USA: Strejk mot bilgiganterna

Strejker på amerikanska bilföretag är en aktuell fråga i dagarna, med tanke på IF Metalls strejk mot Tesla, som inleddes den 27 oktober. I följande artikel, som vi översatt från Förbundet för Femte Internationalens brittiska tidskrift Workers Power, går Andy Yorke igenom det amerikanska bilarbetarfacket UAW:s mycket uppmärksammade strejk på ”the Big Three”, de tre stora biltillverkarna i USA. En bakgrund till strejken finns också i vår artikel från den 14 oktober.

Den 14 september 2023 gick förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal i stöpet mellan bilarbetarna i United Automobile Workers (UAW) och de traditionella ”tre stora” biltillverkarna i USA (General Motors, Stellantis och Ford Motor Company). 13 000 arbetare från tre stora fabriker, en vardera från de tre företagen, gick ut i strejk – på GM:s monteringsfabrik i Wentzville i Missouri, Ford-fabriken utanför den gamla ”motorstaden” Detroit och Stellantis monteringsfabrik i Toledo i Ohio. Den 22 september gick ytterligare 5 600 Stellantis- och General Motors-arbetare i 20 delstater ut i strejk.

UAW-ordföranden Shawn Fain, som tillträdde sin post i mars i år, lovade arbetarna att UAW ”kommer att ta fajten” och att facket skulle ”göra det som krävs för att uppnå rättvisa, med alla till buds stående medel”.

Bakgrunden till Fains ordförandeskap är en korruptions- och mutskandal i facket, som 2021 ledde till statliga krav på att högre poster ska väljas i direkta val. Därpå följde de första sant demokratiska valen i facket på årtionden, varpå en lista som stöddes av Fains UAW Members United-rörelse tog över makten. Den före detta ordföranden Ray Curry, och hans korrumperade gelikar, som gång på gång sålt ut eller svikit bilarbetarnas kamp, fick lämna över makten.

Den nya strejkstrategi som följt med Fain visar hur mycket den fackliga byråkratin kan stå i vägen för kamp, och att till och med begränsad demokratisering kan få saker att börja röra på sig. För att upprätthålla kampen måste UAW-arbetarna dock se till att demokratiseringsprocessen fortgår och går längre.

Situationen i den amerikanska bilindustrin liknar den i många andra branscher. Mellan 2012 och 2022 fördubblades de tre stora bilföretagens vinster nästan, till 250 miljarder dollar. Ledningen säger att de inte har råd att ge arbetarna en 40-procentig löneökning, på grund av de stora investeringar övergången till elektriska fordon kräver. Men dessa stundande investeringar hindrade dem å andra sidan inte från att dela ut nästan en tredjedel av sin vinst i utdelning till redan rika aktieägare, aktieåterköp för Wall Street-investerare och mångmiljonlöner till företagens vd:ar.

Vd-lönerna på de tre stora bilföretagen steg med 40% mellan 2013 och 2022. Förra året tjänade GM:s vd Mary Barras nästan 29 miljoner dollar, 362 gånger en normal GM-arbetarlön. Fords vd Jim Farleys totala ersättning landade på 21 miljoner dollar och Stellantis vd Carlos Tavares på 24,8 miljoner dollar, 281 respektive 365 gånger en normal arbetarlön. Och dessa människor har mage att säga åt bilarbetarna att göra uppoffringar!

Arbetarna har fått betala för girigheten med sina löner och villkor. Som ett exempel har lönerna för arbetare i produktionen sjunkit med nästan 20 % sedan 2008. Som UAW-ordföranden Fain påpekat har arbetarnas löner bara stigit med 6 % de senaste fyra åren, medan bilpriserna steg med 34 %. För att kompensera för tidigare förluster vill UAW ha höjningar över hela linjen på 40 % över fyra år, kompensation för ökande levnadsomkostnader, pensionshöjningar efter tio år utan sådana, förbättrade sjukförsäkrings- och semestervillkor, och ett system för att ta del av företagens vinster.

Förbundet kräver också rätten att strejka mot fabriksnedläggningar, med tanke på Stellantis hot före strejken att stänga upp till 20 anläggningar och införa omstrukturering på grund av elfordonstillverkning. Detta gör det väsentligt att inte göra några eftergifter i avtalet för strejkförbud.

UAW:s strategi
Fain-ledningens strejkstrategi, ”Stand up” (att jämföra med de sittstrejker facket gått fram med historiskt sett), har hittills inneburit att huvuddelen av de 146 000 UAW-medlemmar har hållits i strejkberedskap, något som begränsat strejkens slagkraft och potentiella utfall. När det var dags att eskalera igen efter en veckas förhandlingar, den 29 september, meddelade Fain att bara två till fabriker skulle tas ut i strejk: Fords fabrik i Chicago och GM:s fabrik i Delta Township i Michigan. Det gav totalt 25 000 strejkande arbetare, eller en av sex UAW-arbetare på de tre stora bilföretagen.

