Irans islamistiska diktatur har härskat i över 40 år. Ofta anges dess födelse till februari 1979, när revolutionen störtade shahens diktatur, men ayatolla Khomeini och hans ultrareaktionära och blodtörstiga gäng befäste inte sin makt omedelbart. Det var ett brett, folkligt uppror som störtade shahen, och det tog några år innan den nya diktaturen helt var på plats. Ett viktigt steg på vägen var Saddam Husseins militära attack mot landet i augusti 1980 – som ledde till det åtta år långa och oerhört brutala Iran-Irakkriget. Khomeini skulle också ha god hjälp av i synnerhet den stalinistiska vänsterns naiva och dödliga illusioner om att hans styre utgjorde ett progressivt och naturligt stadium i revolutionens utveckling. När hans fascistiska regim dränkte hela vänstern i floder av blod var det för sent att tänka om.
Det har sedan dess stått klart att den iranska regimen är en alltigenom rutten diktatur som måste störtas, och ingen progressiv människa har kunnat ge den sitt stöd – även om en del förvirrade stalinister har trott och tror att den måste stödjas som en motvikt till USA. De första åren var dock diktaturen stark och ingen kraftfull rörelse mot den kunde uppstå. Dess vitalitet och folkliga stöd – något den onekligen hade i början – skulle dock alltmer urholkas.
Ett viktigt steg kom med den så kallade gröna rörelsen 2009. Protester hade förekommit tidigare, exempelvis omfattande studentprotester 1999, liksom strejker och arbetarkamp, men rörelsen 2009 blev betydligt större än någon tidigare. Sedan dess har diktaturen utmanats upprepade gånger och det är uppenbart att det stöd den en gång hade är allvarligt försvagat. Iranska kamrater i exil har, via sina källor i landet, länge kunnat rapportera om att den har blivit alltmer impopulär. I december 2017 bröt protester ut, och en ännu större rörelse uppstod i slutet av 2019. Dessa nådde inte upp till 2009 års gröna rörelse i antalet deltagare, men de var mer spridda över landet, mer militanta och mer baserade på arbetarklassen.
Det nuvarande upproret
Den hittills kraftfullaste utmaningen mot den blodiga diktaturen inleddes i september 2022. Det började som en reaktion på dess extrema kvinnofientlighet, men även förtrycket i allmänhet, diskrimineringen av minoriteter, usla ekonomiska förhållanden och exploateringen av arbetarklassen drev ut folk på gatorna. Upprinnelsen är välkänd: den 22-åriga kurdiska kvinnan Jina Mahsa Amini greps av moralpolisen för att hennes hijab satt ”fel”, varpå hon mördades av polisen – säkert oavsiktligt, men likafullt. Detta blev startskottet för det kraftfullaste och mest ihållande upproret hittills mot mullornas diktatur: flickor och kvinnor i alla åldrar har öppet trotsat lagen om slöja, demonstrationer har öppet och högljutt krävt diktaturens fall, och backats upp av strejker, lokala generalstrejker liksom mera militanta aktioner som angrepp mot säkerhetsstyrkorna och molotovcocktails mot regeringsbyggnader som polisstationer. Detta och mer har upprepats gång på gång i en stor mängd städer över hela Iran. Regimens styrkor har mördat hundratals personer, inklusive genom regelrätta avrättningar – men att de efter över sex månader fortfarande inte har kunnat krossa rörelsen visar diktaturens svaghet och protesternas styrka.
Det ser ut som att upproret har bedarrat något – men ännu fortsätter protesterna. Vi kan inte avgöra på avstånd om det kommer att ebba ut fullständigt för den här gången, eller snart flamma upp igen med förnyad styrka. Det är dock svårt att se att diktaturen skulle kunna återfå den kontroll den tidigare hade. Under ett halvårs tid har så många människor över hela landet riskerat sina liv i kamp mot regimen. Det är uppenbart att de flesta nu avskyr den, och dess svaghet har tydligt visats upp för världen. Om mullorna skulle återfå någon form av kontroll och lugn – och det är ett stort om – kommer de att få räkna månaderna till nästa utbrott. Säkerligen kommer vissa av diktaturens företrädare att föreslå lite mindre strikta regler för, eller mindre nitiskt upprätthållande av reglerna för ”moral” och klädsel. Moralpolisens ingripande i september höll ju faktiskt på att kosta dem makten. Samtidigt finns risken att de ser sig tvingade att gå till förnyad och blodig offensiv för att kväsa framtida tankar på uppror. Detta kommer de i så fall att göra med fara för att utlösa en ny och ännu kraftfullare revolution.
