ArbeiterInnenMacht är Förbundet för Femte Internationalens sektion i Tyskland.
På söndag den 23 februari är det val till förbundsdagen i Tyskland. Våra tyska kamrater i Gruppe ArbeiterInnenmacht förespråkar en röst på vänsterpartiet Die Linke och förklarar sin ståndpunkt i ett flygblad som sprids inför valet. Vi sammanfattar flygbladet nedan.
Den socialdemokratiska statsministern Olaf Scholz koalitionsregering med Miljöpartiet (De gröna) och nyliberala FDP bröt samman när socialdemokraterna vägrade gå med på FDP:s krav på en ännu mer reaktionär politik. Därför är det nu nyval. Övriga partier i förbundsdagen har, som det förut också var i Sverige gentemot Sverigedemokraterna, lovat att inte på något sätt samarbeta med det högerextrema partiet Alternativ för Tyskland (AfD). Det har kallats en brandvägg mot högerextremismen. Kristdemokraternas ledare Friedrich Merz, som förväntas vinna valet på söndag, bröt mot brandväggen när han i början av året drev igenom beslut i förbundsdagen med stöd av AfD. Detta har blivit en stor fråga i Tyskland och stora demonstrationer har organiserats mot kristdemokraterna och Merz.
Kristdemokraterna har inför valet lanserat ett program som kallas Agenda 2030. Det innebär en rad angrepp på löntagare, flyktingar, invandrare och pensionärer. Syftet är att stärka det tyska kapitalets konkurrenskraft på världsmarknaden. Den tyska industrin, inte minst den viktiga bilindustrin, befinner sig i kris och den tyska utrikespolitiken har hamnat i en besvärlig situation där krav från USA, övriga Nato-länder på mer stöd till Ukraina har stött på motstånd från en inhemsk opinion, där allt fler tyskar vill minska stödet till Ukraina. Motståndet har kanaliserats till AfD och ett parti som bildats av den tidigare ledaren för vänsterpartiet Die Linke, Sahra Wagenknecht.
Våra tyska kamrater förklarar i ett flygblad att de förespråkar en röst på Die Linke. Partiet är svårt sargat efter att Sahra Wagenknecht lämnade det och tog med sig inte bara ett stort antal representanter i förbundsdagen, delstatsparlamenten och kommunala församlingar utan också en stor del av partiets väljare. Hennes parti driver politik som är en blandning av välfärdspolitik och försvar av löntagarna kombinerat med motstånd mot invandring och stödet till Ukraina. Wagenknecht kallar det för ”vänsterkonservatism”.
När det gäller brandväggen menar våra tyska kamrater att den aldrig fungerat på det kommunala planet där kristdemokraterna sedan länge samarbetat med AfD. Inte heller socialdemokraterna (SPD) har avstått från samarbete med AfD i kommunerna. Kamraterna skriver att Scholz regering har bedrivit en reaktionär och rasistisk politik, men att kristdemokraterna och FDP vill driva den ännu längre. Det pågår en förskjutning av det politiska livet högerut med rasistiska och antidemokratiska lagar och fördelar till de rika.
Olaf Scholz deklarerade 2022 att Tyskland behövde genomgå en vändpunkt (Zeitenwende) med militär upprustning och en starkare roll internationellt, både ekonomiskt och politiskt. Det kräver emellertid nedskärningar och angrepp på löntagarna och deras rättigheter. Socialdemokraterna stöds av ledningen i tyska LO (DGB) och lovar fortsatt ”socialt partnerskap”, alltså samarbete med storkapitalet, och ”rättvisa” nedskärningar.
AfD framställer sig som en pseudo-radikal opposition mot ”systemet” och ”eliten”. Deras politik består av utvisning av alla flyktingar och helt stängda gränser som en lösning på alla problem. Den senaste tidens islamistiska attentat har gynnat deras sak. Senast angrep en islamist en facklig demonstration i München med många skadade och två dödade. Demonstrationen ingick som en del i en strejk och visar islamisternas reaktionära roll. Kristdemokraterna, nyliberala FDP, Sahra Wagenknechts parti, De gröna och socialdemokratiska SPD vill begränsa invandringen till personer som den tyska industrin behöver och som är ekonomiskt lönsamma. Det är givetvis inte en anti-rasistisk politik och kan enbart spä på AfD:s etniska rasism och göra den salongsfähig.
