Bostäder har seglat upp som en brännande fråga de senaste åren. Efter alla utförsäljningar och ombildningar finns det allt färre hyresrätter, och hyran på dem som finns har under åtskilliga år ökat långt snabbare än priset på det mesta annat. Nu vill borgarna även införa marknadshyror, och sossetoppen har godkänt steg mot detta. De överbetalda byråkrater som leder Hyresgästföreningen har inte bara låtit bli att ta någon strid mot det som sker – förutom någon allmän reklamkampanj – utan har också gjort sitt bästa för att se till att ingen annan ska ta strid. HGF Västra Sverige hade en radikal styrelse som avsattes uppifrån samtidigt som ordföranden suspenderades för vaga anklagelser om ekonomiska oegentligheter som är svåra att betrakta som annat än svepskäl. Nu vill dessutom hyresbolagen och -värdarna använda inflationen som argument för kraftiga hyreshöjningar, trots att de i många fall har välfyllda kassakistor, eller åtminstone bankkonton. Vi skulle verkligen behöva hyresgästkamp! Tyvärr har de allra flesta numera ingen erfarenhet av stridsåtgärder på hyresmarknaden, om de ens har hört talas om några. Det skulle verkligen behövas en bok, byggd på ordentlig forskning, som går igenom tidigare strider på bostadsmarknaden.
Och som tur är finns det en sådan bok: När hyresgästerna gjorde uppror av Hannes Rolf (Verbal förlag, 2021) som bygger på författarens doktorsavhandling En fackförening för hemmen: kollektiv mobilisering, hyresgästorganisering och maktkamp på hyresmarknaden i Stockholm och Göteborg 1875-42. Den gedigna och mycket informativa avhandlingen beskriver hyresgästkampen och framväxten av hyresgästföreningar i framför allt Stockholm och Göteborg från dess början till hyresregleringslagen 1942.
Den första kända hyresgästföreningen bildades i Stockholm 1875, efter en tid av växande arbetarkamp på flera områden. De första årtiondena handlade det dock om tillfälliga organisationer. En tradition etablerades, och organisationer kom och gick, men permanenta strukturer skapades inte förrän efter första världskriget. En impuls till ökad organisering kom genom hyresstegringslagen 1917, och en annan impuls kom från den revolutionära våg som då drog genom världen.
De tidigaste hyresgästföreningarna var ofta inriktade på bostadskooperation – genom att bygga egna, gemensamma hus skulle de kunna slippa att utnyttjas av snikna hyresvärdar. En uppenbar nackdel fanns dock med det tillvägagångssättet: de flesta hyresgäster hade inte så gott om pengar, så det skulle ta lång tid att genomföra detta i någon större skala. En del kooperativhus byggdes dock, och den här inriktningen fanns kvar, och skulle ge upphov till HSB. De andra huvudsakliga inriktningarna var politisk påverkan för att förbättra för hyresgästerna, samt direkta konflikter.
De direkta, kollektiva konflikterna spelade en stor roll. Målet, från hyresgästernas sida, var oftast hyressänkningar eller att stoppa en hyreshöjning, krav på reparationer eller standardhöjning, som att få in elektricitet eller vatten, eller att få varmvatten. Då hyresvärdar vanligtvis ville höja hyran i samband med reparationer eller standardhöjningar var det vanligt att hyresgästerna då gjorde sitt bästa för att förhindra att behöva betala mer av sin låga lön. Om krav på hyressänkning då resulterade i att hyran inte höjdes kunde det betraktas som en seger.
Hyresgästernas stridsåtgärder
Stridsåtgärderna kunde bestå av hyresstrejk – vägran att betala hyra under konflikten, vanligen deponerades hyran, eller den hyra som hyresgästerna fann skälig -, massuppsägningar av lägenheter (som skulle beröva värden hyresintäkter) och blockader. De sistnämnda kunde läggas på hyreshus för att hindra nya boenden att flytta in där vräkta kamrater hade bott – eller där de kollektivt hade flyttat ut som en direkt stridsåtgärd – men också mot andra affärsrörelser som hyresvärden hade. Då hyresgäster i stor utsträckning var organiserade arbetare med strejkvana gav blockader ofta stor effekt, inte minst som blockadbrytare, liksom strejkbrytare, inte var väl sedda. Ofta räckte det med hot en stridsåtgärder för att få effekt.
Att de som tjänade på höga hyror tyckte att det var jobbigt med hyresgäster som ställde krav vittnar bland mycket annat denna hjärtskärande reaktion från en fastighetsägare i Huvudsta 1933 mot krav på hyressänkningar:
”Lamslagen av förvåning, men mer av rädsla, ty jag känner mina hyresgäster, och hyresrättsföreningen med, såsom samvetslösa personer, de kan tilltvinga sig vilka orättvisor och orimliga fodringar som helst, med att hota med blockad”
Hyresgästföreningar kunde också ta strid om andra saker. Flera konflikter stod om krav på gatubelysning, eller mot affärer med höga priser. Blockader kunde också gälla höjda priser på spårvagnarna – också ett exempel som är relevant för vår tid.
