Hotar en ny bankkris?

Den 8 mars meddelade Silicon Valley Bank (SVB) att de skulle ta in 2 miljarder dollar i ökat kapital för att kompensera för förluster i sina tillgångar. Efter att det blev känt att banken investerat mer än hälften av sina tillgångar i långfristiga statsobligationer, som har tappat kraftigt i värde, utbröt panik bland kontoinnehavarna. SVB, den 16:e största amerikanska banken, som var en viktig tjänsteleverantör för många kunder speciellt inom tekniksektorn, hade massiva insättningar över den statliga garantin på 250 000 amerikanska dollar. Var och en av dem ville säkra sina tillgångar så snabbt som möjligt. På bara 40 timmar försvann 42 miljarder dollar från bankens böcker – en högteknologisk variant av ”bank run” via Twitter och överföringar på nätet, som upplöste en fjärdedel av bankens totala tillgångar inom några timmar. Den 10 mars förklarade den amerikanska tillsynsmyndigheten banken insolvent.

Bankkrisens utbredning
Till en början verkade detta vara en lokal händelse som kunde spåras tillbaka till ledningens fel på en enskild bank. Men det stod snabbt klart att även andra banker i USA började vackla. Särskilt de med överföringar i kryptovalutor fick problem, liksom några medelstora banker som hade liknande problem med sina tillgångar som SVB, exempelvis First Republic. Detta återspeglades snabbt i ytterligare kapitalutflöden och fallande börskurser för bankaktier. Inom bara en vecka efter SVB:s konkurs förlorade amerikanska banker 229 miljarder dollar i marknadsvärde (minus 17 procent). De politiska ledarna i USA och EU förklarade fortfarande att det inte fanns någon likhet med finanskrisen 2008, att de regleringar som infördes efter 2008 fungerade och att allt snabbt skulle lugna ner sig igen.

Sedan kom dåliga nyheter från Paradeplatz i Zürich, huvudkontoret för en av Schweiz två storbanker, Credit Suisse (CS). Med tanke på dess inte direkt lysande situation (fyra kvartal i rad med förluster) försökte man också skydda sig mot chocker i banksektorn genom ett kapitaltillskott. Den 15 mars blev det dock känt att en av huvudinvesterarna i banken från Saudiarabien inte var beredd att stå bakom banken. Stora mängder kapital togs omedelbart ut från banken. Tillsynsmyndighetens uttalande om att den skulle stödja banken och tillhandahålla ett lån på 54 miljarder USD från centralbanken lugnade inte heller ner situationen. En förestående konkurs för CS kunde inte längre ha hållits tillbaka av skattemyndigheten som fallet var med SVB.

CS är en av de 30 stora globala banker som klassificeras som ”too big to fail” – vilket innebär att den är kopplad till så många företag och andra storbanker genom ömsesidiga skulder att det skulle ha orsakat en systemkrasch som 2008 efter kollapsen för Lehman Brothers. Inom bara fyra dagar arrangerade den federala regeringen och den schweiziska centralbanken ett nödövertagande av den andra schweiziska storbanken UBS. En sammanslagning, som annars skulle kräva år av förberedelser, genomfördes på några dagar på ett sådant sätt att det inte fanns tid för CS att kollapsa och investerarna kunde lugnas. Förskjutningen av problemet till UBS, som nu motvilligt måste hantera de gigantiska riskerna från CS, visar hur nervösa storkapitalets kontrollcentra var inför ytterligare en chock för den globala ekonomin som 2008 – och det med tanke på den redan spända globala situationen, pandemikrisen, kriget i Ukraina, växande spänningar med Kina, den pågående inflationen och konsekvenserna av klimatkrisen och den tillhörande energikrisen.

Regeringar och centralbanker betonar gång på gång hur annorlunda situationen är jämfört med 2008. Då orsakades krisen av den totala förlusten av privata skulder som omvandlades till värdepapper och avsaknaden av aktieskydd, särskilt hos investeringsbankerna. Sedan dess har regleringar införts (Basel III) som skulle förhindra sådana produkter och en så riskabel kvot för kapitalrisker i bankverksamheten. Den nuvarande krisen uppstod som ett resultat av exempelvis individuella missförhållanden, minskade regleringar under Trump, eller att centralbankerna reagerade för sent på räntevändningen. Allt faktorer som snabbt kan kontrolleras genom lämpliga åtgärder från de finansiella myndigheterna och centralbankerna.

Den nuvarande krisens grunder
Som bekant slog Marx fast i sin analys av finanskriserna 1847 och 1857 att varje sådan kris alltid har en egen historia och manifestation, som alltid tycks se helt annorlunda ut – men som i slutändan ändå kan spåras tillbaka till samma problem i den reella ackumulationen av kapital. Låt oss därför först gå in på grunden till den nuvarande krisen i dess omedelbara form, för att sedan komma till sambanden med den allmänna kristendensen.

