Som vanligt har vi även den senaste tiden kunnat se en strid ström av oroväckande klimatrön. Studie efter studie visar att den globala upphettningen och dess konsekvenser kommer snabbare än vi tidigare hade trott. Nu senast visar en rapport att Atlantens havsströmmar inklusive Golfströmmen kan vara på väg att kollapsa, dessutom tidigare än vi hade anat, kanske inom de närmaste årtiondena. Detta skulle få enorma konsekvenser för jordens klimat, med ökad uppvärmning på södra halvklotet, samtidigt som stora delar av Europa faktiskt skulle kunna bli kallare. Detta skulle också kunna innebära dödsstöten för Amazonas, för att bara nämna en ytterst negativ konsekvens för klimatet.
Klimatforskaren Johan Rockström, som kommenterade rapporten, var hård i sin kritik av regeringens klimatpolitik. Med all rätt. Redan sommaren 2023 skrev vi: ”Regeringen visade redan från början att den är ett hinder i klimatomställningen – ännu sämre än den förra, som inte heller var mycket att hurra för. De har skurit ned i miljöbudgeten – så att Naturvårdsverket tvingas till nedskärningar– tagit bort stödet för anslutning av havsbaserat vindkraft till elnätet, minskat järnvägsunderhållet och slopat planerna på höghastighetsbanor, sänkt drivmedelsskatter, tagit bort klimatbonusen för miljöbilarna och sänkt reduktionsplikten. Bland annat. Klimatpolitiska rådet är starkt kritisk, och uppskattar att Sveriges utsläpp av växthusgaser inte bara kommer att minska så mycket de borde, utan även kommer att öka de närmaste åren. En rapport från OECD gör samma bedömning och är starkt kritisk.”
Det finns givetvis ingen anledning att revidera detta – istället kan vi fortsätta att rada upp punkter på anklagelselistan. De fossila subventionerna ökade förra året, enligt Naturskyddsföreningens beräkningar, med 10 % till 31 miljarder kronor. Detta medan infrastrukturminister Andreas Carlsson vill slopa de redan låga skatterna på flygbränsle och på andra sätt ytterligare gynna flygindustrin, samtidigt som han sprider rena sagor om att flyget snart är ett klimatvänligt transportmedel. På grund av nya besparingar tvingas Naturvårdsverket både att skära ner på personal och att minska insatserna för hotade arter och restaureringen av ängs- och betesmarker. Regeringen skär ned på järnvägen och fortsätter att satsa på motorvägar. 11 av EU:s medlemsländer skrev ett brev till EU-kommissionen med krav på ambitiösare klimatmål. Hela norra delen av EU fanns med, utom Sverige. Det står alldeles klart att Sveriges utsläpp av växthusgaser kommer att öka de närmaste åren, trots att de behöver minska genast. Med tanke på detta var det kanske bara väntat att nedskärningarna i public service bland annat innebär att SR:s enda specialiserade klimatkorrespondent får gå.
Det handlar givetvis inte heller bara om dåliga saker som regeringen gör – framför allt är det bristen på ordentliga klimatsatsningar som är allvarlig. Vi skulle behöva stora satsningar på kollektivtrafik med kraftigt sänkta priser på tåg, och avgiftsfritt åtminstone inom städer, en snabb och planerad utbyggnad av förnybar energi, att elmarknaden återregleras, våtmarkerna återställs snabbt, flyg- och privatbiltrafiken minskar, snabba investeringar för att hindra läckage av metan där den används, exempelvis i bostadshus, att jordbruket ställs om till regenerativt och att klimatvänliga och vegetariska alternativ gynnas, ett skogsbruk som planeras utifrån klimatets krav, förbud mot torvbrytning och självfallet att klimatskadliga investeringar stoppas. Hela denna långt ifrån fullständiga lista bör genomföras genom kraftfulla åtgärder. Ni kan läsa mer om vad vi anser borde göras i artikeln Klimatomställningen behöver en planerad ekonomi.
”Klimat-” och ”miljö”minister Romina Pourmokthari har konsekvent vägrat att ställa upp på mer seriösa intervjuer, till förmån för kortare framträdanden där hon kan nöja sig med att likt Bagdad Bob framställa regeringens klimatpolitik som alldeles utmärkt. Hon framhåller regeringen som de enda som ser långsiktigt på problemet, till skillnad från alla andra som bara fokuserar på 2030. Detta är en lögn – i själva verket måste vi både fokusera på att minska utsläppen nu och att nettoutsläppen ska vara nere på noll inom 20 år. Men ännu värre är att regeringen i själva verket inte har någon plan för att nå nettonollutsläpp till 2045. Sajten klimatgranskaren.se har gått igenom underlaget och konstaterat att det inte finns mycket mer än önsketänkande. Därefter gjorde DN samma sak, och nu senast var Klimatpolitiska rådet hårt i sin kritik.
Dags att trappa upp klimatkampen!
Först och främst kan en regering som så fullständigt vägrar att göra något drastiskt för att bemöta den hela tiden förvärrade klimatkrisen inte betraktas som legitim. Så är det. Vi som bryr oss om klimatet, planetens framtid och de miljarder människor som redan drabbas har all rätt att sätta käppar i regeringens hjul.
Demonstrationer och protester är givetvis nödvändiga, liksom de fredliga blockader som görs av flera grupper. Men vi behöver mer än så, och det är dags för nya, mer radikala metoder.
