Foto: Jan Židlický, Pexels
Vi återger här ett lätt redigerat utdrag ur den perspektivresolution som antogs vid Arbetarmakts årsmöte den 16-17 mars 2024. Dokumentet syftar till att säga något om vad vi tror om det ekonomiska och politiska läget i Sverige just nu och hur det kan utvecklas framöver.
Redaktionen
Det ekonomiska läget
Hur mår svensk ekonomi? Det beror förstås på vem man frågar. De senaste decennierna har den svenska kapitalistklassen, liksom kapitalisterna globalt, fortsatt att öka både sin relativa andel av samhällets tillgångar och värdet på sitt kapital. Som ett exempel ökade Stefan Persson sin förmögenhet under pandemin (mars 2019 till januari 2022) från 145 till 172 miljarder, och Jörn, Finn och Kirsten Rausing från 227 till 363 miljarder.1 Och vd-lönerna, som de för livsmedelskartellernas direktörer, fortsätter att dra ifrån arbetarnas löner.
För arbetarklassen är de ekonomiska utsikterna sämre. De akuta problemen är en fortsatt hög arbetslöshet, angrepp på den offentliga sektorn och nedskärningspolitik och pris- och hyresökningar. Här följer några rader om vart och ett av dessa områden.
Enligt Konjunkturinstitutet växer svensk ekonomi igen, men lågkonjunkturen kommer att fortsätta fördjupas under 2024. Sysselsättningen sjunker och arbetsmarknaden försvagas.2 De höjda räntorna har slagit hårt mot framför allt byggbranschen. I januari var arbetslösheten 8,5 procent, enligt SCB. Det finns dessutom stora matchnings- och omställningsproblem – människor saknar rätt utbildning för de jobb som finns.
Den permanenta massarbetslösheten förväntas dessutom förvärras av den process som redan är igång – de massiva och brutala nedskärningarna i välfärden. Medan miljarder i Tidöpartiernas budget gått till försvaret står den offentliga sektorn inför ett stålbad. Rejäla underskott väntas över hela landet, och flera sjukhus har redan aviserat stora uppsägningar, i en verksamhet som redan är så ”slimmad” och ”effektiviserad” som det bara går.
Prisökningarna, eller det som med borgerliga ekonomers språkbruk heter inflationen, ökade kraftigt under hösten. Nu verkar prisökningstakten ha slagit av något, men fortfarande är kostnaderna för framför allt mat, men också bränsle, boende och el mycket högre i dag än för bara några år sedan. Enligt Riksbankens och Konjunkturinstitutets prognoser fortsätter inflationen att falla under 2024, men väntas tidigast vara tillbaka på 2 procent under mitten av året. Vi kan dessutom räkna med att många prishöjningar, särskilt sådana som drabbar arbetarklassen, helt enkelt blir bestående.
Efter ett rekordår med hyreshöjningar 2023 väntas höjningarna bli ännu högre i år. Fastighetsägarna – de privatägda och kommunala, som båda opererar enligt samma marknadslogik – skyller på ökade räntekostnader och prishöjningar på el, sophämtning, vatten och avlopp och underhåll. Enligt Hyresgästföreningen ligger årets yrkanden från fastighetsägarna i de pågående förhandlingarna i snitt på rekordhöga 12 procent i hyreshöjning, men på en del ställen krävs svindlande 18 procent.
De ekonomiska problemen hänger naturligtvis ihop med omvärldsläget. För de områden vi räknat upp ovan är framför allt de ökade imperialistiska motsättningarna värda att nämna. De massiva investeringarna i försvarsbudgeten inför Nato-medlemskapet, tillsammans med nedskärningar i vård och omsorg, är ett direkt exempel på orsak och verkan, men ekonomer påpekar också hur kriget i Ukraina och framför allt västs ekonomiska krigföring mot Ryssland har fått en bumerangeffekt. Ryssland är för närvarande Europas snabbast växande ekonomi, medan EU:s motor Tyskland går på knäna och de ökade bränslepriserna slår hårt mot hela Europa, samtidigt som Ryssland säljer bränsle på annat håll i stället, framför allt till Asien och det globala Syd.
Sammanfattningsvis tyder allt på att Sverige kommer att befinna sig i lågkonjunktur under en tid framöver. Konjunkturinstitutets barometerindikator, som ska ge en bild av hur marknadsekonomin mår, låg på 90,5, i stort sett oförändrat mot januari. 100 är normalvärdet, och ett värde under detta betyder att förväntningarna på ekonomin är lägre än normalt. Lägre förväntningar gäller också tillverkningsindustrin, byggbranschen, tjänstesektorn, hushållen och detaljhandeln. Med en historiskt reaktionär regering vid makten, som är fast besluten att låta arbetarklassen betala för krisen, är den ekonomiska horisonten mörk. Men hur ekonomin utvecklas är trots allt en fråga om styrkeförhållanden, vilket för oss till nästa avsnitt.
