Syriens reaktionära, blodbesudlade och pro-imperialistiska regim har fallit. Precis som så många gånger förr i historien blev den avgörande vändningen snabb, dramatisk och allomfattande när den väl kom. Utvecklingen är nära förbunden med de politiska processerna i regionen liksom med de stora motsättningarna i världen som alltmer letar sig in i lokala och regionala händelseförlopp. Vi lägger här fram några grundläggande punkter med syfte att klargöra hur socialister och den internationella arbetarrörelsen bör förhålla sig till det som händer i Syrien: vilka är de inblandade krafterna och hur ska en revolutionär kommunistisk handlingslinje se ut idag i Syrien?
En pro-imperialistisk regim
Inom framför allt den stalinistiska eller stalinistiskt influerade vänstern sågs Assadregimen vanligtvis som en progressiv antiimperialistisk regim som på något sätt representerade en folklig opposition mot USA:s inflytande i Mellanöstern. Detta har länge varit en hopplöst föråldrad analys, som för övrigt bara var sann med starka förbehåll redan under kalla krigets dagar.
Assadregimen var en kapitalistisk och korrupt regim med fascistoida drag om något. Den befann sig i konflikt med Washington vilket i sig inte betyder att den var antiimperialistisk då den aldrig motsatte sig det imperialistiska världssystemet som sådant och inte heller var neutral mellan alla imperialistiska makter. Assadregimen var nämligen lojal med en imperialistmakt som konkurrerar med USA om inflytande i världen, den ryska. Pro-imperialism kan framträda i olika skepnader, inte bara som stöd till Washington.
Den ekonomiska politiken var sedan decennier nyliberal och helt inriktad på att göda en liten klick improduktiva parasiter knutna till regimen och den styrande familjen. Regimens skoningslösa förtryck mot arbetarklassen och det syriska folket gör att ingen kommunist kunde betrakta den som något annat än en fiende som måste störtas i en revolution.
En demokratisk revolution 2011
Revolutionen som bröt ut 2011 kom ur folkdjupet och var en del av den arabiska våren. Det var en demokratisk revolution som riktade sig mot diktaturen. Massorna reste sig på ett heroiskt sätt och började hota den styrande klickens makt. På vissa håll utvecklades till och med en sorts dubbelmaktssituation där arbetarna och folket tog över sina kvarter och hela städer. Den efterföljande utvecklingen visade på problemet med spontana uppror utan en stark närvaro av ett militariserat kommunistiskt parti inriktat på att kämpa.
Ganska snabbt uppstod en islamistisk flygel av det folkliga upproret som förvisso bekämpade regimen men inte till stöd för upprorets ursprungliga demokratiska målsättningar, utan för sina egna mål om en konservativ religiös diktatur. Därmed uppstod ett kontrarevolutionärt läger i anslutning till revolutionen som började försöka omforma den till en kraft för att ersätta en diktatur med en annan.
Detta kontrarevolutionära läger var i sin tur indelat i olika strömningar. Al-Qaeda och IS gick till öppen attack mot den folkliga revolutionen och bedrev ett tvåfrontskrig mot både regimen och vad som fanns kvar av revolutionen.
Samtidigt fanns det andra islamistiska grupper som ingick i en bredare allians för att störta regimen. Vissa av dessa har i en eller annan utsträckning varit redskap för Turkiets ambitioner att kontrollera politiken i Syrien, inte minst för att hantera kurdfrågan. Ingen bör ha några illusioner om de islamistiska grupper som faktiskt i första hand har bekämpat Assad. Deras långsiktiga målsättningar skiljer sig inte i grunden, men däremot kanske i grader, från Al-Qaedas och Islamiska statens målsättningar. Det som skiljer är framförallt hur vägen ser ut till en islamistisk diktatur. Grupper som HTS, den dominerande gruppen i störtandet av Assad, samlade en koalition mot Assad och prioriterade att störta regimen som ett första steg.
Imperialistiska intressen har funnits på båda sidor i det syriska inbördeskriget. Den ryska imperialismen har stött regimen för att få inflytande i regionen. Den amerikanska regimen försökte stödja väpnade oppositionsgrupper men var inte speciellt framgångsrika i att kontrollera och bygga upp dessa.
