Gemensam deklaration med Internationella trotskistiska oppositionen

Internationella trotskistiska oppositionen (ITO) och Förbundet för Femte Internationalen (FFI) har under ett och ett halvt år haft en rad möten och träffar, liksom utväxlat brev och dokument.

Den 17 december 2023 höll ITO:s och FFI:s ledande organ en fjärrkonferens, vilken bekräftade att ITO och FFI i allt väsentligt har överensstämmande programmatiska ståndpunkter och en gemensam analys av den världspolitiska situationen.

Vi erkänner båda att den nuvarande perioden kännetecknas av en skärpt kamp för en ny uppdelning av världen mellan stormakterna, å ena sidan de gamla imperialistiska staterna som USA och dess allierade (de västeuropeiska imperialistmakterna, Japan, Australien och andra) och de nya imperialistmakterna, Kina och Ryssland, å den andra.

Vi är överens om behovet att bekämpa alla dessa imperialistiska makter och framväxande block. Arbetarklassen får inte ge sitt stöd till något av dem. I alla imperialistiska stater måste arbetarklassen inse att huvudfienden i denna kamp finns ”på hemmaplan” och är dess ”egen” imperialistiska bourgeoisie.

Samtidigt erkänner vi att denna globala rivalitet och konkurrens inte är överordnad rätten till självbestämmande och förtryckta nationers demokratiska kamp.

I kriget i Ukraina avvisar vi inte bara den ryska imperialismens krigshetsande, utan också de ekonomiska sanktioner och det nya kalla krig som förs av USA, Storbritannien, Tyskland och hela EU. Den globala imperialistiska konflikten gör emellertid inte den ukrainska kampen mot den ryska imperialistiska invasionen reaktionär. Arbetarklassen försvarar Ukraina mot Putins angrepp, utan att ge något stöd till Zelenskyjs reaktionära regim, och måste kämpa för arbetarklassens politiska självständighet från alla borgerliga krafter.

Vi är också överens om att revolutionärer måste stödja det palestinska motståndet i Gaza och på Västbanken mot det krig som Israel bedriver. Alla revolutionärer måste genast ge sitt maximala stöd till den världsomfattande solidaritetsrörelsen med Palestina, och samtidigt lägga fram ett tydligt revolutionärt och antikapitalistiskt perspektiv för dess utveckling, d.v.s. kampen för en sekulär, demokratisk, socialistisk stat i hela Palestina, som en del av en socialistisk federation i Mellanöstern.

Vi är överens om behovet av att återupprätta en revolutionär arbetarinternational och behovet att omedelbart ta praktiska steg mot att grunda den. Denna process har lett oss båda till att inleda en period med diskussioner som syftar till en sammanslagning på grundval av programmatisk enighet.

Men vi är fortfarande oense i två viktiga metodologiska frågor om hur så ska ske.

Diskussionsområden: Arbetarpartitaktiken och synen på andra trotskistiska organisationer
ITO och FFI är överens om att ingen rörelse, inklusive fackföreningsrörelsen, kan bygga en revolutionär international, väsentligen av samma orsaker som ingen rörelse, inklusive fackföreningsrörelsen, kan skapa ett revolutionärt parti. Spontanitet är inte nog, som Lenin förklarade i Vad bör göras? Ett revolutionärt marxistiskt program och en revolutionärt marxistisk ledning behövs för att genomföra det.

I länder där arbetarklassen saknar politisk representation, där betydande fackliga organisationer finns men där den revolutionära rörelsen är svag, en situation som ibland uppstår i vissa länder, kan revolutionärers taktik vara att föreslå att arbetarnas eller de förtrycktas massorganisationer bildar ett eget politiskt parti. Det skulle kunna formuleras som att fackföreningarna borde skapa ett arbetarparti, eller riktas till en massrörelse inom en del av arbetarklassen. Revolutionärer bör då föreslå att detta arbetarpart antar ett antikapitalistiskt övergångsprogram, och samtidigt förklara att bildandet av partiet skulle vara ett steg framåt för arbetarklassen, oavsett om så görs eller inte. Om detta är vi överens. (För mer om arbetarpartitaktiken, se underrubriken med samma namn i detta dokument, red. anm.)

Vi instämmer vidare med Trotskij, Cannon och de amerikanska trotskisterna 1938 om att ett arbetarparti som skapats på en sådan grund inte får förväxlas med det revolutionärt marxistiska partiet eller en sektion av en revolutionär international, eftersom sådana partier måste vara baserade på kadrer som omfattar hela marxismens program och teori, och vara organiserade enligt den demokratiska centralismens principer.

FFI tror emellertid att ett sådant arbetarparti under gynnsamma omständigheter kan fungera som en bro eller en övergång till ett fullständigt revolutionärt parti, beroende på hur framgångsrika de revolutionära krafternas är med att vinna arbetarpartiet till sitt program och till en leninistisk partiorganisation.

ITO betraktar däremot detta hypotetiska arbetarparti som en enhetsfrontsorganisation, som fackföreningarna, vilka de är ett politiskt uttryck för. Det revolutionära partiet skulle försöka vinna maximalt inflytande och eventuellt hegemoni i arbetarpartiet, att använda det som ett verktyg i kampen för makten.

ITO menar att det är mycket osannolikt att spontana rörelser skulle kunna skapa internationella organisationer, förutom i en form i vilken fackliga byråkrater, reformistiska politiska partier och NGO:er dominerar dem på ett sådant sätt att arbetarpartitaktiken inte skulle vara tillämplig.