Klasskampen
Den så kallade ”svenska modellen”, som karakteriserats av hög facklig organisationsgrad, låg konfliktnivå och i gengäld en relativt stark social välfärdsstat, har stadigt urholkats sedan 1980-talet. Som vi har beskrivit det har förändringen framför allt handlat om att den ena sidan av kompromissen – kapitalet – ensidigt dragit sig ur den när de inte längre har råd eller vilja att fortsätta den. Deras sida av överenskommelsen – stabila löneökningar och att acceptera ett högre skatteuttag till generell välfärd – byggde till stor del på de övervinster svenska företag kunde göra utomlands, som på så sätt bekostade eftergifterna i Sverige. Dessutom hade kapitalet ett verkligt behov av en högutbildad och välmående arbetarklass och arbetararistokrati i Sverige, till den specialiserade verksamhet svenska företag kunde bedriva genom landets roll i det imperialistiska systemet.
Medan arbetsgivarsidan och kapitalet i allmänhet omorienterat sig har den reformistiska arbetarrörelsen – facken och socialdemokratin – stått kvar med samma, nu allt mer verkningslösa, modell och verktyg. I bästa fall har man kunnat kämpa för lite mindre försämringar, eller försämringar i lite lägre takt, det vill säga en helt defensiv roll. Flera generationer arbetare har nu gått ut på en arbetsmarknad där detta är vad reformismen står för. Endast de som befann sig i arbetslivet på 1970-talet kan möjligen av egna erfarenheter minnas en arbetarrörelse som drev och fick igenom mer offensiva krav, eller en situation där villkor och förhållanden hela tiden blev bättre, inte sämre.
Medan kapitalet gått på offensiven har alltså fackföreningsrörelsen och dess politiska gren, Socialdemokraterna, allt mer urholkats. Den fackliga anslutningsgraden är ett exempel på det. Mellan 2006 och 2019 sjönk den totalt sett från 77 procent till 68 procent, enligt Arena idés rapport3. Med undantag för en uppgång under pandemin är den långsiktiga, nedåtgående trenden tydlig.
Facken har heller inte lyckats ställa om sig för att möta kapitalets omstrukturering av arbetsmarknaden. Ett exempel är utrikes födda arbetare. Från samma rapport: ”2006 har utrikes och inrikes födda arbetare samma organisationsgrad (77 procent), men [2020] är 64 procent av inrikes födda arbetare och 51 procent för utrikes födda med i facket. Med andra ord har den fackliga anslutningsgraden sjunkit dubbelt så fort bland utrikes födda som bland inrikes födda, räknat i procentenheter.” Ett annat exempel är de så kallade gigjobben och hela den ”grå ekonomin”, där fackens traditionella organiseringsstrategi, som bygger på tillsvidareanställningar och till facket välvilliga arbetsgivare, är nästan helt ineffektiv. Även kvinnliga arbetares särskilda utmaningar är värt att nämna – endast fyra av tio arbetarkvinnor har en fast heltidsanställning, något som gör att LO-kvinnor är det segment på arbetsmarknaden som har lägst genomsnittlig faktisk månadslön, 23 206 kr.4
Ett sätt att förstå nivån på den ekonomiska klasskampen är att titta på hur många arbetsdagar som totalt förlorades på grund av konflikter (strejk och lockout). För 2022 låg den summan på 5 240 förlorade arbetsdagar, enligt Medlingsinstitutets statistik.5 Värt att notera här är att SAC-Syndikalisterna stod för noll strejkdagar under 2022, detta efter att deras strejkrätt som påtryckningsmedel för annat än tecknande av kollektivavtal och i rättstvister – alltså typ sympatistrejker – begränsats genom angreppen på MBL 2019. För att ge perspektiv på siffran kan nämnas att 106 000 dagar förlorades 2008, och noll respektive elva dagar förlorades under pandemins klassfredsår, 2021 och 2022. Vi kan också jämföra med de nordiska länderna – se tabellerna nedan.