Våra tyska kamrater förespråkar i stället en politik för klasskamp och mobilisering mot alla angrepp mot löntagarna, mot rasism och fascism, mot nedmontering av demokratiska rättigheter, mot angrepp på rörelsen för solidaritet med palestiniernas kamp, som i Tyskland utsatts för extrem repression, mot sexism och upprustning, mot att den tyska armén ingriper utomlands, mot militariseringen, sociala nedskärningar och massavskedanden (som hotar i bilindustrin).
Det behövs en rörelse som kan bekämpa den kommande regeringens angrepp. Die Linke blev svårt sargat av Sahra Wagenknechts splittring men har delvis återhämtat sig. Det är det enda parti som lovar att kämpa mot rasistiska lagar, utvisningar av flyktingar och den militära upprustningen. Partiet har emellertid inte tagit itu med den kris som Wagenknecht utlöste. Hur kunde en populistisk, ”vänsterkonservativ” strömning, som tävlar med AfD om samma väljare, växa sig så stark i partiet? Inte heller diskuteras den socialdemokratiska politik som stöds av partiet i delstatsregeringarna i Bremen och Mecklenburg-Vorpommern. Pratet om försvaret av välfärdsstaten motbevisas också av partiets tidigare koalition med socialdemokraterna i Berlin som resulterade i privatisering av allmännyttiga bostäder.
Die Linke är inte aktuella för någon allians med socialdemokraterna i förbundsregeringen och kan därför vara mer oppositionella och beskriva sin reformistiska politik med vänsterfraser. Partiet beskriver sig som rörelsernas parti men är i stort sett tyst när det gäller internationell politik. Det gäller också Palestina. De anhängare av Israels politik och förbundsregeringens stöd till folkmordet i Gaza som fanns i partiet har äntligen utträtt ur partiet. Samtidigt utesluts socialisten och den anti-sionistiske aktivisten Ramsis Kiliani ur partiet för sin solidaritet med palestiniernas kamp. Die Linkes politik är i slutändan en borgerlig politik.
Trots detta upplever partiet ett inflöde av nya medlemmar. Partiet har en social bas i mer militanta fackliga skikt, särskilt inom den fackliga rörelsen på sjukhusen för bättre arbetsvillkor och mot hetsen mot invandrade arbetskamrater. Det har vuxit till runt 60 000 medlemmar – och det handlar ofta om yngre personer, studenter och löntagare. De går med i partiet för att de vill motverka förskjutningen högerut, militariseringen, miljöförstöringen och förtrycket med ett vänsterorienterat, klasspolitiskt alternativ.
Även om kamraterna i Gruppe ArbeiterInnenMacht grunden förkastar Die Linkes program och dess reformistiska politik och strategi och inte delar medlemmarnas illusioner och förhoppningar representerar Die Linke den största politiskt organiserade vänsterkraften som i valet och efteråt vill motverka utvecklingen högerut och alla angreppen.
Kamraterna uppmanar därför till en röst på Vänsterpartiet/Die Linke, även om de i grunden avvisar dess program, politik och strategi.
De tyska kamraterna uppmanar Vänsterpartiets medlemmar att inte bara kämpa i valkampanjen, utan också att mobilisera på gator, arbetsplatser och universitet. Den mest angelägna uppgiften i dagsläget är att bygga en enhetsfront mot skiftet högerut och alla angrepp – inte bara på gatorna, utan även i fackföreningarna och på arbetsplatserna. De kommande nedskärningarna och angreppen kan inte besegras med demonstrationer. Det kräver politiska masstrejker och till och med en generalstrejk. Kamraterna kommer att använda den fackliga konferensen i Berlin i början av maj för den diskussionen och för skapandet av en landstäckande allians.
En röst på Vänsterpartiet är ett uttryck för förkastandet av utvecklingen åt höger och regeringens politik, men den ger inte ett grundläggande svar på kapitalismens kris. Inte ens genomförandet av radikala reformer kommer att leda till en stabil ”välfärdsstat”, varje framgång kommer att bekämpas av högern och den härskande klassen.
Ett verkligt motstånd från arbetarklassen, masstrejker och fabriksockupationer, kan förr eller senare väcka frågan om makten: Det behövs ett program som visar en väg från kampen mot alla attacker till kampen för en socialistisk, revolutionär omvälvning; ett program som reser perspektivet på en arbetarregering som inte bygger på parlament och borgerliga institutioner, utan på arbetarråd och miliser som uppstår ur kampen. För ett revolutionärt parti som inte bara bekämpar högern och fascismen, utan också tar bort deras grogrund, ett parti som förespråkar en demokratisk planekonomi och omorganiserar ekonomin efter majoritetens behov och för ekologisk hållbarhet.
Redaktionen