Foto: Hoheit, Yasin Rantisi Hamas Wahlkampf, (beskuren), CC BY-SA 2.0 DE
Den 7 november är det en månad sedan de palestinska väpnade styrkornas attack mot den rasistiska bosättarstaten Israel. Vi har berört händelserna då och det brutala krig Israel svarat med flera gånger sedan dess, framför allt i vår längre artikel från den 24 oktober, Seger åt den palestinska motståndskampen, befria Palestina från floden till havet. I följande artikel, som ursprungligen publicerades den 1 november i det nyhetsbrev våra tyska kamrater i ArbeiterInnenMacht utger, analyseras Hamas bakgrund och utsikterna för den palestinska kampen framöver. Frågan artikeln försöker besvara är om Hamas bara är en terrorgrupp bland andra, vilket organisationen numera ofta framställs som.
Hamas klassas som en terroristorganisation av USA, Kanada, EU, Tyskland, Storbritannien, Japan och Australien. Andra länder, som t.ex. Saudiarabien, har förbjudit dess militära gren.
Enligt den brittiska högerpolitikern och inrikesministern Suella Braverman står Hamas för ”medeltida antisemitism” och är ”likvärdig med Islamiska staten (ISIS)”. Ledamöter från Labourpartiet, och till och med en del till vänster, instämmer, och beskriver till och med organisationen som ”fascistisk”. Med sådana etiketter ska människor fås att inte vilja titta närmare på Hamas, dess ideologi och praktik. I synnerhet vill man få alla att ta till sig budskapet om att Hamas styr Gazaremsan på ett diktatoriskt sätt och att dess relation till palestinierna i Gazaremsan är ensidig och exploaterande.
Men sanningen är mer komplicerad, och en närmare undersökning visar Hamas som en massorganisation med djupa rötter i den palestinska befolkningen.
Hamas ursprung och ideologi
Initiativet till det som i dag är Hamas togs av Muslimska brödraskapets gren i Palestina på 80-talet. Verksamheten bestod till en början utbildning, religiös skolning och sociala insatser. Som Hamas grundades organisationen i december 1987, fem dagar efter att den första intifadan mot den israeliska ockupationen brutit ut. Ordet ”Hamas” är en förkortning för ”Den islamiska motståndsrörelsen”, men betyder också ”entusiasm” på arabiska.
De israeliska myndigheterna tolererade till en början Hamas aktiviteter eftersom gruppen sågs som en konservativ, religiös motvikt till de sekulära nationalistiska och ”marxistiska” befrielserörelserna och gerillaorganisationerna. Och som väpnad palestinsk motståndsgrupp var de långt ifrån ensamma. Det sekulära Fatah, under Yassir Arafat, och marxistisk-leninistiska Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), under ledning av George Habash, var de dominerande krafterna i Palestine Liberation Organization (PLO) mellan kriget 1967 och 1987 års intifada. I början av 1980-talet uppstod en annan islamistisk grupp, Islamiska jihad.
Sedan PLO-krigarna hade fördrivits från södra Libanon 1982 övergav PLO den gerillastrategi man följt från 60-talet, och med detta sjönk organisationens prestige. Efter Osloprocessen 1992 erkände PLO så småningom staten Israel och fördömde terrorism, och fick i gengäld upprätta den palestinska myndigheten. Fatah blev snart intrasslat i korruption och samarbete med israeliskt förtryck på Västbanken och Gazaremsan.
Efter att ha övergett både den väpnade kampen och målet om en enda sekulär stat drog sig Arafat tillbaka till det av Israel kontrollerade Västbanken och den symboliska makt han kunde utöva där. I praktiken överlät han åt Hamas att föra den väpnade kampen.
Och Hamas position förstärktes av det ökade israeliska förtrycket, inklusive mot den palestinska myndigheten. Unga palestinier ville se en effektiv motståndsrörelse som kunde och ville slå tillbaka med vapen i hand när den israeliska armén slog till mot de folkliga protesterna i Palestina.
Hamas stadgar, som antogs vid grundandet 1988, förklarar att det är en plikt för alla muslimer att försvara och befria det palestinska waqf (heliga territoriet) ”från floden till havet”. I dokumentet beskrivs ”judarna” som fienden, och det förklaras att endast ett fåtal av dem ska få stanna i Palestina. Målet är ett islamiskt samhälle som är religiöst och socialt konservativt. I detta avseende är idéerna en spegelbild av den radikala sionistiska doktrinen.
