Seger åt den palestinska motståndskampen

Befria Palestina från floden till havet!

Israel bedriver just nu ett klassiskt kolonialt fördrivningskrig som riskerar att utvecklas till ett bokstavligt och regelrätt folkmordskrig om det inte stoppas. Om den rasistiska bosättarstaten tillåts utveckla sin terror är risken mycket stor för en apokalyptisk utveckling i någon form. Det är alltid svårt att förutsäga framtiden varför det är bäst att laborera med olika möjliga scenarier och i det här fallet är de mörka.

Ett alternativ är att hela regionen förvandlas till ett enda stort Libanon eller Syrien som under inbördeskrigen, d.v.s att statliga styrkor, miliser och imperialistiska trupper kommer att bekämpa varandra i en kaotisk slakt som kommer att bli fruktansvärd.

Men det är också möjligt att Israel snabbt och effektivt lyckas slå ut sina motståndare och etablerar förstärkt kontroll över Gaza och Västbanken utan ett regionalt storkrig. Då riskerar palestinierna att gå en tragisk framtid till mötes som på sikt kan komma att likna ursprungsbefolkningarnas öden i Amerika, Nya Zeeland och Australien. Israel kommer att få förstärkta och utvidgade möjligheter att överleva som västimperialismens viktigaste utpost i Mellanöstern, en stat som i praktiken kommer att vara en gigantisk militärbas för att hota och disciplinera hela regionen till underkastelse under Washingtons järnhäl. Möjligheten för progressiva folkliga rörelser att utvecklas kommer att försvåras massivt.

En seger för motståndet kan stoppa den hotande katastrofen
Men det finns också en annan möjlighet och det är att det palestinska motståndet helt eller delvis slå tillbaka den sionistiska och imperialistiska aggressionen. Varje nederlag för kolonialister och imperialister tenderar att kyla ner dem och tvinga fram eftertänksamhet och ett mer defensivt beteende under en period. Vi såg det tydligt efter USA:s nederlag i Vietnam. Sovjetunionens motgångar i Afghanistan bidrog på ett avgörande sätt till att denna stalinistiska stormakt till och med kollapsade. I nuläget försöker USA i viss mån hålla tillbaka Israel. De betydande motgångarna i Irak och Afghanistan har fått USA att agera mer tveksamt. Det är högst osannolikt att Ryssland kommer att försöka sig på några offensiva krigsäventyr i nuläget, sedan de örfilats ganska ordentligt i Ukraina.

Det går alltså att kämpa framgångsrikt mot imperialistiska och koloniala makter. Färska erfarenheter visar att det har en påtaglig effekt.

Vi kan inte utesluta att den palestinska kampen skulle kunna uppnå seger i en eller annan utsträckning. Om det palestinska motståndet framgångsrikt slår tillbaka Israel betyder det framför allt att en oerhörd mängd värdefulla civila liv kommer att räddas. Det innebär nämligen att risken för de två mörka scenarier vi först nämnde troligen minskar. Om det palestinska motståndet är tillräckligt framgångsrikt kommer det att avhålla Israel från att trappa upp sin terror, vilket i sin tur kommer att minska risken för att andra delar av Mellanöstern dras in i den oerhört farliga situation som Israel har skapat med sin orättfärdiga existens och ockupation, och det krig de nu driver för att försvara detta.

Dessutom skulle en seger för palestinierna vara en moralisk seger och inspirationskälla för alla som kämpar mot förtryck i hela världen. Det är därför vi säger: Seger åt det palestinska motståndet! Besegra och slå tillbaka den sionistiska attacken på Gaza!

Antiimperialism, inte pacifism
Den internationella solidaritetsrörelsen med palestinierna bör kämpa för denna uttalade målsättning. Solidaritetsrörelsens roll borde alltså vara att verka för de israeliska truppernas militära nederlag och för de väpnade palestinska styrkornas seger, eftersom det framför allt är detta som skulle ändra situationen på ett grundläggande sätt. Om Israel pressas tillbaka till en defensiv position skulle det som sagt vara en verklig seger med progressiva konsekvenser. Men dessa skulle vara villkorade eftersom grundproblemet, den sionistiska bosättarstaten, fortfarande finns kvar.