Faksimil, Medlingsinstitutet
Årets avtalsrörelse är relativt liten – endast 57 kollektivavtal ska omförhandlas, mestadels i regioner och kommuner. Med tanke på de stora nedskärningarna kan det ändå bli fråga om kamp – bl.a. ska Kommunal. Sveriges lärare, Vision och andra fackförbund i offentlig sektor teckna nya avtal.
Två strejker kan tjäna som exempel på hur den ekonomiska klasskampen för närvarande utvecklas. Det ena är Tesla-strejken. Den jämförs ofta med strejken på Toys R Us 1995, där Handels lyckades pressa den USA-ägda leksakskedjan att skriva under ett kollektivavtal efter en fyra månader lång strejk. Likheterna är uppenbara med Tesla, där konflikten ju fortfarande pågår, men en viktig skillnad är att det är IF Metalls ledning, snarare än medlemmar på Tesla, som spelar den ledande rollen i den här strejken. Som vi noterat i vår artikel om strejken är det möjligt att en facklig blockad, snarare än en strejk, är en mer korrekt beskrivning av konflikten. I korthet slår IF Metall, som representant för den stagnerande, traditionella fackföreningsrörelsen, vakt om sitt monopol på att agera medlare mellan arbete och kapital, men utan någon massiv aktivitet från arbetarna i företaget. Att allt fler arbetare i Sverige täcks av kollektivavtal utan att själva vara fackligt anslutna eller aktiva är också ett tecken på ett slags ”myndighetifiering” av facken.6
Det andra exemplet är den vilda strejken på Stockholms pendeltåg. Den organiserades utanför de traditionella fackliga strukturerna, och i solidaritet med en annan yrkesgrupp, inte i en direkt lönefråga. Arbetarna organiserade framgångsrikt en egen stödkampanj och höll samman som ett kämpande kollektiv. Stödet från den övriga organiserade arbetarrörelsen var icke-existerande, och det är värt att notera att strejken dessutom direkt riktades mot ett beslut fattat av det socialdemokratiskt ledda styret i Region Stockholm. Vänsterpartiet, som stödjer regionmajoriteten, uttalade sig positivt om strejken, men kunde formellt inte ställa sig bakom den, av hänsyn till den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin och de spelregler på den svenska arbetsmarknaden man fortfarande krampaktigt håller fast vid.
De två strejkerna är emblematiska för utvecklingen på svensk arbetsmarknad. Å ena sidan den traditionella fackliga rörelsen, som är försvagad men fortfarande kan bjuda motstånd när dess byråkrati ser sig tvingad att göra så, och som fortfarande organiserar flertalet. Å andra sidan arbetargrupper som ser sig nödda att gå utanför denna rörelse – om än inte (ännu?) öppet politiskt emot dem.
Den revolutionära vänstern i Sverige länge sett det som sin uppgift att gå in i de existerande fackliga strukturerna och där kämpa om medlemmarnas förtroende och, i slutändan, om makten. Med tanke på urholkningen av fackföreningarna, då särskilt inom nya sektorer (t.ex. där många utrikes födda arbetar) är det viktigt att förstå att denna formel inte längre ser riktigt likadan ut. Det har alltid varit svårt att utmana den reformistiska byråkratin i de rörelser de ser som sina – om det så gäller facken eller hyresgästföreningen – men till det kommer att det nu inte längre är självklart att strukturerna ens innehåller särskilt mycket. Med andra ord är uppgiften gentemot den traditionella arbetarrörelsen inte bara, förenklat sagt, att ställa de befintliga strukturerna under revolutionär ledning, utan också att göra grundarbetet med att bygga upp facken, med radikala och effektiva metoder i frågor som nyrekrytering. Större konflikter av traditionell karaktär går inte att räkna bort som en möjlighet, och i dessa fall handlar det om att hitta fram till de medlemmar som i kampen vill gå längre än fackledningen tänkt, eller som ser svagheterna med byråkratins strategi.
Till det kommer att hålla örat mot marken för strider som uppstår utanför de traditionella fackens strukturer. Det är också möjligt att en sådan kamp inte inledningsvis tar sig subjektivt ”fackliga” former. Ibland handlar det också om en hybridorganisering, som t.ex. sociala center, bostadsorganisering eller rättshjälp.
Med andra ord måste en kämpande propagandagrupp intervenera både i den traditionella arbetarrörelsen och mot dess byråkratiserade strukturer, och gentemot nya skikt som kommer ut i kamp, även i strid mot de officiella facken. Vi kan inte tillåta oss att förlora oss i en av dessa två och ignorera den andra, som den fackliga vänstern gjort med LO och TCO och de frihetliga gjort med SAC eller ”utomfackliga” hybridinitiativ.