Efter finanskrisen 2008 förde centralbankerna en politik med ”billiga pengar” (QE, kvantitativa lättnader) – både genom låga räntor, köp av obligationer och andra värdepapper och genom utbyggnad av statsobligationer med låga räntor. Bankerna kunde därigenom få i gång sin tröga utlåning och därmed tillväxten i de västerländska ekonomierna, om än på en historiskt mycket låg nivå, under hela 2010-talet. Generellt sett ställdes därmed en banks inlåning och kapital inför en blandning av ”superstabila” statsobligationer, fastighetslån (uppbackade av stigande fastighetspriser) och lån inom andra områden. De ibland riskfyllda lånen (till exempel i ”zombiebolagen”) verkade mer än säkrade av den högre andelen ”säkra tillgångar”.

I och med coronakrisen, kriserna i försörjningskedjor och kapacitet, den förnyade ökningen av skuldproblemen och den enorma ökningen av inflationen, har det skett ett steg bort från QE till en politik med ”kvantitativ åtstramning” (QT) sedan 2022. Obligationsköpen stoppades, räntorna på centralbankslån steg gradvis och emissionen av statsobligationer kopplades åter till ränteintäkter. Därmed börjar lånekostnaderna stiga igen, fastighetspriserna sjunka och obligationspriserna, särskilt långfristiga statsobligationer, att falla (”värdet” på en obligation beräknas genom att diskontera beloppet för inlösen till den aktuella räntan). Alla dessa faktorer innebär att bankernas tillgångar måste omräknas – tydligt i obligationsvärden (några har fallit så mycket som 20 procent), företagslån blir mer benägna att fallera på grund av ökad risk för konkurs och fastighetslån på grund av minskande fastighetsintäkter.

Faktum är att majoriteten av bankerna betedde sig som om de skulle fortsätta att verka i en miljö av växande likviditet och fortsatte sin investeringspolitik nästan oförändrad – en anledning till att övergången till QT hade liten effekt på inflationen. För att visa omfattningen av problemet, här är de specifika siffrorna för den amerikanska banksektorns balansräkning:

De amerikanska bankkundernas insättningar på 19 biljoner US-dollar och eget kapital på 2 biljoner jämförs med tillgångar (enligt nominell beräkning) på 3,4 biljoner i kontanter, 6 biljoner i statsobligationer och fastighetslån och 11 biljoner i andra lån (fortfarande kompletterade med cirka 3 biljoner i andra tillgångar/skulder på båda sidor). Enbart värdeminskningen på obligationerna innebär att deras värde vid försäljning är 620 miljarder mindre än deras nominella värde – vilket träder i kraft omedelbart vid en bankrusning som överstiger kassareserven genom akutförsäljning av obligationer. En studie av finansforskare vid University of Southern California (citerad i The Economist 18 mars) drar slutsatsen att värderingen av amerikanska bankers tillgångar i verkligheten måste revideras ned med 2 biljoner. Detta innebär att de amerikanska bankernas aktiebas i händelse av en bankrusning praktiskt taget skulle utplånas efter likvidation av tillgångarna. I motsats till den allmänna trygghetens besjungare, konstaterar The Economist med rätta: ”dags att fixa systemet – återigen”. SVB-kraschen har därför klargjort att bankernas affärsmodell från QE idag måste leda till en översyn av tillgångar, vilket omedelbart kräver en översyn av befintliga skulder samt riskerna med framtida utlåning. ”Bristen på pengar” sätter också in med försening hos bankerna. Faktum är att krisen 2023 påminner mer om den som ägde rum under första hälften av 1980-talet efter Reagan-regeringens radikala vändning av räntorna (”Volcker-chocken”).

Falsk fixering och dess orsaker
Det skulle också vara fel att basera krisens svårighetsgrad på händelserna 2008. Grunden för de upprepade bankkriserna inom kapitalismen kan hittas i den tudelning av varan i vara och pengar som analyserats av Marx och därmed behovet av att deras enhet om och om igen etableras i metamorfosen i kretsloppet pengar–vara. Därmed avskiljs det verkliga värdet, som är förankrat i faktiska arbetsprocesser, från värdeformen, de olika prisuttrycken för allt som kan anta formen av en vara.

Värdeformens självständiggörande, som når sin höjdpunkt i räntebärande kapital, i ”kapital som kapital”, är dock alltid kopplat tillbaka till realiseringen av det verkliga värdet i kretsloppet vara-pengar. Medan tendensen att utjämna vinstnivån bara realiseras som ett långsiktigt genomsnitt, men nästan aldrig konkret realiseras, framstår räntor, kurser, priser på terminsbörser m. m. som dagligen, varje timme ”konkreta” värden kring vilka ekonomisk aktivitet tycks kretsa – omvänt mot de faktiska förhållandena!

