Berlin blir rött – och nu då?

Klockan 18, söndag kväll. Jubel bryter ut, nävarna höjs, överallt ser man leende ansikten. I detta ögonblick finns det nog ingen trevligare plats att vara på än på vänsterpartiet Die Linkes valfest i Neukölln: 25,7 procent. Största partiet. Berlin blir rött. Och kamraterna i Neukölln kan med gott samvete fira sin valkampanj – för de har med rätta uppnått det bästa resultatet.

Men valresultat förklarar sig inte av sig själva. Just mot bakgrund av de senaste årens förskjutning åt höger uppstår frågan: Varför kunde die Linke just i Berlin uppnå en sådan valseger – och framför allt: Vad ska vi göra med den nu?

Berlin blir rött – men högerutvecklingen är inte bruten
Den klara vinnaren: Die Linke. Resultatet är historiskt. Med 25,7 procent har Die Linke mer än fördubblat sin andel av rösterna jämfört med 2023 och har för första gången blivit det största partiet i valet till Berlins parlament. Även i valen till stadsdelarna uppnår partiet 24,1 procent i hela Berlin och ökar med 11,5 procentenheter. Det är det bästa resultatet partiet någonsin har uppnått. Anmärkningsvärt är också väljarströmmarna. Netto vinner Die Linke cirka 75 000 röster från gruppen av icke-röstande, 57 000 från De gröna, 39 000 från socialdemokratiska SPD och till och med 16 000 från kristdemokratiska CDU.

De andra vinnarna: Men den som, med tanke på Die Linkes resultat, tror att Berlin helt enkelt har undgått den allmänna högerutvecklingen, förenklar saken alltför mycket. Även Alternativ för Tyskland (AfD) fick en betydande framgång och når 16,3 %. Partiet mobiliserade bland annat cirka 65 000 röster från den tidigare gruppen soffliggare och netto cirka 56 000 tidigare CDU-väljare. Särskilt i delar av ytterområdena visar sig därmed en annan politisk dynamik än i många innerstadsvalkretsar, och även här måste Die Linke erkänna att en betydande del av dem som lider av stigande priser, dåliga löner, bostadsbrist och social osäkerhet ännu har inte vunnits över till ett vänsterperspektiv.

De bestraffade: CDU drabbas av ett massivt bakslag – minus 9,5 procentenheter – och hamnar på 18,8 procent. Därmed straffas även CDU:s kurs under kanslern Friedrich Merz, försöket att ta vinden ur seglen på AfD genom att själva driva allt mer rasism och högerpolitik. Men även Berlin visar: Den som följer denna kurs försvagar inte AfD, utan stärker i slutändan den ursprungliga rasistiska rörelsen.

SPD är ännu hårdare drabbat. Partiet, som i årtionden har präglat och styrt Berlin, tappar inte bara väljare till höger utan också massivt till Die Linke. Det har SPD en valkampanj under ledning av Steffen Krach att tacka för, som inte ens lyckades nämna ordet ”expropriering” i positiva sammanhang. Resultatet på 12,1 % (– 6,3) pekar därmed på en djupare kris inom socialdemokratin. För en stor del av dess tidigare sociala bas framstår partiet sedan länge inte som ett parti från vilket man kan förvänta sig en grundläggande förbättring av sina levnadsvillkor.

Även De gröna förlorar mark och hamnar på 14,3 % (– 4,1) – dock under andra förutsättningar. Just i den yngre, urbana och progressiva miljön får de i form av Die Linke en konkurrent som formulerar sociala frågor på ett mer radikalt sätt och kan framstå som en starkare opposition mot det rådande systemet. Enbart netto 57 000 röster övergick från de Gröna till Die Linke.

De obetydliga: Liberala FDP försvinner för tillfället in i parlamentarisk obetydlighet på obestämd tid och når knappt 2,5 %. Även Bündnis Sahra Wagenknecht missar med 4,7 % delstatsparlamentet. Om partiet överlever fram till nästa val är osäkert.