Den politiska situationen
Sedan valet 2022 leds Sverige av det som ofta beskrivs som landets mest reaktionära regering sedan den borgerliga demokratins införande. Tidöpartierna representerar kapitalets nakna intressen, med en klart auktoritär och repressiv inriktning. Listan kan göras lång på de angrepp på arbetarklassens och socialt förtryckta gruppers rättigheter och villkor som redan genomförts eller planeras.
I och med Tidöregeringen har den öppet rasistiska, reaktionärt konservativa flygeln inom svensk borgerlighet som representeras av Sverigedemokraterna för första gången officiellt kommit till makten. Vi har under de senaste 20 åren observerat hur Sverigedemokraternas frammarsch lett till splittringar inom borgerligheten, och analyserat hur de element inom densamma som vill hålla de öppna rasisterna på avstånd långsamt nötts ner eller utmanövrerats. Den officiella självbilden av Sverige som ett antirasistiskt land har alltid varit förljugen, men det är sant att ledande politiker här längre än i andra länder höll ut mot den typ av rasistisk högerpopulism som Sverigedemokraterna representerar. Tillsammans med den liberala borgerlighetens syn på invandring som en murbräcka mot svenska arbetares rättigheter har resterna av Socialdemokraternas humanistiska internationalism t.ex. inneburit att Sverige tagit emot fler flyktingar än andra länder i Europa.
Problemet för Socialdemokraterna var dock att man aldrig riktigt hade något svar på de röster som – oftast, men inte alltid, illvilligt – höjdes mot de förändringar i den svenska kapitalismen som den kapitalistiska globaliseringen under 1990-talet medförde. I stället för ett kampperspektiv över gränserna och mellan utrikes och inrikes födda arbetare kunde man bara prestera ihåliga appeller till allas lika värde. När väljarstödet minskade på grund av den nedmonterade välfärdsstaten hittade partiet också snabbt tillbaka till sin traditionella, protektionistiska linje.
På andra sidan har även Moderaterna återuppväckt en äldre, mer reaktionär ådra. Svunna är 90-talets nyliberala drömmar om ”öppna gränser” (som hur som helst alltid bara omfattades på allvar av en liten minoritet i partiet). Nu lutar man sig fast mot konservatismen och – liksom Kristdemokraterna – allt mer öppet på nationalism.
Uppenbart är inte hela borgerligheten ännu övertygade om Sverigedemokraternas öppet rasistiska linje. Men skillnaden mot liberaler är hur som helst mestadels akademisk – så länge man får fritt spelrum att angripa arbetares rättigheter och fortsätta privatiserings- och nedskärningspolitiken kan man gärna låta SD agera rasistiska vakthundar. Dessutom har resterna av de för den övriga borgerligheten oaptitliga inslagen i SD:s politik, som EU- och Nato-motståndet, eller spillror av försöken att flörta med S-väljare, som motståndet mot vinster i välfärden, slipats bort. I regeringens kalkyl finns nog också att det kan vara fördelaktigt med en särskilt förtryckt minoritet som antingen kan piskas in i en permanent låglönesektor och/eller kan användas som syndabockar för samhällets alla problem.
När Sverigedemokraterna fortfarande var nya i riksdagen menade många att deras fascistiska svans skulle frodas i och med deras ökade makt. Snart 15 år senare kan vi konstatera att så inte riktigt är fallet. Snarare verkar partiets framgångar lett till att andra rasistiska och fascistiska initiativ minskat i styrka. Försök att skapa radikala alternativ till SD, tänkta att fånga upp SD-väljare som blivit besvikna över partiets kompromisser med det öppet nazistiska arvet, har också hittills misslyckats. Dock finns det tecken på att Sverigedemokraterna, i takt med att deras inflytande växer och de blir mer djärva, kan återuppväcka mer radikalt rasistisk politik från partiets historia.