En paradoxal situation
Ända sedan den islamistiska inblandningen i revolutionen har motståndet mot regimen varit motsägelsefullt; revolutionärt och kontrarevolutionärt på en och samma gång. Detta borde aldrig ha varit ett giltigt argument mot att stödja revolutionen, även efter att den första mer renodlat heroiska och demokratiska fasen var över.
Till att börja med är det ingen unik situation för kommunister att stödja en kamp där det finns islamister inblandade. Det exempel som ligger närmast till hands är den palestinska kampen mot Israel. De argument som används för att ge ett kritiskt stöd till Hamas mot Israel kan också användas för att ge ett kritiskt stöd även till HTS med flera mot den störtade Assadregimen. I grunden handlar det om att vara överens om ett delmål. I den palestinska kampen så är delmålen som revolutionära kommunister och islamister kan vara överens om saker som att upplösa staten Israel och upprätta ett självständigt Palestina, att driva bort bosättare, att militärt försvara Gaza och Västbanken mot attacker, att isolera Israel internationellt och så vidare.
I Syrien så var delmålen att vara överens om saker som att störta Assad, försvara civilbefolkningen från regimens bombningar och terror, att driva bort regimens militär och säkerhetstjänst och så vidare. Vi delar inte Hamas långsiktiga planer för Palestina men ser det som en kampfråga i ett kommande självständigt Palestina att hindra en fundamentalistisk utveckling till förmån för en demokratisk, sekulär och socialistisk framtid. Vi delar inte HTS långsiktiga planer för Syrien men ser det som en kampfråga i ett Syrien fritt från Assad att hindra en fundamentalistisk utveckling.
En viktig delseger
Som revolutionära kommunister och som vänner till revolutionen i Syrien, och som fiender mot den kapitalistiska och fascistoida Assadregimen, välkomnar vi att regimen har störtats och ser det i sig som en framgång. Vi gläds med det syriska folket över att tyrannen är bortjagad.
Men vi ser också klart att revolutionen har vunnit en delseger med alla sina inneboende motsättningar intakta, levande och i kamp mot varandra. Dessa motsättningar kommer nu att komma upp till ytan med full kraft när inte kampen mot en gemensam fiende håller ihop det revolutionära lägret. Från socialistisk utgångspunkt ser vi den stora faran i att det är HTS som störtat regimen och inte ett massuppror. Det ändrar inte på det faktum att vi välkomnar regimens kollaps då den inte kunde ses som en legitim kraft mot islamismen, utan enbart som en dominerande förtryckande kraft som nu har försvunnit. Störtandet är progressivt, trots HTS inblandning, därför att det omvandlar spelplanen och gör det möjligt för de syriska massorna att återigen träda in på scenen.
Den än så länge segrande revolutionen innehåller två tendenser som står mot varandra, samt förstås vacklande element som rör sig mellan dessa. Å ena sidan har vi de upproriska folkmassorna som inte vill ha en diktatur i någon form överhuvudtaget. Där finns resterna av den ursprungliga revolten 2011 i form av lokala folkliga kommittéer, i form av stöd för idéer om grundläggande demokratiska rättigheter och i form av stödet för tanken på ett Syrien som inkluderar olika etniska grupper och religioner på samma medborgerliga villkor för alla. Alla påståenden om att de miljontals syrier som under åratal trotsat regimen och de imperialistiska stormakterna skulle vara förhärdade och ideologiskt övertygade islamister är grov smutskastning av det syriska folket. Å andra sidan har vi de i grunden kontrarevolutionära islamistiska grupperna av olika schatteringar som opererar med målet att ta över även den här revolten, precis som de tog över och perverterade revolten 2011.
Villkorliga perspektiv
Vi måste i nuläget vara villkorliga när det gäller perspektivet på hur detta kommer att ske. Det är inte säkert att det kommer att hända på exakt samma sätt som under 10-talet eftersom kontrarevolutioner kan komma i flera olika format, även islamistiska sådana. Det är möjligt att HTS kommer att försöka sig på ett etablera en regim av iranskt, afghanskt eller saudiskt snitt dvs en renodlad och brutal religiös diktatur. Givet att HTS står under ett visst turkiskt inflytande är det å andra sidan också möjligt att de försöker etablera en form av ”auktoritär liberal demokrati” som i Turkiet (och som i Ungern).