Resultatet i Berlin står inte bara för en allmän ”vänstersväng”. Det visar snarare på en ökande samhällspolarisering. Medan delar av staden tydligt rör sig åt vänster växer extremhögern i styrka på andra håll i landet. Den avgörande frågan är alltså: Hur kunde Die Linke göra en sådan framgång under en pågående polarisering?

Varför vann Die Linke?
Som alltid finns det inte en enda förklaring till ett valresultat, utan flera utvecklingar i samhället och politiska beslut som samverkar:

1. Samhällelig och geografisk polarisering
Valet i Berlin äger inte rum i ett vakuum. Bara två veckor tidigare fick AfD 43,8 procent i delstaten Sachsen-Anhalt. Men samma samhällskris ger inte upphov till samma politiska reaktioner överallt. Särskilt mellan storstäder och landsbygdsregioner, men även inom Berlin mellan delar av innerstaden och ytterområdena, syns olika politiska dynamiker. Bakom detta ligger skillnader i social struktur, ålder, migration samt arbets- och levnadsförhållanden.

Berlin utgör alltså inget motbevis mot förskjutningen åt höger, utan är ett uttryck för en tilltagande polarisering som kan se mycket olika ut från region till region. Att allt inte automatiskt är förlorat visar även här resultaten från södra Neukölln. Man vann visserligen inga direktmandat – men partiet har ökat kraftigt.

Detta framgår särskilt tydligt bland unga människor. För första gången fick även 16- och 17-åringar rösta i valet. Bland de mellan 16–24 år röstade 43 procent på Die Linke, och bland de mellan 25–34 år var siffran till och med 49 procent. Bland förstagångsväljarna var partiet med 38 procent också den klart starkaste kraften.

Detta förstärker en utveckling som redan är känd. Vänstern når särskilt många unga människor. Det är inte konstigt, eftersom en stor del av den nya generationen upplever skyhöga hyror, klimatkrisen, krig och upprustning inte som abstrakta framtidsproblem, utan som en omedelbar verklighet. Samtidigt är deras anknytning till de traditionella partierna svag – men även de kan snabbt känna sig svikna.

2. Ställa den sociala frågan – sätta hyrorna i centrum
Beslutet att sätta kampen för prisvärda bostäder och genomförandet av folkomröstningen om att expropriera hyresbolaget Deutsche Wohnen & Co. i centrum var rätt. Knappast någon fråga berör berlinarna så direkt som hyran. Die Linke kunde därmed anknyta till en verklig samhällsdebatt, där hundratusentals redan själva har engagerat sig. Just där ligger en viktig lärdom. Die Linke vinner styrka där det inte bara lovar att förvalta befintliga förhållanden på ett något mer socialt sätt, utan också ifrågasätter ägande- och maktförhållanden!

3. Framgångsrik mobilisering tack vare medlemsökning
Den enorma medlemsökningen under de senaste åren var inte bara en siffra. Nya medlemmar kunde på ett målinriktat sätt involveras i valkampanjen, dörrknackning genomföras, stadsdelar bearbetas och människor mobiliseras. Resultatet visar vilken potential som finns i detta. Men det är just här som nästa uppgift börjar. Mobilisering måste övergå till organisering.

Att engagera människor i en valkampanj under några veckor är en sak. Att bygga upp varaktiga strukturer där medlemmarna själva kan ta ansvar, organisera arbetskamrater och grannar och föra kamp är något helt annat. Valframgången är därför inte ett slutmål, utan ett test på om ett parti som vuxit i storlek också kan bli ett parti med starkare förankring i samhället.

4. Palestina: Tystnad lönar sig inte
Just de partikamrater som tydligt tagit ställning mot folkmordet i Gaza och visat solidaritet med Palestina har gång på gång fått höra att denna hållning skulle isolera Die Linke och skrämma bort väljare. Valresultaten visar något annat: Oavsett om det gäller Vedi Emde i Neukölln med 46,2 procent, Martha Kleedörfer med 46,2 procent eller Deike Janssen med 43,4 procent – alla vann de sina direktmandat med stor marginal. Även i valet till stadsdelen i Neukölln, där bland andra Ahmed Abed ställde upp, blev Die Linke med 32 procent och en ökning på 17,6 procentenheter den klart starkaste kraften.