Vi har bara sett början på regeringens rasistiska politik. Angreppen på ”utlänningar” som visar ”bristande vandel” är bara ett särskilt vidrigt exempel. Bortom sådan signalpolitik finns en allmän inriktning, som hela den reaktionära borgerligheten nu verkar stå bakom – faktiskt inte på att utvisa alla invandrare, vilket inte ens SD numera öppet förespråkar – men på att skapa en permanent underklass av billig arbetskraft som lever i ett halvlegalt tillstånd och som står redo att exploateras av arbetsgivarna, eller utvisas när behovet inte längre föreligger. Till det kommer idén om assimilering in i en reaktionär variant av svensk kultur som formas av den härskande klassen som ett svar på de motsättningar och problem som kapitalismen ger upphov till i sin nuvarande fas. Det är mycket troligt att angreppen på invandrare och kulturella och religiösa minoriteter kommer att fortsätta och intensifieras. I det läget är det av yttersta vikt att vi teoretiskt och praktiskt håller stånd mot rasismen, även och särskilt de chauvinistiska attityder som finns i arbetarrörelsen. Stora delar av den antirasistiska rörelsen nöjer sig med att hänvisa till och drömma sig tillbaka till just den humanism som Socialdemokraterna tidigare företrädde. Det är inte tillräckligt. En proletär antirasism måste visa på konkreta alternativ till samhällsproblemen, bortom de rasistiska fantasierna om ett ”Sverige för svenskarna”, och handgripligen försvara utsatta grupper och dra in dem i arbetarrörelsens kamptradition.
Vidare till klimatet. Vi har, i tidigare perspektivtexter, slagit fast att klimathotet är en av vår tids största ödesfrågor, kanske den allra största, och att klimatkrisen förmodligen är den fråga som har störst potential att leda till en kommande radikalisering. Den bedömningen måste kvarstå.
Den nya, unga klimatrörelsens politiska krav var till en början att politikerna måste ”lyssna på vetenskapen”. Nu verkar det stå klart att detta inte är ett tillräckligt program. Aktivister som Greta Thunberg och andra bjöds in till toppmöten där alla närvarande bedyrade hur viktig klimatfrågan är, men sedan hände inget mer. Och i och med den nya regeringen är det också tydligt att den politiska agendan är inriktad på att förvärra klimatkrisen. Inför den situationen har en del klimataktivister dragit slutsatsen att radikal, direkt aktion i stället står på dagordningen – men det genomförs på ett högst individualistiskt sätt, som förutsätter stora mått av självuppoffring från de inblandade, och som ibland snarare verkar vara en fråga om martyrskap. Varken de radikalare klimataktivister som blockerar motorvägar eller den ”gamla” klimatrörelsens fredliga demonstrationer har ett tydligt svar på hur den allt mer akuta klimatfrågan egentligen ska angripas.
Försiktiga initiativ har tagits från den radikala vänstern, inklusive oss, för att nå fram till och in i klimatrörelsen för att radikalisera den och knyta samman klimatfrågan med en politisk analys och kritik av kapitalismen. Ännu har dessa inte rönt några större framgångar i Sverige. Bland klimataktivisterna finns en skepsis mot vänstern, som ses som saktfärdig och manövrerande. Och i den reformistiska arbetarrörelsen innebär sammansmältningen med kapitalets intressen, liksom den utbredda passiviteten, att facklig solidaritet eller rentav stridsåtgärder inte är någon stor fråga.
Det är en avgörande fråga att skyndsamt hitta sätt att överbrygga denna klyfta, och att inte bara förena den nuvarande klimat- och arbetarrörelsen, utan att radikalisera båda och erbjuda dem en ny politisk ledning. Det är inget som görs i en handvändning. Även om medvetenheten om klimatkrisen i Sverige är relativt hög finns fortfarande det dubbla problemet att krisen uppfattas som något som mest kommer att drabba människor i andra länder, och att ingen förändring är möjlig. Ett första steg för att bryta det dödläget är att hitta de aktivister i den nuvarande klimatrörelsen som vill ta till handling, och som har identifierat problemen med den nuvarande inriktningens olika grenar.
Även kvinnors rättigheter och villkor hotas av Tidöregeringen. Utöver de direkta angreppen på prostituerade kvinnor som hotas med utvisning, och de kvinnor med ursprung i andra länder – särskilt muslimska kvinnor – som nu utsätts för hat och hot med rasistiska förtecken med regeringspartiernas goda minne, ser kvinnor ut att få ta den hårdaste smällen av nedskärningspolitiken. Det är framför allt kvinnor som arbetar inom den offentliga sektor som nu står inför massuppsägningar och vårdkris, och ensamstående kvinnor med barn hotas när bidrag sänks eller dras in.
