Det är nu ett år sedan Vladimir Putin inledde kriget mot Ukraina. Målet var att ockupera Kiev, störta den ukrainska regeringen och skrämma landets befolkning till underkastelse. Putin kallade det för en ”militär specialoperation”, men i själva verket rör det sig, så klart, om ett aggressionskrig, även om man inte vågade säga detta öppet, åtminstone inte i Ryssland.
Putin hävdade vidare att syftet med kriget var att ”avmilitarisera och avnazifiera Ukraina” samt att ”slå vakt om Ukrainas neutralitet”. Men ingen utom Putin-anhängare och konspirationsteoretiker kunde förstås tro på amsagorna om att Ukraina styrs av nazister. Och i stället för neutralitet var Putins syfte att göra Ukraina till en rysk koloni. Putin hade så också författat flera artiklar och hållit tal där han förnekade att Ukraina var en ”riktig stat”; att det i stället är en del av Rysslands ”historia, kultur och andliga utrymme”.
Men redan efter en månads krig stod det klart att försöken att omringa Kiev och att infånga eller döda Zelenskyj hade misslyckats. Ryssland hade i stället förlorat stora mängder soldater och militärt materiel. Den utrustning och utbildning som Nato stått för sedan 2014 hade bevisligen stärkt den ukrainska arméns stridsberedskap sedan striderna i östra Ukraina 2014-2015. Dessutom är frågan om stridsmoral avgörande i alla krig, och det faktum att ukrainarna stred för sitt hemland blev avgörande.
Putin har inte uppnått något av sina huvudsakliga mål med kriget. Han har inte störtat den ukrainska regeringen och varken erövrat Kiev eller landets näst största stad Charkiv, som betraktades som särskilt sårbart för ett ryskt anfall. Inte heller har han lyckats stoppa Natos utvidgning. Tvärtom har Nato expanderat runt Östersjön, och fått två nya medlemmar, hittills neutrala Sverige och Finland. I september 2022 inledde Ukraina en militär motoffensiv och man hade vid slutet av förra året återtagit över hälften av det område Ryssland erövrade 2021.
Västmakternas svar har varit starkare än Putin nog kunde föreställa sig. Tyskland lät sig inte överväldigas av någon ukrainsk flyktingvåg, utan har tagit emot en miljon ukrainare, medan Polen har tagit emot 1,5 miljoner och Storbritannien ynka 85 000. USA:s president Biden och den amerikanska kongressen har godkänt 50 miljarder dollar i stöd till Ukraina, varav 50 % är militärt stöd, 30 % är statsfinansiellt stöd och 20 % humanitärt. EU har bidragit med 32 miljarder euro till Ukraina.
Enorma mängder militärt stöd har snabbt levererats till Ukraina. Hårda sanktioner har införts och beroendet av rysk energi fasas ut. Kinas Xi Jinping har mest stått för ett retoriskt stöd till Putin, och inte ens det har varit särskilt uttalat. Xi har inte försett Ryssland med vapen, och han har undvikit att bryta mot sanktionerna.
Krigets effekter är fasansfulla. FN-organet UNHCR kunde i januari i år bekräfta 7 068 civila dödsoffer och 18 483 skadade, men man sa också att antalet troligtvis är mycket högre än så. Mellan 10 000 och 13 000 ukrainska soldater har dödats, och långt fler ryska soldater, även om Ryssland inte uppger några officiella siffror.
I slutet av januari räknades antalet ukrainska flyktingar i Europa till nästan åtta miljoner, eller motsvarande 19 % av Ukrainas befolkning. Utöver det beräknas ytterligare åtta miljoner ukrainare vara internflyktingar i landet.
Utöver det mänskliga lidandet har stora delar av Ukrainas infrastruktur, bostäder, sjukhus, skolor, fabriker, järnvägar och broar förstörts. 135 800 bostadshus har förstörts, däribland 119 900 enskilda hem och 15 600 flerbostadshus, eller minst 7 % av samtliga bostadshus. Enligt FN hade hälften av Ukrainas energiinfrastruktur förstörts i mitten av december. Ett av många exempel är missilen mot ett niovåningshus i Dnipro i mitten av januari. 29 personer omkom, 73 skadades och många andra satt fast i ruinerna.