Detta motbevisar påståendet att en tydlig hållning i Palestinafrågan skulle skrämma bort väljare, utan visar i stället att tystnad inte lönar sig och att man inte behöver frukta pressens förtalskampanj. I stället för att gång på gång ge efter och försöka vinna tävlingar i att backa för att behaga den siste konservative redaktören på Der Spiegel bör man lita på det som formar den politiska verkligheten. Tystnad lönar sig inte, och kombinationen av en tydlig politisk hållning, en stark flerspråkig valkampanj och ett riktat tilltal till invandrargrupper visade sig uppenbarligen vara framgångsrik. Därmed kvarstår också den omvända frågan: Vilken potential gick förlorad – till exempel i delar av Reinickendorf eller Charlottenburg?

Vilken strategi har segrat?
Många kommer under de närmaste dagarna att försöka tillskriva sig denna valseger för sin respektive politiska strategi. Men så enkelt är det inte. I Neukölln fördes medvetet en rebellisk valkampanj som satte organisering och kamp i centrum och uttryckligen inte likställde ett regeringsskifte med en politisk förändring. Samtidigt bedrev delstatsförbundet en offensiv kampanj med Elif Eralp och målet att erövra rådhuset.

Och båda kan peka på framgångar. Neukölln kan lyfta fram sina enorma röstvinster och direktmandat; samtidigt säkrade Elif Eralp sitt direktmandat i Friedrichshain-Kreuzberg med 50,4 procent. Valresultatet i sig avgör alltså inte denna strategidebatt.

Och just därför blir den avgörande frågan först nu konkret: Vad ska vi göra med denna valseger? Att Die Linke har blivit det starkaste partiet ger nämligen ännu inget svar på om – och framför allt under vilka förutsättningar – partiet bör regera.

Regera – eller inte?
Många väljare – och även många medlemmar – vill att Die Linke ska bilda regering nu. Det är förståeligt, särskilt med tanke på alternativen. Men den som på lång sikt vill bekämpa högerutvecklingen får inte förväxla den kortsiktiga strävan efter regeringsmakten med samhällsförändring.

Frågan kan därför inte bara lyda: Regera eller inte regera? Den måste lyda: Vilken politik – och till vilket pris?

Vad händer med exproprieringen av Deutsche Wohnen & Co.? Vad händer om koalitionspartnerna kräver ytterligare nedskärningar? Vad händer med utvisningarna och den ökande militariseringen av staden? Ett vänsterparti som lovar expropriering men inte genomför den, som mobiliserar mot nedskärningar men sedan medverkar till att genomföra dem eller fortsätter att verkställa utvisningar skulle på sikt förlora just den trovärdighet som ligger till grund för dess nuvarande framgång. Det kommer att stöta bort sina unga väljare och göra precis det som det fruktar: att ytterligare stärka AfD.

Samtidigt innebär resultatet en enorm möjlighet. Nästan en halv miljon röster, tiotusentals mobiliserade soffliggare, ett stort antal direktvalda mandat och tusentals nya medlemmar. Detta kan leda till makt – om den organiseras.

Just därför måste vänstern inom partiet nu dra vissa lärdomar.

Lärdomar för vänstern inom partiet

1. För partiets demokratisering: Frågan om koalition och regering måste diskuteras brett och avgöras demokratiskt!
Redan före valdagen var kursen utstakad. Medan man i interna diskussionsforum gång på gång betonade att kampanjen för Elif Eralp och rådhuset i första hand var just det – en valkampanj – kan man efter valet, använda samma kampanj som argument. Vi ställde upp med ambitionen att regera, nu måste vi också infria den, det var ju därför vi valdes.

Just sådana strategiska beslut får inte i praktiken föregripas av valstaber och kampanjteam, som i första hand är ansvariga inför dem från vilka de hoppas få sitt nästa jobb. Inför nästa val krävs därför ett demokratiskt beslut om kampanjens innehållsmässiga och strategiska inriktning vid delstatens partikongress. Men redan nu måste frågan om deltagande i en koalition diskuteras på ett öppet och bindande sätt vid delstatkongressen. Och inte bara där: även bredare skikt av medlemmar måste involveras; i alla lokalavdelningar och distrikt måste både förespråkare och kritiker av en koalition med SPD och De gröna få komma till tals på lika villkor. Det måste genomföras en medlemsomröstning efter tillräcklig tid för diskussion om ett eventuellt koalitionsavtal, och ett beslut måste fattas av en delstatskongress som valts på nytt på grundval av denna diskussion.