Många av kvinnokampens landvinningar i Sverige från 1970-talets kvinnorörelse och framåt har tagits för givna. På 90-talet upphöjdes feminism till officiell statspolitik. Men kvinnoförtrycket kvarstod, och vi har på senare tid sett flera exempel på att uppnådda rättigheter kan tas tillbaka av konservativa, reaktionära regeringar. Lönegapet mellan män och kvinnor kvarstår, och mäns våld mot kvinnor fortsätter att skörda nya liv. Kvinnorörelsen och -kampen fick senast ett uppsving runt 2014, i och med Feministiskt initiativ och queer- och intersektionellt inspirerad feminism. Denna ”nya” feminism har dock delvis visat sig kunnat införlivas med 90-talets ”statsfeminism”, utan att strukturerna förändrats i grunden. Lågkonjunkturen, nedskärningarna, högerpolitiken och rasismen, liksom den konservativa vändning den politiska högern befinner sig i nu, slår alla först och främst mot kvinnor, och kvinnor utgör majoriteten av arbetarklassen i Sverige.7
Spänningarna mellan de imperialistiska blocken ökar, och under året som gått har Sverige slutligen också, i och med Natointrädet, officiellt införlivats med det block man sedan decennier i praktiken tillhört. Priset blev ett krypande för Erdoğan, ökat förtryck mot den kurdiska rörelsen i Sverige (framför allt PKK), en ändring av grundlagen och vapenleveranser till Turkiet och Ungern – i praktiken mutor, som det talats mycket tyst om i svensk media. Dessutom en kraftig militarism och tillskott till vapenindustrin.
Genom Natointrädet släppte också Socialdemokraterna – och, om än i mindre grad, Vänsterpartiet – sitt sista, symboliska motstånd mot USA-imperialismen och militarismen. Processen var inte demokratisk, men avslöjade också hur ihålig den så kallade alliansfriheten i praktiken var. När det kom till kritan, och ställda inför Rysslands krig i Ukraina, kunde ingen kraft uppbåda ett seriöst motstånd mot upprustningen. I praktiken hade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (om än mindre öppet) redan ställt upp på premisserna för svensk militarism och den ”transatlantiska länken” med USA.
Med tanke på den nuvarande konflikten mellan Ryssland och Ukraina, som delvis har karaktären av ett krig via ombud mellan Ryssland och Europa/USA, är det troligt att upprustningen och militarismen kommer att fortsätta att öka under den kommande perioden. På horisonten väntar också en skarpare konflikt med Kina, där dock ett fullskaligt handelskrig kan bli svårare för västimperialisterna att bedriva, på grund av hur sammanväxta ekonomierna är.
I Ukrainakrigets spår följer också ökad pro-imperialistisk propaganda i Sverige. Under begrepp som ”säkerhetspolitik” och varningar om ”falska nyheter” och ”påverkansoperationer” upprättas hela myndighetsfunktioner för att sprida propaganda och styra det offentliga samtalet i rätt riktning. Statens repressiva grenar får, genom Tidöpartierna, utökade befogenheter att övervaka och kontrollera all opposition, och lojalitet med den svenska nationen framhålls som en dygd. Detta samtidigt som de högst verkliga påverkansoperationer och ”falska nyheter” som dagligen pumpas ut av Sveriges ”allierade” okritiskt vidareförmedlas i media och av politiker.
Splittringen mellan USA och Europa/EU i hur långt man vill driva Ukraina i kriget mot Ryssland kommer troligen att fördjupas i takt med att utsikterna för något som kan beskrivas som en seger minskar för Ukrainas del, och kan ytterligare förstärkas vid en Trump-seger i valet i USA i höst – om USA då går på en mer isolationistisk linje, alltså. Sverige har ännu inte behövt välja sida här, men vid en mer tydlig skiljelinje mellan USA och EU i fråga om stödet till Ukraina är det troligt att Sverige rättar in sig i EU-ledet och dess fortsatta stöd till Ukraina ”till varje pris”.
Kriget mot Gaza och Palestina har, vid sidan av Ukrainakriget, tornat upp sig som den viktigaste internationella konflikten, och en där den svenska regeringen direkt står på sionismens sida – mer öppet nu än under tidigare, socialdemokratiska regeringar. Den svenska vänstern har traditionellt varit Palestinavänlig, men detta utifrån en position där palestinierna ständigt beskrivits som offer, som några att tycka synd om. Den här gången tog stridigheterna sin början genom en offensiv från det palestinska motståndets sida, vilket omöjliggjorde den beskrivningen, åtminstone till en början. Till följd av det var den officiella vänstern till en början mestadels frånvarande i protesterna, vilka i stället leddes av representanter för det muslimska civilsamhället.
