Efter Frankrike går Storbritannien till val nu på torsdag, den 4 juli. Valet utlystes av Tory-ledaren Rishi Sunak efter en längre tid av dåliga opinionssiffror och stora problem med ekonomin i landet efter brexit.
De konservativa har nu lett Storbritannien i 14 år, och situationen är nu kritisk för miljontals arbetare där. Många av problemen känner vi igen från Sverige – reallöner som är lägre än de var 2010, rekordlånga vårdköper och nedskärningsprogram i ekonomiskt pressade skolor och universitet. I brexits spår har också en våg av nationalism och rasism mot flyktingar följt.
Labour leds, efter att vänsterledaren Jeremy Corbyn rensats bort, av en annan impopulär ledare – Keir Starmer, som efter att han tog över partiet grundligt har rensat ut Corbyn-falangens folk och vänsterreformistiska politik, samt många av de som gick med i Labour under Corbynperiodens relativa öppning vänsterut – däribland våra kamrater i Workers Power, som under Corbynperioden arbetade inom Labour som plattformen Red Flag.
Liksom de svenska socialdemokraterna har Starmer slutit upp bakom Israels ”rätt” att attackera och svälta ut Gaza, vilket stött bort ungdomar, muslimer och flera fackförbund, inklusive ett av landets största fackförbund, Unite. Löftet är att en ny Labour-regering ska bli ”den mest företagsvänliga någonsin” i Storbritannien, och Starmer har också fått kapitalistorganet Financial Times stöd.
Som Workers Power skriver i en ledarartikel inför valet:
Med tanke på hur samstämmiga Labour och Tories är i många politiska sakfrågor är det förståeligt att många ser dem som samma skrot och korn, och de är båda mycket riktigt lika hängivna det kapitalistiska systemet. Men avseende vilka samhällskrafter de representerar är det inte så.
Tory representerar öppet överklassens intressen gentemot arbetarklassen. Men Labour, vars ekonomi nästan helt är beroende av facken, vars medlemmar, väljare och aktiva till sin stora majoritet kommer från arbetarklassen, är ett parti som försöker förena motsättningarna mellan arbete och kapital. De är ett reformistiskt parti – de står för småskaliga förbättringar för arbetarklassen inom det kapitalistiska systemet. (..)
Det är med detta perspektiv revolutionära kommunister ser på valet i Storbritannien. Arbetarklassen behöver helt klart ett nytt parti med ett program som representerar dess klassintressen och som kan arbeta enligt en strategi för klasskampen på arbetsplatser och gator liksom i parlamentet. (..)
Om Labour är i opposition kan de fackliga ledarna alltid framställa partiet som ett alternativ till strejker och storskalig facklig kamp. Men när Labour sitter i regeringen och måste välja sida är situationen en annan. Vägen till att utmana och splittra det prokapitalistiska men fackligt stödda Labour-partiet ligger i att sätta partiet vid makten, att avslöja dess lednings arbetarfientliga politik genom att kämpa mot högerpolitiken de kommer att föra och att på detta sätt samla ett avantgarde av stridbara arbetare för att bilda ett revolutionärt arbetarparti beväpnat med ett marxistiskt program.
Som våra kamrater skriver blir deras paroll: Sparka ut Tories, tvinga Labour att kämpa. Läs Workers Powers artiklar om valet, där man också analyserar det brittiska gröna partiet, Nigel Farages rasistiska parti Reform UK och vårdarbetarnas kamp mot nedskärningar, på deras hemsida.
Redaktionen