Arbetarmakt-banderoll på 8 mars. Foto: Arbetarmakt
Tidöavtalet innebär ingrepp och övergrepp på en mängd olika områden i samhället och inskränkningar i enskildas fri- och rättigheter, i synnerhet gällande kriminalvården, migration och en uttalad vilja att kraftigt försvaga folkbildningen och civilsamhället.
Enligt vissa är Tidöavtalet och dess innebörd ett tydligt tecken på att det svenska samhället är på väg mot en autokratisering (se Civil right defenders rapport Ett år med Tidöavtalet – det är helheten som oroar.
När grupper som redan är eller riskerar att vara och bli utsatta i olika sammanhang i samhället ska attackeras och tryckas ner är alltid kvinnor den grupp som drabbas hårdast. Så har det alltid varit och så ser det, tyvärr, ut att förbli.
Några exempel på hur man genom Tidöavtalet vill underminera kvinnors frågor och kvinnors rättigheter, många av dem sådant SD länge drivit på för, är att utan närmare förklaring t.ex. lägga ned ett nyligen inlett pilotprojekt mot mäns våld mot kvinnor i nära relation. Projektet, som involverat socialtjänst och polis, hade redan visat sig vara framgångsrikt, men ska nu hastigt läggas ned. Här är fler exempel:
- Kriminalpolitiken. Stort fokus på mäns våld mot andra män och betydligt mindre på mäns våld mot kvinnor, vilket är ett betydligt större samhällsproblem. Andelen kvinnor som mördas av en man hon har eller har haft en relation med ökar, och bortsett från en ökning som skett nu har det dödliga våldet varit konstant på samma nivå de senaste 50 åren.
- Inskränkningar i asylrätten. Att det blir betydligt svårare att få uppehållstillstånd påverkar allra mest kvinnor som grupp eftersom det tar längre tid för kvinnor att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Även att det i Tidöavtalet gjorts svårare (nästan omöjligt) med familjeåterförening påverkar kvinnor som grupp mycket negativt. Att ett bidragstak införs drabbas också kvinnor hårdast, särskilt ensamstående, med hänsyn till att ensamstående lågavlönade kvinnor med barn får barnbidrag och ofta bostadsbidrag.
- Att införa en vandelsprövning för rätten att få stanna kvar i Sverige. Det slår mot en mycket utsatt grupp som dessutom är brottsoffer: prostituerade kvinnor med eller utan missbruksproblem. Både prostitution och missbruk klassas som bristande vandel och då ska dessa kvinnor, som hör till de allra mest utsatta i samhället, slängas ut ur Sverige, efter att de först utsatts för brott genom att deras kroppar köpts av svenska män.
- Total avsaknad av reformer för att öka jämställdheten.
SD:s misogyni är allmänt känd. Till exempel har riksdagsledamöter inom partiet i flera år drivit frågan om att sambeskatta gifta par, vilket i realiteten innebär att det blir svårare för en kvinna att lämna en relation av ekonomiska skäl, eftersom kvinnan generellt har lägre inkomst. Sambeskattning avskaffades i Sverige på 1970-talet. I SD:s principprogram finns flera skrivningar om vikten av ”kärnfamiljen” och hur det finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor som ”går bortom det som kan observeras med blotta ögat”. Man försöker också förespråka ett slags formell jämställdhet där ingen ska särbehandlas varken positivt eller negativt på grund av kön. (SD:s principprogram s. 14-15).
SD öppnade även för några år sedan för att angripa aborträtten, men det mötte så stort motstånd att de var tvungna att backa. Det skulle dock kunna vara tillfälligt, och att man nu väntar på ”rätt tillfälle” att åter använda abortfrågan som ett sätt att förtrycka kvinnor. Föga oväntat finns det inte några särskilda avsnitt om jämställdhet i SD:s partiprogram.
Detta är bara några av de bakslag för kvinnornas rättigheter som Tidöavtalet representerar. Med M, KD, SD och L i regeringen är fler angrepp att vänta.
Johanna