Allt kommer inte heller att handla om HTS-ledningens avsikter. Styrkeförhållandena mellan alla inblandade parter, inklusive utländska makter, kommer att vara en viktig faktor i utvecklingen. Men vi kan vara säkra på en sak: en fortsatt utveckling med en stark roll för islamister, Turkiet och deras allierade kommer att underminera och i längden förstöra det som uppnåtts genom revolutionen, helt eller delvis. En förtryckare har försvunnit. Nu börjar massornas kamp mot andra fiender, imperialistmakterna och islamisterna.
Vi tillbakavisar fullständigt föreställningen att den revolt vi nyss sett skulle vara orkestrerad av USA och Israel. Att Assad har störtats är ett händelseförlopp som bygger på den ursprungliga revolten 2011 och det efterföljande inbördeskriget. De syriska massorna hade länge varit trötta på den kriminella Assadregimen. Det är inte USA:s eller Israels intriger som förklarar det utan regimens brutala förtryck. Att USA och Israel försöker intervenera och påverka utvecklingen är en annan sak, det innebär inte att de styr händelserna i detalj då de bara är en av många aktörer i en större komplicerad helhet.
Att stödja störtandet av Assad innebär tre saker: dels att regimens kollaps som en framgång i sig, dels att stödja de progressiva, demokratiska och proletära dragen i den kommande utvecklingen, och att försvara båda dessa aspekter mot revolutionens yttre såväl som inre fiender. Den tredje punkten är att föreslå program, strategi och taktik för att kampen ska utvecklas på ett segerrikt sätt till en socialistisk revolution.
En revolutionär linje
En central uppgift för Syriens vänsterrevolutionärer är att överflygla islamisterna i den här processen och det görs inte genom att stå på den gamla regimens sida och inte heller genom neutralitet mellan regimen och upproret under förevändningen att det finns islamister med i upproret. Islamisterna kan inte övervinnas genom att vänstern ställer sig vid sidan om och skänker kampen mot en totalitär högerdiktatur till islamisterna och därigenom hjälper dessa att öka sitt inflytande. Men det är å andra sidan inte heller rätt att på ett opportunistiskt sätt underordna sig grupper som HTS på grund av att de just nu är den starkare parten rent militärt.
Under kampen som ledde fram till Assads störtande så är det möjligt att vänsterrevolutionära grupper borde ha ingått i militärt block med islamisterna runt HTS. Detta är en form av samarbete som till skillnad från en enhetsfront är strikt temporärt och militärtekniskt till följd av att det finns en gemensam fiende inblandat. Enhetsfronter däremot består i ett samarbete kring vissa begränsade politiska krav för samhället som tex att införa rösträtt etc. Men eftersom islamisternas mål för samhället skiljer sig så radikalt från vänsterns så var det inte en politisk enhetsfront, om än för begränsade krav, som i första hand var på dagordningen under kampen mot Assad. Eventuella militära block mellan vänsterkrafterna och islamisterna skulle alltså ha handlat om taktiska och strategiska frågor rörande striderna mot Assads väpnade styrkor och inget annat.
En form av samarbete som Arbetarmakt kan komma att förespråka framöver mellan vänsterrevolutionära grupper i Syrien och sektorer av islamismen är den antiimperialistiska enhetsfronten. Detta koncept utarbetades av den kommunistiska internationalen på Lenins tid och går ut på att kommunister och arbetarklassen bör ingå enhetsfronter med de delar av borgerligheten som är beredda att försvara ett förtryckt lands nationella oberoende mot imperialistisk och kolonial ockupation.
I en antiimperialistisk enhetsfront så kan arbetarklassen och vänstern samarbeta under begränsade former med borgerligheten, men aldrig underordna sig den. Syrien går en osäker framtid till mötes nu men vi vet att både Ryssland och USA vill styra och ställa i Syrien. Vi vet också att den sionistiska bosättarstaten är ett expansionistiskt projekt som räknar delar av Syrien till sina historiska marker.
Det är inte alls omöjligt att Syrien kommer att utsättas för imperialistiska och sionistiska angrepp i en nära framtid. För att revolutionen ska kunna överleva och utvecklas måste imperialistisk och sionistisk aggression slås tillbaka vilket gör det nödvändigt för vänsterrevolutionära krafter att vara beredda på att ingå i en antiimperialistisk enhetsfront med islamistiska grupper som accepterar grundläggande normer för en sådan front, som tex i Palestina där grupper som PFLP och DFLP slåss tillsammans med Hamas, vilket är helt korrekt att göra så länge de inte underordnar sig Hamas politiskt.