Störta diktaturen – kamp för verklig frigörelse!
En diktatur kan i vissa fall tona ner några av sina mest reaktionära drag – det är inte otänkbart att moralpolisen kommer att bli mindre nitisk. Vad som är otänkbart är däremot att den blodiga diktaturen på något sätt kommer att bli demokratisk eller progressiv. Den måste bort, den måste störtas, och det är det nuvarande eller ett kommande uppror som måste göra det.
En lärdom från uppror och revolutioner i många olika länder är att det behövs en organiserad rörelse. Strejker, demonstrationer och angrepp på säkerhetsstyrkorna i stad efter stad är givetvis en grundläggande beståndsdel i varje revolutionärt uppror, men för att verkligen undanröja den nuvarande makten – och för att hindra nya parasiter att kapa revolutionen – behövs en organiserad struktur. På arbetsplatser som strejkar måste delegater väljas, och detta bör också göras i bostadsområden, på skolor och universitet och på stormöten på gatorna. De strejk- och aktionskommittéer som då skapas kan leda kampen lokalt, och genom att sammanföra dessa inom stadsdelar, städer, regioner, industribranscher och slutligen hela landet kan en ny, demokratisk struktur skapas – född direkt ur upproret och med dess stöd i ryggen. Denna kan sedan tillsätta nya styrelser över städer, fabriker och arbetsplatser, och i slutändan en ny revolutionär regering. Diktaturen kommer självfallet att med alla medel försöka hindra detta. Detta kommer att kräva både att revolutionärerna beväpnar sig och att de lyckas bryta soldaternas lojalitet med sina officerare och istället välja lojaliteten med de kvinnor, ungdomar, arbetare och fattiga – det revolutionära folket – som de beordras att skjuta på.
Givetvis påstår vi inte att de som kämpar i Iran aldrig har tänkt på dessa saker, eller gjort försök i den riktningen. Åtskilliga revolutioner har dock misslyckats på grund av att revolutionärer inte har hållit fast vid detta utan gått med på kompromisser som kanske verkade förnuftiga men visade sig vara ruttna. Ett talande exempel är nederlaget för arabiska våren i Egypten 2011. Diktatorn Mubarak avsattes, men i slutändan kom diktaturen att leva kvar och befästa sin makt, med hjälp av stor blodsutgjutelse.
I Iran kommer rojalisterna att försöka utnyttja en revolution för att återta sin makt och sätta en ättling till shahen på tronen. Det är nog inte så stor risk att de lyckas – det kämpande folket vet alltför väl att shahen också var en blodig förtryckare och att ingen kung kommer med frihet. Risken kan dock vara större med andra som poserar som demokrater– exempelvis diktaturens ”moderata” och ”kritiska” företrädare eller medlöpare, eller liberaler som är lojala mot imperialismen och den kapitalistiska utsugningen – men som verkligen inte företräder folkets intressen.
Även om diktaturen och dess repressiva organ och alla dess reaktionära morallagar avskaffas kommer det att finnas mycket kvar att göra. Det nuvarande liksom de senaste upproren har inte bara handlat om den öppna repressionen och ofriheten. En viktig drivkraft har varit och är de ekonomiska och sociala förhållandena. Om det kapitalistiska systemet upprätthålls kommer försöken att hålla arbetarna nere i fattigdom och usla arbetsvillkor att fortsätta, och angreppen på dess rättigheter kommer att fortgå. Detta är i sig en grogrund till mer repression och en ny diktatur. Speciellt i Iran, där så stor del av ekonomin ägs av regimen och dess kreatur, verkar det ju väldigt dumt att leta upp giriga kapitalister att ge fabriker och företag till. Vi får hoppas att en segerrik revolution istället kommer att behålla samtliga företag och ekonomiska intressen som nu ägs av regimen och deras stöttepelare i statlig ägo, liksom att konfiskera alla tillgångar som ”tillhör” dem som har samarbetat med diktaturen för att sko sig på den förtryckta arbetarklassen. Den nya staten kan givetvis inte vara den nuvarande, som måste slås sönder grundligt, utan måste bygga på revolutionens egna, demokratiska maktorgan. Fabriker och övriga tillgångar kan inte styras på samma sätt som nu utan ska förvaltas av arbetarna själva. Iran kan då bli den fyrbåk som de arbetande och utsugna massorna i regionen och hela världen så väl behöver, det första steget i en världsomfattande revolution mot det korrupta kapitalistiska system som sätter hela den mänskliga civilisationens fortlevnad i fara med sitt närmast maniska kvarhållande av fossila bränslen för ett fåtals vinstintresses skull.
Jens-Hugo Nyberg