Hamas ideologi är alltså en rakt igenom reaktionär, antisemitisk utopi. I de stadgar som antogs vid grundandet återfinnar vi alla antisemitiska konspirationsteorier om att judar ligger bakom varje krig och varje revolution, och man citerar som bevis den tsaristiska hemliga polisens ökända förfalskning, ”Sions vises protokoll”. Även om Hamas talesmän sedermera tagit avstånd från stadgarna har dokumentet aldrig upphävts, och förblir därmed ett kraftfullt vapen i händerna på Israel och dess anhängare.
Gentemot de som hävdar att Hamas är en fascistisk organisation som inte skiljer sig från Islamiska staten (IS) måste vi lyfta ett antal punkter. För det första är Hamas, till skillnad från IS, en massorganisation djupt rotad i det palestinska samhället, särskilt på Gazaremsan, genom sina skolor och universitet, sina sjukhus och välfärdsprogram och sina tusentals motståndsmän.
IS tillhör islamismens takfirlära, där övriga muslimer betraktas som avfällingar mot vilka ett terroristkrig kan föras. Följaktligen tror de på att påtvinga befolkningen islam ”uppifrån”, oavsett människors önskemål. Hamas tror å sin sida på islamisering ”underifrån” och har många gånger varit lyhörda för behov och krav som framförts inom organisationen.
I de sällsynta fall där lokala Hamas-befälhavare har försökt genomdriva strikta islamiska klädkoder har de alltid misslyckats och nästan aldrig fått ledarskapets välsignelse. Snarare har Hamas beskrivit sin vision som baserad på det historiska kalifatet, där kristna och judiska grupper tolererades.
Men anledningen till det stöd Hamas åtnjuter från massorna är varken välfärdsprogrammen eller frånvaron av korruption. Snarare är det deras rykte om att vara ”ståndaktiga” i sin strävan efter de mål alla palestinska rörelser ursprungligen hade gemensamma, inklusive rätten att återvända för alla de som fördrevs 1948 och 1967 och deras ättlingar. Om man skrapar på ytan är dock inte Hamas hållning riktigt så kompromisslös som det kan verka. Orsaken är organisationens beroende av olika stater i den arabiska och islamiska världen.
Kompromisser sedan Osloavtalet
Hamas vägrade att delta i de förhandlingar som ledde fram till Osloavtalet eftersom det skulle innebära ett erkännande av Israels rätt att existera. Men internt, i medlemsleden och ledningen, fanns en diskussion om att ändå delta, eftersom förhandlingarna fick massivt stöd av palestinierna i sin strävan efter att upprätta någon form av stat. Under de följande åren fortsatte debatten om huruvida man skulle erkänna Israel och gå med på en hudna (vapenvila) baserad på en tillfällig palestinsk stat inom 1948 års gränser, med Jerusalem som huvudstad, tillbakadragande av israeliska trupper och bosättningarnas avskaffande.
Hamas deltog inte i presidentvalet 2005, som vanns av Fatahs Mahmoud Abbas, men ställde ändå senare upp i parlamentsvalet 2006, där man vann majoritet i parlamentet och kontrollen över Gazaremsan. I valmanifestet utelämnades de antisemitiska delarna ur stadgarna (utan att man dock tog avstånd från dem). Nu beskrevs den sionistiska staten Israel, inte ”judarna”, som fienden. I praktiken erkände man staten Israel.
Omedelbart efter valsegern stoppade de ”demokratiska” imperialistiska makterna USA och EU finansieringen av den palestinska myndigheten, och kanaliserade därefter allt bistånd genom Abbas kontor. Hamas försök att bilda en samlingsregering misslyckades, vilket ledde till det interna stridigheter som slutade med att Fatah-styrkor drevs ut från Gazaremsan och att Hamas tog kontroll över Gazaremsan, som Israel lämnat 2005 för att i stället helt blockera den.
Ytterligare två krig med Israel 2008-2009 (Operation Cast lead/Gjutet bly) och 2014 (Operation Protective Wedge), såväl som israeliska räder under 2021, resulterade i förstörelsen av mycket av Gazaremsans infrastruktur. Samtidigt har Israels blockad och västimperialismens terrorstämpling av organisationen syftat till att ytterligare isolera och bryta ned Hamas. I dag är det bara Iran och Qatar som är villiga att bereda organisationens ledning vistelse och att förse Hamas med bistånd och diplomatiska tjänster.
Slutsats
Israels fundamentalistiska högerflygel, som stärktes under Benny Gantz och Benjamin Netanyahus regeringar, förblir den avgörande kraften i Israel-Palestina, och har åtnjutit ett orubbligt amerikanskt stöd under både Trump och Biden.
