Protest mot internationellt, kommersiellt surrogatmödraskap, Stockholm, 2018. Foto: Arbetarmakt
I Vi ska ha barn, en ny dokumentärserie på SVT, uppmärksammas frågan om surrogatmödraskap, med särskilt fokus på det skamlösa företaget Nordic Surrogacy, som i samarbete med israeliska Tammuz satt i system att kringgå svensk lagstiftning för att möjliggöra kommersiellt surrogatmödraskap för svenskar. Hittills har det i dokumentärserien bl.a. framkommit hur två klart olämpliga personer i 70-årsåldern tillåtits bli föräldrar genom Nordic Surrogacy, och hur företagets vd, Eduardo Afonso, iskallt ignorerar de kunder som stöter på problem i processen utomlands. Allt som räknas är pengarna.
I dokumentärserien skildras också protesterna mot Nordic Surrogacy/Tammuz, protester som Arbetarmakt var med och organiserade. Läs mer om det här och här.
I samband med vår kampanj mot kommersiellt surrogatmödraskap publicerade vi även en längre artikel med en historisk bakgrund och ett försök till marxistisk analys av de frågeställningar fenomenet gett upphov till – Kampen mot surrogatmödraskap – för ett marxistiskt program:
Surrogatmödraskap är alltså i praktiken olagligt i Sverige, men sker ju ändå. Det är möjligt genom att svenska föräldrar använder sig av surrogatförmedlare: en surrogatmoder utomlands rekryteras och insemineras, och det barn som föds tas därefter tillbaka till Sverige och adopteras av de tilltänkta föräldrarna eller föräldern, som kan (men inte behöver) vara genetiskt besläktade med barnet. Hela processen organiseras av surrogatförmedlare, företag som Tammuz (Nordic Surrogacy), ett multinationellt, israeliskt företag, med en nordisk avdelning sedan 2016. Utöver att marknadsföra själva processen kan Tammuz även skryta med sina ”stora ansträngningar för att förändra den allmänna opinionen om surrogat som familjebildningsmetod”.
(..)
I Tammuz glansiga broschyrer syns bara den färdiga produkten – barnet – med sina lyckliga, gärna vita, (sociala) föräldrar, men i bakgrunden finns naturligtvis den affärsuppgörelse som träffas mellan Tammuz och leverantören, den kvinna som ska bära barnet.
I en intervju med ETC bekräftar också Tammuz vd att surrogatmodern, som enligt honom ersätts med 30 % av totalkostnaden, har rätt att bryta kontraktet innan processen sätts igång, men ”när processen startat får ingen part backa”.
Med andra ord sätter det multinationella företaget Tammuz, med sin kår av advokater, ett kontrakt i handen på en kvinna i ett fattigt land där hon – om vi tolkar Tammuz rätt – förhandlar bort sin rätt till abort. Enligt flera rapporter har Tammuz dessutom varit inblandade i fall där surrogatbarn blandats ihop, och efter jordbävningen i Nepal 2015 hämtade man beställande föräldrar från Israel och nyfödda barn, medan surrogatmammorna lämnades kvar.
(..)
Arbetarmakt har sedan 2017 initierat och deltagit i flera protester mot surrogatindustrin i Sverige, tillsammans med en rad andra organisationer på vänsterkanten och i nätverket Feministisk Aktion i Göteborg. Vi har protesterat utanför Tammuz rekryteringsträffar, anordnat demonstrationer, möten och skrivit kortare debattartiklar. Vi har dessutom samarbetat med och understött liknande aktioner i några nordiska grannländer.
(..)
Det är uppenbart att de ”surrogatkontrakt” som upprättas mellan en kvinna i t.ex. Indien eller Georgien och ett företag som Tammuz samt svenska, tilltänkta föräldrar inte kan jämföras med exempelvis ett anställningskontrakt på McDonald’s. Ingen bör heller kunna förhandla bort sin rätt till t.ex. abort, att ha sex eller att styra över sin egen kropp i den grad som surrogatavtalen kräver av gravida. Att tillåta kommersiell surrogathandel medför också problem för de barn som blir till i den processen.
De här argumenten har väglett oss i kampanjen mot kommersiellt surrogatmödraskap i allmänhet och mot Tammuz och andra surrogatförmedlare i synnerhet.
Kommersiellt, liksom altruistiskt, surrogatmödraskap är ju redan olagligt i Sverige, men det finns ingen anledning att slå sig till ro när surrogatlobbyn slipar sina knivar. Och det kryphål Tammuz utnyttjar ser inte enkelt ut att helt kunna täppas till med svensk lag (även om SOU-rapporten föreslår ett antal åtgärder i förhållande till den surrogathandel som ändå sker i utlandet, som informationskampanjer riktade till personer som överväger att anlita surrogatförmedlare, och att möjligheterna att erkänna utländska fastställelser av moderskap, faderskap eller föräldraskap inte ska utvidgas). Kampanjen har därför riktat in sig på att dels bilda opinion i arbetar- och kvinnorörelsen för fortsatt hårdnackat motstånd mot alla försök till legalisering, och dels riktat sig direkt mot surrogatförmedlarna, i form av Tammuz.
Vi har krävt att företag som Tammuz måste stängas ner och att deras verksamhet måste stoppas – handgripligen av arbetar- och kvinnorörelsen, om staten inte är villig eller förmögen att ingripa. Vi har också sett det som en fråga om internationell solidaritet och kamp – även om vi skulle lyckas stoppa den lokala verksamheten i Sverige måste kvinnorörelsen i surrogatländerna understödjas för att både stoppa verksamheten där och kämpa för bättre villkor för arbetarklassens kvinnor, så att ingen någonstans i världen känner sig tvingad att ingå ett surrogatavtal. ”Utbudet” av kvinnor som bär barnen säkras ju endast genom att den halvkoloniala världen hålls i fattigdom och utsugning av västvärlden – och därför måste kampen mot surrogatmödraskap också vara antiimperialistisk. Endast med en sådan internationalistisk kampanj, på två fronter (mot surrogatförmedlarna i väst och till stöd för kvinnorörelsen i halvkolonierna) kan surrogatföretagens marknad slutligen stängas ner.
Som dokumentärserien visar finns fortfarande ett behov av att uppmärksamma frågan om surrogatmödraskap, och att bekämpa de parasitära företag som utnyttjar kvinnor och barn.
Redaktionen
Foto på förstasidan: Faksimil, SVT Play