Imperiernas kamp
Även om Ryssland och Putin uppenbarligen initierade kriget och ukrainarna har rätt att försvara sig och driva ut invasionen, ligger skulden för kriget inte på en person eller ett land.
Bakom kriget, och på bägge sidor, finns en konfrontation mellan de viktigaste europeiska stormakterna. Deras respektive krigsindustrier möjliggör ett långvarigt krig och en stegvis upptrappning av vilka vapen som används, inklusive så kallade ”taktiska” kärnvapen.
Konflikten handlar inte om ”uråldriga nationella motsättningar” eller om kulturer som står mot varandra, utan om en kris i det imperialistiska systemet. Dynamiken i den kapitalistiska ekonomin har generellt försvagats sedan finanskrisen 2008, medan Kina har förstärkt sin position gentemot USA. USA slår nu tillbaka, inte bara ekonomiskt, utan också militärt.
Det Lenin kallade för en kamp för omfördelning av världen mellan stormakterna är nu åter igång, och den kampen kommer att vara avgörande för den period vi har framför oss. Oavsett om en konflikt i Taiwan tillkommer på kort sikt har vi trätt in i en ny period med ökad militär spänning, i tillägg till globaliseringens ekonomiska konkurrens.
Fascisten Putin?
Trots förföljelsen av oppositionen i Ryssland och hänsynslösa aktioner i Ukraina och, före det, Tjetjenien, Syrien osv, är Putin-regimen inte, med en marxistisk definition, fascistisk. Det är en bonapartistisk regim, som ställer sig ovanför det parlamentariska systemet och förvandlar val till en förtroendeomröstning för den store ledaren.
Gatuprotester i Ryssland slås skoningslöst ned. I december 2011 utbröt massprotester i flera städer efter uppenbart riggade val till duman. 2017 följde ytterligare protester, då efter förgiftningen och därefter fängslandet av Aleksej Navalnyj. Putin vill till varje pris undvika en utveckling i Ryssland liknande 00-talets ”färgrevolutioner” och upproren i Ukraina och Belarus. Hans metod är att mörda sina motståndare och att bygga en allt mer totalitär polisstat.
Putin-regimen är resultatet av den nyliberala chockterapi som importerades från väst efter det stalinistiska kommunistpartiets och Sovjetunionens fall. De program som infördes då förstörde 50 % av Rysslands produktionskapacitet, med massivt lidande till följd. Ur privatiseringarna steg också de så kallade oligarkerna fram: personer som Vladimir Gusinskij, Boris Berezovskij och Michail Chodorkovskij, som blev enormt rika.
Under en tid trodde de att de skulle få styra Ryssland för all framtid, men sedan valde den åldrade och inkompetente Jeltsin den f.d. KGB-agenten Vladimir Putin till sin efterträdare. Putins livsverk var att återställa statens makt i Ryssland, och att återupprätta landets status som stormakt, inte bara f.d. sovjetiska områden, utan även i de länder som stått under sovjetiskt beskydd under kalla kriget.
Putin bytte ut de gamla oligarkerna mot nya, affärsmän som gjorde sin förmögenhet på statliga kontrakt från åternationaliserade industrier: Yukos, Lukoil, Rosneft och Norilsk nickel. Putins inre krets består av ”siloviker”, ”styrkans män”, alltså personer från den organisation som efterträdde KGB, FSB. En av Putins nära allierade är Igor Setjin, vd för det statliga oljebolaget Rosneft, som är Rysslands största företag.
De enorma vinsterna från olje- och gastillgångarna, kapitalkoncentrationen och den stora armé och vapenindustri Ryssland ärvt efter Sovjetunionen, liksom kärnvapenarsenalen och platsen i FN:s säkerhetsråd, gjorde det möjligt för Ryssland att bli en imperialistisk makt.
Men alla imperialistiska länder måste expandera för att kunna mäta sig med sina rivaler, ekonomiskt och geostrategiskt. Till en början närde Putin, liksom Gorbatjov och Jeltsin, ett hopp om att Rysslands återkomst som stormakt kunde uppnås genom förhandlingar med USA, med stöd av Frankrike och Tyskland. Men med utvidgningen av Nato och invasionerna av Afghanistan och Irak visade USA snart att de inte tänkte tillåta något sådant, inte ens i Rysslands närområde. På det följde amerikanskt understöd för s.k. ”färgrevolutioner” och en rädsla för att samma metoder kunde användas i Ryssland. Återstod då för Putin att tvinga sig in i stormakternas sällskap.
