Arkivbild: Pouvoir Ouvrier (Arbetarmakt), utgiven av Förbundet för Femte Internationalens tidigare franska sektion.
I EU-valet tog högerextrema Nationell samling (Rassemblement National, RN, före detta Nationella fronten) hem 31,4 procent av de franska väljarnas röster, medan president Macrons parti endast stöddes av 14,6 procent. Efter detta utlyste Macron nyval till parlamentet, där han i nuläget inte har egen majoritet. Valet hålls i två omgångar, där den första går av stapeln i dag, den 30 juni, och nästa om en vecka, den 7 juli. Allt pekar mot att RN går segrande också ur nyvalet och blir största block i parlamentet – vilket inte innebär att Macron måste avgå, men däremot att RN sannolikt får premiärministerposten och då får samverka med Macron. I den första rundan, som fransmännen nu röstar i, utses kandidater i varje valkrets, och i nästa runda, om en vecka, ställs de två största kandidaterna mot varandra i valkretsar där ingen enskild kandidat fick över hälften av rösterna.
Som alternativ till Le Pen och Macron har den franska reformistiska vänstern ställt upp med en enad lista, Nya folkfronten (Nouveau Front populaire, NFP). Denna stöds bl.a. av NPA-Anticapitalistes, det vill säga majoriteten i NPA, det vänsterparti som bildades av LCR och sedan har splittrats i två delar.
Situationen har likheter med den som rådde vid presidentvalet 2022, då Macron ställdes mot Marine Le Pen, som då ledde det som i dag heter Nationell samling, och till sist vann mot henne. Som vi skrev då:
I dagens läge är det de som argumenterar för en blankröst som har rätt. Det finns ingen kandidat i valet som förtjänar arbetarklassens röst, eller stöd från skol- och universitetsungdomen och de i förorterna.
Tanken på Macron som en skyddsvall mot fascismen är ett skämt, eller en cynisk charad, för att skrämma väljare att rösta på honom som ”det mindre onda”. Problemet med det argumentet är också att det var Sarkozys, och senare Macrons, ekonomiska politik och det samhälleliga förfall som följde i dess väg som gav och ger bränsle åt den rasistiska högern.
Det finns också likheter med presidentvalet 2002, då delar av vänstern – däribland den franska motsvarigheten till Socialistisk politik i Sverige – skamligt nog slöt upp bakom den reaktionäre kandidaten Chirac mot Marine Le Pens pappa, Jean-Marie Le Pen. Också då förespråkade vi en blankröst och kamp, och kritiserade de i vänstern som slöt upp bakom en ”republikansk front”:
En seger för Chirac över Le Pen skulle vara en pyrrhusseger. Le Pen må förlora i valet men förutsättningarna för att hans idéer ska spridas skulle fortfarande finnas kvar och skulle till och med förstärkas. (”Frankrike: Stoppa Le Pen på gatorna, ingen röst på Chirac!”, Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 119, 2002-05-05
Tragiskt nog var det just detta som hände. I ett parlamentsval finns det förstås, till skillnad från i presidentvalets andra omgång, fler alternativ än en fascist och en reaktionär kandidat. Förbundet för Femte Internationalen och dess anhängare i Frankrike förespråkar därför i dagens val en röst på vänsterkandidaterna utanför Nya folkfronten. Vi återger nedan, i lätt bearbetad version, Förbundets uttalande i denna för hela den europeiska klasskampen mycket aktuella fråga. Uttalandet finns även publicerat på engelska på F5I:s hemsida.
Redaktionen
Parlamentsvalet i Frankrike: Rösta på den centristiska vänsterns1 kandidater
Efter segern för Nationell samling i EU-valet utlyste president Macron nyval till nationalförsamlingen, där första rundan avgörs i dag. Situationen har ställt den franska arbetarrörelsen öga mot öga med en djup kris.
Extremhögerns frammarsch och det liberal-republikanska centrats sönderfall är en konsekvens av att de franska arbetarorganisationerna har misslyckats att upprätta en fast enhetsfront mot borgarnas offensiv när det gäller de ökande levnadsomkostnaderna, angreppen på pensionerna och pensionsåldern, och att presentera ett alternativ för miljoner desillusionerade arbetare och ungdomar.