Det statliga svaret på den oväntat starka solidaritetsrörelsen med Palestina har som bekant varit att försöka utmåla den palestinska rörelsen som antisemitisk. Tyskland är det land i Europa där den här utvecklingen har gått längst, men även i Sverige försöker man med samma sak, på ett sätt som gör att verklig antisemitism faktiskt riskerar att bli mindre uppmärksammad, eftersom den försvinner i falska rapporter. En tydlig svaghet i det officiella stödet för Israels ockupation och folkmordskrig är att retoriken om kriget i Ukraina fortfarande finns i färskt minne hos de flesta, vilket gör att det imperialistiska hyckleriet blir lättare att påvisa än ofta är fallet. Ett exempel på det är Eurovisionsfestivalen, där Ryssland uteslöts men Israel får vara kvar.
Det är korrekt att säga att det israeliska kriget också är Västs krig. Framför allt USA:s, men också staterna i Europa, ledda av Tyskland. Den israeliska ockupationspolitiken och krigsansträngningarna som de ser ut i dag är helt beroende av Västs stöd. Det inkluderar också Sverige. Här finns sedan en tid företag från den israeliska krigsindustrin, som Elbit Systems.
Vi kan vänta oss att solidaritetsrörelsen med Palestina fortsätter att vara en nagel i ögat på den pro-israeliska svenska regeringen. De nya kampmetoder som används i rörelsen, hämtade från Black lives matter- och klimatrörelsen, som ”hembesök” hos politiker och civil olydnad och störningsaktioner vid politiska sammanträden, visar att de nya Palestinaaktivisterna förstår att bara demonstrationer inte är tillräckligt. Det som ännu saknas är en klassbaserad solidaritet och arbetarmotstånd. Utan sådana aktioner finns också en tydlig risk för att proteströrelsen, även om den visat sig vara mer livskraftig än tidigare internationella solidaritetsrörelser, helt enkelt ebbar ut, eller dukar under för statlig kriminalisering och repression. Ett annat viktigt område att öka trycket på är BDS-rörelsen, och aktioner för kulturell bojkott av Israel.
Sammanfattningsvis befinner vi oss fortfarande i en reaktionär period, och en period för svensk del där pro-imperialistiska, rasistiska och chauvinistiska stämningar fått ett bredare genombrott än på länge. Det gäller också, tyvärr, många ungdomar, med en ungdomsgeneration som, enligt undersökningar, värderingsmässigt och politiskt är mer konservativ än på många decennier. Utöver detta grasserar en bred passivitet bland många skikt, inklusive bland arbetare som lämnat socialdemokratin, eller aldrig hittat till den, men som inte gått till Sverigedemokraterna eller det öppet borgerliga lägret. Bilden är dock inte entydig. Som Palestinarörelsen och klimatrörelsen visar finns det skikt bland ungdomar och arbetare som av passiviteten och högervridningen drar slutsatsen att ett mer radikalt svar behövs.
Reformismen och den yttre vänstern
Socialdemokraterna ökade visserligen sin väljarandel i riksdagsvalet 2022, men fortsätter som sagt att urholkas som folkrörelse. Även den socialdemokratiska självbilden är numera ett slags acceptans av att åren som självklart statsbärande parti, för att inte tala om arbetarparti, är över. Mer och mer blir S ett parti för politiska kreatur som aldrig har haft ett vanligt jobb. De rörelser som partiet ser som sina bemannas dessutom allt mer med människor ur samma skikt. Allt tyder på att den här utvecklingen fortsätter, förmodligen i en ökande takt.
Urholkningen av Socialdemokraterna har delvis lett till att aktivister till vänster om S lättare kan utmana om positioner i S-ledda rörelser. Den lokala apparat av lojala aktivister som kunde ta striden med vänstern finns helt enkelt inte längre. Men som exempelvis striden om Hyresgästföreningen i Västsverige visar föredrar Socialdemokraterna ingen eller en mycket stympad, passiv rörelse framför att lämna över något de ser som sin egendom till konkurrenter till vänster, även om övertagandet sker på ett demokratiskt sätt. Det är troligt att samma sak gäller fackföreningsrörelsen.
Det blir allt mer tydligt att Vänsterpartiets strategi är att uttalat ta Socialdemokraternas plats som det reformistiska partiet. Man stoltserar med ett ständigt ökande medlemsantal, men siffrorna kan inte dölja att även Vänsterpartiet allt mer byråkratiseras och blir ett parti där de enda faktiskt aktiva medlemmarna är sådana som besitter olika poster för partiet på lokal eller nationell nivå. Under Nooshi Dadgostars ledning har partiet dessutom tagit ett språng till höger på i stort sett alla fält, nu senast även i fråga om Nato och Palestina. Inga heliga kor sparas i jakten på en väljarbas partiledningen föreställer sig finns där ute och som skulle kunna rösta på Vänsterpartiet om det inte vore för all radikalism. En annan strategisk inriktning för den snabbt högergående partiledningen är att göra partiet okontroversiellt för Socialdemokraterna att samarbeta med i en framtida regeringsställning (gärna, dessutom, tillsammans med Centerpartiet). Det är i dag tveksamt om Vänsterpartiet ses som en representant för radikalism bland några bredare skikt av unga eller arbetare. Troligen blir V-kongressen senare i vår, där ett partiprogram rensat på alla rester av socialism och klasskamp ska antas, ett sätt att formellt bekräfta denna utveckling.