2. Konkreta perspektiv
Det behövs en debatt om taktik och strategi för hur Die Linke kan fortsätta att ställa makt- och ägandefrågor – och vinna – istället för att nöja sig med tomma fraser, oavsett om det gäller frågan om expropriering eller sociala protester: Die Linke försöker ta initiativ – och det är rätt. Samtidigt finns det hittills ingen gemensam uppfattning om hur man faktiskt kan bygga upp tillräckligt tryck för att också genomdriva dessa krav.

Begreppet det ”organiserande klasspartiet” anger en inriktning. Men det diskuteras sällan konkret vad detta innebär strategiskt. För oavsett vad som händer efter detta val: expropriering och kommande försvarsstrider kan inte enkelt vinnas vid valurnorna. Det är därför upp till oss att åter göra frågan om den politiska strejken, med stöd av en bred rörelse, populär igen. Hur kan vi bygga upp en samhällskraft som inte bara ställer krav, utan också kan tvinga fram att de genomförs?

Ju vagare partiets vänsterflygel är i sina svar, desto lättare blir det för reformisterna att framställa en plats i regeringen som den enda ”realistiska” eller till och med den naturliga vägen.

3. Dörrknackning räcker inte: det krävs socialistisk praktik
Valkampanjen dörr till dörr måste också ses i detta sammanhang. Den är en styrka för partiet: den aktiverar medlemmarna, utbildar aktivister och för oss samman med människor utanför vår egen politiska bubbla. Men den är i första hand en form av mobilisering – och inte automatiskt av organisering.

För medlemmar som vill bygga upp ett socialistiskt parti uppstår därför konkreta frågor: Hur och när ska vi använda dörrknackning utanför valperioderna? Vilka andra former av deltagande ska vi skapa? Och hur kan vi skapa liknande aktiviteter på de platser där vi ändå befinner oss – i skolor, på universitet, på arbetsplatser och i bostadsområden – för att där politisera vardagen och bygga upp en motkraft?

Särskilt det sistnämnda är nyckelfrågan. Framför allt måste vi kunna kommunicera tydligt: Det är inte bara din röst som räknas. Vi kan bara genomföra exproprieringar, förhindra nedskärningar eller kämpa för andra förbättringar om människor själva engagerar sig och organiserar sig.

4. Det krävs ett nätverk inom den bredare vänsterflygeln och uppbyggnaden av en revolutionär strömning
Partiets vänsterflygel är splittrad. Det framgår tydligt redan av regeringsfrågan. Det kommer troligen inte att finnas någon ståndpunkt som hela spektrumet – från marx21 via Kommunistische Platform, Sozialistische Linke, Klasse gegen Klasse, Gruppe ArbeiterInnenmacht, vänsterbaserade gräsrotsorganisationer till LAG Palästina och andra vänsterströmningar – kan enas om i varje taktisk och strategisk fråga.

Men så behöver det inte nödvändigtvis vara. Det krävs en samordning mellan dem som kan enas om gemensamma principer och mål för en aktiv, kampinriktad politik och för partiets demokratisering – och samtidigt en självständig revolutionär röst inom detta nätverk. En kampanj mot regeringsdeltagande skulle i detta sammanhang inte vara en kampanj mot partiet. Det skulle vara en diskussion om vilken karaktär Die Linke utvecklar och vad som avgör dess politiska framgång på lång sikt. En organiserad klasspolitik lever inte på de smulor som faller ner från de styrandes bord. Den lever när den kan besvara frågan om hur vi ska ta över hela bageriet.

Jaqueline Katherina Singh
Gruppe ArbeiterInnenmacht, 21 september 2026

Foto, förstasidan: A.Savin, CC BY-SA 3.0 (beskuren), via Wikimedia Commons