En av mina favoritstrider från boken började 1924 när Masthugget/Oskar Fredriks hyresgästförening i Göteborg satte en butikslokal i blockad på grund av en omoralisk uppsägning av en ensamstående tonårsmoder som bedrev en hushållshandel i lokalen. I slutet av 1925 kröntes kampen med seger. Det var inte någon speciellt stor och betydelsefull strid, men säkerligen förnedrande för fastighetsägaren att inte bara tvingas till att betala 500 kr i ersättning, utan också att få punga ut för att ersätta utlägg för blockadlappar o.d. Blockadlappar kunde vara ett viktigt vapen, men med fastighetsägarvänliga domstolar kunde de också användas åt andra håller: flera gånger dömdes hyresgästföreningar till skadestånd för skadegörelse för blockadlappar som klistrats upp. Detta fick Göteborgs hyresgästförening 1931 att uppmana till att inte använda detta medel.
Kampen fick ofta effekt, vilket avhandlingen ger åtskilliga exempel på. I Göteborg 1931 vanns hyressänkningar och förhindrades hyreshöjningar 1931 på sammanlagt strax över 221 000 kronor, enligt hyresgästföreningens verksamhetsberättelse.
Överlag var hyresgästföreningarna i Göteborg i mer militanta än i Stockholm. Detta av flera anledningar. Dels var Göteborg en radikal arbetarstad, där det kommunistiska inflytandet i hyresrörelsen var större, och dels var hyresgäströrelsen mer decentraliserad. Samtidigt var också fastighetsägarna mer stridslystna. Detta skulle i sin tur kunna bero på att hyresvärdarna överlag var mindre och hade mindre möjligheter att gå med på uppgörelser. En annan faktor skulle kunna vara att småägare som känner sig hotar tenderar att vara de mest rabiata (slutsats som inte hämtades från boken).
Trots den lägre graden av militans vann Stockholm något större hyressänkningar per person. Detta skulle kunna bero på både att Stockholms fastighetsägare överlag var något mera kompromissvilliga och på det avskräckande exemplet från Göteborg om vad som kan hända om de inte är tillmötesgående. Men även Stockholm hade åtskilligt av kamp.
Den största perioden av hyreskamp inföll under 1930-talets första år. I Stockholm inföll kulmen 1933-35, i Göteborg kom de största striden i Olskroken under sommaren 1936. Den gällde vem som skulle betala de omfattande reparationerna som skulle göras, hyresgästerna eller värden. I juni satte hyresgästföreningen 150 adresser i blockad, och antalet ökades under sommaren. Fastighetsägarnas garantiförening svarade med vräkningar. Transportarbetareförbundet gav dock prov på det uppenbara i värdet av nära samarbete med facken och satte vräkningsfirmorna i blockad. Då fastighetsägarna bara kunde få fram orutinerat folk gick vräkningar långsamt, och hyresgästföreningen kunde hitta nya bostäder åt dem som vräktes. En uppgörelse nåddes till slut och som innebar små hyreshöjningar, men i stort var det fastighetsägarna som fick betala reparationerna. En klar seger således.
Vi behöver åter kamp på hyresmarknaden!
Förhållandena för hyreskampen förändrades med åren. En anledning var att fastighetsägarna blev bättre organiserade, en annan var att både arbetarrörelsens och hyresgäströrelsen byråkratiserades alltmer. En fråga som tidigt dök upp var den om centralisering. Den större decentraliseringen i Göteborg var en bidragande faktor till att det blev fler strider där. Samtidigt behöver vi inte bara en mängd småkamper, utan en enad kamp. Men precis som med arbetarrörelsens i stort blev hyresgäströrelsen alltmer centraliserad under en socialdemokrati som alltmer blev inriktad på samförstånd, inte kamp, i synnerhet efter Saltsjöbadsavtalet 1938. En avgörande faktor blev sedan hyresregleringslagen 1942. Den innebar avsevärda förbättringar för hyresgästerna, men de förändrade förutsättningarna vande också hyresgästerna vid att inte gå ut i strid för sitt boende.
Vi ska inte överdriva, det har funnits åtskilliga tillfällen av hyresstrejker och dylikt sedan dess, och den kampen fick ett uppsving i samband med 68-radikaliseringen – men i det stora hela saknas det nu erfarenhet och vana. Nu, och egentligen sedan utförsäljningen av allmännyttan började, har det dock funnits ett alltmer trängande behov av kamp. Den svenska välfärden byggdes bland annat med kamp och även om man bara har som mål att försvara denna är det lönlöst att bara försöka förlita sig på förhandlingar, oavsett hur mycket man kallar detta för ”den svenska modellen”. Om allt arbetarrörelsen gör är att prata och förhandla så kommer vi ofrånkomligen att fortsätta att backa medan samhället alltmer drivs i den riktning borgarna vill ha. Som Rolf skriver i sin sammanfattning: ”Det var dock genom de direkta konfrontationerna som hyresgäströrelsen framför allt skapade sig en maktposition.” Den positionen håller nu alltmer på att försämras.
Det som skulle behövas nu är en ny omgång militant kamp mot hyreshöjningar, mot utförsäljningar – eller rent av för att allmännyttan ska återta det som tidigare sålts ut – och mot marknadshyror. Hannes Rolfs bok ger här många inspirerande exempel. Den finns dessutom nu på bokrean för en billig peng, så det är väl bara att skaffa och sen sätta gång och organisera!
Jens-Hugo Nyberg