Om RN vinner valet kan dess ledare, Jordan Bardella, utnämnas till ny premiärminister, även om Macron fortsatt förblir president. En RN-regering och framväxten av renodlat fascistiska krafter i dess spår är ett reellt hot mot den franska arbetarklassen, och speciellt för de miljoner fransmän som har invandrarbakgrund. RN-ledaren Bardella, som fungerar som Marine Le Pens förlängda arm, går i sin mentors spår och fortsätter att distansera sig från partiets fascistiska ursprung och band. Men kvar finns den gamla Nationella frontens fientlighet mot invandrade arbetare, och man utlovar diskriminerande lagar mot arbetare med annat nationellt ursprung.
Den reformistiska vänsterns svar har varit att utropa Nya folkfronten, en valallians som framställs som ett alternativ till både Macron och Bardella. Men alliansen, som har delat upp parlamentsplatserna mellan de döende borgerliga arbetarpartierna (socialistpartiet respektive kommunistpartiet), det vänsterpopulistiska France Insoumise (Det okuvliga Frankrike) och det småborgerliga miljöpartiet EELV, står i slutändan för att rädda den franska imperialismen ur den återvändsgränd den befinner sig i, men från ”vänster”.
I den reformistiska Nya folkfrontens program avkrävs å ena sidan kapitalisterna eftergifter i utbyte mot att man deltar på den ”republikanska barrikaden” mot RN, å andra sidan godtas den franska imperialismens grundkrav: gällande EU, militär upprustning och till och med för att bevara den imperialistiska kontrollen över Kanaky (Nya Kaledonien).
Folkfronten kämpar för att bli största block i parlamentet, med avsikt att bli en ”oppositionsregering” i samverkan med Macron. För att en sådan samverkan ska kunna fungera och för att undvika att Macron installerar en RN-regering, skulle Folkfronten i praktiken behöva verka i ett nära samarbete med Macron under de två år som återstår av hans mandatperiod.
Det strategiska perspektivet är tydligt: Nya folkfronten, som uppkallats efter föregångare från 1936, men som saknar ett riktigt borgerligt parti i sin allians, siktar på att, om man blir störst, bilda en verklig folkfront med bourgeoisien. Den ursprungliga folkfronten genomförde verkliga sociala reformer innan den föll samman, vilket följdes av en återkomst för högern och slutligen öppnade vägen för Pétain, som samarbetade med nazismen under andra världskriget. I dagens läge, i avsaknad av en omfattande våg av arbetarkamp, skulle sådana reformer inte komma på fråga. Verkliga trotskister har alltid avvisat folkfronter som ett kontraproduktivt sätt att bekämpa extremhögern och fascismen.
Den nya folkfronten vilar, liksom alla andra varianter av samma koncept, på idén om att mobilisera ”folket” till försvar för ”demokratin”, och underblåser illusioner om att en ”republikansk” majoritet i parlamentet skulle kunna utgöra en barrikad mot extremhögern. Det är precis denna ”republikanska disciplin” – oavsett om samarbetet med den franska bourgeoisiens öppna partier är formaliserat eller inte – som gjort att Nationella fronten och nu RN har kunnat växa under de senaste 40 åren.
En seger för Nya folkfronten i valet skulle bara leda till en arbetarfientlig regering, vilket ytterligare skulle göda extremhöger och RN. I ett sådant läge skulle RN utmåla vänstern som en del av ett korrumperat etablissemang som är ansvariga för landets kris. I stället behövs en enhetsfront mellan arbetarorganisationerna mot alla borgarklassens försök att befria sig från den egna krisen, oavsett vilka parlamentariska kombinationer som framträder efter att valet avslutats den 7 juli.
Det franska parlamentsvalet skulle vara en utmärkt möjlighet för revolutionära krafter att mobilisera arbetarklassen som en oberoende kraft mot både en RN-Macron-regering och det fascistiska gatuvåld som skulle följa i dess spår, och mot France Insoumise-ledaren Mélenchons senaste version av småborgerlig populism i form av den nya folkfronten. Motståndet måste beväpnas med ett program för arbetarkamp mot högeroffensiven, på arbetsplatser, gator och i förorter. Och de franska fackens passivitet måste utmanas, så att facken drivs till handling i stället för passivitet.
