbindelser med Ryssland och att ge Kina en varning om dess oförminskade militära makt och fortsatta ekonomiska dominans. Kort sagt, Natos demokratiska retorik är bara en cynisk täckmantel för att rättfärdiga handlingar som motiveras enbart av dess imperialistiska egenintressen.
Utvecklingen som ledde till den reaktionära ryska invasionen bekräftar i flera avseenden att detta i grunden inte bara är ett nationellt försvarskrig, utan att Natos politiska, ekonomiska och militära inflytande i sig är en avgörande faktor för ett inomimperialistiskt krig med oöverträffad destruktiv kraft för mänskligheten.
I en situation i världen där flera kriser och en ökad kamp för att dela upp världen på nytt ger upphov till så många komplexa situationer som Ukrainakriget (till exempel Taiwan), är det nödvändigt för vänstern att hitta en programmatiskt tydlig och socialistisk ståndpunkt mot kriget. Denna kan inte bestå av abstrakta allmänna formler och måste innehålla både den aktuella situationen i världen och den konkreta analysen av krigssituationen. För närvarande betyder det att man erkänner Ukrainas rätt till självförsvar samtidigt som man motverkar interventionen från västerländska imperialister som använder denna konflikt för att krossa sin konkurrent.
Grundlinjerna i ett sådant ställningstagande måste därför innefatta: stöd till antikrigsoppositionen i Ryssland och att förvandla kriget till ett revolutionärt inbördeskrig för att störta den ryska imperialismen; försvara Ukraina samtidigt som man visar ledningens reaktionära karaktär; avvisa allt politiskt stöd till ett proxykrig; fördöma och bekämpa upprustningen i Nato-länderna och missbruket av vapenleveranser till Ukraina som ett sätt att föra ett proxykrig; skapandet av en antikrigsrörelse som motsätter sig den växande faran för ett nytt världskrig med ständigt växande kärnvapenarsenaler.
Markus Lehner