Hamas enda taktik har inte varit raketangrepp. Under 2018-2019 utbröt massprotester längs gränsen till Gaza; israeliska krypskyttar dödade 190 obeväpnade demonstranter och skadade tusentals. Och 2020, bröt den så kallade tredje intifadan ut, med massdemonstrationer i flyktingläger och i större städer på Västbanken. Naturligtvis undertrycktes också detta av den israeliska armén, IDF. En palestinsk generalstrejk ägde rum 2021.
Beväpnade, reaktionära bosättare gjorde, med stöd av IDF, 2022 till det blodigaste året på Västbanken på flera år då de brutalt utökade sin kontroll över området. Även den helt fredliga BDS-kampanjen, som uppmanar till en ekonomisk bojkott av Israel, är förbjuden i västländer, medan kritik mot Israel undertrycks eller stigmatiseras som ”antisemitisk”.
Därför är det föga förvånande att fler palestinier nu vänder sig till det väpnade motståndet. Lion’s Den-rörelsens framväxt på Västbanken de senaste två åren (en rörelse som involverar Hamas) speglar denna verklighet. Och därför kommer motståndsrörelsen också att fortsätta sin väpnade kamp, även om Hamas infrastruktur på Gazaremsan skulle förstöras i det nu pågående kriget, det vill säga om kriget blir till ett politiskt folkmord.
Hamas angrepp den 7 oktober kan ha stoppat de amerikansk-israelisk-saudiska planerna på att ”normalisera” förbindelserna och återställa ett större amerikanskt inflytande i regionen, men det målet kvarstår. Hamas-räden gjorde det också möjligt för inbördes rivaliserande sionistiska partiledare i Israel att sluta leden och ena den israeliska befolkningen precis när de allvarligaste splittringarna i Israels historia höll på att växa fram. Och, än värre: i och med händelserna fick sionisterna en möjlighet att ta ut en blodig hämnd, och en ursält för att fördriva ännu fler palestinier på Västbanken från sina hem, kanske till och med hela befolkningen, vilket är ett uttalat mål för vissa i Netanyahus regering.
Detta är också det grundläggande problemet med den borgerliga palestinska nationalismen, oavsett om den är sekulär eller islamistisk. Även om den tar avstamp i de mest förtryckta människornas akuta behov förlitar den sig rent strategiskt på stöd från grannregimer, som sedan manipulerar rörelsen för sina egna syften. I grund och botten har Hamas inte övervunnit den ödesdigra stalinistiska stadieteori som tidigare har visat sig vara en återvändsgränd för de olika PLO-fraktionerna. Istället försåg man den teorin med islamistisk färg och ersatte den ”folkliga fronten” med en reaktionär, religiös diktatur.
Socialister och konsekventa demokrater måste stödja Hamas mot IDF i de handlingar som bekämpar den sionistiska ockupationen och apartheidstaten. Men vi kan inte stödja deras sociala och politiska program eller deras kampmetoder, varken en elitistisk gerillastrategi eller massakrer på värnlösa israeliska civila.
En sann solidaritet med Palestina börjar med att förespråka en radikalt annorlunda strategi, vars inslag var uppenbara under de tre intifadorna: mobiliseringar med väpnat självförsvar och en uppmaning till den omgivande och internationella arbetarklassen om att resa sig mot Israel och västvärldens försök att slå ut ”Hamas”, med vilket de menar varje form av motstånd, om inte det palestinska folket i sin helhet.
Vi motsätter oss lagar som betecknar Hamas som en terroristorganisation. Israel är den verkliga massterroristen, vilket är uppenbart idag. De enorma solidaritetsdemonstrationerna världen över visar det breda folkliga stödet för Gaza och den palestinska saken. Protesterna måste gå vidare till strejker och direkta aktioner för att blockera vapenexport till och handel med Israel. Vi måste tvinga fram ett israeliskt tillbakadragande från Gaza och kräva att blockaden av mat, bränsle, material till bostäder, medicinsk utrustning och förnödenheter dit stoppas. Därtill måste den långa belägringen av Gaza brytas och inte bara IDF utan också amerikanska och brittiska krigsfartyg och flygplan dra sig tillbaka.
Dessa omedelbara och strategiska frågor understryker behovet av ett internationellt arbetarparti som förenar krafter i Palestina, de omgivande länderna i Mellanöstern och inom själva Israel, oavsett hur avlägset det senare kan verka för tillfället. Beväpnade med den permanenta revolutionens strategi och massaktionens taktik kan revolutionärer börja lösa upp den ledarskapskris som har orsakat så många nederlag och så mycket lidande inte bara i Palestina utan i alla omgivande länder.
Jeremy Dewar