Kriget i Ukraina börjar mer och mer påminna om första världskrigets hemskheter. Mängden utplacerat artilleri, stridsvagnar, drönare, ammunition och annan militär utrustning äter upp industriproduktionen. För att inte tala om de tiotusentals soldater som slits ner, såras, dödas i skyttegravskrig eller offras i tusental i striden om Bachmut, som en gång var fallet i Verdun, för minsta möjliga terrängvinst. För att inte tala om de många civila som mister livet.
Krigsindustrin
”Krisen för krigsmaterielen” påminner också om en liknande utveckling 1915, då produktionen inte längre kunde hålla jämna steg med ”industrikrigföringens behov”. Omkring 6 000 artillerigranater, som Ukraina ensamt använder varje dag, ledde i februari till beräkningar av att landet kunde få slut på ammunition i maj – trots att dess västallierade redan levererat vad de har, men efterfrågan är på gränsen till produktionskapaciteten även i USA.
Därför ökar inte bara produktionen av vissa typer av ammunition, utan det byggs även helt nya anläggningar. Även om detta är känt när det gäller USA eller Tyskland, är det mindre känt hur Ryssland löser sin brist på ammunition och vapenproduktion. På grund av den västerländska sanktionsregimen, har landet, i vilket fall som helst, sedan länge gått över till en krigsekonomi eller kommer sannolikt, på vilket sätt som helst, att ta emot förnödenheter från Centralasien, Kina, Nordkorea eller Iran.
Denna typ av ”konventionell” krigföring, som bygger på en ständigt ökande industriell produktion, och samtidigt mer och mer modern vapenteknik (till exempel vad gäller informations- och elektronisk styrteknik), gör att detta krig skiljer sig från de flesta militära konflikter som har utkämpats sedan 1945. Karaktären av industriell krigföring är faktiskt mer som en global konfrontation mellan imperialistiska arméer och helt annorlunda än andra krig mellan en imperialistisk makt och en halvkoloni (exempelvis USA – Irak).
Detta pekar på Ukrainakrigets flerskiktiga karaktär, som redan har diskuterats många gånger. Utan tvekan började det med Rysslands imperialistiska överfall, mot vilket Ukraina med rätta försvarar sig, mot vilket massan av arbetare och bönder också med rätta försvarar sig.
Förhistoria
Å andra sidan hade kriget en lång historia i samband med en alltmer akut konfrontation mellan nybildade block av imperialistiska stormakter – liknande Balkan strax före första världskriget. Den försvagade amerikanska hegemonin över den imperialistiska världsordningen har utmanats av Kinas uppgång sedan den ekonomiska världskrisen 2008/2009. Ryssland och EU:s stormakter försökte till en början positionera sig mellan, men pressades alltmer mot USA och Kina, inte minst på grund av frågan om Ukrainas bindning till det amerikanska blocket.
Efter Sovjetunionens slut vacklade Ukraina mellan att upprätthålla ekonomiska, kulturella och politiska band med Ryssland och att orientera sig mot EU och Nato. Med ”Euro Maidan-rörelsen” och störtandet av den pro-ryske presidenten Janukovitj avgjordes dock detta mot Ryssland. Å andra sidan är Ukraina en relativt ung enhet inom sina befintliga gränser, en multietnisk stat med många minoriteter och omtvistade gränser – men med en nationalistisk elit vid makten som drömmer om en tydlig nationell identitet just inom dessa gränser.
Konflikten med minoriteterna var oundviklig och kunde lätt utnyttjas av Ryssland, särskilt när det gäller de etniska eller språkliga ryska minoriteterna på Krim och i (syd)östra Ukraina. Annekteringen av Krim och assimileringen av ”folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk, som bildades 2015, behöver inte diskuteras vidare här. Å andra sidan inledde framför allt USA och Storbritannien ett massivt upprustnings- och träningsprogram i Ukraina, som bestod av den sjukliga ukrainska armén, som till en början bara kunde stå emot ”folkrepublikerna” med hjälp av extremt nationalistiska förband av volontärer bildades en riktigt stark och modern försvarsmakt.
Försöken från EU, framför allt från Frankrike och Tyskland, att nå en kompromiss med hjälp av Minskavtalet, där autonomi och minoriteters rättigheter kunde ha lett till en lösning på gränskonflikterna, motarbetades från början av USA, Ukraina och de hårdföra nationalisterna i både Ryssland såväl som i folkrepublikerna. Ett mer eller mindre ljummet krig har sedan 2015 pyrt längs gränsdragningslinjerna. Med förstärkningen av den ukrainska armén och Ukrainas ständigt ökade beroende av väst på grund av ekonomiska problem stod det klart för den ryska imperialismen att det bara fanns ett litet tidsfönster kvar för att inte förlora Ukraina helt och hållet.