FFI menar, å andra sidan, att aktivister i fackföreningar och rörelser skulle kunna skapa ett internationellt forum där – om det inte dominerades av byråkratiska och småborgerliga krafter (som var fallet med 00-talets sociala forum) – revolutionärer skulle kunna agitera för att de ska bygga en ny international. FFI anser att det inte finns någon anledning att tro att detta, i princip, skulle vara mindre fruktbart än den ”arbetarpartitaktik” som utvecklades av Trotskij i slutet av 1930-talet.

Ett internationellt forum skulle till en början kunna organisera samordnade, gemensamma aktioner till försvar för kämpande arbetare i olika länder och på olika kontinenter, inklusive de som lider av socialt eller nationellt förtryck, eller motstånd mot imperialistiska krig eller interventioner. I ett sådant internationellt forum skulle revolutionärerna kämpa för ett fullständigt revolutionärt program och de viktigaste delarna av den demokratiska centralismen, och därmed skapa en revolutionär ledning och en international i de fyra föregående internationalernas tradition.

ITO upprepar på den internationella nivån vår analys av Trotskijs och Cannons ståndpunkter under 1930-talet, som beskrivs ovan, vilken helt enkelt utgör ett försvar, i förhållande till en komplicerad taktik gentemot den allmänna arbetarrörelsen, av leninistiska principer om det revolutionära arbetarpartiets nödvändighet och roll.

Om den hypotes som framförs av FFI skulle inträffa – vilket tycks oss extremt osannolikt – skulle ITO stödja det, men inte som ett steg mot den revolutionära internationalen, utan som byggandet av en enhetsfrontsorganisation som kan användas på den internationella nivån, liksom vi anger för ett arbetarparti på den nationella nivån.

Om forumet skulle vara klassöverskridande, som World Social Forum eller Fridays for Future, skulle det vara nödvändigt att bevara den revolutionära organisationens politiska oberoende och demokratiskt centralistiska disciplin för att bevara vårt klass- och politiska oberoende.

Skillnaden mellan ITO och FFI i denna fråga har inga omedelbara praktiska implikationer eftersom den fackliga världsfederationen (WFTU) och andra nu existerande internationella forum domineras av byråkratiska och småborgerliga krafter. FFI föreslår inte att använda arbetarpartitaktiken gentemot dem. Men vi behöver undersöka den metodologiska oenigheten för att se huruvida det kan leda till problem i framtiden.

ITO och FFI är överens om behovet att delta i gemensam kamp och debatt med revolutionärt marxistiska och vänstergående centristiska organisationer som står oss nära, att undersöka deras politiska ståndpunkter, och att förena oss med dem om vi kan komma till en principiell överenskommelse.

Vi är oense om hur andra trotskistiska organisationer ska betecknas. ITO anser att de trotskistiska organisationer som de har prioriterat är genuint revolutionära organisationer, med olika politiska begränsningar och teoretiska eller praktiska fel. FFI betraktar dem som vänstercentrister, förhoppningsvis på väg åt vänster, i likhet med de som Lenin drog in i Tredje och Trotskij i Fjärde Internationalen.

Vi är oense om huruvida det finns ett allmänt mönster med aktivister som rör sig åt vänster och som attraheras av trotskismen och följaktligen, för vår del, behovet av en allmän politik för revolutionär omgruppering gentemot konsekvent trotskistiska och trotskistiska-centristiska krafter som rör sig åt vänster.

Även om vi välkomnar och kommer att arbeta för enhet med alla nationella organisationer eller internationella strömningar som rör sig åt vänster tror FFI inte att en ny international helt enkelt kan utgöras av en större samling propagandagrupper. Internationalen är ett mål att formulera och kämpa för i arbetarklassens och de förtrycktas kämpande massorganisationer.

ITO instämmer med att en ny international inte bara kan vara en större samling propagandagrupper, utan måste dra in arbetaravantgardets massa. Problemet är att ITO, FFI och andra internationella revolutionärt marxistiska grupper fortfarande är alldeles för små för att ha något inflytande i massorganisationerna. Vi är propagandagrupper, som ingriper i kamp för att utvecklas och för att pröva våra politiska slutsatser. Det skede vi nu befinner oss i handlar om att samla de styrkor som behövs för att kunna göra det i större skala. Vi befinner oss i samma stadium som ”De fyras deklaration” i utvecklandet av Fjärde Internationalen på 1930-talet. (Se denna artikel för mer om ”De fyras block”, red. anm.)

ITO och FFI kommer att utbyta dokument och anordna möten för att utforska de två olösta frågorna. För att undvika att diskussionsfasen dras ut i all oändlighet kommer vi att ge oss själva högst 18 månader för att komma till beslut. Om slutsatsen är positiv kommer vi att inleda en diskussion inför en sammanslagningskongress, vilken också, om möjligt, kan inkludera andra likasinnade krafter.

Under tiden kommer vi att fortsätta och fördjupa den nuvarande fasen i vår diskussion genom att utbyta synpunkter på händelser när de uppstår, gemensamma uttalanden i viktiga frågor, ytterligare studier av dokument och möten för att lära känna varandras praktiska verksamhet i klasskampen och för att bekräfta att vi verkligen är överens där lika mycket som vi tycks vara överens i andra angelägenheter.

Internationella Trotskistiska Oppositionen
Förbundet för Femte Internationalen

25 januari 2024

Se även: Gemensamt uttalande om Palestina (2024-01-04)