USA drar nytta av situationen
Biden-administrationen står i spetsen för västs konflikt med Ryssland och för att ”make America great again” på ett mer effektivt sätt än Trump kunde. Västimperialismens enorma stöd till Ukraina handlar inte om något försvar av demokratiska värderingar eller om ett motstånd mot auktoritära ledare. Det finns alldeles för många diktatorer på Bidens sida (de härskande i Saudiarabien och Egypten, till exempel) för att sådana påståenden skulle vara trovärdiga.
Väst ser Ukraina som ett krig via ombud mot Putin, och som en varning till Xi Jinping och Kina. Av goda skäl, inte minst det faktum att Ryssland har världens näst största kärnvapenarsenal, avhåller man sig från en direkt inblandning i kriget. Men det ekonomiska kriget mot Ryssland, och omfattningen av det ekonomiska, logistiska och militära stödet till Ukraina, saknar motstycke i liknande konflikter.
Upprustningen i Nato-länderna, inklusive i Tyskland, ökar snabbt. Tillsammans med sanktionerna kan man med rätta beskriva det som att västimperialismen använder Ukrainas försvarskrig för att försvaga sin ryska rival. Man har också tagit chansen att tvinga de ledande imperialistiska länderna i EU, Tyskland, Frankrike och Italien, in i konflikten.
Vi som bor i någon av de västimperialistiska staterna måste därför protestera mot hur ett berättigat försvarskrig i Ukraina används för att föra ett inom-imperialistiskt krig via ombud. Vi måste också ta ställning mot vapenleveranserna till Nato-stater med gräns mot Ryssland. Till och med vapnen till Ukraina, som i alla fall ska användas i ett faktiskt krig, levereras i syfte att försvaga Ryssland, inte att befria Ukraina.
Ukraina förlitar sig i mycket hög grad på Nato-vapen och utbildning och underrättelser från CIA och Pentagon. Trots den ukrainska regeringens berättigade motstånd mot en rysk annektering av delar av eller hela Ukraina, är Ukraina underkastat de som understödjer landet och deras mål med kriget. Därför måste revolutionära socialister i Nato-länderna motsätta sig ”sina” länders krigshets.
Revolutionärer i Ukraina måste motsätta sig regeringens planer på att formellt gå med i Nato eller EU. De borde ta avstånd från den nationalistiska regimen, som sedan Majdan-”revolutionen” har försökt införa språklagar som ger ukrainska särskild status, vilket åtminstone potentiellt kan leda till förtryck av rysk- och ungerskspråkiga minoriteter. De anti-fackliga lagarna och förbuden mot en rad partier måste också fördömas.
Sanktionerna mot Ryssland är en del av den globala, interimperialistiska konflikten och vi måste ta ställning mot dem. Om någon av de två sidorna står inför en definitiv förlust kan kriget eskalera till en direkt konfrontation mellan Ryssland och Nato – alltså till ett öppet världskrig.
Vi måste alltså varna ukrainska arbetare för att västs ”generösa” hjälp inte är gratis. Imperialistiska krig slutar med imperialistisk ”fred”, som fördragen i Versailles och Potsdam visade. De slutar med uppdelade länder och annekteringar, vilket lägger grunden för fler krig i framtiden.
Arbetarklassen i Ukraina och Ryssland måste kämpa för att ta makten över sitt eget öde. I Ukraina måste de ta över försvaret av sitt land och motsätta sig att den kampen används för Natos syften, och i Ryssland måste de kämpa för att störta Putin. Arbetare i Nato-länder måste motsätta sig hela det nya kalla kriget liksom den upprustning som sker.
Arbetare i Europa och hela världen måste kämpa för att avväpna och avsätta krigshetsarna, och genom en internationell socialistisk revolution lägga grunden för varaktig fred på jorden.
Dave Stockton
Ursprungligen publicerad i Workers Power nr 400, februari 2023
Foto, framsidan: Jeff Kingma, Unsplash