Eftersom överensstämmelsen mellan värde och värdeform bara sker av en slump, i genomsnitt och över mer eller mindre långa tidsperioder, bryts balansen på (kapital)marknaderna upprepade gånger på ett oförutsägbart (slumpmässigt, katastrofalt) sätt för att korrigera värdet/värdets form – och utlöser motsättningar. Denna abstrakta tendens till kriser på finansmarknaderna får sin allmänna form av följande sammanhang: Kapitalackumulationens dynamik bestäms i grunden av den fallande trenden i den genomsnittliga profitkvoten och det därmed sammanhängande tvånget att ständigt expandera kapitalvärdet – en rörelse som på lång sikt leder till överackumulation (överkapacitet, kollapsande efterfrågan, nedgång i investeringar…). Denna tendens motverkas i sin tur av den till synes oberoende konstanta tillväxten av alla möjliga former av räntebärande kapital, som tycks fortsätta göra tillväxt av kapital möjlig, även om verkliga vinster inte längre kan stödja detta. Värdeform och värde tycks fullständigt frikopplas från varandra, och ackumulationen kan fortsätta så länge som ”långivare” fortfarande kan hittas.

Men så fort en ”kreditaktör” leker med ”krediten” på viktiga punkter och det sprider sig dominoliknande till andra områden, börjar korthuset att kollapsa. Medan det 2008 var fallet i fastighetspriserna och den tillhörande kollapsen för subprime-värdepapper, är det 2023 paradoxalt nog fallet i värde på de till synes säkra statsobligationerna som leder till en nedskrivning av banktillgångar. Oavsett orsaken till en finanskris handlar det alltid om att ifall finansmarknaderna försenar en kris som är förankrad i den reala ekonomin så måste den i slutändan leda till en korrigering för att sedan, omvänt, intensifiera krisen i den reala ekonomin.

Vilka effekter kommer bankkrisen att få?
Först måste vi titta på de omedelbara åtgärder som vidtagits av regeringar och centralbanker för att begränsa bankkrisen. När det gäller SVB och jämförbara banker höjde den amerikanska centralbanken inledningsvis insättningsgarantin över de vanliga 250 000 USD – de medel som SVB spekulerade bort återbetalades därför till insättarna via skattebetalningar. Dessutom har den amerikanska centralbanken Federal Reserve inrättat ett program för de berörda bankerna (Bank Term Funding Program) genom vilket de kan ersätta värdeförlusten på statsobligationerna med ett lån upp till det nominella värdet. Det senare är begränsat till ett år och är tänkt att ge amerikanska banker möjlighet att anpassa sig till den höga räntemiljön under en övergångsperiod. Icke desto mindre innebär detta att även om dessa banker kan justera sina tillgångar, kommer de att ådra sig ytterligare räntekostnader som kommer att påverka deras totala utlåningsförmåga. Även om denna åtgärd kommer att leda till att många banker undsätts, kommer den att bidra till att öka problemen med att finansiera nya investeringar, som ändå redan är svåra (högre utlåningsräntor, mer restriktiva lånevillkor). Detta kommer att läggas till den betydande nedgången i investeringsaktiviteten i den amerikanska privata sektorn som redan har observerats under de senaste kvartalen. Liknande program kan förväntas i EU och Storbritannien och kommer därför att även där förvärra stagnationstrenden.

Vissa av de åtgärder som vidtogs i samband med krisen för Credit Suisse var ännu radikalare. När den togs över av UBS såldes inte bara CS långt under marknadsvärdet (en köpeskilling på 3,2 miljarder US-dollar för en bank som fortfarande hade ett marknadsvärde på över 100 miljarder vid tiden för den senaste finanskrisen), höga statliga garantier lämnades också för att säkra mot risker. Den schweiziska regeringen har lovat nästan 10 miljarder för de förluster som omedelbart kan befaras och ytterligare 100 miljarder för långsiktiga risker. Medan de schweiziska skattebetalarna ombeds att betala, fick också investerarna i CS bidra: Tier 1-obligationerna (en speciell form av konvertibla obligationer) från CS överfördes inte till UBS med eget kapital, så att vissa premiuminvesterare (från Saudiarabien) förlorade cirka 17 miljarder tillsammans. Sammantaget har det dock uppstått en monsterbank med UBS+, vars totala tillgångar är ungefär dubbelt så stora som Schweiz bruttonationalprodukt.

Om UBS skulle fallera (som den gjorde 2008), kan ”räddningen av de globala marknaderna” förmodligen inte längre skötas enbart av Schweiz. Även om en storbanks kollaps har förhindrats tills vidare, kommer UBS att lida av hanteringen av problemen och kommer att vara upptagna med de herkuliska uppgifterna för en sådan stor sammanslagning (exempelvis i hela IT-infrastrukturen) under lång tid. Hur som helst har CS, en av de viktigaste investeringsbankerna för omstruktureringar och storskaliga investeringsprojekt i Europa och USA, försvunnit eller bara delvis ersatts av UBS+. Hanteringen av CS-krisen förvärrar därmed inte bara skuldproblemen utan kommer också att få negativa konsekvenser för finansieringen av investeringar.