Ett mål måste vara att dra in arbetarrörelsen och dess traditionella metoder, framför allt strejker. Utvecklingen har onekligen rört sig bort från detta på senare år, med inskränkt strejkrätt, och sossebyråkrater som blir alltmer ovilliga att överhuvudtaget röra vid strejkvapnet i ledningen för de fackliga organisationerna. Desto större anledning att försöka bryta den utvecklingen. Politiska strejker skulle kunna slå inte bara mot klimatskadlig verksamhet, utan även mot en klimatskadlig regering. Odemokratiskt och extremistiskt, skulle regeringen (som tycker att det är okej att öka utsläppen av växthusgaser) säga – i högsta grad demokratiskt och nödvändigt säger vi.
Det finns inte heller någon anledning till att blockader inte kan bli mer militanta än att bara sitta stilla på en väg. Om det är självförsvar att ta strid mot allt som bidrar till klimatkrisen – vilket det givetvis är – har vi också rätt att försvara våra blockader mot försök att bryta upp dem. Det här skulle kräva betydligt större blockader, och ett taktiskt sinne. Detta skulle inte handla om de vägblockader som vi har sett på sistone, och som bara är tänkta att vara en ganska kort stund. Däremot skulle betydligt mer militanta metoder vara fullt tänkbara mot exempelvis den katastrofala East African Crude Oil Pipeline. Vi har inget av den digniteten i Sverige, men skulle inte Tvärförbindelse Södertörn – en ny motorväg mitt under klimatkrisen! – förtjäna en lite mer rejäl blockad om den börjar byggas? Eller om nya planer på ett nytt oljeraffinaderi skulle uppstå?
Självfallet ska vi inte börja använda våld i onödan, och det är nödvändigt att ta i beräkningen att många människor kan reagera negativt. Samtidigt har vi ingen anledning att haka på den här fetischiseringen av det enbart fredliga ickevåldet som den enda acceptabla metoden (komplett med metafysiska beräkningar av vid vilken procentsats stöd i opinionen som ickevåldsaktionerna automatiskt leder till förändring) som just nu dominerar klimatrörelsen.
Faktum är att de flesta stora sociala rättvise- och befrielserörelser har innehållit våldsanvändning som organiserat självförsvar av sina aktiviteter eller materiell förstörelse i någon form, från arbetarrörelsens framväxt och Storbritanniens suffragetter till Black Lives Matters och det chilenska ungdomsupproret 2019 – och det har ofta inte alls varit något hinder för att dessa rörelser har utvecklat sig till massrörelser. Givetvis kan våldsanvändning i fel situation eller på fel sätt vara ett hinder, men det har inte varit någon allmän regel. Och det måste självfallet ställas mot det enorma våld som fortsatta utsläpp av växthusgaser, genom klimatförändringarna, innebär mot världens befolkning, speciellt i fattigare länder.
Och det behöver inte alls handla om speciellt våldsamma saker. Vita overallerna var en aktionsform som användes ett tag under slutet av 90-talet och början av 00-talet, exempelvis i protesterna mot IMF:s toppmöte i Prag 2000. Den bestod av att aktivister klädda i vita overaller – och, framför allt, med skydd under, för att inte skadas av batongslag och dylikt – försökte tränga sin genom en polisavspärrning in på ett möte. Inte slå, kasta saker eller använda tillhyggen, utan bara tränga sig in. Konfrontativt och militant, men inte speciellt våldsamt (även om politiker och polisen utan tvekan skulle påstå att så var fallet). Arbetarmakt deltog i planeringen och förberedelserna för en sådan aktion på EU-toppmötet i Göteborg 2001, men den mesta utrustningen förlorades när polisen slog till mot Hvidtfeldska gymnasiet, så inget inträngningsförsök kom till stånd. Men det hade väl kunnat vara någonting här: tränga sig in, exempelvis nästa gång regeringens anordnar ”klimat”möte, inte för att skada någon eller förstöra något, men för att visa att vi har ögonen på dem och inte tolererar mer nonsens från deras sida.
En annan möjlighet, som bör diskuteras, är att på olika sätt straffa företag som aktivt åsidosätter omsorgen om miljön för vinstens skull. Shell gick exempelvis nyligen ut och meddelade att den minskning av oljeproduktionen som de hade planerat inte kommer att genomföras – allt för högre vinster. Det skulle vara väldigt pedagogiskt om det skulle visa sig att detta beslut – förödande för alla försök att begränsa klimatförändringarna – i slutändan skulle visa sig vara en förlustaffär för Shell. Eller om TotalEnergies skulle upptäcka att East African Crude Oil Pipeline, allt sammantaget, inte skulle bli den kassako de tänkt sig. Detta skulle kunna ske genom bojkotter, blockader, strejker. Det skulle också kunna ske genom materiell förstörelse av deras egendom. Det finns utan tvekan en risk att många skulle vända sig emot en sådan taktik – men å andra sidan är det nödvändigt att visa att vi menar allvar. Och om det skulle visa sig att investeringar i fossila bränslen numera leder till förluster skulle det vara till stor hjälp för klimatomställningen. Klimatkrisen är trots allt bokstavligen en fråga om liv och död! Det är dags att åtminstone diskutera detta och andra sätt för klimatrörelsen att trappa upp kampen. För mer om detta, se artikeln Hur ska klimatrörelsen trappa upp kampen?
Jens-Hugo Nyberg