Nederlaget i Vietnam fungerade dämpande på USA under några år men det hindrade inte de två Irakkrig som kom senare, när man hämtat sig och gick på offensiven igen. Därför räcker det inte att förespråka seger åt det palestinska motståndet. Solidaritetsrörelsen måste också bidra till kampen för att krossa och upplösa den sionistiska bosättarstaten. Detta skulle på allvar vara en antikolonial och antiimperialistisk triumf som skulle sända chockvågor av skräck genom varenda imperialistisk utsugare. Om det sionistiska projektet tvingades till ett nesligt avslut skulle det försvaga den imperialistiska maktutövningen avsevärt i regionen.

Vi kräver, liksom resten av rörelsen för solidaritet med Palestina, att Israel ska sluta bomba Gaza. Detta kommer dock i sig inte att lösa de underliggande problemen. Israel har slutat bomba Gaza åtskilliga gånger de senaste 15 åren, bara för att gå till förnyad attack. Nu mer än någonsin har Israel en högerextrem regering som är inriktad på att fördriva palestinierna. Även om de skulle tvingas till vapenvila nu kommer de att vänta på första förevändning för att gå till förnyat angrepp.

Det är därför nödvändigt att förbättra palestiniernas möjligheter att försvara sig. Vi kräver, och vi anser att den breda solidaritetsrörelsen också borde kräva, att det palestinska motståndet beväpnas. De väpnade grupperna ska ha rätt att köpa vapen och en solidaritetsrörelse i till exempel Sverige borde kräva att det ska gå vapenexport från Sverige till Palestina. Samtidigt måste vi verka för att sabotera alla israeliska krigsansträngningar genom arbetarblockader och folkliga massblockader mot alla israeliska transporter och aktiviteter.

Imperialisterna och sionisterna är de verkliga massmördarna
Som revolutionära kommunister, antiimperialister och vänner av sanningen konstaterar vi att bilden av Israel som demokratiskt och civiliserat är skrattretande. Staten har sitt ursprung hos koloniala drömmer hos en liten klick av judiska nationalister i Europa under 1800-talet. Den breda massan av judar tillbakavisade med rätta deras idé om att judisk säkerhet skulle kunna uppnås genom att erövra mark i områden som ockuperats av europeiska kolonialmakter. Nazismen och förintelsen skapade tyvärr förutsättningar för sionisterna att manipulera grupper av överlevare till att ansluta sig till ett projekt som dittills varit en angelägenhet för en mindre grupp fanatiker. Imperialisterna förstod att en sionistisk statsbildning i Mellanöstern skulle bli en viktig allierad för dem i en situation när de var tvungna att avveckla sin egen kolonialism. Israel bildades ur en etnisk rensning 1948 och har fortlevt som en apartheidstat där palestinierna lever ett miserabelt liv som diskriminerade och ockuperade.

Palestinierna har förtryckts, men de har också slagit tillbaka. Det har funnits och finns ett antikolonialt motstånd som har sett lite olika ut under olika perioder. Det militanta motståndet har funnits i form av väpnade grupper och i form av folkliga massuppror – intifadorna.

Kommunister och trotskister skiljer på imperialisternas och kolonialisternas våld å ena sidan och de förtryckta folkens och klassernas våld å andra sidan. Imperialisternas och kolonialisternas våld ökar förtrycket och misären i världen, medan det revolutionära och antiimperialistiska våldet har potentialen att minska förtrycket och misären. Därför är vi inte neutrala mellan den palestinska kampens våld och det sionistiska våldet.

Vi tillbakavisar också den reaktionära och hopplösa tvåstatslösningen. Den är lika absurd som idén att Sydafrika skulle ha delats upp mellan en vit makt-stat och en stat för svarta. Det skulle ha inneburit att de svarta skulle ha försökt bygga upp en fungerande stat bredvid en tungt militariserad och aggressiv vit makt-stat med anspråk på att spela en polisiär roll i södra Afrika under Washingtons beskydd. Det hade varit en vansinnig lösning som skulle ha lett till olika dolda och öppna krig. En tvåstatslösning mellan palestinier och sionister är ännu mera vansinnig.

