Bild från Fridays for future på Instagram
Veckan 11-15 mars blockerade ungdomar från bland annat Fridays For Future och Ta tillbaka framtiden ingångarna till riksdagen i protest mot att politikerna inte agerar på allvar mot klimathotet. Det var dock hela tiden möjligt att gå in och ut ur huset, om än kanske lite mer besvärligt. Störst uppmärksamhet fick Greta Thunberg, som givetvis deltog, men överlag blev det inga stora rubriker. Det var alltså en symbolisk, begränsad aktion med 20-30 aktivister som inte på allvar störde riksdagens arbete.
Vissa högerkrönikörer blev dock upprörda. Expressens Karin Pihl fokuserade inte så mycket på metoden, men påstod att Greta Thunberg och de andra klimataktivisterna börjar bli alltmer konspiratoriska och rent av odemokratiska. Hon avslutade sin krönika, som vore det SM i banaliteter, med ”Den som vill göra skillnad för klimatet borde försöka bli invald i riksdagen. Inte blockera den.”
Pihl verkar sedan tidigare väldigt arg på klimataktivister. Någon vecka innan hade hon i en krönika med rubriken ”Klimataktivisterna är inga rara skogsmullar” på känt borgarmanér tagit i så att hon kräktes och dragit till med jämförelsen: ”Baader-Meinhof-ligans föregångare började också med ganska oskyldiga protester.” Det stämmer ju förvisso. Som ni hör från den framträdande politiska teoretikern Karin Pihl är det enormt allvarligt med ganska oskyldiga protester – det var nämligen så Baader-Meinhof-ligans föregångare en gång började! Bäst ni börjar skriva ytliga högerkrönikor istället (lönen är dessutom betydligt bättre).
Pihl är långt ifrån den första högerdebattören att beskylla Greta Thunberg och andra klimataktivister för konspirationsteorier. Inte minst såg vi detta när de öppet visade sin solidaritet med folket i Gaza som bombas dagligen och besinningslöst samt svälts ut av Israel. Som bekant anser huvuddelen av högern att det enda anständiga i frågan är att på olika sätt försvara, förringa eller Israels massakrer, så inte konstigt att de blev upprörda över andra sätt att se på saken.
Men åter till blockaden av riksdagen. Den kanske argaste av alla i den frågan var Mattias Svensson på Svenska Dagbladet. I vad man skulle kunna tro är ett tjackrus, men vad som troligtvis bara är vanliga tokhögerutgjutelser påstod Svensson under rubriken ”Klimatkamp som blivit odemokratisk”:
Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin (låst artikel, men citeras här).
Ja, för det som hotar demokratin är givetvis inte storföretagens, bankernas och kapitalistklassens grepp om ekonomin och därmed politiken, de uppenbart demokratifientliga högerpopulisterna, eller en regering som ljuger om att de har en plan för en grön omställning men i själva verket för en politik som innebär högre utsläpp av växthusgaser – nej, hotet är förstås en grupp fredliga aktivister som kräver att regeringen istället faktiskt ska minska dessa utsläpp. Klart som korvspad!
Men nog om tokhögerns både förvirrade och alltmer reaktionära syn på världen. Vi som inte delar den, utan istället på allvar vill bekämpa klimatförändringarna, kan bara hälsa aktionen med glädje. Uppenbarligen har ju varken regeringen eller riksdagens majoritet några som helst planer på att föra någon verklig politik för den snabba gröna omställning som behövs. Vi skulle därför behöva sätta mer, betydligt mer press på dem. Är det synd om dem ifall de tvingas passera med rätta upprörda klimataktivister, eller kanske ta sidoingångarna istället för huvudentrén? Nej, absolut inte. Synd bara att de inte fick gå till och från jobbet längs en rad klimataktivister som ställde dem personligen till svars för en politik som sätter hela vår framtid på spel och som faktiskt, redan nu, bidrar till klimatkatastrofer och att döda människor i framför allt fattigare länder. Ledamöter som faktiskt tar frågan på allvar skulle bara uppskatta att de som förtjänar det ställdes inför dessa fullt berättigade frågor.
Och varför inte faktiskt avbryta riksdagens sammanträden och kräva att de faktiskt agerar? Det vore bara ett av många möjliga sätt att sätta uppenbarligen nödvändig press på de styrande. Politiska strejker skulle också behövas. Vi har också sett en hel del vägblockader de senaste åren. Att bara blockera en väg inne i stan blir dock lite ospecifikt. Det skulle kanske vara mera verkningsfullt att punktblockera de bilar som de faktiskt ansvariga för regeringens politik åker i – som Ulf Kristersson, Ebba Busch, Romina Pourmokhtari, Johan Pehrson eller Jimmie Åkesson. Jag ser ingen speciell anledning till att det måste vara enkelt och behagligt att riskera allas vår framtid.
Dessa saker skulle självfallet vara betydligt svårare att styra upp, och skulle drabbas av betydligt hårdare repression, så självfallet menar jag inte att de aktivister som blockerade riksdagen borde ha gjort det istället. Men det behövs i vilket fall en diskussion om hur klimatrörelsen kan trappa upp kampen. Mer om det ämnet i den här artikeln.
Inte bara Mattias Svensson på SvD, utan de flesta i det politiska etablissemanget, skulle bli synnerligen upprörda över dessa förslag, och fördöma dem som ”odemokratiska” o.d. De vill ha en passiv väljarkår som röstar vart fjärde år, och i övrigt inte ställer till med besvär. Detta har förmodligen också accelererat på sistone.
Regeringsföreträdares harm vet snart inga gränser om de blir utsatta för kritiska frågor eller protester när de ska tala till folket, eller väl valda delar av det. ”Totalitära krafter”, som Kristersson sa om bland andra Extinction Rebellion.
Inte minst har hållningen mot klimataktivister hårdnat, något som exempelvis FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter och miljö kritiserade hårt. Men det gäller givetvis inte bara klimataktivister. Redan under förra regeringen inskränktes rätten till politiska strejker, och den nuvarande vill varken bli avbruten eller störd. Därför ökar repressionen, mot klimataktivister och allt som kan störa de styrande. Det påstår de är demokratiskt.
Vi anser istället att det behövs en betydligt mer levande demokrati, som bygger på människors konstanta aktivitet. Det innebär att inte låta de styrande hållas när de sätter vår framtid på spel och ljuger om det. Rätten till politiska strejker måste istället öka – och rättigheter i all ära, men framför allt måste användandet av politiska strejker öka – och all repression mot klimataktivister måste upphöra. För en verkligt levande demokrati skulle vi givetvis även behöva konfiskera storföretag, banker och de rikas egendomar och börja planera ekonomin efter våra och klimatets behov, men där har nog jag och Mattias Svensson och resten av högern (inklusive en stor del av de officiella och inofficiella sossarna) helt enkelt olika uppfattningar.
Jens-Hugo Nyberg