I stället för att underordna sig islamisterna eller på ett sekteristiskt sätt undvika dem bör Syriens vänsterrevolutionära krafter utforma sin kamp i enlighet med den permanenta revolutionens strategi. Trotskij formulerade denna strategi för länder som har hamnat efter i sin modernisering och som har en borgarklass som är för svag och för uppknuten till reaktionära krafter som motsätter sig en dynamisk kapitalistisk utveckling, som till exempel konservativa religiösa ledare, imperialistiska makter eller storgodsägare på landsbygden.
Strategin anger arbetarklassen som den kraft som måste gå i spetsen och genomföra samhällsförändringar som normalt sett ska slutföras av borgarklassen i den borgerliga revolutionen, tex att skapa en stabil nationalstat; avveckla olika förmoderna förhållanden som rester av feodalism; demokratisering av samhället och så vidare. När arbetarklassen tar sig an dessa frågor så kommer den behöva göra det på sitt sätt med bland annat strejker, fabriksockupationer och beväpning vilket innebär att den kommer att behöva kämpa mot borgarklassen som givetvis inte kan tolerera arbetarklassens revolutionära metoder för kamp.
Syrien är ett skolexempel på ett land där den permanenta revolutionens strategi är den enda progressiva vägen framåt. Alla kapitalistiska fraktioner har misslyckats totalt i Syrien: nationalisterna i Assadklanen, de kraftlösa liberalerna, islamisterna, med flera. För att lösa situationen måste arbetarklassen träda in på scenen, fri från hämmande band till de olika kapitalistiska fraktionerna. Som vi har varit inne på kan taktiska samarbeten i antiimperialistiska syften vara nödvändigt men inte att upphäva sitt oberoende som klass. Arbetarklassen i Syrien behöver resa sig som klass och samlas bakom sitt eget politiska program, sina egna organisationer och sin egen armé.
Ett av de mest omedelbara kraven och målen just nu är att kämpa för en konstituerande församling. Efter decennier av diktatur och efter ett långt förödande inbördeskrig behövs en politisk plattform där olika politiska grupper kan framträda, inte minst arbetarklassens politiska partier.
Ett nytt arbetarparti behöver skyndsamt bildas för den syriska arbetarklassen. De traditionella stalinistiska kommunistpartierna har spelat ut sin roll efter decennier som stödpartier åt Assad. Ett nytt parti för arbetarna behöver vara internationalistiskt och revolutionärt kommunistiskt men även ett mer politiskt begränsat arbetarparti skulle vara ett substantiellt framsteg i det här läget.
Arbetarklassen behöver ta över fabriker och arbetsplatser för att i denna flytande situation skyndsamt flytta fram sina maktpositioner. Att ta kontrollen över produktionen av det samhället behöver skulle vara en bra början. Det skulle vara ett sätt att säkerställa produktionen av det som folket behöver.
Arbetarklassen måste försvara de nationella rättigheterna för etniska och nationella minoriteter i Syrien. Rätten till språk och kultur måste försvaras och även rätten till självstyre inklusive möjligheten till en egen oberoende stat om till exempel kurderna vill ha det. Det övergripande perspektivet är för en socialistisk federation av stater och folk i Mellanöstern, för ett slut på den etniska sekterismen.
Lokala kommittéer måste upprättas i de proletära bostadsområdena för att skydda lokalsamhällen från kollaps, för att organisera det lokala livet.
Arbetarklassen behöver skyndsamt beväpna sig i egna miliser med ambitionen att skapa sig en egen armé. Lärdomen från det syriska inbördeskriget och andra krig tidigare under 1900-talet visar att det inte räcker med miliser och lokala grupper för självförsvar, för att arbetarklassen ska kunna hävda sig. Den kommer att behöva en regelrätt armé.
Den syriska revolutionen har nyss vunnit en viktig delseger. Men kampen är inte över. Nu väntar nya strider. Med en revolutionär socialistisk strategi för ett maktövertagande och för en spridning av revolutionen i hela Mellanöstern så kan revolutionen vinna den totala segern.
Peter Larsson
Artikelfoto, förstasidan: Wikimedia Commons; Demonstration 2012 i Qamishli mot Assads regim; Creative Commons Attribution 3.0 Unported