Den 6 oktober skulle en upptrappning följa, med strejk på ytterligare två anläggningar, inklusive på GM:s mycket lönsamma fabrik i Arlington i Texas. Men planerna drogs tillbaka i sista sekunden, sedan företagsledningen gått med på att inkludera elbilsarbetare i kollektivavtalsförhandlingarna och gjort några eftergifter avseende villkor för tillfällig arbetskraft och löneskalor. Fain hävdar att detta bevisar att hans strategi fungerar – ”Allt handlar inte om att ta fram det stora artilleriet” – men då glömmer han lönekraven, där ingenting ännu har rört på sig.

Fain presenterar sin strejkstrategi som ett ”smart sätt att strejka på”, för att spara på strejkkassan (som ska räcka i tre månader) och för att spela ut de stora biltillverkarna mot varandra. Tanken var att låta enskilda, lokala fackklubbar strejka på just sina företag fram till 6 oktober, och att sedan utöka strejkerna i takt med att deadline för att träffa nya avtal passeras, medan man trycker på mot övertidsarbete, utöver de åtta timmarna per dag.

”Jag förstår att folk vill att vi ska ta ut alla i strejk på en gång”, har Fain sagt. ”Det är fortfarande ett alternativ… Det kan bli så att vi strejkar på alla de tre stora bilföretagen på en och samma gång.” Men en fullskalig strejk verkar längre bort än någonsin. En seriös och växande strejk behöver ett kraftigt momentum för att uppnå sina mål.

Det finns andra, mindre uppenbara, men fortfarande farliga, begränsningar med Fains strategi. Den är till exempel utformad för att göra så lite skada som möjligt på bilmonopolens vinster. Där går gränsen, anser man, för att få en bra uppgörelse. Fain är också mån om att inte vända den liberala pressen mot strejken, och vill undvika att negativt påverka Bidens chanser inför presidentvalet nästa år. Även om UAW ännu inte har gett Biden sitt stöd inför valet mötte Fain honom på flygplatsen och reste med honom till ett noga arrangerat strejkmöte.

Fain hävdar att ”Stand up-strejken är vår generations svar på den rörelse som byggde vårt förbund, 1937 års sittstrejker”. Men i själva verket har denna försiktiga strategi inget gemensamt med sittstrejkerna, en fullskalig aktion som leddes av stridbara vänsteraktivister underifrån. Som Fain erkänner handlar strategin nu om att ”ge våra nationella förhandlare en hävstång och maximal flexibilitet för att uppnå ett rekordavtal”, snarare än att tvinga ledningen att backa genom att hota deras vinster.

Strejka till seger
Strejkstrategi är en fråga som arbetare inte bara bör överlåta till fackliga ledare, utan diskutera när man går strejkvakt, på strejkmöten liksom i matsalarna bland det flertal fabriker som ännu är igång. Det som nu krävs är enhet om ett antal absoluta krav (som till exempel att helt avskaffa det tvådelade lönesystemet, där nyanställda börjar med betydligt lägre lön och sämre villkor än de i den ”övre delen”) och påbörja arbetet för en mer aggressiv strategi med upptrappade strejker, ända upp till en fullskalig strejk om företagsledningarna inte ger med sig, för att få gehör för alla sina krav.

UAW beslut om att gå fram med strejker, om än begränsade sådana, är välkommet, men att på förhand erkänna bilmonopolens behov av goda vinster och att förlita sig på Biden-administrationens stöd begränsar strejkens genomslagskraft, och innebär troligen att man inte kan få igenom alla krav. Bilarbetarna måste förlita sig på sin egen styrka. Kraven handlar ju bara om att återfå det man förlorat, och handlar om sådant man absolut behöver. För UAW-arbetarna väntar dessutom en ännu större kamp: facklig organisering på elbilssidan, den snabbt växande andra delen av bilindustrin, och att se till att den brådskande omställningen till utsläppsfria transporter leds av arbetarklassen, inte bolagsledningarna.

De tre stora biltillverkarna är under hård press från nischade företag i elbilsbranschen som Tesla och utländska, särskilt kinesiska, konkurrenter. Medan förhandlingarna med Fain fortgår fortsätter företagen att flytta tillverkningen till icke fackligt anslutna fabriker i södra USA. 51 % av investeringarna i elbilstillverkning har gått dit sedan 2020, medan bara 31 % har gått till de gamla tillverkningsorterna i mellanvästra USA, där UAW-medlemmarna finns. Inbyggt i övergången till elbilstillverkning finns också ett strukturellt problem, nämligen att tillverkningen av en elbil kräver hälften så många arbetare som en bensinbil gör.