Oavsett utgången av bankkrisen (riskerna i den så kallade skuggbanksektorn kan ännu inte bedömas) kommer hanteringen av krisen i alla fall att intensifiera de redan existerande tendenserna till stagnation. Även om det inte finns någon synkroniserad recession i EU och USA i år, är tillväxttakten under en procent katastrofal för kapitaltillväxten. I och med bankkrisen kommer nu en svag efterfrågan på investeringar att följas av en våg av insolvens till följd av ”riskjusteringar” och ”avskrivningar” i samband med bankstabilisering. Denna utveckling i kombination med en ihållande inflation kring 5–10 procent leder till en kronisk stagflation. Sjunkande reallöner, åtstramningsprogram, hot om förlust av arbetstillfällen i företag som går i konkurs m. m. kommer att få en allt sämre inverkan på levnads- och arbetsvillkoren för massan av löntagare – och måste leda till en intensifiering av försvarskampen!

Vad bör göras åt bankkrisen?
Nyliberalerna på The Economist eller Financial Times grälar om det rätta sättet att hantera den förnyade bankkrisen. Den senare fruktar en ”moral hazard” (moralisk risk) av de senaste räddningsåtgärderna, en ökning av missförhållandena på finansmarknaderna och tenderar till att det bästa är att äntligen släppa krisen fri för att tvinga bort de ”dåliga” finansiella aktörerna från marknaden. The Economist är mer benägen att lita på ”tillsynsmyndigheterna” och menar att extremer som SVB eller CS visserligen måste ”bestraffas”, men effekterna måste begränsas av tillsynsmyndigheterna. Det påstås att man lär sig mer och mer från kris till kris och att systemet skulle komma starkare ur turbulensen även denna gång. Liberala ekonomer som exempelvis Joseph E. Stiglitz ser, å andra sidan, problemet i att vissa aktörer på finansmarknaden skulle kringgå alla regleringar och gång på gång rubba balansen i hela systemet. Han efterlyser därför en mer omfattande ”vetenskaplig” kontroll av bankverksamheter och deras riskhantering, därigenom skulle exempelvis felen i värderingen av de nuvarande banktillgångarna i USA ha kunnat undvikas.

Uppenbarligen är alla dessa ansatser missriktade eftersom de fäster problemet vid ”irrationaliteten” hos enskilda finansiella aktörer och mer eller mindre regleringen av finansmarknaderna. I själva verket ligger ursprunget till krisen inte på finansmarknaderna. De är bara ett inslag och ett symptom på den övergripande krisen för kapitaltillväxten och det är bara där som den kan bringas under kontroll. Ett svar från vänster är exempelvis Michael Roberts blogginlägg Bank busts and regulation (21 mars), där han specifikt tar upp frågan om nationaliseringen av banksektorn. Han utvecklar en modell för ”demokratisk kontroll” av bankerna och deras transaktioner liksom deras inbäddning i en nationell ekonomisk utvecklingsplan.

På samma sätt som bankernas förstatligande naturligtvis står i centrum för ett handlingsprogram inom ramen för den övergripande kapitalistiska krisen, kan detta krav inte ställas isolerat från frågan om den övergripande kampen mot krisen. Ett statligt banksystem inom ramen för ”självförvaltning” ledde exempelvis i före detta Jugoslavien till en de facto ekonomisk diktatur över republikens banker, som i slutändan kunde undergräva alla nivåer av företagens självstyre och ”demokrati” genom sin utlåning – och ännu mer ledde till en finansiell kris.

I slutändan kan arbetarnas kontroll över en statlig banksektor inte utgöra ett permanent tillstånd, utan bara utgöra en hävstång på vägen mot att övervinna själva kapitalismen. Denna kamp måste därför utvecklas tillsammans med socialiseringen av alla centrala produktionssektorer och för en demokratiskt beslutad plan, inom vars ramar bankerna är rena förmedlare av samhällets samlade räkenskaper. Först då är det garanterat att värdeformens oberoende i förhållande till de områden som faktiskt producerar bruksvärden inte åter kommer att bli deras diktatur över människorna och att förmedlingen av sociala behov och produktionsförmåga kommer att etableras utifrån medvetet mänskligt samarbete och kommunikation. En så kvalitativt annorlunda form av socialisering kräver att den gamla statsmakten slås sönder och att en rådsdemokratisk statsmakt upprättas – kort sagt en proletär revolution.

Markus Lehner
Neue Internationale 272, april 2023