Generalstrejk är lösningen!
Ner med Macron och den anti-demokratiska femte republiken!
Under två månader har Frankrike skakats av strejker och protester mot försöken att höja pensionsåldern. Men nu har krisen inträtt i ett nytt stadium. Efter månader av förhandlingar för att köpa röster från parlamentsledamöter från högerpartiet Republikanerna, kunde regeringen fortfarande inte få en majoritet, ett tecken på det tryck som ledamöterna utsatts för av massorna. Då aktiverade president Emmanuel Macron artikel 49.3 i konstitutionen, som tillåter honom att köra över parlamentet och godkänna lagar utan en majoritet i parlamentet, för att inte tala om ett folkligt mandat.
Detta skandalösa trampande på demokratin framkallade en ny rad med nattliga protester under mer än en vecka. Unga människor står i allt större utsträckning i främsta ledet i striderna med säkerhetsstyrkorna: de tänker inte låta sig bli berövade sina demokratiska rättigheter!
På arbetsplatserna är kampens tempo ojämnt. En del sektorer som järnvägarna, energin, hamnarna och sophämtningen har strejkat i veckor. Gatorna i Paris är belamrade med 10 000 ton sopor. Hamnarna i Marseille och Rouen är blockerade, tillsammans med flera raffinaderier. Bristen på bensin är svår i söder och rör sig obevekligt utöver landet.
Aktionsdagen den 23 mars förde ut miljoner människor på gatorna i mer än 300 demonstrationer. Erfarenheterna av de senaste veckorna visar emellertid att inte ens den omfattningen på mobiliseringen räcker för att tvinga regeringen till reträtt, för att inte tala om att få bort den helt och hållet, vilket är det nödvändiga villkoret för att upphäva lagen och ge regeringen ett lämpligt straff för dess förakt för demokrati.
Alla de fackliga federationerna förklarade att de skulle få landet att stå stilla i mars. Verkligheten är en annan. Även om välorganiserade sektorer bedriver ”förnybara strejker” (vilka röstas om vid stormöten på arbetsplatserna varje morgon), finns det inget generaliserat stopp. Miljoner har förts ut på gatorna för aktionsdagarna, det har varit nio sedan januari, men antalet strejkande utöver dessa dagar är ganska lågt.
Vad är det som händer? De fackliga ledarna har satsat sin trovärdighet i denna strid – de kan inte medge nederlag idag. Eftersom pensionsreformen i vida kretsar helt korrekt betraktas som att beröva arbetarna två års pension, skulle nederlag innebära att medge att de saknar kraften att försvara arbetarnas existerande villkor och arbeten, och ännu mindre kämpa för förbättringar.
Trots vad som står på spel vägrar fackföreningarna att uppmana till generalstrejk. De insisterar på blockader, på generalisering, men har inte uppmanat till: ”alla ut, stanna ute”. Orsaken är enkel. Antalet organiserade arbetare i Frankrike är lågt, mindre än tio procent. Ledarna föredrar därför att kombinera välkontrollerade strejker i några strategiska sektorer och ”aktionsdagar” för alla andra.
För dem är den typen av aktioner att föredra i stället för generalstrejk, vilken med nödvändighet kräver alternativa lokala, regionala och nationella ledningar som kan samordna den. När de ställs inför en politisk kamp, som skulle kräva politisk handling i samma omfattning, tvekar fackens ledare. Det är en strategi för nederlag.
Många arbetare betraktar fortfarande fackens ledare som den legitima ledningen, delvis för att den fackliga fronten (intersyndicale) förblir enad och att ledarnas tal har en radikal ton. Även innan Macron knappt överlevde förtroendeomröstningen, fanns det tecken på att antalet strejkande, om än inte demonstranter, började minska. Utan en förändring av tempo och inriktning kan resignation breda ut sig.
Striden är inte alls över ännu: de kommande dagarna och veckorna blir avgörande. De strejkandes beslutsamhet i kombination med massornas ännu inte prövade stridbarhet är oändligt mer kraftfulla än regeringen och deras polis. Ungdomarna ger sig in i kampen: universitet i Paris och Toulouse är ockuperade. Gräsrotsaktivister försöker överallt binda samman arbetsplatser, bygga strejkkommittéer och kampanja för en generalstrejk.
Intervjun nyligen med Macron, som var full av ohämmad avsky för arbetarna, har förvärrat situationen. Polisens våld, kraven från ministrar att slå ner protesterna, fördjupar bara det folkliga hatet mot regeringen. Miljoner människor känner att demokratin och rättvisan är på deras sida.
Generalstrejken är det enda möjliga steget. På varje arbetsplats måste aktivister gå i spetsen för att övertyga arbetskamraterna att vidga strejkerna, stoppa profiterna och stänga offentlig service. Stormöten och strejkkommittéer på arbetsplatserna måste ta ledningen och utveckla aktionsråd som förbinds regionalt och nationellt för att generalisera strejkerna.
Den här kampen har gått utöver pensionerna. Macrons beslut att strunta i parlamentet kan bara bemötas med ett svar: generalstrejk för att stoppa pensionsreformen, störta Macron och framför allt göra slut på den femte republiken.
Macron kommer inte att vara den första tyrannen som besegras på gatorna av franska arbetare. Men han kan bli den siste om den franska arbetarklassen förbereder sig för att för alltid göra upp med kapitalismen.
Marc Lassalle fredag den 24 mars från Paris