Med andra ord kan inga framsteg upprätthållas om facket inte kämpar för att omställningen ska ske under deras kontroll, och för att organisera arbetare i de antifackliga delstaterna i södra USA och på fabriker utomlands utan fack. Det handlar om att tilltvinga sig ett erkännande som förhandlingspart, genom att strejka om så krävs, om mobila strejkvakter och värvningskampanjer. Dessutom behövs en kampanj mot Tesla, ett hårdnackat fackfientligt företag som nu snabbt utökar sin verksamhet i Kalifornien och Nevada. För att ta sig an Tesla behövs tuffare kampmetoder.

Nollutsläpp
I och med den akuta klimatkrisen ligger en minskning av koldioxidutsläppen i alla arbetande människors intresse. En avgörande del av detta är kampen för en rättvis omställning för arbetare i industrier som orsakar stora utsläpp. Bilarbetare bör erbjudas kostnadsfri omskolning till liknande yrken, med garantier om jobb och, vid behov, kortare arbetsvecka. Utöver det måste det tvådelade lönesystemet avskaffas och löneförhöjningar om 40 % säkras.

Om bolagsledningen påstår att de inte har råd med detta bör arbetarna kräva att facken ska få inspektera företagens ekonomi. Om de högst lönsamma bilföretagen försöker hävda att de går med förlust blir svaret att kämpa för att ta över hela sektorn under demokratisk arbetarkontroll, i stället för att, som under krisen 2009, låta staten ännu en gång gå in med offentliga medel för att rädda bilföretagen.

Även om Bidens löfte om att uppnå netto noll koldioxidutsläpp till år 2050 är helt otillräckligt för att möta klimatkrisen, är det enda sätt att uppnå även detta begränsade mål att röja undan de hinder på vägen vinstintresset medför, och att ställa om industrin under arbetarnas och konsumenternas kontroll. Ett förstatligande av bilindustrin under arbetarkontroll och utan ersättning till företagsägarna, med målet att förhindra klimatkatastrofen, skulle möjliggöra en omfattande utbyggnad av kollektivtrafiken, och många arbetstillfällen som kan ersätta de som går förlorade i och med biltillverkningens nedgång.

Men en sådan, högst politisk, kamp kräver mer än en högavlönad, reformsinnad facklig ledare. Det kräver en omfattande organisering på arbetsplatserna, med regelbundna massmöten och val till strejkkommittéer, och en facklig gräsrotsrörelse som organiserar stridbara aktivister bortom den fackliga byråkratins kontroll.

För dem som strejkar behövs strejkkommittéer för att förhindra strejkbryteri och för att försvara de strejkande från angrepp och hot. De borde uppmana den lokala arbetarrörelsen och lokalsamhället att ge kampen konkret stöd och solidaritet. Kommittéerna kan organisera solidaritetsaktioner med strejken bland arbetare som ännu inte strejkar, och bemöta provokationer från ledningen med lokala stridsåtgärder, som sittstrejker.

En sådan rörelse bör ge allt stöd när den fackliga ledningen går framåt, men vara villig att själva ta initiativet när den fackliga ledningen bromsar kampen eller står i vägen för effektiva stridsåtgärder – inga fler inställda strejker. I dagsläget innebär det att stödja de steg framåt Fain och UAW-byråkratin tar, men också att bygga den gräsrotsrörelse som behövs för att tvinga dem att gå längre än de planerat. En sådan rörelse bör också diskutera målet att ersätta de överbetalda och övermäktiga heltidstjänstemännen med en ledning som väljs av arbetarna, och som kan avsättas av dem.

För att lyckas med detta behöver stridbara fackliga aktivister en klassanalys och ett politiskt, socialistiskt mål med den fackliga kampen, vilket innebär att bryta fackens band till alla borgerliga partier, demokrater som republikaner. Om en sådan strategi är framgångsrik kan den ge upphov till en ny facklig ledning, som står för klasskamp och arbetardemokrati. De seriösa politiska aktivister som har organiserat UAW-strejken måste arbeta tillsammans med aktivister i transportfacket Teamsters och i järnvägs- och sjuksköterskefacken för att bygga en rörelse för ett nytt arbetarparti, som står fritt från de borgerliga Demokraternas inflytande.

Andy Yorke
Workers Power, 13 oktober 2023

Reds. anm., 2 november: I nuläget kan förhandlingarna med Ford komma att avslutas relativt snabbt, då man fått till en löneökning på 25 %, eller 30 % med hänsyn till inflationen. Även en uppräkning av pensionen ska ha uppnåtts. Nu återstår för medlemmarna att rösta ja eller nej till förslagen.