Den enda demokratiska lösning som finns är att upprätta en stat som ger samma rättigheter och skyldigheter till alla sina medborgare. Denna stat kan inte vara Israel eftersom Israel till sin natur bygger på att ett folk ska leva privilegierat på ett annat folks bekostnad. Hela deras projekt som stat går ut på det och om den strukturen försvinner är det inte längre dagens stat Israel som vi pratar om. Det är givetvis inte namnet som avses här, utan själva konstruktionen. Allt prat om en tvåstatslösning innebär ett accepterande av att det kommer att finnas kvar en stat som till sin natur definieras utifrån en rasistisk logik vars existens går ut på att företräda västimperialismens intressen i en viss del av världen – men att denna stat görs mindre till omfånget. Om än mindre till storleken så kommer en sådan stat alltid att vara ett rasistiskt, kolonialt och imperialistiskt hot i regionen. På rent principiella grunder kan staten Israels rätt att existera inte accepteras, lika lite som Rhodesia eller Sydafrika som apartheidstat hade kunnat accepteras även om det fått en något mindre geografisk yta att verka på.

Imperialisternas hycklande tårar
De palestinska väpnade styrkornas attack mot den rasistiska bosättarstaten den 7 oktober 2023 måste ses inom ramen för den logik som uppstår när det finns en expansiv rasistisk bosättarstat som andas och lever genom att diskriminera, mörda, stjäla vatten och jord, fängsla, tortera, förnedra och bedriva lönnmördarverksamhet ute i världen närhelst Washington har velat lägga ut jobb på entreprenad.

Vad som hände den 7 oktober var ett palestinierna inte längre bara var ett offer som tar emot stryk av en förtryckare och mobbare. Den palestinska motståndsrörelsen lyckades genomföra den mest framgångsrika attacken någonsin mot en av de bästa arméerna i världen.

I kapitalistmedias hetspropaganda efteråt har allt kommit att handla om de civila dödsoffren under denna attack. Det är självklart att socialister inte förespråkar besinningslöst våld mot civila som befinner sig helt utanför en militär kontext. Arbetarmakt och vår internationella organisation har alltid med kraft fördömt olika islamistiska terrordåd både före 11 september och efter. Allt våld som riktats mot civila för sakens egen skull i samband med angreppet den 7 oktober fördömer vi. Detta är en generell ståndpunkt som är svår att konkretisera eftersom det källkritiska läget är besvärligt. Men så småningom kommer det vara möjligt att diskutera våldet mot civila på en mer detaljerad nivå, och då kommer det gå att identifiera specifika handlingar den 7 oktober som måste kritiseras.

Men frågan om våldet mot civila den 7 oktober är inte uttömt i och med detta. Vissa saker kan vi med säkerhet säga:

• Israel har före den 7 oktober dödad långt fler kvinnor och barn på ett helt medvetet sätt utan att fördömas av alla som gråtit krokodiltårar efter att Israel p.g.a. sin arrogans misslyckades fatalt med att försvara sig.
• Dagens imperialistmakter har i modern tid slaktat och lemlästat så många civila att de döda den 7 oktober är en liten droppe i havet i jämförelse.
• Israel kidnappar kvinnor och barn och håller dem inlåsta på obestämd tid.
• Imperialisterna och deras språkrör inom massmedia och det politiska etablissemanget struntar fullständigt i civila liv, även israeliska. De är framför allt upprörda över att en antikolonial motståndsrörelse har riktat ett kännbart slag mot dem. Detta är det verkliga brottet som begåtts.

IS och al-Qaida är inte nationella befrielserörelser
Hamas har jämförts med Islamiska staten och al-Qaida. Den liknelsen bör i det här sammanhanget tillbakavisas. Al-Qaida har aldrig varit integrerade i någon legitim folklig kamp. Överallt dit där de kommer är de en kraft utifrån som spelar en repressiv och desorienterande roll i förhållande till de folkliga krafterna. Detta var till exempel tydligt i Irak, där de ägnade mer tid åt att framkalla ett inbördeskrig mellan olika religiösa och nationella grupper bland irakierna än att bekämpa den amerikanska ockupationen. Islamiska staten växte fram ur al-Qaidas reaktionära intervention i Irak och expanderade som kontrarevolutionär kraft i Syrien, där deras huvuduppgift blev att slå ner det ursprungliga folkliga upproret mot Assad-regimen för att sedan ersätta det med sitt eget sekteristiska krig.

