På väg längs Strandvägen mot Israels ambassad. Film finns längst ner i artikeln. Foto: Arbetarmakt
Helgdemonstrationerna mot det pågående sionistiska folkmordet i Palestina fortsätter, i Stockholm liksom i många andra städer i Sverige och världen över.
För drygt två veckor sedan meddelande FN-domstolen ICJ i Haag ett första beslut efter Sydafrikas anklagelser mot Israel där om just folkmord – Israel beordrades att skydda den palestinska civilbefolkningen, upphöra med sina brott mot internationell rätt och även släppa in bistånd och förnödenheter till Gaza. Dock krävde man inget omedelbart eldupphör. Det gjorde dock dagens demonstranter, på de isiga och snöiga gatorna i centrala Stockholm. Ett av de mest populära slagorden var, kort och gott ”Ceasefire now!”, ackompanjerat av taktfasta trummor och rytmiskt kastrull- och sambakomp.
Men demonstranterna nöjde sig inte med att bara be Israel om att upphöra med sin slakt (något Netanyahu redan klargjort att han inte kommer att göra, oavsett vad ICJ eller den annars, för hycklande västledare, så heliga ”regelbaserade världsordningen” säger). I talkörer lyftes även den kraft fram som på allvar kan förändra situationen, och tvinga den koloniala IDF-armén på reträtt: ”Länge leve motståndet! Länge leve intifadan!” Och, till stöd för den palestinska motståndskampen, vår solidaritet: ”Bojkotta Israel! Stäng ambassaden!”
Efter samling på Odenplan och en lång marsch genom centrala Stockholm avslutade den stora demonstrationen vid Israels ambassad, centrum för sionisternas krigspropaganda och hat i Sverige. I tåget fanns, som vanligt, Arbetarmakt med vår banderoll, med budskapet ”Seger åt den palestinska motståndskampen”, liksom hundratals solidariska stockholmare av alla åldrar, och kamrater som International Solidarity Movement och Samidoun.
Till skillnad från så många andra solidaritetsrörelser, som den mot kriget och ockupationen av Irak och Afghanistan, visar 2023 och 2024 års Palestinarörelse inga tecken på uttröttning eller avdomning, varken i Sverige eller globalt. En likhet med just Irakkriget är att härskarklassen och dess medier åter står avklädda med sina lögner och sina hycklande sympatier för imperialismen, det vill säga att de har förlorat propagandakriget. Att Ryssland slängdes ut ur Eurovision av politiska skäl, medan det långt mycket mer mordiska Israel får bli kvar, med det patetiska, ihåliga försvaret att ”ESC är en tävling mellan programbolag, inte nationer” (och varför gällde inte det Ryssland?), är ett exempel på det.
Bland professionella debattörer och i tv-program, och även bland den korrupta, förrädiska proffsvänsterns betalda tyckare, har man fullt sjå med att försöka begränsa och stympa rörelsen, att desperat trycka tillbaka den till den ofarliga mark de helst vill se oss på; en där hela frågan är så fasansfullt komplex att det enda man kan göra är att beklaga sig, uttrycka sig artigt, alltid fördöma allt motstånd som ”terror”, och sen förhoppningsvis få några smulor från imperialismens eller storkapitalets bord som tack. Men som dagens demonstration visade har ett allt större gap uppstått mellan det dagliga budskapet från ”vänster”-ledarskribenterna och regeringens mer öppet USA-krypande sionister – och vanligt folks åsikter när de, med sina egna ögon, kan se slakten som utspelar sig i Gaza.
Det är vår uppgift att fortsätta att vidga det gapet, och att använda den här rörelsen för att återupprätta en Palestinarörelse, och en socialistisk rörelse, värd namnet. En lärdom från det tidiga 00-talets antikrigsrörelser är också att en sådan rörelse sedan måste gå från demonstrationer till handling, som vi sett arbetare göra i många andra länder redan, och t.ex. blockera och ockupera företag som bistår den israeliska krigsinsatsen. Endast så kan rörelsen gå från ord till handling.
Redaktionen