USA och Kina
Samtidigt ledde USA:s växande ekonomiska ”inneslutningspolitik” gentemot Kina (tullar, investeringsrestriktioner, förbud mot export av teknik, åtgärder mot vissa stora kinesiska företag med mera) till en växande konfrontation med ”väst”, vilket har förpassat Kina tillsammans med Ryssland in i hörnet av”anti-demokratiska revisionister”. Detta ledde inte bara till ett ytterligare närmande mellan dessa två stater, utan också till en sorts ny blockbildning, som också blivit mer och mer tydlig sedan Ukrainakriget.
Både stödet från Peking (statsbesök under de olympiska spelen) och USA:s påstådda svaghet i samband med tillbakadragandet ur Afghanistan ledde förmodligen den ryska ledningen till den felaktiga slutsatsen att ett blixtkrig mot Ukraina skulle vara genomförbart, vilket snart skulle leda till att väst accepterade ”fakta på makten”. Det gick som bekant fruktansvärt fel. Den ukrainska armén visade sig vara mycket starkare och den ryska stridsförmågan mycket svagare än vad många tidigare hade trott. Detta ledde inte bara till det snabba misslyckandet för strategin med ”blixtkrig”, utan också till en större enighet i ”västlägret”, särskilt när det gäller omfattningen av de ekonomiska sanktionerna som berör energiförsörjningen, än vad Ryssland och Kina förmodligen hade förväntat sig. Samtidigt har Ukraina översvämmats av en stadig ström av militära förnödenheter och krediter från väst, vilket uppgår till ungefär landets bruttonationalprodukt från före kriget under krigets första år. Även om Ukraina, med sin inneboende svaga finansiella kapacitet och dåliga förmåga till vapenproduktion, skulle vara många gånger underlägsen det ryska militärkomplexet, kan landet hålla ut och till och med då och då inleda effektiva motoffensiver.
Olika karaktär
Med det växande beroendet av västs försörjning av vapen och ammunition såväl som ekonomiskt ”bistånd”, överskuggas karaktären av det legitima nationella försvarskriget från Ukrainas sida i allt högre grad av ett proxy-krig mellan stormaktsblocken. Vi har att göra med en kombination av två krig.
Aspekten av inom-imperialistisk konkurrens uttrycks inte bara i den alltmer fruktansvärda omfattningen av förstörelsen av människor och materiel, utan också i det faktum att Ukrainas framtidsutsikter i alla fall blir mer och mer osäkra. Även i händelse av en militär framgång skulle inte bara omfattningen av förstörelsen vara en börda som ett verkligt oberoende och självständigt Ukraina knappast skulle klara av utan ”bistånd” från väst, vilket inte kommer utan ett pris. Runt det sista megalånet (17 miljarder US-dollar) från Internationella valutafonden (IMF) i mars sades det mycket öppet att detta skulle vara den centrala institutionen för den ekonomiska omstruktureringen av Ukraina – med alla välkända konsekvenser, särskilt för arbetare och landsbygdens fattiga (som redan kan ses i Zelenskyi-regeringens extremt nyliberala ändringar av arbetslagstiftningen). Under dessa förhållanden kommer ett ”segrande” Ukraina att sälja av sina råvaror och sin värdefulla jordbrukssektor till utländska investerare, men framför allt måste det, ännu mer än tidigare, tillhandahålla sin arbetarklass som billigt exploateringsmaterial för västerländska företag.
Ukrainas arbetare och bönder måste därför varnas för alla illusioner om deras ”välgörare från väst” och deras proxy-regim i Kiev. Naturligtvis är hotet från den ryska mordmaskinen och det eventuella nationella underkuvandet den omedelbara faran för dem för tillfället. Men de borde redan organisera sig så självständigt som möjligt och beväpna sig för en konfrontation med de västerländska exploatörerna och de pro-västliga oligarkerna och regeringen.
Trogna mot Lenins ståndpunkt om kampen i halvkolonier mot imperialistisk aggression erkänner vi därför legitimiteten i arbetarnas och böndernas kamp mot invasionen – trots karaktären av dess ledarskap. Huruvida detta sker i den ukrainska arméns enheter, i det territoriella självförsvaret eller deras egen milis är en fråga om specifika omständigheter (naturligtvis med undantag för fascistiska eller extremt nationalistiska enheter). Vi är naturligtvis också för att acceptera och använda alla vapen som kan erhållas.
Samtidigt måste deras eget ledarskaps reaktionära målsättning, och de som står bakom dem i västerländska regeringar, alltid avslöjas och kritiseras. Tillsammans med de ukrainska arbetarna och bönderna kräver vi avskrivning av alla skulder som har uppstått genom västs ”bistånd”, avslöjande av alla IMF:s och andras planer för efterkrigstiden och deras kontroll över vapen och knappa ekonomiska resurser. Detta kan inte ske utan konflikter med makthavarna. Därför förespråkar vi bildandet av demokratiskt valda kommittéer av arbetare, soldater och bönder. Detta kan också markera början på ett nationellt självförsvar mot den ryska imperialismen och kan bli en kamp för ett land befriat från västerländsk exploatering under den arbetande befolkningens verkliga demokrati.
