Israel står redo att anfalla Rafah, som ligger nära den egyptiska gränsen i Gazaremsan och som blivit sista tillflyktsort för mer än en miljon palestinier som fördrivits från de norra och centrala delarna av Gaza.
Trots att Rafah förklarats vara en ”säker zon” har skolor, sjukhus och flyktingläger i staden bombarderats sedan krigets början. FN:s generalsekreterare António Guterres har beskrivit hur människor där lever i överfulla provisoriska boenden, under ohygieniska förhållanden, utan rinnande vatten, elektricitet och livsmedelsförsörjning.
Många barn och vuxna som är försvagade efter månader av hungersnöd där i sjukdomar, eftersom Israel helt blockerar införseln av livsmedel och mediciner till området. Samtidigt har USA och nio andra länder, däribland Storbritannien (och Sverige), ensidigt avbrutit finansieringen av FN:s flyktinghjälp UNWRA.
Efter Israels urskillningslösa slakt på omkring 30 000 civila har president Joe Biden till sist erkänt att ”många oskyldiga människor svälter” och att ”det måste upphöra”. USA kan naturligtvis stoppa Israels krig när man vill. Ändå fortsätter man vapenleveranserna till Israels krigsmaskineri och använder sin vetorätt för att skydda Israel i FN.
Under ”normala” år förser Washington Israel med cirka 3,8 miljarder dollar i militärt bistånd, som går direkt till att beväpna IDF:s ockupationsstyrkor. I israelisk tv visas bilder på hur USA-levererade bunkerbomber slår mot civila höghus.
Eftersom USA i praktiken inte har för avsikt att tygla sin kamphund är det inte förvånande att Bidens krav på ”återhållsamhet” i Rafah inte får gehör. Den 7 februari meddelade Netanyahu att han beordrat armén att ”förbereda sig för en insats” i Rafah och att målet är en ”fullständig och slutgiltig seger”.
Ännu mer illavarslande var de planer han pratat om för ”evakuering” av civilbefolkningen. Enligt Netanyahu är den ”totala segern” över Hamas ett faktum om några månader. Amerikanska militärkällor som citeras i New York Times uppskattar dock att Israel endast har dödat en tredjedel av Hamas styrkor och att strider fortsätter över hela Gazaremsan.
Sionisterna vet att de inte kan ”likvidera” Hamas eller de andra motståndsorganisationerna utan att likvidera civilbefolkningen; förtrycket ger en outtömlig tillgång på nya rekryter.
Detta enkla faktum gör Israels krig i Gaza till en kampanj för etnisk rensning, en andra Nakba. Israeliska ministrar har också öppet förespråkat det, och krävt att den palestinska befolkningen ska fördrivas och ersättas av israeliska bosättare. Netanyahus regering behöver stödet från sådana extremister, och har förklarat att IDF även i framtiden måste ha kontroll över Gazaremsan – en återgång till militär ockupation.
Inte sedan invasionen av Irak 2003 har vi sett liknande massdemonstrationer världen över som de som nu pågår i solidaritet med Gaza. Protesterna har tvingat Israels allierade, framför allt USA, Storbritannien och Tyskland, att åtminstone muntligt tona ner sitt stöd för kriget.
Men medan Israels allierade uppmanar till ”återhållsamhet”, av rädsla för att en massaker i Rafah skulle kunna få hela Mellanöstern att explodera, vägrar de att vidta enkla åtgärder som kan avsluta kriget över en natt, som att dra in allt militärt och ekonomiskt bistånd, att införa sanktioner och att kräva att FN:s resolutioner respekteras. I stället för att fördöma Israels etniska rensning angriper de den växande solidaritetsrörelsen. I parlamenten i flera länder snabbehandlas förbud mot BDS-kampanjen, och ogrundade anklagelser om antisemitism riktas mot Israelkritiker för att tysta dem.
Men vi får inte låta palestiniernas förtryckare ensamma råda över deras öde. Den egyptiska arbetarklassen skulle kunna stänga Suezkanalen och, i ett enda slag, drabba hela den imperialistiska ekonomin hårt. På samma sätt kan organiserade arbetarrörelser i USA, Storbritannien och Europa införa sina egna sanktioner mot Israel: att vägra transportera alla vapen och varor som kommer från eller är avsedda för Israel.
Investeringar, forskning och kulturellt samarbete med den sionistiska staten bör avvisas från början, enligt principen: Inget samarbete med ockupationen! Den 16 oktober 2023 riktade den palestinska fackföreningsrörelsen en uppmaning om just detta till den globala arbetarrörelsen. Den reformistiska fackföreningsledningen har dock, med några hedervärda undantag, inte lyft ett finger för att stötta bojkotten. Många har till och med haft svårt att otvetydigt fördöma kriget.
Arbetarklassen i de länder som förser Israel med vapen och annat stöd har en särskild plikt att agera. Detta är inte bara Israels krig. Det är ett kolonialt krig som också förs med flera västerländska imperialistiska makters stöd.
Om Israel skulle lyckas med sina krigsmål skulle västimperialismen också stärkas, och med det också våra härskande klassers självförtroende. Palestiniernas kamp är därför också vår kamp. Därför måste vi fördubbla våra ansträngningar för att få ett slut på kriget och för att störta hela den imperialistiska ordningen i Mellanöstern, med början i en nedmonteringen av den israeliska staten, upprättandet av en demokratisk och socialistisk stat för alla nationer i hela Palestina, och en socialistisk revolution i Mellanöstern.
Dave Stockton, Infomail 1245, 16 februari 2024