Men det är återigen en splittrad revolutionär vänster som går in i kampens parlamentariska fas. Ett betydande antal grupper inom yttersta vänstern, som NPA-Anticapitalistes (en av de fraktioner som bildats efter splittringen av Nya antikapitalistiska partiet, red. anm.), IMT och CWI, har öppet understött folkfronten och döljer sin kapitulation inför den så kallade republikanska disciplinen bakom tomma fraser som kritiserar den ena eller andra aspekten av dess program. Å andra sidan nådde NPA-Révolutionnaires (där den senare är före detta vänstern i NPA, red. anm.) och Révolution Permanentes uppmaning till en gemensam front med Lutte Ouvriére ingen framgång. Resultatet blev att Lutte Ouvriére ställer upp överallt, NPA-Révolutionnaires i omkring 30 valkretsar och Révolution Permante i Paris. Därför uppmanar vi till en röst på NPA-Révolutionnaires kandidater överallt där de ställer upp och där de inte gör det på Lutte Ouvriére eller Révolution Permante.
För att skapa ett handlingsprogram mot nästa regering måste vänstern förstå den reaktionära roll som den reformistiska rörelsens befintliga ledarskap har spelat under den senaste perioden. France Insoumise har ägnat sig åt parlamentariskt spel i syfte att avleda strejkerna mot Macrons pensionsreform in i parlamentets återvändsgränd, medan de fackliga ledarna i CGT och CFDT, med kommunistpartiets tysta medgivande, hindrade strejkvågen från att utvecklas till den generalstrejk som både var möjlig och nödvändig.
Frankrike står vid ett vägskäl. Mot RN och Macrons regering behövs en enhetsfront på gatorna, på arbetsplatser och i bostadsområden, och vi uppmanar France Insoumise, kommunistpartiet, socialistpartiet och fackföreningarna att kämpa för en sådan. Det behövs kampkommittéer på arbetsplatser, i bostadsområden, på universiteten, i skolorna och nationellt koordinerade aktionskommittéer för att förena dessa strider.
Arbetarklassens mål måste vara att förbereda en arbetaroffensiv oavsett vilken regering som bildas. Om Nya folkfronten skulle få majoritet i parlamentet uppmanar vi dess partier att avvisa alla former av samarbete med Macron, om så öppet eller hemligt sådant, och att använda den parlamentariska scenen som tribun för att mobilisera direkt aktion på gatorna och arbetsplatserna för politik i arbetarklassens tjänst.
Om valet resulterar i en regering som leds av Nationell samling kan reaktionära lagar komma på dagordningen mycket snabbt, vilket måste mötas med en generalstrejk och kommittéer för självförsvar mot rasistiska angrepp. Allt detta kommer att intensifiera klasskampen. Kampens väg måste följa ett handlingsprogram som knyter samman dessa strider med kampen om makten, för en arbetarregering. Detta program måste var ett revolutionärt partis strategi, ett parti som tar ledningen för de mest stridbara delarna av arbetarklassen och ungdomen. Vi uppmanar därför dessa att gå med i NPA-Révolutionnaires och att där kämpa för ett sådant program under den kamp som kommer.
Förbundet för Femte Internationalen
28 juni 2024
1Centrism, enligt Marxistisk ordbok: Vacklar mellan reformism och marxism, och försöker ofta ”medla” mellan dessa. Centrister är revolutionärer i ord men reformister i handling. De betonar starkt kampen här och nu på bekostnad av ideologisk skolning. Men att inte ha en egen teori innebär i förlängningen att man tar över andras tankesätt, i praktiken den borgerliga ideologin. Centrismen har inga fasta idéer, och den kommer därför förr eller senare att röra sig i en bestämd riktning. Medan högercentrismen rör sig i riktning mot reformism rör sig vänstercentrismen i riktning mot marxism. I synnerhet inom arbetarklassen är centrismen ett övergående fenomen. Den kan då tex uppträda som en radikal opposition inom ett reformistiskt parti. Men centrismen kan också göra sig gällande i mindre vänsterorganisationer, och anta en mer ”förstelnad” form. Internt kan dessa organisationer vara väldigt ”revolutionära”, men i konkret handling och i olika kampanjer försöker de att tona ner sin profil.
Artikelfoto, förstasidan: ”Ev”, Unsplash.
Se även: France’s presidential election: No to racism, No to imperialism, Prepare the fight! av Marc Lasalle (mars 2022).