Utförsäljning
Detta är desto viktigare eftersom det blir mer och mer troligt att ukrainarnas kamp säljs ut. Bortsett från de mänskliga kostnaderna för det fortsatta utmattningskriget, är det för västerländska imperialister de ekonomiska konsekvenserna som driver på för ett slut på kriget. Belastningarna från en ständigt ökad krigsekonomi, vilket också stärker tendenserna till att inflationen befästs i global skala, men också konsekvenserna för den globala ekonomin på grund av bördorna av blockbildningen, exempelvis för leveranskedjor och energimarknaden, kräver en lösning.
Att USA:s stabschef förespråkar ”realistiska krigsmål” beror sannolikt på att Pentagon också behöver resurser för andra oroshärdar, inte minst gentemot Kina – och även det nödvändiga budgetavtalet med den republikanska majoriteten i representanthuset, vilket innebär att obegränsade medel inte kan utlovas för kriget i Ukraina. Redan innan läckan från USA:s underrättelsetjänst har det stått klart att USA inte bara ger sporadisk hjälp i elektronisk och informationsteknologisk krigföring, utan också att betydande operativa styrkor för ”daglig verksamhet” också sätts in.
Samtidigt har de inget intresse av att hamna i en direkt konfrontation med Ryssland om Natos artikel fem, än mindre att riskera användningen av kärnvapen. Med hänsyn till de logistiska problemen, till exempel inom ammunitionssektorn, är det ganska troligt att Ukraina kommer att pressas till någon form av avslut på kriget under de kommande månaderna. I detta avseende är det nödvändigt att förklara vikten av den troligen kommande ”våroffensiven”, både av den ukrainska sidan och av de västliga allierade. Det handlar nog om att göra upp så mycket som möjligt inför en eventuell vapenvila och kommande förhandlingar (troligen i sydöst) och lämna Ryssland med så lite ”framgång” som möjligt. Det som står klart är att det i slutändan kommer att bli en ”fred” som kommer att vara långt ifrån att lösa frågan om självbestämmande i sydöst och på Krim på ett demokratiskt sätt – och kommer att innebära en ytterligare expansion av Nato. Ett fritt och oberoende Ukraina ser verkligen inte ut så.
Därför måste vi här i väst kritisera och kämpa mot våra makthavares krigsmål bakom fasaden av ”kamp för demokrati” och för ett ”fritt Ukraina”. Målet i Washington, London, Berlin eller Paris är att stärka de egna stormaktsintressena. Och det inkluderar försäljningen av ukrainska rikedomar och den oinskränkta exploateringen av ukrainska arbetare, som redan tillhandahåller billig arbetskraft i massomfattning inom vårdsektorn eller tillåts att skyfflas undan av tyskt kapital i delar av Östeuropa för svältlöner. I detta avseende måste vi också kritisera det statliga stödet till Ukraina, som i slutändan tjänar till att göra detta land beroende och underordnat på lång sikt. Därför kräver vi också att DIE LINKE och SPD i den tyska förbundsdagen röstar mot sanktionerna och vapenprogrammen (antingen för egen upprustning eller för ”hjälpleveranser”). Allt annat skulle ofrivilligt innebära godkännande av den tyska imperialismens krigsmål.
Ändå erkänner vi Ukrainas rätt till självförsvar – och att skaffa de nödvändiga medlen. Men legitimt motstånd mot rysk imperialism inkluderar emellertid inte erövring av Krim och Donbas-republikerna.
Revolutionära marxister bör förespråka ett slut på Ukrainakriget på en rättvis och demokratisk grund. Detta bör innefatta följande hörnstenar: Ryssland ut ur Ukraina, nej till det inom-imperialistiska kalla kriget och självbestämmande för Krim och Donbas-republikerna. Detta måste kombineras med det långsiktiga perspektivet av ett självständigt socialistiskt Ukraina, eftersom inget annat skulle åstadkomma en rättvis och varaktig fred.
• För den ryska aggressionens nederlag! Ryska trupper ut ur Ukraina!
• För ett verkligt självständigt Ukraina – också fritt från västerländsk exploatering och politisk-militärt förmynderi från väst!
• Nej till NATO:s och västvärldens ingripande! Nej till en imperialistisk fred!
• För en omvandling av kriget till en kamp för social frigörelse i Ukraina och Ryssland under ledning av en självständig arbetarrörelse!
Markus Lehner, Neue Internationale 273, maj 2023