Hamas fyller en helt annan funktion än vad Islamistiska staten och al-Qaida gör. Hamas är inte en jihadistisk grupp som har kommit flygande utifrån till Palestina för att skapa ett inbördeskrig mellan palestinierna. De kommer ur den palestinska rörelsen för nationellt självbestämmande och verkar inom den kontexten. De är en väpnad gren av den palestinska motståndskampen och bidrar till att försvara det palestinska folket mot den sionistiska ockupationsmakten.

Ett revolutionärt socialistiskt perspektiv
Det här innebär inte att kommunister ska romantisera Hamas och vara okritiska mot dem. De är en islamistisk grupp och som socialister delar vi inte deras politiska målsättningar. Vi förespråkar ett demokratiskt, sekulärt och socialistiskt Palestina med samma rättigheter och skyldigheter för både araber och judar, som en del av en socialistisk federation i Mellanöstern. Vi är totala motståndare till alla målsättningar att bilda islamistiska stater, och om ett självständigt Palestina skulle bli en ny version av Iran eller Saudiarabien skulle det förta en del av syftet med att besegra Israel, eftersom en form av våldsamt förtryck skulle ersättas med ett annat. En Hamas-styrd palestinsk stat skulle också med säkerhet innebära fördrivning eller etnisk av judar boende i Palestina, något som går rakt emot en demokratisk, sekulär stat för alla som bor i området, oavsett religiös, nationell eller kulturell tillhörighet.

Utan tvivel finns också inslag av ren antisemitism i Hamas propaganda och verksamhet. Det finns ett växelspel där både sionister, som Israels nuvarande högerextrema regering, och antisemiter har ett intresse av att till varje pris sätta likhetstecken mellan judar och den sionistiska ideologin. Inte för inte har sionistiska krafter i Israel medvetet och öppet gynnat Hamas på bekostnad av andra, mer sekulära och demokratiska palestinska nationalistiska rörelser. I det sammanhanget, och med tanke på rapporterna om enstaka antisemitiska angrepp i Europa i krigets kölvatten, är det viktigt att kommunister markerar vårt oförsonliga motstånd mot alla former av rasism – sionism såväl som antisemitism. I vår rörelse får det inte finnas utrymme för någon antisemitism eller för ursäkter för den.

Om en palestinsk stat skulle upprättas skulle det samtidigt innebära att en ny arena för klasskampen skulle öppnas upp. Hamas får sitt folkliga stöd och legitimitet från rollen som väpnad rörelse mot Israel. Det är detta som får många palestinier på Gazaremsan att ha överseende med deras religiösa diktatur och borgerliga maktutövning. Med Israel och det nationella förtrycket ur vägen kommer frågan om arbetarnas, kvinnornas, ungdomens och de sexuella minoriteternas situation i det palestinska samhället att kunna uppmärksammas på ett helt annat sätt än när det nationella enigheten mot Israel överskuggar alla andra frågor. I en sådan situation kommer islamisterna att kunna undermineras, då de avslöjas som beskyddare av överklassen inom det palestinska folket.

Huvuduppgiften idag är att stoppa Israels fördrivningskrig mot palestinierna. Vi kommunister och trotskister vill se en antiimperialistisk enhetsfront mellan alla krafter som vill slåss för det.

• Seger åt den palestinska motståndskampen mot den rasistiska bosättarstaten!
• Slå tillbaka den sionistiska attacken på Gaza!
• Vapen åt den palestinska motståndsrörelsen!
• För de palestinska flyktingarnas rätt att återvända!
• Krossa sionismen – upplös Israel!
• Befria Palestina från floden till havet!
• Bort med alla imperialistiska makter från Mellanöstern!
• För ett demokratiskt, sekulärt och socialistiskt Palestina!
• För en socialistisk federation i Mellanöstern!

Arbetarmakt