Anmärkningsvärt nog har högerutvecklingen inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte resulterat i någon nämnvärd intern opposition. Särskilt en partivänster i Vänsterpartiet har, under de senaste tio åren, haft all anledning att formera sig och utmana partiets inriktning, om inte kämpa om makten i partiet, men vi har inte sett några sådana tecken, annat än individuella exempel. Man kunde annars tänka att valfiaskot 2022, efter en valrörelse styrd av en amerikansk PR-byrå och där till och med partiprogrammets skrivningar om socialism ifrågasattes offentligt av Nooshi Dadgostar, skulle ha varit ett sådant tillfälle. Vi måste sluta oss till att ingen vänsteropposition kommer att uppstå i S eller V under den närmaste framtiden.
Var har då den radikala vänstern, som för några decennier sedan kunde räkna sitt stöd åtminstone i tiotusentals, försvunnit? Det sammanbrott för 68-vänstern som vi noterat i ett antal år nu har fortsatt. Det indragna presstödet har accelererat utvecklingen ytterligare.
Utvecklingen betyder dock inte att det är omöjligt att växa. Frågan om vad det är som gör att en revolutionär vänstergrupp i Sverige år 2024 kan växa, utan att kompromissa med sitt program, är värd att studera ytterligare.
Till sist – en trend som kan vara värd att hålla ögonen på är den så kallade ”nationella” eller ”konservativa” vänstern. Det handlar om framför allt stalinistiska eller reformistiska krafter som, av den reaktionära perioden, dragit slutsatsen att det socialistiska programmet måste ”anpassas” högerut. Ett tydligt exempel på detta är den f.d. Die Linke-politikern Sahra Wagenknechts nya parti i Tyskland (BSW)8, men även den anpassning högerut som Socialdemokraterna och faktiskt även Vänsterpartiet har gjort i migrationsfrågan skulle kunna beskrivas så här. I den yttre vänstern i Sverige har endast obetydliga försök gjorts åt det här hållet, och vi har sett tendenser till det i det stalinistiska Kommunistiska partiet. Men med en fortsatt kollaps för den yttre vänstern, och fortsatt chauvinistisk yra i samhället i övrigt, är det inte otänkbart att en sådan formation uppstår i vänstern under de kommande åren.
Sammanfattning
Vi befinner oss fortfarande i en längre reaktionär period. Vi är också i en period av kraftigt ökande interimperialistiska spänningar, en situation som kan leda oss in i ett nytt världskrig. I det läget måste socialister kunna ”simma mot strömmen” och stå emot opportunistiska frestelser och nationalistisk, chauvinistisk hets. En viktig uppgift här blir att återuppväcka och försvara en principfast antiimperialism och att ständigt uppdatera vår analys av motsättningarna i världen.
Den nuvarande perioden är också en av ökad polarisering i samhället. Av just den allmänt reaktionära stämningen i samhället, och av den reformistiska arbetarrörelsens passivitet, kommer en minoritet dra slutsatsen att mer radikal handling behövs. Det är vår uppgift att hitta denna minoritet och att dra in dem i kamp.
1Sveriges mest förmögna har blivit ännu rikare under pandemin: ”Kapitalet har flödat till börsen”, SVT, 2022-01-24
2Konjunkturläget december 2023, Konjunkturinstitutet, 2023-12-20
3Den svenska modellen i en oviss tid, Arena idé, 2020
4Arbetande kvinnor förlorar 5 000 kronor per månad på deltid, LO, 2023-03-08
5Avtalsrörelsen och lönebildningen 2022 (pdf), Medlingsinstitutet
6Se även vår artikel Strejken på Tesla: organisera för seger och makten över fackföreningarna!, 2023-11-13
7Forskare: Arbetarklassen domineras av kvinnliga arbetare, Katalys, 2018-04-09
8Se Tyskland: ”Vänsterkonservatismen” är en återvändsgränd, Arbetarmakt, 2023-09-23